Sexualitetens historia från 1600-talet till idag

Kierstin Pålsdotter från byn Sjocksjock utanför Gällivare tillstod inför tinget i februari 1775 att ”hon oägta barn födt”. Barnet hade levt ett tag, men sedan dött. Fadern var, menade Kierstin, Olof Eriksson i Killingisuando.

Han nekade, men Kierstin presenterade vittnen, som kunde bekräfta att Olof och hon ”flere gånger i Lars Nilssons stuga uti säng tilsammans legat”. Olof erkände då faderskapet och de båda fälldes för ”theras nu första resa begångne lönskaläge”. Båda fick böta: Olof fyra och Kierstin två daler silvermynt.

Kierstin och Olof var inte de enda som fick framträda inför tinget i Gällivare den här dagen. Ytterligare nio kvinnor och en man dömdes till böter för lönskaläge. En av dem var Magga Matsdotter från Kaitum.

Tre gånger tidigare hade hon dömts för lönskaläge och nu var det dags igen. Vid påsktiden 1773 hade hon fött ett barn som fortfarande levde. Fadern var, hävdade Magga, drängen Jon Jonsson Roptis. Men han nekade ihärdigt och Magga hade inga bevis på deras relation.

Rätten frikände Jon, men Magga dömdes för fjärde resan lönskaläge till 40 daler i böter, en hisnande summa. Eftersom Magga inte kunde betala, omvandlades böterna till kroppsstraff: tio par ris, tre slag av varje par. Dessutom skulle hon ge två daler till kyrkan.

Anteckningarna från tinget avslutas med: ”Blef alla förenämde för lönskaläge sakfälte personer antydt, att the hvar för sig böra undergå enskilt afläsning i Sacristian, innan them församlingens gemenskap tillåtes.”

Det fanns i lägersmål tre grader av hor. Vid lönskaläge var ingendera parten gift. Enkelt hor skedde mellan parter där den ena av de inblandade var gift med någon annan. Dubbelt hor begicks då båda var gifta på annat håll. Lönskaläge kunde utdömas om ett brudpar haft sexuellt umgänge före giftermålet. Då var i allmänhet bötessatsen lägre och brottet kunde även kallas för otidigt sängelag.

Om bruden hade iklätt sig brudkrona vid bröllopet, och det senare kom fram att hon hade haft sex med den blivande maken innan giftermålet, kunde hon även dömas för kronebrott, en förseelse som hanterades av sockenstämman.

Det var med andra ord viktigt att inte pynta sig med lånta fjädrar. Symbolen för den ärbara hustrun var reserverad för den som inte hade haft sex före äktenskapet. Här blev tiden för graviditet och förlossning givetvis avgörande. Många i byarna kunde konsten att räkna baklänges till det graverande samlaget.

Straffskala för lönskaläge och hor

Dubbelt hor var det allvarligaste brottet och under äldre tid belagt med dödsstraff. Men beviskraven var höga och straffen verkställdes därför sällan.

Lönskaläge bestraffades med böter, och saknades pengar kunde spöstraff ersätta bötesbeloppet, som i fallet med Magga Matsdotter i Gällivare. Lönskaläge avkriminaliserades genom 1864 års strafflag och samtidigt omvandlades straffet för hor så att det vanligen endast kom att handla om böter.

Det skulle dröja ända till 1937 innan horsbrottet avskaffades. Men då hade lagen inte tillämpats på länge. I de nio fallen av lägersmål i Gällivare 1775 grundade sig bevisningen för brottet på en enda sak: en graviditet och ett framfött barn, levande eller dött.

Graviditet avslöjar brott

Till skillnad från på många andra håll i världen har man bland svensk allmoge inte haft ett oskuldsideal, eller en tradition av att bevaka unga kvinnors oskuld. Det som istället avslöjade en ogift kvinnas aktiva sexliv var hennes graviditet.

Fanns inte graviditeten och fanns inte barnet – då fanns heller inte brottet. Därför är de rättsliga arkiven fulla av berättelser om hur unga kvinnor har gjort sitt bästa för att försöka dölja graviditeter och sedan tagit livet av de nyfödda.

Svensk folktro – "Myling"

Många av oss minns pigan Lina i Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga som tror att Emil är en ”myling” när han har klättrat upp på snickarbodens tak. En myling var i svensk folktro ett litet barn som odöpt hade dödats av sin mor, som därefter hade gjort sig kvitt liket.

Det fruktansvärda brottet hade hon begått för att dölja att hon hade blivit gravid efter att ha utomäktenskapligt sex. Barnliket stacks i hemlighet undan i skogen, i dyngstacken eller till och med under golvet i stugan. Från dessa ställen kunde det spökande barnet höras gnälla, gråta och skrika.

Äktenskap eller social skam

Som ungmö hade man under denna period i svensk historia egentligen bara en enda riktigt godtagbar position att sträva efter och den fanns i äktenskapet, som hustru. Blev man som ogift upptäckt med ett havandeskap, var man inte längre ungmö. För många försvann då möjligheten att bli en gift och ärbar hustru.

Den nya rollen blev istället den som hora, som alltså inte ska förväxlas med den prostituerade som säljer sex. Ett viktigt sanktionsmedel för den som hade syndat med horsbrott var den så kallade kyrkoplikten.

Formellt sett var det menat som ett sätt att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen sedan synden hade sonats. Men i praktiken tycks det snarare ha fungerat som en metod att offentliggöra och befästa den skyldiges moraliska felsteg.

Efter en reform 1741 skulle kyrkoplikten endast ske i avskildhet genom så kallad enskild skrift. Men på många håll kringgick prästerna det nya påbudet genom att låta den enskilda skriften ske i samband med söndagens gudstjänst. När dörren till sakristian hölls öppen kunde den sittande församlingen naturligtvis se vad som pågick. Därför kunde förfarandet också fortsätta att ha karaktären av offentlig bikt.

Barnamord är ett problem

Mot slutet av 1700-talet tog statsmakten tag i problemen med de grasserande barnamorden. Initiativet togs av kung Gustav III. Om skälet var upplysningsidéer från kontinenten eller om han behövde en större befolkning och därför ville underlätta för havande kvinnor kan vara osagt.

Riksdagen lät sig dock övertygas om att de hårda lokala fördömandena låg bakom barnamorden och att en förbättrad situation för ogifta mödrar därför skulle minska deras omfattning. Reformen kallades ”barnamordsplakatet” och tillkom 1778. Trots att det inte var fråga om en regelrätt lag fick förordningen stor kraft.

Barnamordsplakatet

Barnamordsplakatet föreskrev bland annat att husbondfolket skulle hjälpa ogifta kvinnor att hemlighålla graviditeten, tystnadsplikt för barnmorskor, att präster inte fick neka ogifta mödrar nattvard, att kyrkoplikten verkligen skulle göras enskilt, och att tillmälen riktade mot ogifta mödrar förbjöds.

Efter genomförandet kunde en ogift kvinna alltså föda sitt utomäktenskapliga barn på okänd ort där hon varken behövde uppge sitt eller faderns namn i kyrkboken, vilket gav upphov till uttrycket ”fader och moder okänd”. Detta begrepp levde kvar till 1917, när rätten till anonyma födslar avskaffades.

Straffet för barnamord var länge döden, men mestadels handlar det om straff som varken utdömdes eller verkställdes. Istället var de vanligaste domarna fyra år på spinnhus. Det fanns dock tydligt regionala skillnader.

Graviditet och barnamord är vanligt vid folkomflyttning

Barnamorden var till exempel vanligare på Gotland, i Stockholms län och i Västerbotten. I Västerbotten kan man under 1800-talet se hur barnamordens uppgång följde sågverksmiljöernas framväxt.

När det fanns många arbetare med lösa anställningar, eller när det skedde stora folkomflyttningar i ett område, blev fler kvinnor med barn – och då ökade även barnamorden. Här uteblev alltså framgångarna för barnamordsplakatet.

Men också på andra håll gick det trögt för reformen. Trots de goda intentionerna blev effekterna av barnamordsplakatet knappast de avsedda. I alla fall inte för de ogifta mödrarna. Givetvis var det heller inte alla kvinnor som hade de ekonomiska möjligheterna att åka iväg för att föda på annan ort.

Underhållsplikt införs

Den sociala skammen som fortsatte att drabba kvinnor undgick däremot i stort sett män. En man som utpekades som medskyldig till en utomäktenskaplig graviditet kunde neka och därmed undkomma både lagens straff och gärningens sociala följder.

I praktiken blev kvinnor därför oftare bestraffade för lägersmål än män. I de fall en man faktiskt hade medgivit faderskap till ett utomäktenskapligt barn, ansågs det dock skamligt för honom att inte betala underhåll.

Eftersom barnamordsplakatets införande betydde att anonymitet för både kvinnan och mannen ökade, innebar det att en redan ojämlik situation kom att förvärras ytterligare.

Underhållsplikten hade tidigare fungerat tämligen bra, men den förutsatte som sagt ett utpekande av barnafadern. När ett sådant uteblev var det också betydligt lättare för männen att smita undan sitt ansvar.

Synen på utomäktenskapliga barn

Men allt var inte lika nattsvart. En ogift mor blev inte behandlad lika strängt överallt. Inte minst spelade omständigheterna för graviditeten en stor roll. På många håll sågs inte sex mellan ett förlovat, eller trolovat, par som något större fel.

Det historiska källmaterialet pekar också på att många ogifta kvinnor som hade fått något enstaka utomäktenskapligt barn senare har kunnat gifta sig med en annan man än barnets far. Betydelsen av att bli gravid som ogift kunde också se högst olika ut beroende på var i landet en kvinna bodde.

Översiktligt gällde att områden med många utomäktenskapliga barn uppstod där det antingen fanns större jordbruk med många anställda och obesuttna, bygder med en stor andel tillfälligt anställda, eller i städer som drog till sig många nyinflyttade unga.

Skogsindustrins trolovningsbarn

Norrland kan användas som ett belysande exempel. Här föddes länge relativt få barn utom äktenskapet, men skogsindustrins starka expansion och järnvägens utbyggnad från 1860-talet och framåt skapade nya förutsättningar. Med järnvägen och de nya arbetstillfällena följde en mängd unga män utan anknytning till de lokala byarna.

I de möten som uppstod luckrades gamla traditioner upp och banade även väg för nya familjebildningar. Så skapade industrialiseringen möjligheter för arbetare att leva ihop utan att vara gifta. Nu behövde de inte längre bo i sina arbetsgivares hushåll, som tidigare jordbrukets drängar och pigor.

Som ett resultat föddes många barn utom äktenskapet, men en hel del var i själva verket föräktenskapliga – deras föräldrar gifte sig så småningom. Barnen, som kallades trolovningsbarn, behövde inte vara oönskade. Och juridiskt hade de samma status som inomäktenskapliga barn, vilket innebar arvsrätt efter både modern och fadern.

Hundra års sexuella förändring: Sex och religion

Det kan vara vanskligt att på några få sidor försöka fånga in flera hundra års förändringar på det sexuella området. Men för den som målar med bred pensel framträder ändå en relativt tydlig bild. I äldre tid knöts sexuella handlingar till reproduktionen, fortplantningen. Sexuella handlingar var därför tillåtna endast inom äktenskapet och i barnalstrande syfte.

I ett samhälle där det religiösa tänkandet grep djupt in i människors medvetande kom religionen också att styra synen på den som bröt mot skapelsens ordning.

Under 1600-talet och stora delar av 1700-talet trodde man fullt och fast på Guds straff och helvetets realitet. Synd var det som bröt mot Guds och kyrkans ordning, något som måste motarbetas och straffas.

Sex, samlevnad och synd

För sex och samlevnad betydde det ett synnerligen strikt reglemente. Alla typer av samlag utanför äktenskapet riskerade att nedkalla Guds straffdom över folket.

Det gällde horsbrotten och de övriga lägersmålen, liksom de förbrytelser som gick under benämningen ”brott mot naturen”: till exempel tidelag (otukt med djur), sodomi (ett samlingsnamn som kunde användas för alla köttsliga handlingar som inte troddes kunna leda till barn – som samkönade, orala och anala samlag, samt även onani) och blodskam (incest).

Prästerna predikade att Gud hade skapat två tydligt åtskilda kön, och det som Gud skapat ska människan inte försöka förändra. Man skulle vara man och kvinna även i den meningen att de utgjorde varandras komplement: tillsammans blev mannen och kvinnan en fruktsam enhet i äktenskapet. Med utgångspunkt i bibelcitat framställdes samkönad sexualitet som allvarlig synd.

1608 hade en drakonisk lagstiftning införts, som stipulerade dödsstraff mot bland annat samkönade handlingar. Men det var samtidigt påfallande tyst om just dessa brott.

Eftersom de nästan aldrig blev rättssak är det också svårt att säga hur vanligt det var med samkönat sex. Från perioden 1635–1754 förekommer endast åtta fall av samkönad sexualitet inför rätta, något som kan jämföras med de mer än hundratusen horsbrotten under samma period.

Arv kompliceras av oäkta barn

Detta har naturligtvis fått en hel del historiker att klia sig i huvudet. Varför gjordes så stora ansträngningar vad gällde att bestraffa hor, men inte samkönad sexualitet? Rädslan för utomäktenskapliga barn är en bidragande orsak. Oäkta barn riskerade att skapa oordning kring arv och ägande, och var dessutom levande bevis på ett syndigt leverne. Därför blev det viktigare att ingripa mot sexuella handlingar som var barnalstrande.

Här finns även förklaringen till att man under hela 1600- och 1700-talen lade betydligt mer resurser på att ingripa mot tidelagsbrott än mot samkönade handlingar: de förra troddes kunna resultera i en monstruös avkomma. Också bland de svåra synderna var det nödvändigt att prioritera.

Faktum är att det sodomitiska brott som synliggjordes i 1608 års lag drygt hundra år senare blev aktivt nedtystat. I den nya strafflag som antogs 1734, och som gällde fram till 1864, fanns inget uttryckligt förbud mot sodomi.

Hårda straff kunde hålla synden borta

Samtidigt fanns vid denna tid ännu inte en föreställning om något sådant som en sexuell identitet, vilken kunde uppfattas vara styrande för begäret och lustan. Driften var istället en inneboende retning som kunde stimuleras av olika yttre och inre omständigheter, snarare än att den förstods som en åtrå till ett visst kön.

Det här fick naturligtvis konsekvenser. Uppväcktes retningen antogs man vara i stånd till att begå vilka onaturliga handlingar som helst.

På 1600-talet styrdes lagstiftningen av övertygelsen att hårda och avskräckande straff skulle kunna hålla synden borta. Under 1700-talet stärktes istället uppfattningen att uppmärksamheten mot vissa typer av (företrädesvis just sodomistiska/samkönade) brott tvärtom stimulerade fantasin så att fler lockades.

Återigen lite sifferexercis: under 1600- och 1700-talen avrättades omkring 600 personer för tidelag, den sista år 1778. Det gjorde överträdelsen till ett av de vanligaste brotten för vilka de utdömda dödsstraffen faktiskt verkställdes – och betydligt fler än de cirka 400 som avrättades för häxeri.

Synen på sexualitet förändras

Den stränga synen på utomäktenskaplig och samkönad sexualitet, där sex för njutnings skull utom äktenskapet var något straffbart, dominerade länge svensk historia. Men med tiden tunnades länken mellan kyrka och stat ut. Det märks tydligt under det sena 1800-talet och än mer under 1900-talet.

Det innebar också att den starka betoningen på sexualitet som något syndfullt och hotande, med tiden kommit att förskjutas i andra riktningar. Från och med slutet av 1800-talet går utvecklingen från synd till sjukdom och avvikelse.

Det visar inte minst exemplet med den samkönade sexualiteten, det vi idag kallar för homosexualitet. Ordet är i själva verket av relativt sent datum. Det myntades omkring 1870 och spreds till en större krets av den tyske sexologen Richard von Krafft-Ebing.

I Sverige dröjde det ytterligare ett antal decennier innan den nya kategorin ”homosexuell” fick fäste bland vanligt folk (något tidigare bland över- och medelklass). Men i och med att det skapades ett specifikt ord för en äldre företeelse hände flera saker.

Homosexualitet som begrepp

För det första började människor som blev förälskade i någon av samma kön också tänka på sig själva på ett nytt sätt, som att de hade en speciell sexuell läggning. För det andra försökte läkarvetenskapen att på olika sätt ”bota” eller kontrollera homosexualiteten. Och för det tredje uppstod ett behov av att kunna namnge även det som homosexualiteten antogs avvika från.

Frambringandet av begreppet homosexualitet skapade därför även en begreppsliggjord heterosexualitet.

Det var alltså något avgörande som skedde i och med att både homosexualitet och heterosexualitet skapades som separata begrepp, som särskilda kategorier. Enligt läkarkåren var homosexualiteten en av de allra vanligaste sexuella avvikelserna och därför något som borde studerades ingående.

Därigenom kom homosexualiteten att uppfattas som heterosexualitetens motpol, samtidigt som heterosexualiteten kom att bli själva definitionen på vad som var en normal sexualitet.

På så sätt uppkom ett tänkande som delade in alla människor i antingen hetero- eller homosexuella. För att inse det omvälvande i denna utveckling måste man känna till att långt in på 1800-talet hade man helt enkelt inget ord för det vi kallar för sexualitet.

Sortering av sexuella läggningar

Däremot fanns det olika handlingar som antogs vara förknippade med könet och begäret: av vilka vissa var tillåtna (eller till och med uppmuntrade) och andra förbjudna.

Sexualitet som ett samlande ord för något som också uttrycker vilka vi är – och inte bara som ett begrepp som syftar på vad vi gör – är en idé som såg dagens ljus först under det sena 1800-talet.

Det var inte förrän då som människor började sorteras i enlighet med vilken sexuell läggning de kunde visa upp; det var då man började tala om sexuella avvikelser och om sexuella patologier och perversioner.

Preventivmedel och sexuell hälsa bejakas

Om andra halvan av 1800-talet med viss rätt kunde pekas ut som diagnosernas och de sexuella perversionernas storhetstid, blev synsättet på ”det sexuella” sedan återigen annorlunda under 1900-talet.

Under detta sekel skedde nämligen ännu en omladdning av sexualiteten och könslivet som gjorde att detta inlemmades i en betydligt mer positiv berättelse. Nyckelord i denna bejakande hållning var lust, njutning, sexuell hälsa och individuellt välbefinnande.

Förändringen bars upp av nya reformer på lagstiftningens område. Till exempel blev det 1938 tillåtet att både informera om och saluföra preventivmedel, något som fram till dess hade varit förbjudet.

Avkriminalisering av samkönade relationer

1944 avkriminaliserades samkönade sexuella relationer (även om homosexualitet stod kvar på Socialstyrelsens lista över sjukdomar fram till 1979). Vid mitten av seklet införde Sverige som första land i världen obligatorisk sexualupplysning i skolorna. På 1960-talet lanserades p-pillret.

1900-talet har inneburit en nästan osannolik utveckling vad gäller människors rätt och möjligheter att välja när och med vilka de ska inleda sexuella relationer. Å andra sidan kan man notera att den hälsobejakande devis som på 1930-talet kunde formuleras som ”en sund själ i en sund kropp” nuförtiden ibland också riskerar att slå över i sin motsats.

Toleransen och acceptansen på det sexuella området har definitivt ökat. Samtidigt beskriver många, både ungdomar och vuxna, hur de kan uppleva närmast ett krav på att också leva lyckliga och sexuellt aktiva liv. Friheten att njuta har för en del också blivit till ett påbud.

Publicerad i Släkthistoria 10/2021