Prästgården – bygdens centrum
Under hundratals år utgjorde prästgårdarna självklara centralpunkter i varje församlings liv. Hit vände sig sockenborna i både sorg och glädje. Prästen var den närmaste lokala makthavaren och konungens förlängda arm.
Det är det dags för tioendeuppbörd och byns centralgestalt prästen (med pipa i munnen) samtalar med adjunkten medan klockaren skriver.
”Uti prästgårn slamrades med mortlar, bråttom hade husens alla hjon. Pigor svängde sig i helgdagskjortlar och på spettet satt en gödd kalkon”.
Så börjar Anna Maria Lenngrens 1700-talsdikt Den glada festen som skildrar ett storslaget kalas i en prästgård. Prästen fyller sjuttio år och firas av släkt och vänner. Bordet är pyntat med rosor, mågen deklamerar en specialskriven vers, dottern uppvaktar med nyplockade jordgubbar i en korg och sonsonen läser bordsbönen.
På gårdsplanen hurrar gårdens pigor och drängar för sin vithårige husbonde som enligt dikten ”Kände varma glädjetårar falla, blickade ibland så gott på mor, visste med sig han var kär för alla, maka, vänner, barn och sockenbor”.
Det är en idyllisk bild som målas upp, och kanske är det just så många av oss föreställer sig livet i gamla tiders prästgårdar. Ett vackert hus i en prunkande trädgård där en välmående familj varvar flitigt arbete med muntert umgänge och andligt liv.
Prästgården ett maktcentrum
Men prästgården var också ett centrum för maktutövning och social kontroll. Inför varje viktigt steg i livet var sockenborna tvungna att – nigande eller med mössan i hand – stiga in på pastorsexpeditionen för att anmäla ett barns födsel, ta ut lysning, ansöka om ett flyttbetyg eller be ”goe pastorn” om att få uppskov med tiondet. Det gällde att hålla sig väl med prästen som var statsmaktens förlängda arm ute i bygderna.
Österslövs gamla prästgård i Kristianstads kommun är en av Sveriges äldsta bevarade prästgårdar. Gården byggdes i slutet av 1600-talet.
Före folkskolereformen och bildningsförbundens tid var prästgården också traktens enda centrum för boklig bildning och kultur. Många av svunna tiders akademiker har sina rötter i gamla prästsläkter och prästgårdsmiljön har skildrats av en rad svenska författare – från Lenngren, Atterbom och Lagerlöf till Maria Gripe och Göran Tunström.
Prästgård sedan tidig medeltid
Prästgårdar har funnits i Sverige sedan tidig medeltid då kristendomen spreds i landet. I de gamla landskapslagarna stadgades att ingen kyrka fick invigas utan att en gård fanns avsatt som bostad och försörjning för prästen. Lagtexten reglerade i detalj vad som skulle ingå i ett sådant bol. I Västmannalagen, bevarad i handskrifter från 1300-talet, framgår att prästen hade rätt till en gård med sju ”laga hus”: stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Åkermarken skulle räcka till tolv tunnors utsäde och ängsmarken till tjugofyra hölass.
Gården var inte prästens personliga egendom utan tillhörde sockenkyrkan. Varje präst var under sin ämbetstid skyldig att underhålla gården för att en gång lämna över den i fullgott skick till sin efterträdare. Jämte sina plikter som själasörjare var alltså prästen även en bonde som levde på jordens avkastning. Detta förhållande varade ända fram till 1910. Först då avskildes åkerjorden från prästgårdarna och prästen fick istället sin lön i pengar.
Feta och magra pastorat
Medan prästgården av hävd var skattebefriad var det böndernas skyldighet att betala tionde. Begreppet är hämtat från Gamla testamentet och innebar att bönderna skulle lämna ifrån sig en tiondel av alla sina grödor, djur och produkter till kyrkan. Under den katolska tiden tillföll en tredjedel av tiondet sockenprästen medan resten gick till biskopen, kyrkans underhåll och allmosor till de fattiga.
Prästfamiljen har ställt upp sig för fotografering framför Veinge prästgård utanför Laholm i Halland. Odaterad bild.
I samband med reformationen, vid Västerås recess 1527, bröt Gustav Vasa med påvedömet och förstatligade kyrkan. Därefter tillföll två tredjedelar av tiondet kronan medan prästerna fick behålla sin tredjedel, det så kallade tertialtiondet. I bördiga jordbruksbygder blev både tiondet och prästgårdens egen avkastning betydligt rikligare än om pastoratet låg i en glesbefolkad skogsbygd. Man talade därför om ”feta” respektive ”magra” pastorat och de feta var självklart mest eftertraktade.
Föra kyrkbok och hålla husförhör
I och med förstatligandet av kyrkan blev prästen kronans språkrör bland landsbygdsbefolkningen. Statliga förordningar kungjordes från predikstolen och prästerna var hädanefter ansvariga för att föra kyrkböcker över församlingens födslar, äktenskap och dödsfall.
De ålades också att genomföra husförhör där samtliga personer i varje hushåll skulle redovisa sina kunskaper i läsning och katekesen. Samtliga invånare var tvungna att bekänna sig till den lutheranska läran och det var straffbart att inte delta i högmässan eller undvika att ta nattvarden.
De omdömen som fanns i husförhörslängderna om exempelvis fattigdom, osedlighet eller bristande kunskaper i kristendom följde personen livet ut. En sträng präst kunde med hänvisning till de anmärkningar som fanns nedskrivna om en persons vandel neka honom eller henne de intyg som krävdes för att få gifta sig, flytta till en annan socken eller starta en rörelse.
Förväntades bilda familj
Medan den katolske prästen – åtminstone på pappret – levde i celibat förväntades den protestantiske prästen bilda familj. Martin Luther hade själv föregått med gott exempel genom att gifta sig med den före detta nunnan Katarina von Bora som födde sex barn. I familjen Luthers gästfria hem var det frun som såg till att det fanns mat på bordet, såväl till barn och tjänstefolk som till reformatorns många lärda besökare och behövande fattiga. Och Luther förstod att uppskatta hustruns insatser. ”Om man inte hade detta släkte, kvinnfolken, så skulle hela hushållningen förfalla”, har han sagt.
Så här kunde det se ut i ett prästhem i mitten av 1700-talet. Detta är vardagsrummet i Västra Vrams prästgård som idag står på museet Kulturen i Lund.
Prästfamiljen skulle fungera som en förebild för församlingsborna och i Luthers katekes fanns klara direktiv om hur hushållet skulle organiseras. ”När hwar och en sin syssla sköter, så går alt wäl ewad oss möter”, stod det i den så kallade hustavlan. Alla i hushållet hade sina fasta roller och att sätta sig upp mot den gudomliga ordningen var liktydigt med att trotsa Gud.
Ansvarig för fattigvård och undervisning
Även om prästens främsta uppgift var att predika och förrätta kyrkliga ceremonier som dop, bröllop och begravningar hade han en rad andra plikter. Utöver att föra kyrkböcker och utfärda flytt- och lysningsbevis skulle han sköta uppbörden av tiondet och både kyrkans och prästgårdens räkenskaper.
Han fungerade också som sockenstämmans ordförande och var ansvarig för fattigvård, läsundervisning och de tidskrävande husförhören. Ovanpå allt detta skulle han sköta ett omfattande jordbruk.
Ett utdrag ur prosten J F Munktells korthuggna dagbok från 1814–15 ger en föreställning om de vitt skilda uppgifter som präglade vardagen för en präst på landet. ”Överfullt med arbete och bekymmer. 5 gossar att läsa med. En hel hop av kontningsbevis för fattiga till kronofogden. Nattvardsungdomen. Bestyr om pigan som dog igår. En oxe sjuk. Såningen gick ganska smått. Bönedagen hade jag två predikningar att tänka på. I lördags var jag till fattigstugan för att communicera (dela ut nattvarden) med en sjuk gumma.”
Prästhustrun viktig roll
Med alla dessa arbetsuppgifter var prästen beroende av att ha en duktig hustru vid sin sida. Frun skulle inte bara sköta hushållet och ansvara för barn och tjänstefolk. Hon hade också en viktig social roll i församlingen som organisatör av sjukbesök och fattighjälp.
Författaren Elin Wägner (1882–1967), som tillbringade stor del av sin barndom på sina morföräldrars småländska prästgård i Tolg, skrev senare om sin mormor prostinnan:
”Ofta var hon mycket trött, det minns jag, och ändå förstod jag då intet av vad det vill säga att som hon i bortåt ett halvt sekel ha fött och uppfostrat åtta barn, med knappa medel hållit ett stort, välordnat och välförsett hus öppet för släkt och församling. Om jag hade förstått det skulle jag ha beundrat henne långt mer än jag hade vett till då.”
I många äldre kyrkor finns så kallade epitafier, minnestavlor över prästfamiljer. Den kända Hjortbergstavlan från slutet av 1700-talet hänger i Släps kyrka i Kungsbacka kommun och föreställer prästen Gustaf Fredrik Hjortberg och hans familj. Hjortberg var känd som en riktig upplysningsman med många vetenskapliga intressen vilket illustreras av de böcker och mätinstrument som finns avbildade.
Komministerns boställe
Storleken på ett prästgårdshushåll varierade mycket beroende på var i befordringsgången prästen befann sig. En nyutbildad präst började ofta sin bana som lågavlönad adjunkt. Som sådan fick han nöja sig med tillfälliga vikariat och hade sällan råd att gifta sig. Med lite tur och kontakter kunde han så småningom få en tjänst som komminister eller kaplan, hjälppräst till sockenpastorn. Till tjänsten hörde oftast en liten gård som var stor nog att försörja en familj, men där prästen själv ofta var tvungen att gå bakom plogen.
Den som besöker Carl von Linnés födelsehem Råshult i Småland kan få en föreställning om hur ett sådant komministerboställe kunde se ut på 1700-talet. En låg timrad stuga som utöver kök, sal och en sovkammare innehöll ett litet arbetsrum för prästen. Linnés far övertog senare sin svärfars pastorat i Stenbrohult och fick då flytta till en något mer ståndsmässig prästgård i vars välskötta trädgård den unge Carl inspirerades av faderns intresse för botanik. Till skillnad från Råshult, klassat som byggnadsminne och öppet för besökare, finns dessvärre ingenting kvar av prästgården i Stenbrohult. Borta är också den medeltida kyrka som på 1800-talet revs och ersattes av en större så kallad Tegnérlada.
Slutmålet för de flesta präster var att slå sig till ro som kyrkoherde i ett eget pastorat. Där satt han vanligtvis på livstid och hade sin och familjens försörjning tryggad genom tertiärtiondet och avkastningen från prästgårdens eget jordbruk, som sköttes av pigor och drängar.
Den ende med högre utbildning
Prästen var ofta den ende i bygden som hade en högre utbildning. Under sina universitetsstudier hade han även kommit i kontakt med andra ämnen än teologi och många präster utvecklade ett stort intresse för humaniora och naturvetenskap. Ofta fungerade prästgården som föregångare för spridning av nya odlingsmetoder och prästen var ibland även kunnig i medicin. Vid 1800-talets början var det exempelvis många präster som, med hjälp av prästfrun och klockaren, vaccinerade sockenborna mot smittkoppor.
Botanikern Carl von Linnés födelsehem Råshult i Småland.
Prästgårdarna fungerade också som plantskolor för nya generationer präster och akademiker. I första hand var det prästens egna söner som fick studera men ibland kunde även en och annan dotter eller begåvad bondpojke få ta del av undervisningen.
Påfallande många av 1700- och 1800-talets kända vetenskapsmän är sprungna ur prästgårdsmiljön. Carl von Linné är redan nämnd men jämte honom finns namn som Emanuel Swedenborg, Olof von Dahlin och Anders Celsius. Bland kända prästdöttrar kan nämnas psalmförfattaren Lina Sandell, Laura Fitinghoff som skrivit Barnen från frostmofjället och Sveriges första kvinnliga journalist, Vendela Hebbe.
Även om prästgården var knuten till pastorstjänsten var det vanligt att gården stannade i samma släkt i flera generationer, antingen genom att en son gick i faderns fotspår eller att en svärson tog över pastoratet.
Prästänkor "konserverades"
Ett vanligt förfarande var också att ”konservera” prästänkan. När en präst avled fick änkan ett eller två nådeår då hon hade rätt att bo kvar på gården. Därefter stod hon och barnen utan bostad och försörjning. Ett sätt att undvika en sådan situation var att församlingen gav förtur till pastoratet åt den präst som kunde tänka sig att gifta sig med föregångarens änka, eller dotter. På så sätt uppstod något av en win-win-situation. Samtidigt som en ogift präst fick chansen att komma över ett eftertraktat pastorat var änkan eller dotterns försörjning tryggad.
Ett exempel är prostdottern Ulrika Juliana Ulmstedt i Svarttorp som vid sjutton års ålder giftes bort med sin döde fars efterträdare. Paret hann få två barn innan hon redan efter två år blev änka och gifte om sig med en ny ”konservator”. Under deras tioåriga äktenskap föddes tre barn innan Ulrika åter blev änka. Hon gifte sig då för tredje gången med en ny pastor och födde ytterligare två barn.
Vid sidan av prästens viktigaste arbetsuppgifter skulle han också sköta ett omfattande jordbruk. Målningen föreställer höbärgning i Närke 1858.
När Ulrika för sin försörjning skull vädjade om att få bli konserverad en fjärde gång fick hon emellertid avslag på sin ansökan. Kanske ansåg domkapitlet att det skulle bli svårt att hitta en präst som ville axla ansvaret för sju bonusbarn. Istället erbjöds Ulrika ett litet torp där hon levde under knappa omständigheter till sin död 1765.
I Vislanda gick prästgården i ”arv” via kvinnolinjen under hela 250 år. Släkten som genom de ingifta prästerna hade varierande namn som Cavallin, Hyltenius, Wiesel, Wieselgren, och Wieselquist har frambragt flera berömdheter som folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén- Cavallius och nykterhetsapolsteln Peter Wieselgren.
Kyrkan förlorade religiöst monopol
Under andra halvan av 1800-talet kom en rad förändringar som minskade kyrkans dominans i Sverige. År 1858 upphävdes konventikelplakatet, en förordning som sedan 1726 hade förbjudit privata bönemöten utanför kyrkan. Därmed förlorade statskyrkan sitt religiösa monopol och fick konkurrens av en rad väckelserörelser och frikyrkor. Prästens inflytande över bygdens världsliga angelägenheter upphörde 1862 när sockenstämman – där prästen varit ordförande – delades upp i en kommunalstämma och en kyrkostämma.
Parallellt med dessa förändringar växte sekulära folkrörelser fram med bildningsförbund, bibliotek och folkhögskolor som gav arbetare och landsbygdsbefolkning tillgång till kunskap och utbildning utanför kyrkans hägn.
Tiondet avskaffas
I början av 1900-talet avskildes kyrkans odlingsjord från själva prästgården samtidigt som tiondet avskaffades. Prästen upphörde därmed att vara bonde och fick istället en statligt reglerad lön.
Från att ha varit ett levande lantbruk med grisar, kor, stall och lador som sköttes av pigor och drängar förvandlades prästgården till att vara enbart ett bostadshus, ofta inramat av en stor parkliknande trädgård. Och även om prästgården förlorat många av sina samhälleliga funktioner fungerade den under större delen av 1900-talet som tjänstebostad för församlingsprästen, som efter 1958 också kunde vara en kvinna.
Publicerad i Släkthistoria 12/2019
