Estrid Ericson – Med öga för det vackra

Helga Kristina växte upp i Börstad Ödegård i Orlunda församling, i närheten av Vadstena. Liksom sin mor och mormor arbetade hon som piga, men tog så småningom om arbete som uppasserska på restauranger, och hennes jobb tog henne till flera platser runtom i Sverige. Innan hon gifte sig hade hon redan hunnit flytta flera gånger, till Kalmar, Stockholm och Strängnäs, där hon bott i sju år. 1890 började hon så arbeta som uppasserska på Stadskällaren i Arboga, på samma ställe som Estrids pappa. De jobbade sida vid sida i tre år, tills 1893 då båda lämnade hotellet ungefär samtidigt, kanske fick de avsked för att de hade ett förhållande? Gustaf Adolf flyttade till Öregrund medan Helga Kristina hamnade i Stockholm, men de var snart återförenade igen.

När de gifte sig den 19 april 1894 i Klara Församling i Stockholm väntade Helga Kristina redan sitt första barn, Estrid. Hon var 32 år gammal, Gustaf Adolf 24, och strax efter bröllopet flyttade de båda till Öregrund i någon månad för att sedan slå sig ner i Hjo. Gustaf Adolf tog ytterligare ett steg upp i karriären och blev källarmästare på Hotel Royal på Hamngatan, och allt medan föräldrarna skötte hotell fylldes barnaskaran på med sex syskon till Estrid. Man kan tänka sig att det rådde full aktivitet i huset i Hjo!

Efter att Estrid tagit sin realexamen i Hjo gick flyttlasset till Stockholm och Tekniska Skolan (idag Konstfack). Hon valde att specialisera sig på mönsterritning och lärare var ingen mindre än Sofia Gisberg – som brukar beskrivas som en pionjär inom svensk textilkonst. Gisberg var den första kvinnan i Sverige som fått betyg i konstindustriell mönsterritning och var med och modernisera undervisningen vid Tekniska Skolan. Hon ville se ett friare skapande, fritt från regler och stilideal, och ordnade så att elever fick åka på studieresor både i Sverige och utomlands.
Estrid studerade i Stockholm mellan 1913–1918, efter examen återvände hon till Hjo för att arbeta som teckningslärare. Men vistelsen på hemorten blev kort. Efter bara en termin som lärare kom nämligen erbjudanden om anställning i både Göteborg och Stockholm. Estrid valde att tacka ja till det senare och flyttade tillbaka till huvudstaden för en tjänst vid Svenska Slöjdföreningens hem- och möbelavdelning.

Men också denna anställning blev kortvarig. Elsa Gullberg från Svenska Slöjdföreningens förmedlingsbyrå erbjöd Estrid en tjänst som inredningskonsulent inför öppnandet av en filial för Wikman & Wiklund. Det var på så vis hon kom att lära känna bröderna Nils och Tage Fougstedt, som redan drev en egen tennverkstad, och kom att hjälpa Estrid med grundandet av Svenskt Tenn.
Estrid var ovanlig för sin tid när hon 1924 som kvinna, och endast 30 år gammal, grundade sitt eget företag. Hennes pappa hade nyligen gått bort i diabetes, och medan Estrid syster drev vidare Hotel Royal, använde Estrid sin del av arvet för att grunda Svenskt Tenn. Tillsammans med Nils Fougstedt hade hon ett tag hållit till vid Kungsholmstorg, men nu öppnade de butik och verkstad på Smålandsgatan i Stockholm. Tanken var att sälja egentillverkad, moderiktig tennkonst till överkomliga priser, och man låg rätt i tiden – föremålen fick lovord i pressen och uppmärksammades även utomlands. Världsutställningen i Paris 1925 var en framgångshistoria för Svenskt Tenn, liksom mycket annat svenskt hantverk, och man belönades med ett Grand Prix för sina produkter.
Trots, eller kanske tack vare, den stora framgången med tennet tog det inte många år innan man började rikta blicken mot annat håll. Estrid blev allt mer intresserad av inredning och ville utöka sortimentet i butiken. Tre år efter starten flyttade butiken till större lokaler på Strandvägen 5, där de för övrigt finns kvar än idag, och man fick gott om plats att visa upp det nya utbudet av möbler och inredningsdetaljer. Estrid själv bosatte sig i en våning i samma hus.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

I och med Stockholmsutställningen 1930 slog funktionalismen igenom för fullt i Sverige. Estrid och Svenskt Tenn kom att stå för en funktionalism med mjukare framtoning. Uno Åhren var en av stilens främsta förespråkare, och fick vara med och utforma både Svenskt Tenns butik och Estrids privata våning. I början av 30-talet började man hitta fler finsnickare och tapetserare än metallslöjdare i Svenskt Tenns verkstad, de hade blivit en renodlad inredningsbutik. Estrid menade att hemmet skulle vara en spegling av den som bodde där, trivsamt och personligt. Dyrt blandades med billigt, moderna stilrena möbler med personliga minnesföremål. Det behövde inte nödvändigtvis passa ihop. Till skillnad från sin tidigare arbetsgivare Svenska Slöjdföreningen, som arbetade efter devisen ”vackrare vardagsvara för alla”, riktade sig Svenskt Tenn redan från början främst till mer välbärgade, stilmedvetna kunder. Det hade en exklusiv framtoning – men långt ifrån allt i butiken var dyra lyxvaror.

Redan vid 5-årsjubileet av Svenskt Tenn hade man börjat ändra fokus mot inredning. När företaget fyllde tio inträffade något som kom att forma hela Svenskt Tenns framtid – Estrid Ericson inledde samarbetet med Josef Frank. Frank, som vid den tiden redan var en internationellt känd arkitekt och möbelskapare, hade just flyttat till Sverige med sin svenska fru Anna Sebenius. Hans stil var färgstark och fantasirik, en motvikt till den svenska funktionalismen. Och Estrid tog emot honom med öppna armar, förutom ett nära samarbete blev de också goda vänner. När Frank vistades i New York under 40-talet, just som tyskarna gått in i Norge och Danmark, lät han skeppa över en litet speciell 50-årspresent till Estrid – 50 helt nya textilmönster. De två blev en oslagbar duo och kom att samarbeta ända fram till Josef Franks död 1967. Estrid gjorde det tidigt till en vana att köpa in varor från utlandet. Under resor runt om i världen samlade hon på sig allehanda udda inslag till sin butik. Det ska ha varit under en av alla resor över Atlanten hon träffade sin blivande man sjökaptenen.

Sigfrid Nils Eriksson (1888–1973), som efternamnet stavades vid födseln, var tvätterskan Johanna Sofia Erikssons oäkta son. Tillsammans med sin mamma och de två äldre bröderna Frans Ferdinand och Axel Julius, som inte var mycket äldre än Sigfrid, bodde han sina första år i närheten av Katarina kyrka i Stockholm. Som tolvåring finns Sigfrid inskriven som fosterbarn i Ösmo. Som 22-åring var han anställd vid flottan, vid det sjätte matroskompaniet på Skeppsholmen, och hade då ändrat stavningen i efternamnet till Ericsson. Det andra S:et skulle falla bort lite senare. Estrid var 50 år gammal, Sigfrid 56 och frånskild, när de gifte sig den 15 november 1944. De kom att hålla ihop ända till Sigfrid gick bort 1973.
Estrid arbetade med några av tidens främsta formgivare, som Uno Åhren och Björn Trägårdh, men fortsatte också rita mycket själv, bland annat textilier, smycken och vaser. Hon hämtade inspiration från sina resor, genom att se tillbaka på historiska föremål – och sin mans sjömansliv. Det klassiska mönstret elefant ska ha ritats efter en resa till Belgiska Kongo, och under 70-talet formgav hon burken med en ankarkätting i förgyllt tenn som knopp och flätat mönster som i sin mans panamahatt.

Som grundare av Svenskt Tenn är Estrid Ericson för alltid en del av svensk designhistoria. Hon fick aldrig fick några egna barn och arvingar, så när det började bli dags att dra sig tillbaka från arbetslivet fick hon se sig om efter andra sätt att få Svenskt Tenn att leva vidare. Sedan 1975 drivs Svenskt Tenn av Kjell och Märta Beijers stiftelse, och 1979 lämnade Estrid över VD-posten till Ann Wall. Estrid hade då styrt företaget med stadig hand i mer än 50 år.

Läs mer: Anita Du Rietz – Skönhet till vardags: Estrid Ericson och Svenskt Tenn.

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2019

Född: 16 september 1894 i Öregrund .
Föräldrar: Helga Kristina Eriksson, född Anderson (1862-1930), Gustaf Adolf Eriksson (1870-1924)
Syskon: Therese Eriksson, Elsa Adolfina Eriksson, gift Forsell, Christina Eriksson, Sven Eriksson, Bele Eriksson), Irma Eriksson, gift Langelius
Familj: Gift 1944 med sjökapten Sigfrid Ericson (1888–1973)
Karriär: Utbildade sig vid tekniska skolan och anställd som lärare i Hjo 1915–1918, anställd vid Svensk Hemslöjd 1919–1921, VD för Svenskt Tenn 1924–1975
Död: 1 december 1981 i Stockholm.