Lingonruschen i Småland
I slutet av 1800-talet rullade årligen hundratals godsvagnar fulla med småländska lingon söderut mot kontinenten. Unga, gamla och barn – alla plockade, och dagsförtjänsten var god.
Att plocka lingon var en självklar del av vardagen.
Lördagen 3 september 1898 rådde en febril aktivitet i det lilla stationssamhället Moheda nordväst om Växjö i Småland. Längs de små slingrande grusvägarna från byarna väster, norr och öster om samhället köade hästar och vagnar, högt lastade med lingonlådor.
På planen framför stationen, som på den tiden låg öster om järnvägen, var förhållandena kaosartade. Ett tjugotal lingonuppköpare ropade ut sina anbud – högschte preis vid schnäll geschäft – på tysksvenska. Hästar och vagnar stockade sig när man försökte komma nära raden av vågar, svordomar osade och någon gång var smockan inte långt borta. En och annan låda föll av och marken färgades röd.
Redan stod mer än tio godsvagnar fulla med lingonlådor vid lastkajen. Nu gällde det att få med så mycket ytterligare som möjligt av de färska bären innan godsvagnarnas dörrar drogs igen och ångloket blåste för avgång. Denna dag slogs alla rekord under den stora lingonruschen i Småland vid årtiondena kring förra sekelskiftet. 79 200 kilo lingon avsändes från Moheda station i nitton fullastade järnvägsvagnar.
Lingonexporten tog fart på 1880-talet
De organiserade uppköpen av lingon i de småländska skogsbygderna hade börjat på 1870-talet. Då såldes bären till de sydsvenska städerna, mest till Malmö. Det var i mitten av 1880-talet som uppköparna från Tyskland började komma.
Märkligt nog var det två onda ting som ledde till detta goda, till den stora och inkomstbringande lingonexporten. Det ena var överavverkning av skog, som medförde stora kalhyggen där lingonriset frodades. Det andra var den tyske kanslern Otto von Bismarcks beslut att införa tullar till skydd för det egna landets industri, inklusive livsmedelsindustrin.
Tullen på kokade lingon blev så hög att importen av färdig sylt inte lönade sig. Däremot var införseln av råa lingon för förädling i Tyskland fri. Och närmast fanns dessa i stora mängder i de småländska skogarna.
Utbyggt järnvägsnät
Förutsättningen för lingonexporten fanns då på plats genom det utbyggda järnvägsnätet. Stambanan genom Kronobergs län och linjen Alvesta–Växjö var färdigbyggda på 1860-talet. På 1870-talet tillkom banan Vislanda–Bolmen. Stationssamhällen som Stockaryd, Lammhult, Moheda, Vislanda och Bolmen blev viktiga avsändningsstationer för lingon till Tyskland.
Från 1885 och framåt ökade exporten av lingon årligen. 1890 kunde landshövdingen i Växjö, Harald Spens, rapportera att skörden det året hade uppgått till 2,6 miljoner kilo.
Alla – män, kvinnor och de äldre barnen – plockade. Gamlingarna tog hand om de yngsta barnen och de löpande sysslorna på gårdarna. All plockning skedde för hand. ”Bärplockaren”, den där grejen med handtag och taggig framkant, kom i bruk först i början på 1900-talet.
De som hade häst och vagn samlade upp och transporterade bären till järnvägsstationerna, där uppköparna väntade.
Bra förtjänst för lingonplockare
När lingonruschen kulminerade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade konkurrensen mellan uppköparna gjort att priset pressats upp från 20–21 öre kilot till 33 öre. En energisk och flyhänt plockare kunde då komma upp i en dagsförtjänst på 4–5 kronor.
Det kan jämföras med en normal arbetarlön vid den tiden, som låg på 1,50–2 kronor om dagen sommartid och mindre på vintern. (Före elektrifieringen var den dagliga arbetstiden ofta kortare – och därmed inkomsten lägre – under den mörka delen av året än under den ljusa.)
Under lingonruschen skedde all plockning för hand, bärplockaren kom först i början av 1900-talet. På bilden en bärplockare i användning 1958.
Till Stralsund och Travemünde
Under större delen av lingonruschen gick exporten till Tyskland via Malmö. Därifrån fortsatte transporterna vidare med ångfartygen Sten Sture och Oscar till Stralsund eller Travemünde/Lübeck. De båda båtarna var främst byggda för post- och passagerartrafik och lingonlådor lastades i höga travar på däck.
Mot slutet av lingonruschen, några år in på 1900-talet, öppnades båtlinjen Trelleborg–Sassnitz och tog över merparten av lingontransporterna.
Från de nordtyska hamnstäderna gick transporterna vidare med järnväg till lingonkokerierna. Störst var Feddesheim i Worms, som ligger ganska långt ner i västra Tyskland. Där kokades vissa år 2,5 miljoner kilo svenska lingon till sylt.
Det var inte bara Småland som fick del av lingonexporten. Ända uppe från Norrlandslänen sändes lingon till Tyskland. Men Småland låg bättre till geografiskt. Därtill kom att lingonen mognade tidigare i södra Sverige än i norra, så smålänningarna fick ett försprång varje år.
Lidhult tog över från Moheda
En bit in på 1900-talet förlorade Moheda sin ledande roll som avsändarstation till Lidhult några mil från Ljungby. Det var en driftig dalmas och stationsföreståndare vid namn S. J. Swensson som hade kommit till bygden. 1903 grundade han AB Lingon, som både förädlade lingonen i ett eget kokeri och exporterade stora mängder.
Då led den stora lingonruschen mot sitt slut. Tillgången på bären minskade och kilopriset pressades upp. 1907 nådde det sin högsta nivå för den tiden med 41 öre. Då hade lingonen svårt att klara konkurrensen från de blå plommonen, som odlades i allt större skala i Tyskland, och exporten minskade drastiskt.
Det skulle exporteras lingon från Småland även under kommande decennier. Men det blev aldrig mer som under åren 1885–1905, då nästan alla i den magra skogsbygden fick ett välbehövligt inkomsttillskott från ”det röda guldet”.
Publicerad i Släkthistoria 9/2018
