Skyskrapan har en själ och den består av alla de drömmar, tankar och minnen som människorna som går ut och in i den lämnar efter sig, till och med byggarna som har byggt den har format denna själ.

På dagen tornar byggnaden upp sig i rök och sol och på natten i rök och stjärnor. Detta berättar en dikt av Carl Sandburg, poet, skribent och sångare.

Flydde från fattigdom och umbäranden

Han var en svenskättling som gjorde poesi av USA och framförallt av Chicago som runt sekelskiftet 1900 var Sveriges andra största stad räknat till antal svenska invånare. Till staden flydde människor från fattigdom och umbäranden, som mest bestod Chicagos invånare till tre fjärdedelar av invandrare från hela Europa.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Den amerikanska arbetarklassen

Den amerikanska arbetarklassen fick en röst i Carl Sandburgs dikter. Han skildrade de fattigas konkurrens om jobben och deras krossade drömmar. Här återvinner
beredskapsarbetare tegelstenar under depressionen.

© Kirn Vintage Stock/Corbis via Getty Images

Ett genomgående stoff i Sandburgs dikter har att göra med drömmar, eller rättare sagt den stora, svårdefinierade drömmen om något bättre som så ofta ända i skärvor av en dröm.

Drömmar om frihet, välstånd och människovärde och detta märkliga land Amerika som breder ut sig från Atlanten i öster till Stilla havet i väster, ett land av mjölk och honung, vilda prärier och klippiga berg, stora sjöar och breda floder.

Kom från jordens alla hörn

Ett land som ber om ”de trötta, de hungriga, de förslavade massorna med längtan att andas fritt” – som orden lyder i Emma Lazarus dikt som finns ingraverad på en bronsplatta på Frihetsgudinnan. Och massorna kom från jordens alla hörn, också till Chicago, staden som formades lika snabbt som en omvälvande revolution.

Liksom en revolution sägs göra, åt staden sina barn – en del kom dit som flyktingar från en misär bara för att hamna i en annan misär.

Huset i Galesburg i Illinois där Carl Sandburg föddes.

Huset i Galesburg i Illinois där Carl Sandburg föddes.

© Robert Haugland

Sandburg föddes 1878 i den lilla staden Galesburg i Illinois. Hans far August och mor Clara hade utvandrat från fattiga förhållanden i Sverige. August jobbade i en smedja hos ett järnvägsbolag i Galesburg och kunde försörja sina sju barn, där Carl var nummer två, de levde enkelt men svalt inte.

I denna familj som i så många andra emigrantfamiljer försvann hemspråket för att ersättas av engelska. Förfädernas språk försvann i strävan att så fort som möjligt bli amerikaner.

Det var andra generationens invandrare som slet sig loss från rötterna till det gamla landet och fullt ut anammade en ny värld. Kanske var det därför som Carl i motsats till sin far hade en ständig längtan ut.

Samlade på folksånger

Som artonåring besökte han Chicago första gången och redan året efter skulle han påbörja en luffande tillvaro och resa över hela USA.

Han samlade hela livet på gamla folksånger, och skaffade sig kunskap om blues, jazz och indiansk mytologi. Sandburg gav så småningom ut böckerna The American Songbag och The New American Songbag. Han anses vara en föregångare till folksångaren Pete Seeger.

Sandburg, som tilldelades Pulitzerpriset två gånger, hade skaffat sig något som kanske är det allra viktigaste för en diktare som gör anspråk på att skildra människolivet – kunskap om verkligheten och verklighetens folk.

Han lärde sig deras språk, orden de valde och hur de satte samman dem, ordens betydelse och sammanhang som uttryck för folket villkor, deras omständigheter och i dem deras drömmar, hopp, besvikelser och glädje.

En ung Carl Sandburg poserar i sin konfirmationskostym.

En ung Carl Sandburg poserar i sin konfirmationskostym.

© U.S National Park Service

Sandburg hamnade efter kringluffandet återigen i Chicago, en stad han alltid skulle återvända till trots att han också bodde på andra platser.

Han blev skribent och journalist, arbetade frivilligt för socialistiska organisationer och tog de fattiga massornas parti, även om han senare lade politiken på hyllan.

När hans första dikter publicerades fick han negativ kritik för att de var vulgära och brutala, men också positiv kritik för att hans ord fångade stadens puls och de mänskliga förhållandena i den.

Chicago växer

Under första halvan av 1800-talet hade Chicago varit några hus i en dypöl vid The Frontier, alltså gränsen mot de vilda områdena i väster som kom att koloniseras bit för bit tills det skedde som många ansåg ödesbestämt – ett land som sträckte sig från kust till kust.

Chicago växte, men led av växtvärk i form av fattigdom och elände. Det var här som den nya industrikapitalismen fick sitt starkaste fäste. Kapital ackumulerades av män som Andrew Carnegie, Cornelius Vanderbilt och J P Morgan, för att bara nämna några, men det skedde till priset av hänsynslös rovdrift på människor.

Invandrarna som drömde om en bättre framtid fick slita i fabriker för ståltillverkning, skörde-
maskiner, järnvägsvagnar, textil, trä och för järnvägsbolag, på husbyggen och inte minst stora slakterier med hemska arbetsvillkor där tusentals djur slaktades varje dag.

Rootabaga Stories från 1922

Carl Sandburg skrev både för vuxna och barn. Här en av hans mest kända barnböcker – Rootabaga Stories från 1922.

Alla hade bråttom i Chicago, med att tjäna pengar, med att förlora dem och med att kämpa för bröd för dagen. Det var vinnarnas stad och det var förlorarnas stad. Här fanns hierarkier.

De första invandrarna från bland annat Tyskland, Irland och Skandinavien, hade bättre villkor än de italienare, polacker och ryssar som kom efter dem. Staden sjöd av liv som en gryta där det kokades både rosor och träck.

1893 hölls i Chicago en stor världsutställning där det moderna framstegen och framtidstron visades fram. På andra ställen i staden levde människor i armod, trångboddhet och smuts och slet tio–tolv timmar om dagen till usla löner och i farliga arbetsmiljöer.

Gav ord år misärens barn

Så vem gav ord åt dessa misärens barn? Det gjorde Sandburg. I en av sina mest berömda dikter som heter just Chicago, är orden: ”Världens grisslaktare, verktygssmeder, veteskyfflare […] stormig, rå, uppkäftig, de breda skuldrornas stad.”

I nästan hatkärlek kommer så: ”De säger mig att du är ond och jag tror dem för jag har sett dina målade kvinnor som lurar bondpojkarna under gatlyktorna …” Staden beskrivs som brutal, oärlig men ändå skrattande i sitt övermod och sin stolthet.

Sandburg var den amerikanska arbetarklassens röst, en röst med patos, småfolkets röst, ibland oerhört desillusionerad som när han låter en man i en dikt önska att han aldrig mött sin fru och att barnen aldrig blivit födda – en önskan att slippa slitet för att få ihop till dagens bröd. Han skildrar de fattigas konkurrens om jobben, och deras längtan som aldrig uppfylls.

Skrev om hyckleri

Hyckleriet, de rika som suger ut de fattiga men samtidigt går i kyrkan. Till väckelsepredikanten som skrämmer med helvetet säger Sandburg: ”Vad vet du om Jesus? Det var din hoper av bankmän, affärsmän och advokater som hyrde skumrasket som mördade honom. Du säger till människor som lever i skjul [… ] att Jesus ska fixa allt […] att de inte behöver pengar för Jesus ska fixa allt […] Jag kommer aldrig att hämta min religion från en man som aldrig arbetat annat än med sin mun …”

Carl Sandburg på Maxine Elliott’s Theatre

Carl Sandburg framträdde ofta offentligt, som här i Maxine Elliott’s Theatre i New
York 1956, där han läser ur sin biografi över president Abraham Lincoln.

© Steve Oroz/Michael Ochs Archives/Getty Images

Ett antal dikter om krig handlar om att det är de enkla fattiga männen som måste bli soldater och ge sitt blod i maktmänniskornas konflikter. Spaden av stål som gräver gravarna blir en metafor som varande bror till geväret av stål.

Men framförallt satte Sandburg ord på drömmarna, de uppfyllda och de krossade, från alla de människor som kom att bli denna smältdegel till stad där de många språken till slut gick under och byttes mot engelska. Carl Sandburg var poeten som gav dessa invandrare en egen amerikansk röst.

Han skriver om Mamie som tänker att om jag ändå ska dö kan jag göra det när jag kämpar för lite romantik på Chicagos gator. Ett motiv och en tankegång som var vanlig bland de utvandrare som hade bestämt sig för att söka lyckan på andra sidan jorden. Mamie fick ett lågavlönat slitigt jobb, men drömde ändå om en plats ”där det finns romantik, stora saker och riktiga drömmar som aldrig går i kras”.

Enkla och urmänskliga

Alla dessa drömmar i Sandburgs poesi är så enkla och urmänskliga. Det dröms om bröd för dagen, frihet, trygghet och människovärde. Och om kärlek.

”Ge mig hunger, ni gudar som sitter och ger världen sina order. Ge mig hunger, smärta och nöd, stäng mig ute i skam och misslyckande från era dörrar av guld och ära, ge mig er simplaste, tröttaste hunger! Men lämna lite kärlek åt mig, en röst som talar till mig vid dagens slut, en hand som rör vid min i det mörka rummet, brytande den långa ensamheten.

När dagen skymmer, solnedgången suddas ut, en liten vandrande stjärna i väster, utkastad från skuggornas föränderliga stränder. Låt mig få gå till fönstret, få se skymningen och få vänta och veta att snart, snart nalkas mig lite kärlek.”

Carl Sandburg dog 1967.

Fotnot. Dikterna har förkortats och översatts från engelska till svenska av skribenten.

Publicerad i Släkthistoria 2/2021