Bellmans diktning påverkade verklighetens Ulla Winblad

Så vem var hon då? Maria Christina Kiellström föddes i Stockholm den 15 juni 1744 som det yngsta barnet av tre. För sina närmaste var hon Maja Stina. Hennes mor hette Maria Olofsdotter. Fadern var hantlangare vid artilleriet och hette Jöns Kiellström. Han led av fallandesot (epilepsi), och samma år som Maja Stina föddes förlorade han arbetet.

Familjen var utfattig. När Maja Stina var fem år dog hennes mor i rödsot, en akut tarminflammation. Ett så kallat fattigbevis visar att familjen var utblottad och skuldsatt. Fadern tycks dock ha lyckats hålla sin yngsta dotter kvar hos sig. Snart fann han också en ny hustru: pigan Catharina Elisabeth Winblad. Med henne och sin far bodde Maja Stina från nio års ålder på Ladugårdslandet.

På 1700-talet var nuvarande Östermalm ännu stadens utmark, en mer eller mindre lantlig trakt med grusvägar och tobaksodlingar, kåltäppor och odlingslotter kring exercisfältet Gärdet. Här växte Maja Stina upp bland gardister, kogubbar och getgummor. Som tusentals andra fattigungar sprang hon barfota över fälten, firade midsommar på Gärdet och smög på kärlekspar bland Tyskbagarbergens hällar.

Och världen sträckte sig bortom kvarteret Lindormen, bortom stugor och fästigar, in mot staden med höga hus och upplysta fönster, salubodar med nipper och karamellstånd, musik och dans och herrar med lystna blickar och pengar att spendera.

I Artilleriförsamlingens dopbok för år 1765 finns en notering om ett oäkta flickebarn som fötts den 20 oktober. Flickans mor var den ogifta kvinnspersonen Maria Christina Kiellström, 21 år gammal. Fadern var översten Wilhelm von Schildt. Han hade lovat henne giftermål, men försvunnit till Ryssland.

Maria Hedman hjälpte till vid förlossningen. Senare skulle hon vittna om att den hade varit svår. Att ha sex utan att vara gift var straffbart. De flesta som dömdes i sådana ”lägersmål” var kvinnor som hade fött barn. Också Maja Stina blev anmäld och kallad inför rätten – men inställde sig inte förrän flera år senare. Den lilla flickan var klen och fick nöddöpas. Hon fick namnet Maria. Åtta dagar senare var hon död.

En vårdag 1767, ett och ett halvt år efter att Maja Stina hade fött och begravt sitt barn, ertappades hon av polisgevaldigern (poliskonstapeln) Ingel Edström på gatan iförd en röd sidensars-pelis. Det var en iögonfallande kappa av högsta mode. För en ogift och enkel kvinna som Maja Stina hade det med 1766 års överflödsförordning blivit förbjudet att bära siden.

En hel kappa översteg dessutom vida vad en kvinna från enkla förhållanden kunde tjäna. Kläder var överhuvudtaget mycket dyrt. Ingen konfektion fanns, allt syddes på beställning, och tyger var mycket kostsamma. Den röda färgen var även den anmärkningsvärd. Den röda färgskalan hade ännu inte fått den feminina konnotation som den skulle komma att få under 1800-talet, när det maskulina stramades åt och stängdes inne i kostymer och uniformer i mörka kulörer och grova material. Rött var en snarast maskulin färg, förknippad med makt: kungligheter, statsmän och högadel.

Gripandet ledde till rättegång. Maja Stina kunde visa upp ett intyg från silkesredaren Grafstedt på att hon spolade silke vid Norins fabrik. När man till sist lyckades höra Grafstedt gick han i god för att det stämde, och rätten beslutade att hon skulle slippa skamstraff och böter och fick behålla sin röda sidenkappa.

Kanske visste polisen Edström vem kvinnan han mötte på gatan var när han grep henne. Hon hade börjat göra sig ett namn i Stockholm. Länge utgick man ifrån att Bellman hade skapat Maja Stinas alter ego.

Varifrån namnet kom kan vi inte säkert veta, men det är uppenbart att hon började använda det långt innan Fredmans epistlar och Fredmans sånger hade kommit i tryck 1790 och 1791. Det verkar troligt att hon tog efternamnet Winblad efter sin styvmor.

Namnet dyker upp i källor från 1766, 1768 och mer ospecificerat från senare delen av 1760-talet. I en handskriven lista med rubriken ”Horor i Stockholm under slutet av 1760-talet” kategoriseras över 165 kvinnor som ”Fruar” , ”Madamer” , ”Mademoiseller af bättre sorten” samt ”Mademoiseller af sämre sorten” . Här står ”mamsell Winblad eller monsieur Petter” upptagen under ”Mademoiseller af sämre sorten”.

Sannolikt var listan tänkt att fungera som en vägvisare till tillgängliga kvinnor. Sådana kunde delas ut till besökande herrar i staden. Under samma period dyker Ulla Winblad också upp i en parodisk skrift över en skandalös bal som ägde rum i Krigskollegiums rum på Stockholms slott en aprilnatt 1768 – även där under tillnamnen monsieur Petter och Winflaskan.

Den 30 april 1771, sex år efter att Maja Stina hade fött och tvingats lägga sitt barn i jorden, dök hon själv upp vid rätten och ville sona sitt brott. Anledningen var att hon ville gifta sig. Fästmannen hette Eric Nordström. Samma år hade han fått tjänst som tullvaktmästare vid Stora sjötullen, där även Bellman arbetade. De båda hade växt upp i närheten av varandra.

Nordström dök för övrigt också upp i Fredmans epistelvärld, där han framstår som en ganska osympatisk karaktär. I slutet av år 1771 hade paret flyttat upp på Södermalm. I kvarteret intill bodde Bellman sedan 1770. Bara något hus låg mellan Maja Stina Kiellström och Carl Michael Bellman under de år när många av Fredmans epistlar flödade ur skaldens penna.

Den 12 mars 1772 vigdes Maria Christina Kiellström och Eric Nordström, och strax därpå fick Nordström tjänst som sjötullsbesökare i Norrköping. Med hamnens och industrins ökande betydelse var det en stad i expansion, med värdshus och bullriga krogar. Ny stad, nytt namn, nytt liv – men tiden i Norrköping skulle komma att bli en sorglig fas i Maja Stinas liv.

Den 15 januari 1774 drog stadsbetjänten Lars Jäderholm både Nordström och hans maka – ”Ulla Winblad kallad”, som det står i protokollet – inför rätten för misshandel. Tredjedag jul hade makarna besökt svärdfejarhustrun Björkstrands krog. Där hade de råkat i gräl med Jäderholm, som sagt att han nog kände till vad för folk de var; det var minsann känt i både Stockholm och Norrköping.

Maja Stina hade han kallat Ulla Winblad – och det ville hon inte längre heta. Makarna hade tillsammans slagit Jäderholm blodig. Stadskirurgen vittnade om skadorna. Huvudet var fullt av blodiga krossår, näsan hade klösmärken, ögonlocken hade svullnat upp. Påföljden blev rätt dryga böter för både Nordström, Kiellström och Jäderholm.

Däremot betraktade rätten det inte som ett okvädande att bli kallad för Ulla Winblad, eftersom ”namnet Ulla Winblad icke här är känt för något öknamn”. En incident som inträffade en månad senare tyder på motsatsen. På stadens skampåle hade någon spikat upp en lapp, och på den kunde man läsa:

Mina gunstiga Herrar och Cavallierer här i staden,
Som åstunden fruntimmersnöje, så kunnen i här
hos mig få för billigt pris och försäkrar jag eder om
att I skolen på naturens vägnar i högsta måtto
bliva förnöjda, vilket betygas av mig Ulla
Winblad och Nordström.
Norrköpings – hus den 21 februari Anno 1774.
Jag är boende på Pro Patria.

Historien berättar en del om hur välkända Bellmans dikter var, långt innan de hade kommit i tryck, och om vilka konsekvenser det fick för Maja Stinas liv. Namnet Ulla Winblad var vida spritt och förknippades med liderlighet och last. Det drabbade både Maja Stina och hennes man, som också han fick heta Ulla.

Nordström figurerade själv helt ofattbart många gånger i rätten för slagsmål, hor, fylleri, mutbrott, bedrägeri och grov misshandel. De protokoll som vittnar om hans framfart i Norrköping med omnejd får de vildaste krogbaler i Fredmans diktade universum att blekna i jämförelse.

Troheten mot hustrun var det heller inte mycket bevänt med. Nordström ertappades mer än en gång rent bokstavligt med byxorna nere. Den 9 september 1777 inleddes också en stor rättegång makarna Nordström emellan. Protokollen ger detaljrika inblickar i hushållets vardagstillvaro. Maja Stina hade flytt till grannen Clases kök när Nordström en natt gav sig på henne med hugg och slag.

Rättegången blev en långdragen process med många vittnen, som kunde berätta om hur Nordström upprepade gånger hade slagit sin hustru och hotat henne med kniv. Det hände också att hon slog tillbaka. Kanske fick hon under de perioder när maken var bortrest lite lugnare perioder.

Till en början hade paret det ganska gott ställt. De kunde hålla sig med både piga och häst. Men efter hand växte Nordströms krognotor, och när utmätningsmännen till sist stod på tröskeln fanns ingenting längre att hämta. 39 år gammal dog Eric Nordström i fläckfeber i häktet, och Maja Stina stod ensam igen.

Maria Christina Kiellström var 39 år när pastorn i Storkyrkan den 26 juni 1783 noterade hennes återkomst till Stockholm. Hur hon försörjde sig som fattig änka den första tiden i Stockholm är inte känt.

Ganska snart efter sin återkomst fann hon trots dystra föresatser en ny man: hallrättsbetjänten Eric Johan Lindståhl. När deras lysning förkunnades var Maja Stina snart 42 år. Hennes fästman var 28 år. Den unge fästmannen var inget dåligt parti. Paret gifte sig i sakristian i Storkyrkan den 19 mars 1786. Bröllopsfesten ska ha ägt rum på krogen i Södra stadshuset – nuvarande Stadsmuseet – där Lindståhl hade sin arbetsplats på Hallrätten som ”stämpeldräng”.

Paret tycks ekonomiskt ha haft det förhållandevis gott. De höll sig med både en och två pigor och Lindståhl skattades för ett silverur. De flyttade runt till olika adresser i staden. En längre period bodde de på Baggensgatan, granne med Ahlströms jungfrubur.

Berättelsen om Baggensgatan som ett syndens näste med Ahlströms jungfrubur som en mytomspunnen bordell har ofta upprepats. Mantals- och kronotaxeringslängder berättar en delvis annan historia. Såväl gatan som Ahlströms hus hade samma blandning av boende och verksamheter som staden i övrigt. Här bodde såväl fattiga änkor som småborgare och förmögna handelsmän.

Här låg också, som längs andra gator på Stadsholmen, flera krogar och spiskvarter med tillstånd från myndigheterna. Och precis som i andra delar av staden fanns här också lönnkrogar och olagliga utskänkningsställen. Det tycks som om Maja Stina ägnade sig åt just detta: olovlig utskänkning.

Mellan 1788 och 1793 blev hon flera gånger instämd för olaga försäljning av punsch och viner. Illa beryktade kvinnor kom och gick i hennes hem, hon anklagades för vårdslös körning och för att inkvartera lösaktiga fruntimmer. Hon slog sönder fönster, kastade orenheter ut på gatan och hamnade upprepade gånger i våldsamma gräl med grannar. Ofta använde rätten hennes binamn, Ulla Winblad.

Under perioden kom Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791) i tryck. Även om visorna var kända och spridda redan tidigare måste den förnyade aktualiteten ha märkts i staden. Grannarna på Baggensgatan – denna förment förtappade gränd – upprördes av Maja Stinas framfart. Vid flera tillfällen hamnade de i konflikter som fick lösas inför rätten.

Hustru Sjösand bröt sig in hos paret Lindståhl och spottade Maja Stina i ansiktet. Urmakaren Rundelius sparkade och slog Lindståhl och kallade honom horhusvärd. Hustru Fuhrström hade skällt ut honom inför flera andra personer, örfilat och klöst honom och kallat honom horkopplare och hans hustru för hora. Hustru Fuhrström menade att Lindståhl under två års tid från tidig morgon till sen kväll hade hängt i deras hus och beklagat sig över att han var ”gift med densamma Ulla Winblad, som är så väl i allmänhet som genom tryckta kväden för liderlighet beryktad”.

En intressant aspekt som känns igen från rättegångarna i Norrköping är den betydelse som lades vid namnet Ulla Winblad. Gång på gång återkom det som provokation, och domstolen resonerade kring namnets betydelse och art. Även Stadens kämnärsrätt (en underdomstol) i Stockholm summerade att namnet Ulla Winblad inte vore vanhedrande för Lindståhl – om han inte själv medgav de tillmälen som förknippades med namnet.

Maja Stinas tid som gift för andra gången i Stockholm präglades av osämja och tumult. Var hon än kom förföljdes hon av sitt rykte som liderlig. Namnet Ulla Winblad var vida känt och användes emot henne av grannar och bekanta – till och med av hennes egen make.

Men allt var inte missaktning och våld under Maja Stinas sista tid. Sommaren 1795 hade paret råd att köpa sig en liten gård på Södermalm. Pantbreven finns bevarade på Stadsmuseet i Stockholm, med Maja Stinas underskrift.

Det var inte många som uppnådde status av fastighetsägare. Carl Michael Bellman förblev till exempel, trots sin uppväxt i ett förmöget hem, egendomslös. Den 11 februari 1795, samma år som Maja Stina undertecknade sitt pantbrev, gick den store skalden ur tiden och lämnade efter sig en fattig familj.

Tre år senare, den 20 januari 1798, dog Maria Christina Kiellström. Dödsorsaken var förstoppning. Inga pengar fanns i hemmet, men väl en halskedja och fyra guldringar, pantsatta skospännen i silver och några oäkta smycken. Kläderna var slitna men av dyrbara material som siden och skinn. Hon ägde tavlor med glas och ram, en bibel och en psalmbok – men inga av Bellmans verk.

I Post- och Inrikes Tidningar annonserades hennes död: ”Vaktmästaren Eric Lindståhls kära maka Maria Christina Kiellström, död uti en ålder af 54 år.” Det var ett nytt, småborgerligt bruk. Hon begravdes på Maria kyrkogårds andra kvarter. Fem gånger slog kyrkklockorna i Maria kyrka för henne.

Bellman växte upp i ett välbeställt hem på Södermalm i Stockholm. Som ung man började han skapa de diktade världar som skulle komma att gå till historien. Trots sin stora begåvning, en omfattande produktion av dryckesvisor, bibelparodier, rojalistiska hyllningar, epistlar och sånger, en rad upphöjda mecenater, kungens gunst och en lojal hustru skulle han under hela sitt vuxna liv komma att befinna sig i ekonomiskt trångmål.

Bellmans omfattande poetiska produktion är ett omistligt kulturarv. Förebilderna hämtades till stor del från det samtida Stockholms brokiga baksidor. En av de mest framträdande figurerna är alltså Ulla Winblad. Hon förekommer dels i verket Bacchi Orden, som främst var till för att framföras, och i Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791).

Publicerad i Släkthistoria 03/2023