Skogen var ett skräckfyllt skafferi

Länge var nyttjandet av skogen småskaligt. Man hämtade virke till husbygge och brännved för uppvärmning och matlagningen. De betande husdjuren släpptes ut bland träden, människor bodde glest och det fanns mycket skog. Svedjebruk var vanligt, man plockade bär och jagade småvilt.
Men under senare delen av 1600-talet började skogen nyttjas industriellt. Sverige blev världsledande när det gällde framställning av järn, koppar och tjära. Alla tre näringarna gick hårt åt skogarna och påverkade landsbygdens folk i hög grad. Järnframställning krävde träkol, och kolningen utfördes av kolartorpare och kolardrängar vid järnbruken och var en viktig bi-näring för bönderna. Att skogen runt de stora järnbruken i Bergslagen tog stryk vittnar en anonym besökare om år 1750: ”Överallt, och i synnerhet i järnbrukens närhet, såg man ingen stor skog. Bara släta kullar och berg, beklädda med risiga buskar.”
Dan Anderssons dikt- och novellsamling Kolvaktarens visor kom ut 1915. Han berättar om hur hårt livet för en kolare kunde vara:

Röken kväljer kvävande,
nät av ångor vävande,
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande,
knäppande och ringande,
i höga svarta hoparna
vid askbeströdda groparna
emellan frusna trän.

Kolandet var farligt och tungt. Under perioder var kolaren helt ensam. I skuggorna, i skogen, under marken, levde det som inte kunde förklaras. Det gällde att hålla sig väl med älvorna, trollen och annat oknytt som verkade i det fördolda.
Den stora skräcken var mylingen, ett nyligen fött barn som inte hunnit döpas och som hade dödats av sin mor. Barnet fick ingen ro utan gick igen, antingen som djur eller människa. Den gick igen på ställen där barn normalt inte befann sig – i ett stenröse, i gödselstacken, under stuggolvet eller i skogen. Där ute kunde kolaren väckas av ett barns jämmer och gråt. Om kolaren fann sig, ropade han ut ett namn, i brist på det kunde han ropa ut sitt eget. När barnet fick ett namn och kunde begravas, och om modern uppdagades, fick mylingen frid och kunde sluta gå igen.

Skogsrået var en annan fara i skogen. Om en kolare, tjärbrännare eller jägare träffade skogsrået, kunde hon lura honom in i fördärvet. På framsidan var hon skön och förförisk, men den som såg henne bakifrån upptäckte ett urholkat hål eller en rutten trädstam.
Så såg hon ut i södra Sverige. I Mellansverige hade hon svans. På vissa ställen var hon helt vitklädd, på andra svartklädd med guldränder på klänningen och en grön sjal om midjan. Ofta hade hon ett vitt eller svart kläde på huvudet.
Skogsrået hade många namn: huldra, tallemaja, skogsnuva i södra Sverige och skogstippa i östra Småland. Längre upp i landet, kallades hon skogsfrun, i Bergslagen råndan eller råhanda. I övre Dalarna bar hon namnet bestan eller guonna.
”Skogsråa var så fruktad, att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag känner särskilt en karl, som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss väg, så var han fången av henne och måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville ligga och hora med honom.”
Hon rådde över skogen och djuren där. Ville det sig illa, gjorde hon bössorna obrukbara.
Här är en gammal berättelse som folklivsforskaren och författaren Ebbe Schön har nedtecknat, från byarna Edsleskog och Ånimskog i Dalsland:
”Morfarn var med ett stort jaktsällskap i skogen. De hade slagit sig ned och ställt upp gevären och kopplat ihop dem och sig att sova. Men morfar låg vaken. Rätt som det var så kom det en skogsfröken, en tallemaja, och blåste i gevärspiporna, så de blev skämda allihopa. Men morfar hade skurit in vitlök i kolven på bössan, och när hon blåste i den, så rynkte hon på näsan. Och den bössan kunde hon inte skämma. När de sedan vakna så var alle de andre bössorna skämda, och det förblev de. Det tallemaja hade romp, det såg morfar.”
Det fanns olika sätt att göra en bössa mer träffsäker vid jakten. Ett var att skjuta prick på en oblat, alltså ett nattvardsbröd. Att dra bössan genom en grästova, joddra bössan, var ett annat. I Töftedal i Dalsland hade man ännu ett knep: ”Käringen skulle ställa sig naken i dörren och jägaren skulle krypa ut med bössan mellan hennes ben.”

Rovdjuren kunde lockas till gården om de nämndes vid namn. Säkrast var att använda omskrivningar eller noanamn. Björnen kallades myrtass, nalle, bamsefar, storhund eller storkräk.
Ordet varg var till en början ett noanamn för ulv. Andra välkända namn är gråben och tasse, som höll till i tassemarkerna. Men tusse, skam, kuse, gullfot och gullegrå förekom också. Här en ramsa från Rödene socken i Västergötland:

Kallar du mig tasse
så blir mina tänder vasse
men kallar du mig gullfot
ska ja aldri röra din ullfot

Länge var älg-, hjort- och rådjursjakt ett privilegium för kung och adel. Men 1789 införde Gustav III rätten för skattebönder att jaga på egen mark. Resultatet blev en oreglerad rovjakt på rådjur, älg, vildren och skogsfågel. I början av 1800-talet fanns bara ett hundratal älgar kvar i hela landet. Jägare-förbundet inrättades 1830, främst för att rädda beståndet av älg och rådjur.
För allmogen var skinnen från ekorre, räv och mård eftertraktade och lätta att sälja till ett bra pris. Eftersom rovdjuren angrep tamboskapen ansågs de som skadedjur; med allmogens hjälp skulle de utrotas. För en vanlig torpare kunde kött och skinn från en björn inbringa en förmögenhet. Björnen fridlystes 1928, vargen 1966, järven 1969 och lodjuret 1991.

Under lugnare tider i jordbruket ingick tjärbränning som dagsverke för bönderna, men också till husbehov. Att tjära ur stubbarna kunde ta upp emot femtio timmar. Männen skötte själva bränningen, kvinnor, barn och gamla staplade veden. Det skedde ofta under våren och vid starten samlades unga och gamla för att spela, dansa och leka tillsammans. Tjäran hade också en symbolisk betydelse – man målade tjärkors på ladugårdsdörrarna för att skydda kreaturen.
Förutom kolning och tjärbränning gjordes pottaska av gamla och murkna lövträd. Namnet kommer av att man använde lerpottor vid urlakningen av träaskan. Pottaska användes vid tillverkning av glas, såpa, krut och snus. För att få färg att fästa på ullgarn, betades det med pottaska, vid fabriker, men också på gårdarna. En annan användning var som jäsmedel vid bakning. Man trodde också att pottaskan lindrade magbesvär hos den som ätit för mycket julmat.
Trycket på skogen ökade i södra Sverige när befolkningen växte kraftigt under 1700-talet. I Skogsordningen från 1734, reglerades skatteböndernas nyttjande av skogen i detalj.
I första hand skulle vindfällen, torra träd, kvistar och stubbar utnyttjas som ved innan man fällde friska träd. Och bönder fick inte plocka nötter hur som helst.

När industrialismen tog fart på 1800-talet ökade befolkningen igen. Det var en gyllene period för fäbodbruk med mjölkhantering och skogsbete. Exploateringen av Norrland tog fart och många samer slutade hålla renar eller flyttade till Norge.
Framåt 1870-talet var Sverige en av världens ledande virkesexportörer. Om vintern skötte enskilda skogshuggare avverkningen. Med hjälp av hästar forslade de stockarna till vatteneder. På stranden eller på isen lades stockarna på vänt. Vid islossningen forslades de vidare med hjälp av flottning, till kusterna där sågverken låg. De flesta flottlederna låg i Norrland, med Ångermanälven som den längsta.
Enligt Hans Högman, släktforskare med fokus på Västernorrland, var det lokala småbrukare, torpare och daglönare som blev flottare. Det var ett tungt och strapatsrikt arbete. Ibland fastnade timret i ”brötar” som behövde lossas. Det var de mest erfarna flottarnas jobb.
Före gummistövlarnas tid smörjde de in sina stövlar av läder med tjära eller björklut. Då blev de vattentäta under en kortare tid. En koja eller en upp och nervänd roddbåt kunde tjäna som natthärbärge.

Avverkningen fick förstås stora effekter på skogen. Landshövdingen i Västerbotten skriver 1870: ”Den lättsinnighet, hvarmed skogsafverkningen under en lång följd af år bedrifvits, häntydande att skogen numera på många ställen och i synnerhet i de närmast kusten liggande byarne är nästan alldeles utödd.”
I början av 1900-talet var skogsbristen allvarlig i södra och mellersta Sverige. Särskilt illa var det i Halland, där Skogsvårdsstyrelsen konstaterade följande: ”… de halländska skogarne, med undantag af statens och de större herrgårdarnas, icke hittills varit underkastade någon som hälst skogsvård, utan afverkningen har i allmänhet helt planlöst bedrifvits, i de flesta fall genom fullständig kalafverkning och markens sedermera öfverlämnande åt förvildning och ljungbeväxning.”

Kreaturens betande på skogen hade varit ett problem redan under 1700-talet. Ljungen fick fäste och man svedde ljungmarkerna för att förbättra betet. Det förhindrade både återväxt och föryngring av skogen. Ett särskilt problem var getternas idoga betande. Staten ville få ner getaveln och införde förbud mot att fälla lövträd som mat åt getterna. Senare förbjöd staten att släppa dem på skogsbete. Men det var viktigt för bönderna, många skrev till Kungl Maj:t och sökte dispens.
År 1903 klubbades en ny skogsvårdslag. Enskilda skogsägare fick inte avverka om återväxten inte säkrades. Då började man återplantera skog med skolbarn som hjälp, särskilt
i södra och mellersta Sverige. Det sammanföll med nya pedagogiska idéer om att lämna klassrummet och undersöka världen. I skolböckerna ville man att barnen skulle lära känna skogen och dess betydelse, med en nationell sammanhållning som fond. I en läsebok från 1914 kan vi läsa:
”Och nu, svenska gossar och flickor, låt oss börja vår planteringsdag! Svenska flaggan
i spetsen, hackorna på axeln, matsäcken i handen – marsch framåt!”
I sin skrift Barnen, skogen och skolan berättar Mats Sjöberg om hur skogsplantering stod i folkskolestadgan mellan 1908 och 1954. Tre dagar per år kunde barnen få sätta plantor.

Hur har då den svenska skogen förändrats genom seklerna, om vi ska generalisera? Om ett torparpar från 1800-talet gjorde en tidsresa in i vår tid, skulle de säkert förundras över hur dagens skog ser ut och över alla vilda djur. 1800-talsskogen var helt oskött och hårt betad, den bestod mest av glesa träd och buskage. Flera hundra år av bergsbruk, tjärbränning, svedjande och uppodling hade lett till skogsbrist. Främst norrut fanns urskogarna kvar. När jakten blev fri så jagade allmogen älg, rådjur och kronhjort så hårt att de nästan utrotades. Och rovdjuren försökte man utrota utan pardon.

Skogen idag består i mångt och mycket av tallar eller granar i samma ålder och är röjd och gödd för att öka produktiviteten. De flera hundra år gamla barrträden finns inte kvar och inte heller murkna och ruttna trädstammar som gynnar artmångfalden. Enligt Nils
Ryrholm, professor i biologi, är andelen svenska urskogar idag bara 0,3 procent av den totala skogsarealen. Rovdjuren är fridlysta och jakten på vilt är reglerad. Därför har viltstammen ökat.
Om skogen har förändrats så lever efternamnen inspirerade av den kvar. Många svenskar bär namn som Löfgren, Björklund, Lindmark och Enqvist. Som en påminnelse av skogens plats i våra hjärtan.

Samerna tog vara på skogens bär
Före slutet av 1800-talet var bär inte särskilt eftertraktade. Om de inte sparades i husapoteket, lämnades de åt barnen och kritterna. Socker var för gemene man en lyxvara före mitten av 1800-talet – och utan socker var det svårt att förvara bären. Men samerna blandade kråkbär, lingon, blåbär och hjortron med renmjölk och förvarade dem över vintern i näverkärl. Linnélärljungen Pehr Kalm berättar år 1747 att "öfver alt här på orten at insyltas, anten hela eller i moos, och med mer eller mindre sött på". I norr sålde nybyggare, torpare, backstugusittare och andra en del bär till borgare i städerna. Mot slutet av 1800-talet, i samband med järnvägens utbredning, inträffade lingonruschen i södra Sverige (läs mer om den i Lingonruschen i Småland )

Publicerad i Släkthistoria nr 1/2024