Carl Larsson hatade sin far hela livet

Född: 28 maj 1853 i Stockholm.

Föräldrar: Olof Larsson (1824–1910) och Johanna Ståhlberg (1822–1902).

Familj: Med Wilhelmina Holmgren (död 1877) fick han två barn, båda döda i späd ålder. Gift 1883 med Karin Bergöö (1859–1928). De fick barnen Suzanne (1884–1958), Ulf (1887–1905), Pontus (1888–1984), Lisbeth (1891–1979), Brita (1893–1982), Mats (1895–95), Kersti (1896–1975) och Esbjörn (1900–1937).

Karriär: 1869–76 studier på Konstakademien, 1872–76 illustratör i tidningen Kasper, 1880–85 målar i Paris/Grez-sur-Loing, 1886–91 chef för Göteborgs museums konstskola, 1901 flyttar till Sundborn, blir känd som akvarellmålare.

Känd för: En av Sveriges mest berömda och folkkära konstnärer.

Död: 22 januari 1919 i Sundborn, Dalarna.

”År 1853 dödföddes jag. När man senare på da’n – det var den tjugoåttonde maj – genom ovarsam behandling af det lilla liket fick det att skrika visade man det ett större intresse, och detta har under årens lopp ökats”, skriver Carl Larsson i sin bok Larssons, som innehåller en samling akvareller från Sundborn.

Gården utanför Falun, som han och Karin fått i gåva av hennes far, har blivit sinnebilden för sekelskiftets svenska hem i nationalromantisk stil. Men vägen dit var långt ifrån spikrak. Inget talade egentligen för att Carl skulle ta sig dit. Inget alls.

Carl Larssons pappa Olof Larsson och hans mamma Johanna Ståhlberg gifte sig bara några månader innan Carl kom till världen. Han var varken planerad eller önskad, för pappans del. Det var Johannas mamma som tvingade honom att ta sitt ansvar och gifta sig.

Pojken Carl föddes på Prästgatan 78 i Gamla stan i Stockholm, där Carls mamma drev ett nykterhetsvärdshus. Det gav familjen lite pengar att röra sig med, men bara tillfälligt. Pappan köpte sig en fin päls och började umgås med stadens krögare.

Det gick utför – mamman var alltför generös med krediter och pappan glömde snart det nykterhetslöfte han avgett. En dag bara försvann han, Johanna med lilla Carl vräktes och ställdes på bar backe. Det visade sig så småningom att Olof tagit jobb som eldare på en båt efter Norrlandskusten.

Om detta har Carl själv berättat i memoarboken Jag, som gavs ut först efter hans död. Han skriver utlämnande om sitt hat mot pappan:

”Men hatet sedan barndomen låter icke tysta sig, tvärtom: ju längre jag lever, och ju mera jag lär, ju hjärtlösare och grymmare förefaller han mig. En bild som outplånligt är ingraverad i mitt inre är: en man med stickande ögon sitter inkilad i vrån mellan fönstret och byrån, och säger styggt: Jag förbannar den dag då du föddes.”

Carl Larsson ville stryka pappan ur minnet. ”Detta är en släkt utan historia”, skriver han. Men sedan räknar han upp sina förfäder på svärdslinjen, bönder i Sörmland. Gården Lilla Lövhulta i socknen Hammarby utanför Eskilstuna var släktens sedan åtminstone 1600-talet. Carls farfars far Olof var kyrkvärd, gifte sig med Kersti Eriksdotter och fick i morgongåva 311 daler silvermynt.

Mamma Johanna fick försörja sig och sonen på egen hand, som tvätterska i ett krypin där fukten dröp på väggarna och där det ”om vintern bildades glaciärer under sängen”.

Men pappan kom tillbaka, tog sig i kragen och arrenderade en kvarn men fastnade i en kvarnvinge, fick en luftfärd och tilltygades illa när han föll ned. Han repade sig men fick hanka sig fram som diversearbetare.

Hemma blev han allt mer bitter och elak.Familjen bodde i ett ruckel på illa beryktade Ladugårdslandet, i dag flotta Östermalm, där Carl fick gå i fattigskolan. Han var enda barnet sedan en bror John dött bara åtta år gammal.

Konsten kom tidigt in i Carls liv och han fyllde de breda marginalerna i gamla räkenskapsböcker med päron och officerare. I folkskolan upptäckte en lärare hans talang och uppmuntrade honom att söka in till Konstakademiens teckningsskola. Det blev hans biljett bort från pappa och misären.

Mamma Johanna var av något finare familj, hennes pappa Johan Niklas Ståhlberg arbetade i husgerådskammaren på Stockholms slott. Johanna var alltså född i hovförsamlingen. Familjen bodde på Kammakaregatan 4, inte långt från Odenplan.

Johan Niklas Ståhlberg anges som vaktmästare och målare på kammaren, alltså den person som sköter om möbler och linne på Kungliga slottet. Han målade bland annat om gamla möbler, enligt kammarens räkenskaper.

I mars 1844 avled kung Karl XIV Johan. Det blev bråda tider på slottet. Allt måste rustas upp och ordnas inför den pampiga begravningen. Målarna och kammarens andra hantverkare hade fullt sjå att hinna med. Då försvinner Ståhlberg plötsligt ur rullorna.

Förklaringen hittas i 1845 års manskapslängd. För Kongl husgerådskammarbetjänten Johan Niklas Ståhlberg noteras att han ”är lytt i högra handen och alla fingrar på samma hand amputerade, hvar före han är oförmögen att vid arbete försörja sig”. Det är en avskrift av en notering från 1841.

Vad som skett är okänt, men i augusti 1845 dog Johan Niklas efter flera års plågor, 66 år gammal. Kallbrand anges som orsak.

Hans änka Catharina, Carl Larssons mormor, tilldelades en änkepension och slapp därmed flytta och halka ned i fattigdom. Jämte mamma Johanna var hon den viktigaste personen under Carls uppväxt, hennes berättelser fyllde honom med längtan och eggade hans fantasi. Hon kom från Örebro där hennes far var glasmästare. Hans far var i sin tur skeppare och gift med dottern till en sadelmakare Möllberg.

Även slottsmålaren Johan Niklas Ståhlberg hade hantverkare bland anorna. Hans far Sven Ståhlberg var skomakare och bördig från södra Sverige. Han anges som inflyttad från Växjö och före det Karlshamn. Hans hustru var inflyttad från Kristianstad. Varifrån de ursprungligen kom är okänt, men hennes namn Maria Elisabet Sandahl pekar också på borgar- eller hantverkarsläkt.

Carl Larsson kom att studera i sju år på Konstakademien. Det gick bra och han fick redan under studietiden illustrera flera böcker, samt i humortidningen Kasper. På akademien träffade han Wilhelmina Holmgren. De fick två barn, som båda avled i späd ålder och dessutom dog Wilhelmina själv i barnsäng. Förkrossad drog Carl till Paris.

Men något genombrott på den berömda konstsalongen blev det inte och han återvände fattig hem och började illustrera igen, bland annat August Strindbergs Svenska folket som blev ett fiasko. Han for tillbaka till Paris och konstnärskolonin Grez-sur-Loing en bit utanför staden.

Där träffade han mängder av andra konstnärer på grönbete. En av dem var Karin Bergöö, köpmansdotter från Hallsberg, som inspirerade honom att börja måla de luftiga akvareller som skulle bli hans signum.

De gifte sig 1883, samma år som han fick sitt genombrott på Parissalongen. Två år senare och de for hem med dottern Suzanne till Sverige.

Där var Carl Larsson med och bildade gruppen Opponenterna som kritiserade Konstakademiens föråldrade undervisning med klassiska förebilder. De grundade den alternativa sammanslutningen Konstnärsförbundet, som bland annat utgick från levande modell.

Carl började också lämna in förslag till utsmyckningen av Nationalmuseums trapphall, en segdragen historia som kom att pågå ända till hans död. Flera förslag underkändes, inte minst ”Midvinterblot” som det blev hetsig strid om. Carl Larsson ville måla luftigt och lätt, inte monumentalt och tungt.

År 1901 flyttade så Carl och Karin till Dalarna, till byn Sundborn och Lilla Hyttnäs som gården heter. Trots avskyn mellan far och son fick båda föräldrarna flytta med. Mamma Johanna dog 1902 och pappa Olof åtta år senare.

Carl hade redan gett ut böcker med akvareller från gården, som sedan 1888 var deras sommarstuga. Med sina hemtrevliga stilbrytningar och Karins banbrytande textilkonst, möbler och kläder blev Sundborn snabbt en förebild för inredning, både i och utanför Sverige. Carl Larsson blev en älskad nationalmålare.

Men på det personliga planet kom flera bakslag. 1905 dog sonen Ulf i blindtarmsinflammation. Tre år senare angreps Carl Larsson av Strindberg, som kallade sin tidigare vän konservativ hycklare och motståndare till den nya progressiva andan. 1916 refuserades så slutgiltigt ”Midvinterblot”, vilket enligt hans eget vittnesmål knäckte honom.

Carl Larsson dog 1919, två dagar efter att han lämnat över manuskriptet till boken Jag till hustrun Karin. Självbiografin är ett bångstyrigt bokslut över ett stormigt liv, med Sundborn som en tillflykt undan vreden över oförrätterna, den nya tiden och pappan som aldrig älskat honom.

Publicerad i Släkthistoria 4/2017