Sekelskiftets bordellstråk

Samtidigt var Norra Smedjegatan kring sekelskiftet 1900 den mest ökända gatan i Stockholm, beryktad långt utanför stadens gränser. I folkmun kallades den för "kärlekens bakgata”. Kanske fanns det för samtida betraktare av Rödings bild en outtalad antydan om det "vilda bordelliv” som sades prägla gatan. Det var inte bara rykten. Boende längs gatan och förbipasserande beklagade sig gång på gång i insändare och brev till polisen. Hotell Birger Jarl på Norra Smedjegatan 38 – det hus som skymtar i Rödings bild – beskrevs av grannarna i ett nödrop: "Uti hörnhuset vid Hamngatan och Norra Smedgatan här i staden med adressnummer 38 vid Norra Smedjegatan finnes inrättadt ett så kalladt hotell som i sjelfva verket endast är ett tillhåll för prostituerade fruntimmer. Derstädes förekomma till den grad oanständiga och för sedligheten sårande uppträden att undertecknade, samtliga boende i grannskapet eller egare till närliggande fastigheter, finna sig alldeles nödsakade att härom till öfverståthållare Embetet göra anmälan.” Grannarnas klagosång fortsätter: "Att be-skrifva de upprörande scener, som vi ofrivilligt nödgats bevittna, kan naturligtvis ej ifråga-komma men torde det vara tillräckligt att påpeka, att de i ofvan nämnda hus boende prostituerade kvinnorna plägadt stå lutade ut genom fönstren och med alla slags anstötliga tecken försökt locka till sig kunder, hvarefter de drifvit sitt skändliga yrke likaledes inför öppna fönstär, och utan att några gardiner varit nedfällda.”

Desperata boende vädjade till polisen att ingripa mot kvinnor som uppträdde hotfullt och berusat och antastade dem på gatan: "Får härmed vördsamt anmäla hos Kongl Poliskammaren, att vid bordellhotellet Fridhem vid norra Smedjeg tillställes en noggrann polisuppsigt nattetid; ty det är omöjligt för folk som bor midtemot att få ringaste nattro, och riskabelt för ordentliga fruntimmer som måste passera Norra Smedjegatan, händer oftast att de blifva förolämpade af de damer, som har sit tillhåll derstädes.” I intervjuer, minnen och berättelser framstår hus, kvarter och hela gator präglade av prostitutionens närvaro kring sekelskiftet 1900. Norra Smedjegatan är återkommande som det värsta tillhållet, där varje hotell i själva verket var en bordell. Om man vid denna tid slog in på Norra Smedjegatan från Hamngatan fann man sig på ett smalt stråk som välvde sig längs med Brunke-
bergsåsens rygg cirka trehundra meter genom fyra kvarter. Gatan var satt med tuktad sten och kantad av smala trottoarer. Det var en ganska anonym stadsgata, flankerad av putsade fasader i grå och roströda kulörer med tre till fem rader av höga spröjsade fönster. Bara Eugeniakapellet, den katolska kyrkan som saknade torn, skilde ut sig med sina stora välvda fönsterbågar och ett kors på taket. Över taken svävade tusentals telefontrådar, vittnande om förbindelser som löpte över hela staden. I övrigt framstod den korta gatan som dunklare och hemlighetsfullare än den omkringliggande staden, med sitt skimmer och brus.

Norra Smedjegatan var belägen mitt bland fashionabla nöjeskvarter och knutpunkter för resande. Härifrån var det nära till såväl hamnar med livlig ångbåtstrafik, som till centralstationen, stadens populäraste shoppingstråk, restauranger, konditorier, parker, upplysta promenader och nöjespalats. Under 1860-talet hade gatan upplevt sina glansdagar, när ett antal hotell slog upp portarna och kunde erbjuda billigare logi än de stora etablissemangen, men med samma närhet till guldkrogarnas glam. Kring sekelskiftet ökade folkströmmen konstant i de kvarter som omgav gatan. Kvällstid var parkpromenader, trottoarer och torg upplysta av gatlyktor och ljus som strömmade från skyltfönstren. Samtidigt öppnade en mängd små inkvarteringar och hotell närmare centralstationen. Norra Smedjegatan förblev en bakgata. Genom körportar anades innergårdarnas avträden, tvättlinor och kullersten. Ekportar ledde in till trapphallar med rutiga kalkstensgolv. De flesta hus tycktes anonyma, men över flera dörrar hängde skyltar. Här fanns några verkstäder, tryckerier, en brödbod och en skomakare. Det som mest präglade gatan var emellertid den långa raden av lätt skamfilade mindre hotell med diskreta anslag: Fridhem, Rexi, de France, Stettin, Royal, Sankt Erik, Thor, Brittania, Garni. Fönstren var mörka, gardinerna fördragna. Det var etablissemang för prostitution, kända av både polisen och folk i allmänhet.

I forskning har prostitutionens platser i staden ofta analyserats i termer av motstånd, som subversiva platser som den etablerade makten, myndigheter och stadsplanerare har arbetat för att städa bort. Lagstiftning och styrning har varit restriktiv när det gäller avvikelser från monogamt familjeliv. Urbana platser som har förknippats med sexhandel har ofta förskjutits till de delar av staden som är fattiga, som utmärks av arbetslöshet, kriminalitet, lågt demokratiskt inflytande, rörlighet och hög närvaro av inflyttade kvinnor. Bordeller har också alltid – med några få och kortvariga undantag – varit förbjudna i Sverige. Det sena 1800-talets Stockholm var inget undantag. Det var också den period när sippheten nådde tidigare oanade höjder; avklädda skulpturer inspirerade indignerad debatt, mjuka sittmöbler ansågs egga sinnlighet, kyskhetsbälten konstruerades och onaniskräcken spred sig. Mot bakgrund av denna kunskap ter sig "kärlekens bakgata” som en märklig anomali, placerad mitt i stadens vibrerande och mest tätbefolkade centrum, intill officiella framsidor och med en katolsk kyrka i dess mitt. Hur kunde det komma sig att just denna gata blev ett nav i syndens geografi?

Under den period när Norra Smedjegatan blev ökänd som ett bordellstråk var prostitutionen laglig. Åtminstone så länge den var kontrollerad i enlighet med den så kallade reglementeringen. Kvinnor i prostitution ålades att besikta sig för könssjukdomar. Stockholms besiktningsbyrå låg på Trädgårdsgatan 3 i Gamla stan, en smal och undangömd gränd, trots närheten till slottet. Där undersökte läkare regelbundet alla reglementerade kvinnors svalg och underliv. Runt sekelskiftet 1900 var närmare niohundra kvinnor besiktningsskyldiga. Smittade skickades till kurhuset Eira på Kungsholmen, symptomfria fick ett friskhetsintyg. Även sedlighetspolisen etablerade sig på Trädgårdsgatan. Dess uppdrag var att gripa och registrera hemligt prostituerade – så kallade "smygar”. Dessutom skulle polisen övervaka att byråkvinnorna följde den uppsättning regler som kraftigt begränsade deras rörelsefrihet i staden. Dessa kvinnor fick inte vistas ute efter klockan elva på kvällen, och inte heller tilltala folk eller på annat sätt dra till sig uppmärksamhet. Att gå i grupp, röra sig för snabbt eller för långsamt, stanna under gatlyktor eller dröja i portgångar kunde ge böter, och vid upprepning fängelse. Vidare krävde flytt eller resor ett godkännande från byrån. Kvinnorna måste därutöver klä sig anständigt. Och i sina egna hem fick de inte visa sig vid fönstren, som skulle vara täckta av luckor eller gardiner.

Enligt ett anslag på besiktningsbyrån var vissa platser dessutom förbjudna för de byråskrivna kvinnorna. De fick inte vistas på Strömparterren, de fashionabla promenadstråken i Kungsträdgården eller längs trottoarerna utanför Kungliga operan, Hotell Rydberg och andra mer ansedda hotell. Gamla stans vindlande gränder var också förbjuden mark. De olovliga platserna representerade geografiskt två ytterligheter: nöjeskvarteren för den fina världen, samt de mest skamfilade delarna av staden. Men trots återkommande klagomål till byrån från boende och passerande i området, tycks sedlighetspolisen ha sett mellan fingrarna när det gällde bordellerna på Norra Smedjegatan. Prostitutionen skulle finnas, men fick inte synas. Den var enligt reglementeringens logik ett nödvändigt ont, precis som stadens avloppssystem. Bordeller förblev förbjudna, trots prisbelönta förslag till kommunala "tillståndshus”. Detta ledde till en politik som gav upphov till en ny urban geografi, där bordeller ersattes av andra former för prostitution. Så kallade "flickställen” och "partihotell” blev under senare delen av 1800-talet nya inslag i stadsbilden. Flickställen var hyreshus som accepterade byråskrivna kvinnor som hyresgäster – mot ocker-hyror på upp till sju kronor per dag. Det motsvarar idag en månadskostnad på cirka 14 250 kronor för ett rum. Hyresvärdarna var ofta kvinnor. De utövade stor makt över sina hyresgäster, satte dem i skuld och beslagtog ägodelar och kläder. Mot slutet av 1800-talet kände polisen till 40 flickställen i Stockholm. Nästan en fjärdedel av de reglementerade kvinnorna i Stockholm bodde i ett sådant hus. Ett annat fenomen var alltså partihotellen. Med detta begrepp menas hotell som tog betalt per "parti” och halvtimme, och som inte intresserade sig för vilka konstellationer som hyrde rummen. Dessa ställen utgjorde platsen för den vanligaste formen av sexhandel i Stockholm. I slutet av 1904 kände sedlighetspolisen till 34 partihotell. De rymde sammantaget 405 rum. Många låg i Gamla stan. Partihotellen var ökända tillhåll som förknippades med våld, superi och kriminalitet. Allra tätast låg dock dessa bordellhotell längs Norra Smedjegatan. Märkligt nog lyser den politiska debatten kring gatan och etablissemangen ändå med sin frånvaro.

Kanske hade undfallenheten mot Norra Smedjegatans sexhandel att göra med att bordellhotellen ur myndigheternas perspektiv var en relativt praktisk lösning. Gatans utbud rimmade ganska väl med idén om en lättillgänglig, överskådlig, kontrollerbar och samtidigt undangömd prostitution. Närheten till stadens nöjescentrum innebar en bekvämlighet för kunderna. Svängde man om hörnet från Hamngatan eller strosade iväg genom handelshuset Folckers passage från Brunkebergstorg, som utmynnade mitt emot det ökända hotell Garni, kunde man snabbt och obemärkt befinna sig på Norra Smedjegatan.
Väl där riskerade mannen med ärende till något av hotellen sannolikt inte att möta någon kvinnlig släkting eller vän. Detta var en gata som många kvinnor visste att hålla sig borta från. Hit lockades inga lustvandrare. Norra Smedjegatan hade en relativt brant stigning samt saknade större butiker och restauranger. Fasaderna var slutna – inga upplysta skyltfönster luckrade upp gränserna mellan husens inre och gatan, eller kastade ljus över trottoarerna.

Samtidigt underlättade etablissemangen för sedlighetspolisen i deras uppdrag att vittja hotellen på "smygar”. Smitvägarna för kvinnor från något av de ökända hotellen var små i dessa sammanhållna kvarter. Var och varannan morgon patrullerade sedlighetskonstaplarna längs gatan, gick in i hotellen och grep tidigare okända kvinnor som befann sig på denna komprometterande plats. Det förutsatte ett samarbete mellan hotellens nattportierer och konstaplarna. Män som befann sig på samma adress gav däremot inte upphov till några misstankar, de hade ju inte begått några fel, ansågs det. Tvärtom – kunder som av någon anledning upplevde sig lurade, eller var missnöjda med sitt köp, kunde höra av sig till byrån med klagomål. Det hände även att de anmälde kvinnor som de misstänkte var oregistrerade. En annan fördel med bordellgatan, ut myndighetens perspektiv, var den korta vägen till besiktningsbyrån och sedlighetspolisens kontor, där förhör genomfördes och straff utdelades. Från Norra Smedjegatans ena ände var det bara några hundra meter till Trädgårdsgatan 3 i Gamla stan, där alltså byrån och sedlighetspolisens kontor låg. För att nå den undanskymda gränden gick man bara över Gustav Adolfs torg, passerade Norrbro och rundade slottet. Sträckan utgjorde ett populärt gångstråk, där den gripna måste ha riskerat att bli igenkänd. De flesta partihotellen försvann från Norra Smedjegatan omkring 1920. Ett par år dessförinnan hade den reglementerade prostitutionen upphört. Sexhandeln flyttade istället till Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, och så småningom till Malmskillnadsgatan.

Från sent 1920-tal fram till 1950 planlades regleringen av nedre Norrmalm. Under den perioden stagnerade stadsdelen. Ingenting rustades, husen förslummades och revs så småningom. Idag finns ingenting kvar som minner om denna periferi i hjärtat av Stockholm. Stadens mest ökända bordellkorridor är utraderad och glömd. Men skänk gärna denna del av vår huvudstads historia en tanke om du tar en shoppingtur i Gallerian.

Publicerad i Släkthistoria nr 7/2024

Under 1800-talet skapades i Stockholm en mängd nya begrepp som hängde samman med reglementeringen. Dessa ord är alla främmande för oss idag:

Byråflicka – besiktningsskyldig kvinna.
Smyg – icke registrerad kvinna i prostitution.
Horstret – Birger Jarlsgatan.
Nattskäktare – dåtidens svarttaxi, där färden skedde med häst och vagn.
Luderkupa – lägenheter med vindskupor i låga träkåkar, där kvinnor ropade på förbipasserande män.
Partihotell – bordellhotell.
Flickställe – bostadshus som hyrde ut lägenheter till kvinnor i prostitution.
Nygatslärka – kvinna i prostitution, som höll till längs Nygatan.