Världsreporter som drömde om lantlivet

Med sin till synes ändlösa energi och charm blev Ester Blenda Nordström något av en centralpunkt i Stockholms krogliv och uppvaktades flitigt av män. Hon gifte sig en gång, men bara för att få följa med en expedition till Kamtjatka – och sedan upplöstes äktenskapet. Däremot hade hon en livslång nära relation till en kvinna, Carin Frisell.

Nej, Ester Blenda Nordström ville aldrig låta sig fösas in i någon mall. Den sista mars 1891 kom Ester Blenda till världen, som efterlängtad sladdunge i en skara om fyra barn. Hon kallades Essan och familjen bodde i en våning på östra Kungsholmen i Stockholm. Där pågick en byggboom, medan västra delen ännu var landsbygd. Pappa Daniel var född i Tävelsås söder om Växjö. Från grannsocknarna Nöbbele och Kalvsvik kommer de flesta av hans anor. Hans storebror Håkan blev präst. Daniel, som var en händig mångsysslare, satsade på måleriet. Deras far Johan Danielsson och mor Stina Johansdotter var fattiga backstugusittare. Men tack vare frikostigt stöd från en förmögen välgörare kunde Daniel utveckla sina talanger med konststudier i Stockholm. Systern Sofi gifte sig i Varberg, där hon drev den framgångsrika Knutssons marmeladfabrik.

Daniel insåg att det var svårt att försörja sig som konstnär. Han tog jobb som plankstrykare och hamnade den vägen i måleribranschen, där han gjorde karriär i egen firma och skapade sig en förmögenhet. Det var nu han bytte namn från Johansson till Nordström, som även hans bröder anammade. Det berättar Anna Hylander, filmmakare och släkting till Ester Blenda Nordström.
– Han var lärling till en målare Nordström, och fick så småningom överta firman. Det var ett väl etablerat företag, så han tyckte det var dumt att byta namn på den. Istället tog han lustigt nog själv efternamnet.

Några år innan Ester föddes hade målarmästaren köpt länsmansgården i Ryafors, idag Ränte gård, nära Ljungby. Här byggde han en liten kraftstation efter egna ritningar. Det var i vattenkraftverkens barndom och när verket sattes i drift juldagsmorgonen 1892 blev det stor uppståndelse.

På Ryafors stortrivdes mamma Lotten och lilla Ester, som lekte bland pigor, drängar och djuren i ladugården. Så mycket mer kontakt med lantlivet hade hon inte innan hon 1914 gjorde Sveriges första avslöjande reportage under täckmantel, som piga på gården Jogersta i Sörmland. Artikelserien om pigornas tuffa arbetsförhållanden, långa arbetsdagar och låga lön väckte enorm uppståndelse, och följdes upp med den storsäljande boken En piga bland pigor. Bonden på gården kontrade med motskriften Ett pennskaft som piga. Debatten fortsatte trots det världskrig som hade börjat i samma veva. Men först trettio år senare försäkrades jordbruksarbetare om tryggare anställning när statarsystemet avskaffades.

När Ester var sex år sålde fadern Ryafors, som låg lite avsides. Men bara några år senare lät han bygga en villa i samhället Lagan, som nåddes med nya järnvägsförbindelser. Han döpte villan till Åbyfors. Här kunde Ester åter få utlopp för sin energi och äventyrslusta. Hon var med egna ord en pojkflicka, en rebell som inte ville sitta inne. Hennes skolbetyg blev därefter. En tid hos farbror Håkan, som var kyrkoherde i Småland, fick henne inte på bättre tankar. Han tog henne i herrans tukt och förmaning med riset som vapen. När inte heller det kunde tygla henne skickades hon hem.

Efter att Ester hade blivit tonåring flyttade familjen en bit längre in på Kungsholmen. Med sin växande förmögenhet köpte Daniel Nordström ett helt kvarter. Där bodde en tid också hans yngre bror Josef Mattias, som var målarlärling i Daniels firma. Här levde även Esters mormor Anna Brita. Hon var född i Almunge nära Uppsala. Hennes farfar var knekten Per Pihl, medan morfar Anders Danielsson var bonde på gården Kämsgärd i Knutby. Den blev på 1960-talet känd när naturprogrammet Korsnäsgården med bland andra tv-profilen Nils Linnman spelades in där. Anna Brita träffade statdrängen Anders Jansson och de flyttade runt mellan gårdar och socknar. Livet som statare var osäkert och hårt. 1848 bodde de i Skånela, strax utanför dagens Märsta, och Anders Jansson blev dömd för ”fylleri och slagsmål”.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Året efter föddes dottern Charlotta Vilhelmina, ”Lotten”, som fjärde barnet. Likt så många under andra halvan av 1800-talet valde familjen att söka lyckan i storstaden – Stockholm. Där bytte hon namn till Anna Erika, men varför är oklart. Anders Jansson jobbade som diversearbetare, men dog när Lotten bara var elva år. Till dess att Lotten träffade sin målare, alltså Daniel Nordström, fick Anna Erika slita hårt för att försörja sig själv och barnen. Ester hade däremot inte behövt lyfta ett finger, utan hade bara kunnat invänta ett lämpligt parti och bli försörjd. Men hon insåg att hon hellre ville reda sig själv, och för det krävdes kunskaper. På läroverket satsade hon hårt och gick ut med goda betyg, inte minst i språk.

Hennes systrar Agda och Hildur hade redan utbildat sig. Hildur blev försäljare på auktionsfirman Bukowskis och Agda hade en kantorsexamen, men skulle aldrig jobba i yrket. Brodern Frithiof hade blivit tandläkare. Men vad skulle det bli av Ester, som drömde om ett fritt jobb med många resor? När någon tipsade om arbete på en tidning slog hon till direkt. Våren 1911 blev hon volontär på Stockholms-Tidningen. Efter ett årsvikariat på Dagens Nyheter anställdes hon 1913 på Svenska Dagbladet, som satsade på kvinnliga journalister. Ester var den yngsta, och skaffade sig signaturen Bansai – ett japanskt stridsrop. Under det namnet blev hon snart känd, med ett rappt och småkaxigt språk.

Esters förebild var Elin Wägner, som hade bildat klubben Ligan och samlat radikala kvinnor som drev kvinnosaksfrågor i pressen. De blev vänner och Ester Blenda – hon lade till sitt andranamn vid bokdebuten – tog plats i sällskapet. I samma veva träffade hon Carin Frisell som blev hennes livslånga vän och partner i hemlighet, eftersom homosexuella relationer var olagliga ända till 1944. Tillsammans reste de till bland annat Paris. Men Ester Blenda ville ha mer äventyr. Helst transporterade hon sig med motorcykel, något som på 1920-talet ansågs ytterst opassande för en kvinna. Men vad som passade sig brydde sig Ester Blenda inte mycket om. I de kretsar hon hade fått tillträde till som författare träffade hon bland andra Anders Zorn, Prins Eugen och Hjalmar Lundbohm, gruvdisponent i Kiruna och den som lagt grunden till LKAB.

Han uppvaktade henne och föreslog att hon skulle följa med upp till norr, bort från det hektiska storstadslivet. Hon följde med och tog plats ett halvår som lärarinna på en nomadskola. Samerna drabbades inte bara av gruvfältens utbyggnad, utan utsattes även för rasbiologiska studier som utmålade dem som underlägsna och efterblivna. Ester Blenda ville se hur det verkligen låg till. Det resulterade i boken Kåtornas folk, där hon kritiserade systemet med nomadskolor, där barnen ska traggla katekesen och tio Guds bud på svenska. Hon ansåg, som de flesta vid denna tid, att samernas kultur skulle förstöras om de fick ta del av det moderna samhället.

Nästa resa gick till Finland, där det hade brutit ut inbördeskrig efter självständigheten 1917. Ester Blenda organiserade svensk nödhjälp och skrev artiklar om svältande kvinnor och barn, och om döende kreatur som inte hade foder.
Hemma igen påbörjade hon en lantbruksutbildning – för att bosätta sig avskilt på landet – och skrev samtidigt flickboken En rackarunge. Den handlade om ett busfrö märkligt lik henne själv, och blev en stor succé. En del episoder inspirerade sedan Astrid Lindgren, enligt både Anna Hylander och flera litteraturvetare.
– Att Madicken hoppar från ett tak med ett paraply kommer direkt från Esters bok. Hon lär ha gjort det själv, sägs det i släkten. Att Emil går på kalas hos prostinnan med en mus innanför mössan, och att Pippi gör cirkuskonster på en häst, kommer också därifrån, säger hon.
I Stockholms krogvimmel hade Ester Blenda träffat trubaduren Evert Taube. Han inspirerade henne att ge sig ut på ny resa, till Sydamerika. Men av något skäl bröt han kontakten och hon fick åka ensam. Det slutade med att hon och en nyfunnen kvinnlig reskamrat red på mulåsnor från Argentina till Chile – rakt över Anderna. Även nästa resa gick över Atlanten, men till USA där hon besökte svenskbygderna för att leva emigrantliv. Men på väg till släktingar i Minnesota blev hon rånad och hade inte ens råd att telegrafera hem. Det blev starten på en period när hon luffade runt, genom att tjuvåka mellan tågvagnar eller i godsfinkor.

Ester blendas sista långresa gick 1925 till bortre Asien, där hon skrev reportage om en förödande jordbävning i Japan. Hon anslöt sedan till en svensk naturexpedition till Kamtjatka, för att skriva en bok. Men för att få följa med på den resan ingick hon äktenskap med upptäcktsresanden René Malaise, som hon hade fått kontakt med via sin bror Frithiof. Efter att hon hade kommit hem två år senare bröts äktenskapet.
Kort därefter dog mamma Lotten och barnen beslöt att sälja Ekefors, den villa som hennes pappa hade låtit bygga vid Skurusundet i Nacka där förmögna bodde flott på somrarna.

Någon egen fast punkt i tillvaron hade inte Ester Blenda haft, utan hon bodde ömsom hos systern Hildur, ömsom på Ekefors. Men efter moderns död skaffade hon till sist den gård på landet som hon hade drömt om, när hon arrenderade Bjursnäs en bit norr om Nyköping. Där skrev hon fler volymer i en bokserie om rackarungen Ann-Mari Lindelöf, samtidigt som hon missbrukade alltmer alkohol och narkotika.
De sista tio åren av hennes liv blev en berg-och-dalbana med sjukhusvistelser, en stroke, mer missbruk av alkohol, opium och tabletter. Somrarna tillbringade hon på Utö med Carin, som både hade gift sig och skilt sig. År 1948 gick Ester Blenda Nordström ur tiden i sviterna av en lunginflammation, efter ett liv mer äventyrligt än de flestas.

Publicerad i Släkthistoria nr 3/2024