Systrarna Kleman kämpade för fred och rösträtt

I slutet av november 1862 födde Johanna Augusta Grahm en dotter med tilltalsnamnet Anna. Fem år senare fick Anna sällskap av en lillasyster, döpt till Ellen. Flickorna fick sitt efternamn efter fadern Carl Kleman som var kommendörkapten inom den svenska marinen. Anna och Ellen växte upp på Amiralitetsgatan i centrala Karlskrona, bara ett stenkast från örlogshamn och paradgator.

Efter grundläggande utbildning på flickskola väntade karriärval för systrarna Kleman. Ellen började till exempel att arbeta som kassör vid hemstadens sparkasseavdelning i Blekinge bank. Men till slut lockade huvudstaden båda norrut.

Anna kämpade för kvinnlig rösträtt

Såväl Anna som Ellen flyttade som unga vuxna och av okänd anledning till Stockholm. Där kom systrarna att få betydande roller inom den svenska kvinnorörelsen.

I Stockholm arbetade Anna Kleman som försäkringstjänsteman vid aktiebolaget Thule. Men på sin lediga tid engagerade hon sig för ideellt arbete och samhällsfrågor. Anna var aktiv medlem i flera föreningar, mellan 1903 och 1906 agerade hon exempelvis sekreterare i före­ningen Studenter och arbetare. Det var emellertid en annan förening som kom att stå i fokus för Anna Klemans engagemang: Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Frågan om kvinnlig rösträtt hade debatterats för första gången i riksdagen 1884 men mött upprepat motstånd.

Under systrarna Klemans år i Stockholm växte intresset och påtryckningarna för den så kallade kvinnofrågan. Den första motionen om rösträtt för kvinnor lämnades in till riksdagen år 1902 av Carl Lindhagen och samma år bildades LKPR. Föreningen blev snart landstäckande och fungerade som paraplyorganisation för de lokala rösträttsföreningar som bildats i flera svenska städer under 1900-talets första år.

I Stockholmsavdelingen av LKPR hade Anna Kleman flera förtroendeuppdrag. Mellan 1906 och 1911 var hon såväl ordförande som styrelseledamot och sekreterare. Allt fler kvinnor valde med tiden att delta i kampen för rösträtt, särskilt efter att landets konservativa regering föreslagit att varje man skulle tilldelas två röster: en för sig själv och en för sin fru.

LKPR:s mål var att svenska kvinnor skulle få rösta på samma villkor som män. Samtidigt hoppades dess medlemmar att en framgång i rösträttsfrågan också skulle lösa andra problem, som att gifta kvinnor var omyndigförklarade och hade fäder, män eller bröder som förmyndare.

Det svenska rösträttsrörelsen hade också internationella kopplingar. När Sverige 1911 bjöd in till en internationell rösträttskongress i Stockholm var det Anna Kleman som från scenen på invigningen hälsade alla deltagare välkomna.

Engagerade sig i fredsrörelsen

1914 bröt första världskriget ut och Anna Klemans intresse för fredsfrågor blev tydliga. Hon deltog i flera fredskongresser utomlands. I april 1915 åkte Anna Kleman som ledare för en svensk delegation till Nederländerna. Slutdestinationen var Haag och en fredskongress med över 1 100 kvinnliga deltagare. Deltagarna kom från hela världen och målet med kongressen var kortsiktigt att få stopp på det rasande kriget samt långsiktigt att skapa en plan för nedrustning och jämlikare förhållanden såväl mellan män och kvinnor som mellan stater. Den svenska delegationen i Haag bestod av tolv kvinnor, tillsammans med Anna Kleman fanns exempelvis Elin Wägner och Emilia Fogelklou på plats.

På Haagkongressen bildades International Committee of Women for Permanent Peace som uppmuntrade företrädare för neutrala länder att medla i konflikten och krigförande länder att skapa opinion för fredliga lösningar. Anna Kleman utsågs till ordförande i den svenska sektionen av kommittén. Under första världskriget engagerade sig Anna Kleman även i Rädda barnen och blev under en tid organisationens ordförande på nationell nivå.

Ellen blev redaktör på Dagny

Medan Anna Kleman engagerade sig i rösträtts- och fredsföreningar kämpade hennes syster Ellen i kvinnofrågan på ett annat sätt. När systrarna först kom till Stockholm valde Ellen att fortsätta att jobba på bank, men 1907 tog karriären en annan riktning. Då blev hon redaktör för tidskriften Dagny. Den gavs ut av Fredrika Bremer-förbundet och blev med Ellen som redaktör en samlande kraft i den svenska kvinnorörelsen.

Tidningen gavs ut en gång i veckan och Ellen Kleman ansvarade själv för hela processen. Ut-över sitt redaktörskap hann hon med att skriva egna artiklar, bokrecensioner och referat från kvinnokongresser. Målet med Dagny och Ellen Klemans arbete var att stärka kvinnans position i samhället.

I tidningens första nummer gick att läsa att "Namnet Dagny symboliserar den svenska kvinnorörelsens mål: Dag ny för den svenska kvinnan: fulla medborgerliga rättigheter och fullt medborgerligt ansvar.” Den första redaktören för tidningen Dagny var Sophie Adlersparre som också hade grundat Fredrika Bremer-förbundet 1884.

1913 lades Dagny ner av ekonomiska skäl men den ersattes snart av tidningen Hertha, även den utgiven av Fredrika Bremer-förbundet. Ellen Kleman blev Herthas första redaktör och satt kvar på posten fram till 1932. Precis som sin föregångare innehöll Hertha förbundsmeddelanden och artiklar på teman som jämställdhet, ekonomi och kultur. Bland skribenterna i Hert­ha, under dess första decennier som tidskrift, fanns bland andra Elin Wägner, Lydia Wahlström och Ellens syster Anna. Anna Kleman skrev i tidningen om kvinnofrågor och som medlem i International Council of Women rapporterade hon exempelvis 1925 hem till Hert­ha och dess läsare från en kongress i Washington.

Ellen Kleman gav ut en roman

Ellen Kleman gav under sin karriär ut en enda skönlitterär bok. Romanen hade titeln Fabian Wendts hustru och publicerades 1907 och handlar om kvinnor som genom livet styrts av andra än sig själva. Ellen skrev också texten till en av rösträttsrörelsens sånger Svenska kvinnors medborgarsång som 1909 tonsattes av kompositören Emil Sjögren.

Med åren utvecklades Ellen Kleman ett stort intresse för Fredrika Bremer. Hon blev ledamot i Fredrika Bremer-förbundets förbundsstyrelse 1921 och ordförande i förbundets Stockholmskrets 1922 till 1931. Tillsammans med livskamraten Klara Johanson gav hon ut fyra kommenterade volymer av Fredrika Bremers brev. Utöver sitt tidskriftsarbete var Ellen Kleman aktiv i flera föreningar, till exempel Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Självförsörjande bildade kvinnors vilohem och sällskapet Nya Iduns nämnd.

Efter sin pensionering ägnade hon mycket tid åt att hjälpa flyktingar bland annat som sekreterare och kassaförvaltare i Insamlingen för landsflyktiga intellektuella mellan 1934 och 1940.

Bodde tillsammans

Ellen Kleman bodde tillsammans med sin syster Anna Kleman, Klara Johansson och ett hembiträde i en lägenhet på Östermalm på 1910-talet. 1923 bytte de lägenhet till Valhallavägen 80 men Anna Kleman flyttade till annan adress något år efter. 1937 flyttade Ellen och Klara till Kungsholmen där hon bodde fram till sin död 1943. Både Anna och Ellen Kleman är tillsammans med sin mamma begravda på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.

Publicerad i Släkthistoria 1/2020