Saint-Barthélemy – den svenska slavkolonin

Att det förekom svenskflaggade slavskepp har varit känt länge, men då har det mest handlat om fartyg med till största delen utländsk besättning som seglat mellan Västindien och Afrikas kust.

Upptäckten av slavskeppet Fäderneslandet är speciell. Det är första gången som historiker har hittat ett slavskepp med till största delen svensk besättning och där man avseglat från Stockholm.

Victor Wilson, historiker vid Uppsala universitet och en av en handfull forskare som undersöker den svenska inblandningen i slaveriet, har i detalj studerat Fäderneslandet. Det ägdes av Anders Reimers – mannen som gav Reimersholme i Stockholm sitt namn – och hans bror Lars Reimers.

Efter ett stopp i Lissabon nådde expeditionen slavforten i Västafrika, där lastutrymmena fylldes med förslavade afrikaner. Kort därefter började problemen. Skeppet kapades av fransmän som tog hundra av slavarna och tropiska sjukdomar började härja ombord. Åtminstone tio man i besättningen dog under resan, sannolikt även flera av slavarna.

Våren 1795 kom Fäderneslandet fram till Saint-Barthélemy, med 240 slavar i lasten. Där verkar de flesta slavar ha köpts av det svenska handelshuset Röhl & Hansen. De skeppades vidare till de danska öarna i Västindien.

De svenska affärsmännen Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen var två av den svenska slavkolonins främsta slavhandlare.

I Gustavia, den svenska kolonins huvudort, hade Hansen sin egen slavbyggnad, ett omlastningslager och en ”butik” där förslavade människor förvarades och såldes.

I den etnografiska tidskriften Ymer från 1882 vittnar Saint-Barthélemy-läkaren Axel Theodor Goës om lagerbyggnaden och Hansens affärer. Goës var på ön långt efter Hansens död 1844 och tog del av dennes efterlämnade räkenskaper: ”Att rörelsen var lönande, synes af hans ännu i behåll varande hufvudbok, uppvisande en årlig omsättning af en half million piaster.”

När Sverige år 1784 fick köpa Saint-Barthélemy av Frankrike hade kung Gustav III i många år drömt om att göra sitt land till en kolonialmakt. Men det var bara en liten och karg ö han fick, utan tillräcklig tillgång på färskvatten.

Den ursprungliga planen, att driva storskaligt plantagejordbruk för att förse Sverige med tropiska konsumtionsvaror, visade sig inte gå att genomföra. Istället satsade man på att göra Saint-Barthélemy till ett handelscentrum.

Att slaveriet var en nödvändig del av hela det ekonomiska kretslopp som Sverige nu gav sig in i måste ha stått klart för alla inblandade.

– Den som i Stockholm på 1780-talet ville ta reda på hur slaveriet fungerade kunde göra det ganska enkelt. Det skrevs om det i Stockholmstidningarna som nådde 30 000 människor
i veckan och abolitionisternas (slaverimotståndarnas) litteratur från England översattes.

Det säger Fredrik Thomasson vid Uppsala universitet, en annan av de historiker som utforskar det svenska slaveriet.

Att Gustav III knappast hade några moraliska betänkligheter kring slavhandeln visade sig inte minst när Svenska Västindiska Kompaniet bildades 1786.

Kompaniet skulle ha hand om öns civila administration i utbyte mot hamn- och tullavgifter, men i kungens privilegiebrev står det också tydligt att kompaniet hade rätt att bedriva slavhandel på den afrikanska kusten om man så skulle önska.

När Sverige tog över Saint-Barthélemy från Frankrike var slaveriet sedan länge etablerat på ön, precis som i resten av Karibien där även Spanien, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Danmark hade kolonier. Den svenska administrationen var redan från början angelägen om att använda slavarna i uppbyggandet av kolonin.

En kort tid efter att Sveriges förste guvernör, Salomon von Rajalin, hade anlänt samlade han öns (mestadels franska) invånare i kyrkan. Hamnen skulle muddras, proklamerade von Rajalin, och en stad byggas, och för detta fick var och en av öns vita invånare ställa ett antal av sina slavar till förfogande.

Små brottstycken av den svenska slaverihistorien i Karibien, liknande de nyss nämnda, har alltid varit kända. Men den svenska inblandningen i slaveriet har ändå aldrig behandlats som något annat än en marginell företeelse utan större inverkan på berättelsen om det moderna Sveriges framväxt.

Kanske beror det på att landets roll i slaveriet var så mycket mindre än många andra staters. Eller så handlar det kanske om förträngning – medveten eller omedveten – av en uppenbar skamfläck, en episod som har rimmat illa med den svenska självbilden av att vara ett progressivt välfärdssamhälle.

Länge fanns det bara två doktorsavhandlingar om Sverige och Saint-Barthélemy, en från 1888 och en från 1951. Inom populärvetenskapen skildrades öns svensktid mest genom ett nostalgiskt och romantiserande filter – med slaveriet som en allvarsam fotnot.

– Mycket har handlat om rena gissningar, säger Fredrik Thomasson. Till exempel har det tidigare inte funnits en enda studie som har försökt att med historisk dokumentation belägga den svenska inblandningen i slavhandeln.

Men det senaste decenniet har något hänt. Intresset för ämnet har vaknat till liv, vilket delvis kan förmodas ha att göra med tidsandan och intresset för postkoloniala studier. Men utvecklingen hänger också samman med utforskandet av ett tidigare sällan använt arkiv.

När Sverige år 1878 sålde tillbaka Saint-Barthélemy till Frankrike så lämnades hela den svenska administrationens 300 000 sidor stora arkiv i franska händer. Detta kom att hamna i sydfranska Aix-en-Provence, men eftersom arkivet var i så dåligt skick var det länge stängt för forskning.

År 2011 lyckades dock Fredrik Thomasson övertyga de franska arkivarierna om att få börja utforska samlingen. Många sidor var sköra, vissa sönderätna av insekter, och när han vid sitt första besök lyfte på några dokument trillade en förtorkad skorpion ner på golvet framför hans fötter.

Men de flesta sidor gick trots allt att läsa och i dokumenten blev den svenska kolonialhistorien i Saint-Barthélemy med ens tydligare än någonsin förr. Här fanns bland annat domstolshandlingar, skeppsmanifest, räkenskaper, bouppteckningar, brev och kungörelser. Öns svenska århundrade fick nu färg.

– Den här nya kunskapen, som vi nu skapar, bygger på att vi har tillgång till det här materialet, säger Fredrik Thomasson.

Ny forskning har producerats på tidigare nästan obruten mark, både av honom och av historikerna Holger Weiss vid Åbo akademi, och Ale Pålsson och Victor Wilson vid Uppsala universitet.

Fredrik Thomasson har tagit sig an domstolsprotokollen, vilket 2022 resulterade i boken Svarta S:t Barthélemy. I protokollen blir slaveriets maktstrukturer och råa förtryck påtagligt. Men samtidigt blir slavarna också till individer på ett sätt som man sällan annars ser i källmaterialet.

Bara veckor efter att svenskarna hade anlänt till Saint-Barthélemy 1785 insåg de att svensk lag inte räckte för att reglera ett slavsamhälle, och därför började de att stifta sina egna lagar för att styra de svartas liv in i minsta detalj.

Ett par år senare fastställdes dessa lagar, som byggde på franska förlagor, i ett polisreglemente och stadfästes av kungen i Sverige. Lagarna slog fast vad som gällde för både slavarna och de så kallade ”fria kulörta”, som de fria svarta invånarna kallades, och många syftade till att särskilja det vita från det svarta rummet.

I lagarna stipulerades det till exempel att svarta inte fick vara ute efter klockan nio, inte dansa och sjunga hur som helst, inte praktisera medicin, inte göra upp eld utan tillstånd från sin ägare. Och så vidare.

Kroppsstraff var vanliga. En slavägare hade själv rätt att utdela 29 piskrapp utan rättsväsendets inblandning. Grövre förseelser gick till domstol.

Detta skedde exempelvis när slaven Jean-Pierre 1802 anklagades för att ha slagit en vit man i ett bråk på gatan i Gustavia. Enligt vittnen var det snarare Jean-Pierre som hade blivit attackerad, men eftersom det var förbjudet för slavar att under några som helst omständigheter utöva våld mot vita, dömdes han till att spännas fast mellan fyra pålar på marken och piskas 32 gånger.

Saint-Barthélemys status som frihamn innebar att handeln under vissa perioder gick bra, speciellt under krigstider. Strax efter sekelskiftet 1800 inföll kolonins gyllene era.

Befolkningen hade nu stigit till runt 6 000 och Gustavia var en av Sveriges fem–sex största städer, i nivå med Uppsala. Ungefär hälften av invånarna var vita, men bara en mindre del av dessa var svenskar.

Slaveriet fanns hela tiden närvarande – det räcker med att bläddra igenom några årgångar av öns tidning, The report of St Barthelemew (som började utkomma 1804, och som finns arkiverad på Kungliga biblioteket i Stockholm), för att förstå det. Där finns i nummer efter nummer efterlysningarna om förrymda ”negroes”.

Som Harry, som hade en butter uppsyn och stammade. Eller Joseph, med ”mycket svart hy och livliga ögon”. Ägarna utlovade belöningar till dem som kunde fånga in de förrymda slavarna.

I spalterna finns också de återkommande annonserna, ofta undertecknade av fiskal Thomas Schomberg, om svarta som hävdade att de var fria men som saknade giltiga dokument för att stödja detta.

Dessa individer tillfångatogs, och om ingen ägare uppenbarade sig inom tre månader såldes de på auktion. Halva förtjänsten gick till den som hade gripit personen, andra halvan till den svenska statskassan.

Även om slavar aldrig var en stor handelsvara i Gustavia hände det regelbundet att slavskepp angjorde hamnen. Vid åtminstone 14 tillfällen mellan 1804 och 1806 annonserades det i tidningen att skepp hade anlöpt Gustavia med bland annat ”new negroes” i lasten.

Många skepp var utländska, men flera var svenskflaggade. Ett fartyg under svensk flagg behövde dock inte betyda att besättningen var svensk.

Den första historiker som systematiskt har satt siffror på hur stor den svenska inblandningen i slavhandeln egentligen var är Victor Wilson, som 2016 lade fram doktorsavhandlingen Commerce in Disguise, War and Trade in the Caribbean Free Port of Gustavia, 1793–1815. Han har försökt att hitta alla skepp som förde slavar och som hade någon svensk koppling, bland annat svenskflaggade skepp, utländskt flaggade skepp med annan svensk inblandning och skepp som angjort Saint-Barthélemy med slavlast.

Totalt hittade han 87 sådana fartyg, och på dem dryga 7 300 slavar. Sedan avhandlingen lades fram har fler skepp och slavar hittats och mörkertalet är sannolikt fortfarande stort.

Några tusen slavar kan måhända tyckas vara en droppe i havet, i ljuset av att hela slaveriepoken skördade miljoner offer. Men ändå.

– Sverige var i princip en kolonialmakt som alla andra, men med den skillnaden att den aldrig var speciellt framgångsrik, säger Fredrik Thomasson, som handledde Victor Wilson i dennes avhandlingsarbete.

De år när den svenska inblandningen i slavhandeln var som störst var också en brytningstid. I Storbritannien hade abolitionisterna, slavmotståndarna, fått allt större fäste och 1807 beslutade landet att upphöra med all transatlantisk slavhandel och därmed stoppa tillförseln av nya tillfångatagna människor till Karibien.

Dessutom tänkte de få även andra länder att upphöra med handeln, detta för att förhindra dem från att dra nytta av det brittiska förbudet. Fler stater skulle under de följande åren komma att införa förbud, men den svenska vägen dit blev en aning vacklande.

År 1813 blev Sverige plötsligt lovat ännu en karibisk koloni. Britterna var villiga att avstå Guadeloupe som en del i ett fördrag där Sverige knöts till alliansen mot Napoleon. I fördraget ingick också ett svenskt slavhandelsförbud.

Redan året därefter fick dock Sverige lämna ifrån sig Guadeloupe, och huruvida fördragets slavhandelsförbud skulle fortsätta att gälla verkar ha varit en öppen fråga. När ett franskt skepp med hundratalet slavar i lasten dök upp i Gustavia 1814 gav den svenske guvernören fartygets kapten tillstånd att sälja slavarna i land eller att lasta om dem.

Samma år gav sig även det svenska slavskeppet Pilot, ägt av handelshuset Elbers & Krafft, av från Saint-Barthélemy mot Västafrika.

Vid utgången av 1815 hade britterna ändå till sist lyckats få till avtal med flera länder, däribland Sverige, där de förband sig att förbjuda sina undersåtar att engagera sig i slavhandeln. Även andra länder gick på förbudslinjen och till sist var det bara Spanien och Portugal som tillät införsel av nya slavar till sina kolonier.

Men detta innebar ingalunda att slavhandeln upphörde, slaveriet och plantageekonomin som sådan fanns ju kvar och slavarnas reproduktion räckte inte till för att tillgodose behovet. Istället fortsatte handeln i smyg, inte minst från Saint-Barthélemy. Med de svenska myndigheternas goda minne blev den lilla ön Île Fourchue, tillhörande kolonin, slavsmugglarnas tillhåll.

År 1824 undertecknade Sverige ett nytt traktat med Storbritannien om att avskaffa all slavhandel, men inte heller det hjälpte fullt ut. Året efter noterade den svenske guvernören Johan Norderling att dussintals slavskepp, alla med falska dokument och destinationer, hade försökt lägga till på ön men avvisats.

Sverige införde dödsstraff för slavhandel 1830. Samma år avkunnades en fällande dom i ett mål rörande skeppet Gotland som hade begett sig till Afrikas västkust på uppdrag av den i Gustavia boende Samuel Vaughan. Skeppet och lasten togs i beslag, men ägare och besättning gick fria från kroppsstraff.

Gotland var det sista svenskflaggade skepp, som hittats i källorna, som försökte genomföra en transatlantisk slavhandelsexpedition. Men trots att slavhandeln till sist tynade bort, var slaveriet som sådant fortfarande tillåtet på Saint-Barthélemy.

Britterna förbjöd det 1833, och under de efterföljande åren blev hundratusentals slavar fria samtidigt som de forna slavägarna kompenserades med enorma summor.

I Sverige fanns det länge ingen debatt alls om slaveriet på Saint-Barthélemy, och det var först när brittiska abolitionister kom till Stockholm 1840 för att göra svenskarna uppmärksamma på situationen i kolonin, som frågan fick liv.

Kulturpersonligheten och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer började tillsammans med sin bror Karl Fredrik att engagera sig för att få ett slaveriförbud till stånd, och efter långa riksdagsdebatter fattades så i maj 1845 det historiska beslutet att slaveriet skulle förbjudas i Sverige.

Fram till 1847 friköptes de återstående 523 slavarna på Saint-Barthélemy.

En fråga som inställer sig är hur mycket mer svensk slavhistoria som ligger oupptäckt i arkiven. Kan det i framtiden kanske visa sig att den svenska inblandningen i slaveriet var djupare än vad historikerna känner till idag? Det är mycket möjligt.

Fredrik Thomasson stöter fortfarande på nya, tidigare helt okända, svenska kopplingar till slavskepp – i de sköra, insektsangripna dokument han undersöker. Och många fler forskningsfrågor finns att ställa.

– I Sverige har man inte behandlat ämnet tillräckligt, säger han. Ibland frågar jag mig själv om detta verkligen är något viktigt, något som ska vara med i det stora narrativet om Sveriges historia? Innan vi kan avgöra det måste saken undersökas grundligt.

År 1878 var Sveriges tid som kolonialmakt över. Saint-Barthélemy, som hade blivit allt mer av en ekonomisk belastning, såldes tillbaka till Frankrike. När Sveriges siste guvernör, Bror Ulrich, lämnade ön och seglade hemåt med skeppet Vanadis, lämnade han hela den svenska administrationens arkiv bakom sig. Det som nu, med sina 300 000 sidor, finns i Aix-en-Provence.

Det ingick visserligen i överenskommelsen med Frankrike att Sverige skulle göra just det, men egentligen var det bara fastighetsdokumenten som fransmännen var intresserade av. Resten hade svenskarna nog kunnat ta med sig hem om de hade velat.

Så varför blev då dokumenten kvar? Ville svenska staten kanske glömma detta kapitel i sin historia?

När Sverige 1878 sålde Saint-Barthélemy till Frankrike lämnade man hela den svenska kolonialadministrationens arkiv på ön.

I många år låg det på vinden i guvernementshuset där det skadades av insekter och fuktigt klimat. På 1930-talet transporterades det till Guadeloupe. 1971 skeppade Frankrike de 300 000 arkivsidorna med ett örlogsfartyg till de franska nationalarkivens kolonialavdelning i Aix-en-Provence, där det finns idag.

Efter att Fredrik Thomasson 2011 började utforska arkivet har det digitaliserats och nu gjorts tillgängligt på Uppsala universitetsbiblioteks portal Alvin.

På www.alvin-portal.org väljer du ”arkiv” som resurstyp och skriver ”Fonds suédois de Saint-Barthélemy” i sökrutan. Då kommer du till arkivet och kan botanisera bland dess 325 volymer.

Material som är särskilt intressant för släktforskare är kyrkböcker, naturalisationer, mantalslängder och domstolsprotokoll.

Svenskt järn var en viktig del i slavekonomin. Sverige var på 1700-talet världens största järnexportör och råvaran behövdes för att tillverka allt ifrån bojor till vapen och skepp.

Storbritannien, den dominerande slavhandelsnationen, var helt beroende av det svenska järnet.
Sverige producerade även så kallat voyagejärn, ett stångjärn villket användes som valuta när slavar köptes i Afrika. Sverige var den största exportören av voyagejärn till brittiska slavhandlare.

Redan på 1650-talet var Sverige inblandat i slavhandel. I nuvarande Ghana grundades den svenska handelsstationen Cabo Corso 1649, samma år som Svenska Afrikakompaniet bildades.

Fortet Carolusborg anlades då, och avsikten med stationen var att köpa bland annat guld, slavar och elfenben för att skeppa till Europa. Bland annat fördes slavar härifrån till den portugisiska kolonin São Tomé utanför Afrikas västkust.

Där byttes slavar mot socker, som därefter transporterades vidare till Europa. Sverige blev endast kvar i Västafrika till 1663 när Cabo Corso erövrades av Nederländerna.

Publicerad i Släkthistoria 4/2023