Gustav Vasa var en kung med stora problem – och då syftar vi inte på de återkommande vredesutbrotten. Hans största bekymmer var att han inte hade ärvt kungatiteln, utan hade erövrat den i ett upprorskrig mot den danske kungen, Kristian II.

Han var tvungen att legitimera sin självpåtagna plats på den svenska kungliga tronen, såväl utåt mot de europeiska furstehusen, som inåt mot unionsvänliga biskopar och stormän. Utan några kungliga anförvanter i släkten var det inte lätt att hitta en passande brud från utlandet.

Prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg

Han lyckades till slut hitta en gemål som passade honom: prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg. Men det var först sedan furstehusen i Pommern, Mecklenburg och Polen avvisat Gustav som svärson som svenskkungen fann sin tyska furstedotter och därmed höjde sin status utomlands.

Det dröjde också flera år från det att han hade upptäckt och börjat uppvakta henne, tills att de gifte sig. Anledningen till dröjsmålet var att brudens far var mycket tveksam till alliansen. Flera uppror bröt ut i Sverige och Gustav var, som sagt, en uppkomling. Gustav Vasa var till och med tvungen att lämna pant för att ens få fortsätta diskussionerna om att ingå äktenskap med Katarina.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Gustav Vasa med sin tredje hustru, Katarina Stenbock

Gustav Vasa med sin tredje hustru, Katarina Stenbock, som han inte fick några barn med. Hon överlevde maken med 61 år. 1800-talsmålning av Hugo Salmson.

© Nationalmuseum

Katarina av Sachsen-Lauenburg föddes i ett litet men folkrikt protestantiskt hertigdöme i norra Tyskland. Hon var dotter till hertigen Magnus I av Sachsen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel.

Gustav Vasas huvudsakliga intresse för henne låg inte i flickans eventuella sköna utseende eller ens i den tyska furstliga börden – utan i själva hertigdömet. Sachsen-Lauenburg utgjorde nämligen en central bas för rekrytering av landsknektar, och soldater var något som Gustav Vasa led kronisk brist på.

Knöts närmare Danmark

Valet av brud förde även något annat maktpolitiskt med sig. Genom Katarina kom Sverige även att knytas närmare Danmark, det land och den union som Sverige just hade brutit sig ur genom upproret mot Kristian II.

Katarinas syster Dorotea var sedan 1525 gift med den danske prinsen Kristian, sedermera kung Kristian III av Danmark. På lång sikt var det bra – kanske kunde äktenskapet stabilisera relationerna mellan de nordiska länderna. Men i det korta loppet, under 1520-talets slut, var det ett dynastiskt problem.

Gustav var 35 år, Katarina var nyss fyllda 18 när paret den 24 september 1531 ingick äktenskap i Stockholms storkyrka. Fyra år senare, mitt under en dans med sin svåger på en fest på Stockholms slott, föll den unga drottningen plötsligt omkull. En kort tid därefter, den 23 september 1535, dagen innan hon skulle fylla 22, var hon död.

Gustav Vasa tar avsked

En sjuklig Gustav Vasa tar avsked med alla sönerna närvarande – ett tal som hölls strax före kungens död 1560, här skildrat på 1830-talet av J G Sandberg.

© Szilas

Med Katarina fick Gustav en son, Erik (XIV). Med sin andra hustru Margareta Eriksdotter – han gifte om sig två gånger, de gångerna med svenska adelsdöttrar – fick han sammanlagt elva barn, varav fem döttrar. Två pojkar dog i spädbarnsåldern.

Måttligt intresse

Trots att Gustav Vasa var erkänd kung på den svenska tronen kvarstod problemen när det blev barnens tur att hitta en lämplig make och maka. De europeiska kungahusen fortsatte nämligen att visa måttligt intresse. Ett känt exempel är sonen Eriks frieri till den berömda engelska drottning Elisabet, som vänligt men bestämt tackade nej.

Alla fem prinsessorna ingick äktenskap med tyska furstar:

Katarina giftes bort med den tyske greven Edzard av Ostfriesland på hösten 1559. Det tyska grevskapets huvudstad Emden var en relativt stor handelsstad, som Sverige gjorde goda affärer med. Katarinas bortgifte säkrade dessutom Sveriges behov av hyrda knektar för framtida bruk.

Om äktenskapen hade varit viktiga förut, blev de nu helt avgörande för dynastins fortlevnad.

Cecilia gifte sig med markgreven Kristoffer av Baden-Rodemachern. Hon levde några år i England, men fick på grund av pekuniära problem lämna landet. På 1570-talet befann hon sig åter i Sverige och bedrev, vad det tycks, sjöröveri för att få ut den hemgift som förvägrats henne.

Dottern Anna gifte sig med pfalzgreve Georg Hans av Pfalz-Veldenz-Lützelstein.

Äktenskap med hertig Magnus

Sofia ingick äktenskap med hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg. Men Sofias tyske hertig vantrivdes i Sverige, trots inkomstbringande förläningar under Johan III:s tid – de hade både Ekolsund och Venngarn. Han lämnade sin hustru kvar i Sverige och reste hem.

Elisabet fann en passande make i hertig Kristofer av Mecklenburg. Men bröllopet kunde inte genomföras, eftersom brudgummen hamnade i polsk fångenskap. Först 1581 kunde giftermålet ingås. Elisabet lämnade sedan Sverige för att leva med sin man i Gadebusch. Efter att maken hade dött återvände hon till Sverige.

Alltså: systrarna skickades iväg, alla förutom en flyttade utomlands, medan bröderna förblev i Sverige.

Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarina av Sachsen-Lauenburg så som hon avbildas på sin sarkofag i Uppsala domkyrka.

© Southerly Clubs of Stockholm

Genom arvföreningen i Västerås 1544 införde Gustav Vasa ärftlig monarki i Sverige. Det var i linje med hur det såg ut i resten av Europa där det uppkom arvsmonarkier under 1500- och 1600-talen. Undantagen var Polen, Danmark (fram till 1660), olika kurfurstendömen inom det tysk-romerska riket och den tyske kejsaren, som formellt valdes av kurfurstarna. Eftersom härskaren föddes in i sitt ämbete blev doktrinen om kungligt blod av stor betydelse. Om äktenskapen hade varit viktiga under medeltiden, blev de nu helt avgörande för dynastins fortlevnad.

Skapade problem

För monarkins del utgjorde den ärftliga rätten till tronen en trygghet, men samtidigt skapade det också problem. För utan en arvinge gick det ju inte att bevara dynastin, och frågan var med vem eller snarare vilket kunga- eller furstehus som det ansågs lämpligt att knyta äktenskapsbanden.

Framväxten av den ärftliga monarkin i Europa bidrog därför till att förändra situationen för drottningarna. De sågs nu allt mer som viktiga förmedlare av politiska allianser. Deras viktigaste bidrag var att förse den kungliga dynastin med en arvinge, helst en manlig sådan.

Därtill skulle de spela en framträdande roll vid hoven, ta emot utländska sändebud och föra förhandlingar om barnens kommande äktenskap.

Katarina Jagellonica

Johan III:s äktenskap med polska Katarina Jagellonica innebar en rejäl statushöjning för Vasaätten.

© Czartoryski Museum

En som tidigt såg fördelarna med att gifta sig med utländska furstedöttrar var Johan III, som gifte sig med Katarina Jagellonica. Hon kom från Polen och var dotter till kung Sigismund Jagello av Polen och Litauen, ett på sin tid mycket stort rike.

Modern hette Bona Sforza och tillhörde den mäktiga furstefamiljen Sforza av Milano. Skillnaden kunde inte vara större med halvbrodern Erik XIV, som gifte sig med Karin Månsdotter, en flicka av folket.

Förbindelsen mellan det svenska kungahuset och Pfalz skulle spela en stor roll i framtiden.

Katarina Jagellonica var en äkta kungadotter på flera sätt och vis. Hon ägde ett antal slott, var mycket bildad (drottningen talade både latin och italienska samt förstås polska) och behärskade europeiskt hovceremoniel, som blev en allt viktigare ingrediens i umgänget mellan länders representanter.

Den diplomat som inte förstod hur djupt man skulle buga eller när man skulle ta ett kliv tillbaka i det nära umgänget med kungligheter, försämrade sina chanser att bedriva utrikespolitik.

Slottet Tre Kronor

En finess som Jagellonica förde med sig till det svenska hovet var för övrigt gaffeln – en relativ ny uppfinning i Europa. På slottet Tre Kronor i Stockholm dukades det från och med nu fram både gaffel och kniv när det anordnades gästabud.

Johan och Katarina fick tre barn: Isabella, Sigismund och Anna. Sigismund blev Johans efterträdare och var kung av Sverige mellan 1592 och 1599, men tvingades på grund av sin katolska tro att abdikera och lämna landet. Under resten av sitt liv – han dog samma år som sin kusin Gustav II Adolf – styrde han som Sigismund III Vasa kungariket Polen och storhertigdömet Litauen.

Sigismund lyckades knyta band med den mäktiga Habsburgsläkten genom sitt giftermål med Anna av Habsburg, dotter till en ärkehertig av Steiermark och Maria av Bayern. Efter Annas död gifte han om sig med ännu en medlem av Habsburg, systern Konstantia. Med Sigismunds söner Vladislav IV av Polen och Johan II Kasimir dog Vasaätten i Polen ut på svärdssidan.

Drottning Kristina till häst

Drottning Kristina till häst på en målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien.

© Pradomuseet

Efter Johan III och Sigismund blev det hertig Karls tur att ta över makten och regera Sverige som Karl IX. I äktenskapsfrågor gjorde han som sin far, Gustav Vasa, och sina systrar – han sökte sig en maka bland de tyska furstehusen.

Valet föll på hertiginnan Maria av Pfalz, dotter till kurfursten Ludvig VI av Pfalz och Elisabet av Hessen. Han gifte senare om sig med en annan tysk furstedotter, Kristina av Holstein-Gottorp, som för övrigt var kusin till Maria av Pzalz.

Förbindelsen mellan det svenska kungahuset och furstehuset Pfalz, upprättat genom äktenskapet med Maria, skulle spela stor roll i framtiden. Parets dotter Katarina gifte sig sedermera med Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. De fick bland andra sonen Karl Gustav, som 1654 kom att ersätta drottning Kristina som svensk regent under namnet Karl X Gustav.

Tidens nya dynastiska förbindelser

Det var naturligtvis inget som vare sig Karl eller Maria hade kunnat förutse, utan det var ett resultat av tidens nya dynastiska förbindelser i Europa, vilka hela tiden befann sig i rörelse och förändring. Så gott som varje nytt ingående av äktenskap mellan furste- och kungahusen gav konsekvenser för hur maktordningen såg ut. Valet av brud – eller make – spelade alltid en roll för dynastins möjligheter att överleva och bevara kronan intakt.

När Gustav II Adolf skulle söka sig en brud var det modern Kristina av Holstein-Gottorp som bestämde. En ofta berättad historia är den om den unge prinsens uppflammande kärlek till den svenska adelsflickan Ebba Brahe, men sådana mesallianser gick inte an i tider av stormakt och krig på kontinenten.

Modern plockade i stället fram en tysk furstinna vid namn Maria Eleonora av Brandenburg. Brudens far var nämligen kurfurste och tillhörde huset Hohenzollern – och med dem var det viktigt att Sverige stod på god fot.

Gustav II Adolf till häst

Gustav II Adolf säger farväl till hustrun Maria Eleonora inför sitt krigståg. Drottningen kom från Brandenburg och tillhörde den mäktiga Hohenzollern-släkten. 1800-talsmålning av Pehr Lindhberg.

© Erik Cornelius/nationalmuseum

Valet var i högsta grad politiskt. Brandenburg utgjorde ett viktigt gränsområde till Polen, just det land som Sverige sedan 1600 befann sig i krig med. Från Hohenzollerns sida var man från början emot giftermålet, men gav till slut med sig. Under trettioåriga kriget skulle Gustav II Adolf oblygt utnyttja sina förbindelser med olika tyska furstehus, och både svärfar och svåger fick ställa upp.

Sådana mesallianser gick inte an i tider av stormakt och krig på kontinenten.

Och sedan kom det ödesdrigra slaget vis Lützen 1632 som ställde till det för den dynastiska fortlevnaden av Vasaätten. Eftersom drottning Kristina inte gifte sig och fick några barn gick den svenska kronan över till – just det, den pfalziska ätten, till Johan Kasimirs son Karl Gustav, som var kusin med Kristina.

År 1654 abdikerade drottning Kristina som regent – anledningarna är omdiskuterade men en orsak var hennes katolska övertygelse – och ny kung blev den 32-årige tyskättade kusinen Karl X Gustav. Han gifte sig med Hedvig

Eleonora, som var dotter till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabet av Sachsen. Sverige delade samma hotbild med det nordtyska furstehuset: Danmark. En allians mellan den svenska grenen av huset Pfalz och Holstein-Gottorp var därför passande ur en säkerhetspolitisk aspekt.

Ebba Brahe

Trots att Ebba Brahe tillhörde högadeln var hon inte fin nog för att bli kunglig brud.

© Nationalmuseum

Krigarkungen Karl X Gustav dog dock tidigt och Hedvig Eleonora blev änka redan vid 23 års ålder. Hon förblev riksänka i 55 år. En tid som hon utnyttjade till att dels sitta i två förmyndarregeringar, dels bygga det vi i dag känner som Drottningholm. Det pampiga bygget på Lovön i Mälaren skulle vara ett tempel över den pfalziska dynastins glans.

I slutet av 1600-talet behövde Sverige ett fördrag med Danmark. Man började genast planera för ett giftermål mellan Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonora. Hon var dotter till den danske kungen Fredrik III av Danmark-Norge och Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg.

Äktenskapsplanerna sattes på paus

Trots att äktenskapsplanerna fick läggas på hyllan på grund av ett uppblossande krig mellan Sverige och Danmark, bröt vare sig hon eller han förlovningen. Efter att det hade blivit fred kunde de gifta sig 1680 – och Sverige fick en drottning av dansk börd.

Redan 1710 approcherade den tyske hertigen Fredrik av Hessen den svenske kungen Karl XII om möjligheterna att få ingå äktenskap med kungens syster Ulrika Eleonora den yngre. Han ville nämligen höja sin status som blivande lantgreve av Hessen-Kassel genom att bli ingift i det svenska kungahuset av dynastin Pfalz. Det dröjde dock fem år innan alla parter var överens och paret kunde gifta sig i Stockholm den 24 mars 1715.

Drottningholms slott

Drottningholms slott på Lovön utanför Stockholm minner om den pfalziska ättens tid på den svenska tronen.

© Arild Vågen

Under sin tid som svensk regent, 1720–1751, var Fredrik även praktiserande lantgreve av Hessen efter faderns död 1730 och besökte
Kassel 1731. Det tillhörde inte ovanligheterna med sådana här gränsöverskridande uppdrag, som följde av ärvda titlar, utan var en konsekvens av de snåriga dynastiska förbindelserna. Över en natt kunde tyska bönder få en svensk kung till ny regional herre, utan att grevskapet hade varit föremål för ett krig.
Men giftermålet mellan Fredrik och kungens syster var ändå remarkabelt. På detta vis öppnade sig möjligheterna för furstehuset Brabants hessiska gren att bli svensk kungaätt. Nu blev det inte så, för Fredrik I avled utan egen legitim tronarvinge.
Fredrik I:s bortgång utan legitim arvinge öppnade för nya släktband på den svenska tronen. Adolf Fredrik föddes den 14 maj 1710 och var son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp
och Albertina av Baden-Durlach. I juni 1743 valdes han till svensk tronföljare och han blev
kung i mars 1751.

Elisabet krävde att Adolf Fredrik, som var en släkting till henne, skulle utses till svensk tronföljare.

Hur kom det sig att denne Adolf Fredrik, som kunde kalla sig (protestantisk) furste-biskop av Lübeck och administrator av Holstein-Gottorp, gavs rätten till den svenska tronen?

Som vanligt handlade det om internationell dynastisk storpolitik. Den viktigaste anledningen var nämligen att den ryska kejsarinnan Elisabet hade gått segrande ur Sveriges krig mot Ryssland – i augusti 1742 kapitulerade de svenska trupperna i utmattningens tecken.

Dikterade villkor

Elisabet inte bara dikterade villkoren för kapitulationen och freden – hon krävde också att Adolf Fredrik, som var en släkting till henne, skulle utses till svensk tronföljare.

En annan anledning, som man från svensk sida hellre betonade än påtryckningen från utländskt håll, var att Adolf Fredrik hade genealogiska rötter i både det danska kungahuset och svenska Vasadynastin. Han var nämligen fars kusin till Karl XII:s systersonson. Också på sin moders sida var han släkt med huset Vasa, för Albertina var dottersondotter till Katarina, som var dotter till Karl IX (hertig Karl).

Sådana här invecklade och mångförgrenade kungliga europeiska släktträd höll det svenska hovet koll på i tider av dynastisk oordning.

Ryska kejsarinnan Elisabet

Ryska kejsarinnan Elisabet hade makt att välja svensk tronföljare på 1700-talet.

Adolf Fredrik gifte sig 1744 med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik Vilhelm I av huset Hohenzollern. Det var ett mycket passande giftermål. Hennes gudmor hade varit den svenska drottningen Ulrika Eleonora, efter vilken hon också hade fått sitt namn. Som äktenskapsmäklare stod, förstås, den ryska kejsarinnan Elisabet. Hon sökte en allians mellan Sverige, Ryssland och Preussen, i syfte att skapa politisk stabilitet i det oroliga Östersjöområdet.

Som drottning gjorde Ulrika Eleonora stora och betydelsefulla insatser för att höja kulturen i Sverige. Under hennes tid grundades Vitterhetsakademien och författare, konstnärer och kompositörer fick ekonomiskt stöd. Hon köpte in konst som än i dag kan beskådas på bland annat Nationalmuseum.

Sveriges kronprinsessa Victoria med sin far Fredrik

Sveriges kronprinsessa Victoria med sin far Fredrik I av Baden (längst till vänster) och make, kronprins Gustaf (till höger). Stående ses Max av Baden, kusin till Victoria och senare liberal rikskansler i Tyskland en kort tid 1918.

© Victoria, drottning av Sverige/Tekniska museet

Med valet av Adolf Fredrik som tronföljare återinfördes (det ursprungligen) danska furstehuset Oldenburg i Sverige och grundade dess holstein-gottorpska gren som en svensk kungaätt. Bland barnen återfinns kända namn som bland andra Gustav (III) och Karl (XIII). Men också denna dynasti skulle försvinna från tronen och ersättas av en ny, utländsk.

Också i valet av brudar går det att se en kursändring bland svenska monarker under 1800-talet.

Valet av Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare den 21 augusti 1810 i Örebro var ett brott mot tidigare tradition, där de svenska regenterna och prinsessorna hade valts främst bland de tyska furstarna eller från de nordiska länderna. Beslutet var oväntat och något av en slump. Men tiden vurmade för det franska och för Napoleon.

Att Jean Baptiste Bernadottes hustru, Désirée (Desideria) Clary hade varit kejsar Napoleons första kärlek låg honom inte i fatet. Inte heller att Désirées syster Julie Clary var gift med Joseph Bonaparte, Napoleons bror.

Kursändring bland de svenska monarkerna

Också i valet av brudar går det att se en kursändring bland de svenska monarkerna under 1800-talet. Tronföljaren Oskar fann sin brud i Josefina av Leuchtenberg, född i Milano. Hon var ett passande gifte på flera sätt. Ung, vacker och begåvad – men också barnbarn till kejsar Napoleons första hustru Joséphine.

Äktenskapet förenade gamla furstehus, som Wittelsbach, med tidens nya kejsarätt Bonaparte. Det kunde inte bli mer modernt. Och så här höll det sedan på under 1800-talet och början av 1900-talet. De svenska monarkerna gifte sig inte med svenska adelsdamer, utan precis som Gustav Vasa och hans efterföljare på tronen letade man efter passande brudar bland de europeiska furste- och kungahusen.

Publicerad i Släkthistoria 5/2021