Kyrkstäder fick liv vid storhelger
I det glest befolkade Norrland blev bönderna stadsbor när det drog ihop sig till jul, midsommar och andra storhelger. Under flera dagar bodde hela familjer i små stugor intill kyrkan. Delar av denna kyrkstadstradition lever ännu kvar.
Kyrkstäderna hade stor social betydelse för människor som bodde ensligt. Här en bild från Vilhelma kyrkstad före branden 1921 då mer än halva bebyggelsen lades i ruiner.
Under sex månader år 1732 reste Carl Linnéus, senare känd som Carl von Linné, utmed Bottenviken och gjorde flera avstickare in i inlandet. I den bok som han senare skrev om resan – Lappländska resan – finns också en av de äldsta skildringarna av en norrländsk kyrkstad:
”inwid kyrkian Siällefte, en oräknerlig hoop af huus, liksom en artig stad, med hwita skorstenar, bygd uthi 2:ne gator, med tvärgator bestående af 350 à 400 huus. De swarade mig att hvar bonde i socknen hade sitt huus, uthi hwilket han war om högtidesdagarna.”
För många var det omöjligt att besöka en kyrka och ta sig hem samma dag.
När Norrland koloniserades spelade kyrkorna en nyckelroll. De anlades ofta i närheten av marknadsplatser eller andra naturliga geografiska knutpunkter. Men det var länge mycket glest mellan dem. För många, både samer och nybyggare i inlandet, var det omöjligt att besöka en kyrka och ta sig hem samma dag.
För andra var det inte avståndet till kyrkan utan den långa tid som kyrkans samlingar upptog som krävde möjlighet till övernattning. Utöver söndagens gudstjänst hölls ofta olika kyrkliga förrättningar och förhör i samband med storhelger.
Kyrkstäder växte fram
När Luthers läror hade slagit igenom i Sverige lades ännu större vikt vid predikan och kristendomsundervisning. Troligen var det i detta sammanhang som kyrkstäder började växa fram vid de få norrländska kyrkorna. De första kända textkällorna som nämner kyrkstäder är från 1595, när ett brev till kungen berättade att kyrkstaden i Kalix hade brunnit ner, och från 1600, när riksantikvarien Johannes Bureus förde anteckningar om sitt besök i Luleå Gammelstads kyrkstad.
Detta foto från tidigt 1900-tal visar stugor och kåtor omvarandra i den samiska kyrkstaden Fatmomakke i Vilhelminafjällen.
Kyrkstäderna byggdes i de flesta fall på kyrkans mark, men kunde se olika ut. På vissa platser blev det små stugor som var och en rymde en besökande familj, medan det på andra ställen restes större hus som indelades i kammare som sedan ägdes och användes av olika familjer. Varje kammare hade i allmänhet sin egen eldstad och möblerades för att kunna hysa en hel familj i samma rum i samband med storhelger.
De fyllde dock inte bara en kyrklig funktion. Viktiga marknader hölls i kyrkstäderna eller dess närhet, och dessa arrangerades ofta i samband med helger så att en vistelse i kyrkstaden kunde utnyttjas för flera syften. Även tingsförhandlingar kunde hållas i samband med helgerna. På vissa platser knöts kyrkliga arrangemang till befintliga marknader. Besöken i kyrkstäderna hade stor social betydelse för människor som bodde ensligt eller i små byar.
Kåtor eller härbren
En annan typ av kyrkstäder växte fram vid marknadsplatser i de samiska kärnområdena. Intill kyrkor eller mindre kapell skapades byar av kåtor eller härbren där samefamiljer bodde tillfälligt under marknader eller kyrkhelger. I dessa kyrkstäder fanns det också stugor där nybyggare eller besökande handelsmän tog in.
Bostäderna i kyrkstäderna närmare kusten ägdes ofta av familjer från byar som låg en bit ifrån centralorterna vid älvmynningarna. I Bonnstan, som kyrkstaden vid Skellefteå landsförsamlings kyrka kallas, ägdes dock många kammare av folk från byar som inte låg längre bort från kyrkan än en mil eller två.
Ulf Lundström på Skellefteå museum är antikvarie, lokalhistoriker och filosofie doktor i nordiska språk.
Enligt Ragnar Berglings doktorsavhandling Kyrkstaden i Norrland (1964), var 1600- och 1700-talen kyrkstadstraditionens blomstringstid. Då fanns det kyrkstäder i de flesta socknar i övre Norrland. Stugorna var knutna till hemmansägare i socknen och dessa hade oftast även en bod och en stallplats i kyrkstaden. Väldigt få av dessa extra byggnader har bevarats till modern tid. Kyrkstallar användes för övrigt även i södra Sverige, men där fanns inga stugor för övernattning.
Periodvis beboddes vissa kammare under längre perioder. Exempelvis kunde fattiga och sjuka, hantverkare, rallare och andra flytta in i stugor eller kammare, med eller utan tillstånd. På vissa platser blev kyrkstäderna nödbostäder för fattiga. Tidvis öppnades lönnkrogar i kyrkstäderna och okontrollerad handel var inte ovanlig.
Särskilda marknadstider
På grund av detta utfärdades år 1817 en kunglig skrivelse som bland annat påbjöd att inga byggnader fick uppföras i kyrkstäderna utan tillstånd från länsstyrelsen, samt att handel endast fick förekomma under de särskilda marknadstiderna. I skrivelsen reglerades också att stugor och kammare i kyrkstäderna endast fick ägas av personer som hade minst en mil till kyrkan från sitt hem. Den sista regleringen upphävdes dock genom en ny skrivelse från år 1849.
– Den där milregeln fungerade aldrig. Kyrkstugorna var så viktiga för böndernas sociala kontakter med folk från andra byar, så de ville de inte vara utan, förklarar Ulf Lundström från Skellefteå museum.
16 kyrkstäder finns bevarade
Omkring 70 olika kyrkstäder beräknas ha funnits, men många av dem har genom åren brunnit, förfallit eller rivits. När en statlig utredning om kyrkstädernas bevarande gjordes år 2003 konstaterades det att 16 kyrkstäder fanns bevarade: åtta i Norrbotten (Arvidsjaur, Hortlax, Öjebyn, Norrfjärden, Boden, Råneå, Älvsbyn och Gammelstad), sju i Västerbotten (Skellefteå, Byske, Lövånger, Burträsk, Vilhelmina, Fatmomakke och Ammarnäs) samt en i Jämtland (Ankarede). Störst och bäst bevarade av dessa är kyrkstäderna i Gammelstad, Öjebyn, Skellefteå och Lövånger. Fatmomakke i Vilhelminafjällen har den största samiska kyrkbyn med ett åttiotal kåtor och härbren.
Ankarede
Fatmomakke
Vilhelmina
Ammarnäs
Arvidsjaur
Älvsbyn
Boden
Råneå
Gammelstad
Norrfjärden
Öjebyn
Hortlax
Byske
Skellefteå
Burträsk
Lövånger
Kyrkstadens kultur
Kyrkstaden i Gammelstad, som är knuten till Nederluleå församling är sedan 1996 upptagen på FN-organet Unescos världsarvslista. Inför beslutet valde Unescos representanter mellan kyrkstäderna i Gammelstad och Öjebyn, men fastnade för den förstnämnda eftersom den är större och mer välbevarad. Nu arbetar Erica Duvensjö som världsarvssamordnare just med att bevara kyrkstadens miljö och kultur.
– Kyrkstugorna är ju privatägda, men ägarna är förpliktade att hålla dem i gott skick. Därför har vi kyrkstugesyn med jämna mellanrum när jag och representanter från länsstyrelsen, församlingen och kommunen går runt och granskar stugornas standard. Sedan kan ägaren få en uppmaning att åtgärda fasaden, taket, grunden eller något annat. Eftersom hela området är ett fornminne är det väldigt reglerat vad man får och inte får göra, förklarar hon.
Gammelstad vid Nederluleå kyrka är den största och bäst bevarade svenska kyrkstaden med sina drygt fyrahundra stugor.
Den här processen kompliceras ibland av att stugorna kan ha många olika ägare som ska komma överens om vem som ska göra vad. Ofta har de ärvts inom en familj i flera generationer, men alla kyrkstugeägare har också skrivit under ett upplåtelsekontrakt som reglerar vilket ansvar de har. Erica Duvensjö tillägger att ägarna också kan få praktisk rådgivning om hur olika saker bör hanteras.
Lucköppningshelg
– En annan viktig sak för oss alla som arbetar här är att hålla kyrkstadstraditionen vid liv. Än idag är Persmässohelgen, som infaller en vecka efter midsommar, en viktig marknadshelg. Då kommer många hit och bor i sina kyrkstugor. Sedan brukar en del kyrkstugeägare, som använder stugorna ofta under sommaren, ordna en ”lucköppningshelg” på våren och ”luckstängningshelg” på hösten. Det finns också en julmarknad och ibland har en del stugägare också haft ”lucköppning” under adventstiden när de har julpyntat fint i sina stugor, berättar Erica Duvensjö.
Gammelstad utgör en del av den äldsta stadsbebyggelsen.
Kyrkstaden i Gammelstad utgör en del av den äldsta stadsbebyggelsen vid Lule älv. Nederluleå kyrka byggdes där redan på 1400-talet och var då en samlingsplats inte bara för folk från Lule älvdal, utan även för Kalix och Råne älvdalar. Själva staden flyttades på 1600-talet längre ut till älvmynningen där Luleå ligger idag.
Gammelstads kyrkstad har drygt 400 stugor uppdelade på 553 kammare. De flesta av dem fanns där 1817 när den första kartan ritades, men kyrkstaden var troligen ganska stor redan när riksantikvarien Johannes Bureus besökte platsen julen år 1600 och noterade: ”Alle bönder hafva sijna stugur vidh kyrkian på en plass the kalla Bärghe”.
Konfirmandläger
Förr i tiden använde äldre och yngre norrbottningar kyrkstugorna vid olika tillfällen beroende på vilken generatrion de tillhörde. Nyår, trettondehelgen, Marie bebådelse och Mikaeli var ungdomshelger – medan de yngre stannade hemma och skötte gårdarna så att de äldre kunde åka till kyrkstaden under jul, påsk, midsommar samt på första och fjärde böndagen. Det var också vanligt att bröllop firades i kyrkstaden, liksom att konfirmander bodde i stugorna när de läste för prästen. Än idag används stugorna vid konfirmandläger.
Öjebyns kyrkstad utanför Piteå är Norrbottens näst största med cirka 150 bevarade stugor. I en tidningsintervju om folklivet här berättade den gamle kommunpolitikern Johan Larsson om hur folk från olika byar kappkörde till kyrkstugorna vid storhelger och ofta hamnade i stora slagsmål byalagen emellan. I samma artikel konstateras också att de särskilda ungdomshelgerna motverkade inavel i byarna. Otaliga par har bildats av ungdomar från olika håll som har träffat varandra i kyrkstäder.
Ett härbre i den samiska kyrkstaden Fatmomakke. Boden användes till förvaring av mat, kläder och redskap. Sommartid ibland även för övernattning.
I Västerbotten är kyrkstäderna i Skellefteå och Lövånger de största, men kyrkstadstraditionen är något svagare än i Gammelstad och Öjebyn. Lövånger ligger utmed E4:an, cirka fem mil söder om Skellefteå. Här finns en kyrkstad med 117 mindre stugor. I slutet av 1930-talet var kyrkstaden väldigt förfallen, men då bildades en lokal hembygdsförening och en särskild kyrkstugustiftelse som under de närmaste åren ägnade sig åt att renovera stugorna. Idag drivs kyrkstaden som en konferensanläggning där stugorna hyrs ut till besökare.
116 kyrkstadshus
Kyrkstaden i Skellefteå består nu av 116 kyrkstadshus varav de flesta är indelade i upp till åtta kammare. ”Bonnstan”, som kyrkstaden kallas här, blev byggnadsminnesförklarad 1982 efter en komplicerad process där kyrkstadsstyrelsen kunde konstatera att de 392 kamrarna hade över tusen olika ägare, varav vissa var bosatta i USA.
– Kyrkstaden i Skellefteå brann 1835 och flyttades därefter till sitt nuvarande läge utmed älven några hundra meter ifrån Landskyrkan, berättar Ulf Lundström. Före branden var kyrkstaden mycket större och bestod av mindre stugor, liksom de gör än idag i Gammelstad och Lövånger. Att den flyttades berodde dels på att branden var nära att spridas till kyrkan, dels på att myndigheterna ville få bättre kontroll över den.
Tidigare hade det funnits en stor och flera mindre kyrkstäder kring Landskyrkan. Nu flyttades alla ihop till den nuvarande platsen där man byggde större hus med flera kammare.
Kyrkhelg i Gammelstad, Luleå, 1928. Pingsten räknades här som en ungdomshelg och många var de som samlades för att träffa vänner, bekanta och okända.
”Bonnstan” ligger ganska centralt i staden och besöks särskilt sommartid av såväl ägarfamiljerna som av turister och vanliga skellefte- bor. Skellefteå landsförsamling håller varje år sitt midsommarfirande där och första helgen i juli är det marknad på kyrkstadens torg. Men kyrkstadstraditionen är inte vad den har varit.
– Redan på 1920-talet slutade byborna runt Skellefteå att använda sina kyrkstadskammare vid alla större helger. Nu används de mest på somrarna och i väldigt varierande grad, konstaterar Ulf Lundström.
Kyrkstaden kring Byske kyrka
Byske, som ligger tre mil norr om Skellefteå, bröts ut som egen församling år 1875. I samband med det byggdes en mindre kyrkstad kring Byske kyrka. Många bybor från trakten fick dock närmare till kyrkan nu och klarade sig utan kyrkstuga.
Burträsk församling bildades redan på 1600-talet och hade en stor kyrkstad som dock förstördes i en brand på 1930-talet. Efter branden byggdes några nya kyrkstadshus för att stödja den kyrkstadstradition som ännu är levande i samhället.
– Tidigare fanns det många fler kyrkstäder i länet, men de flesta i södra Västerbotten har försvunnit, säger Ulf Lundström.
Publicerad i Släkthistoria 4/2021
