Fredrika Bremer – kvinnokämpe med rötter i Finland

Född: 17 augusti 1801.

Föräldrar: Karl Fredric Bremer och Birgitta Charlotta Hollström.

Familj: Ogift.

Kända verk: Teckningar utur hvardagslifvet (1828–31), Syskonliv (1848) Hemmen i den nya världen (1854), Hertha (1856), Lifvet i den gamla verlden (1860–62).

Död: 31 december 1865.

Fredrika föddes 1801 som näst äldst av sju syskon i en förmögen svensk familj i finländska Åbo. 1805 flyttade familjen Bremer till Stockholm där pappan köpte en stadsvåning och även det sörmländska slottet Årsta, där familjen tillbringade somrarna.

Fredrikas barndom var olycklig och kärlekslös. Pappan led av psykiska besvär och plågade familjen med ständiga vredesutbrott. Guvernanter undervisade barnen i geografi, historia och flera främmande språk.

Fredrika skrev redan som åttaåring vers på franska. Men trots att hon var en begåvad elev var föräldrarna missnöjda. Fredrika ansågs vara envis och bråkig, och enligt mammans åsikt dessutom klumpig och ful.

För att bli små och nätta – och därmed attraktiva på äktenskapsmarknaden – fick flickorna Bremer nöja sig med ett mål mat om dagen. Fredrika, som vid vuxen ålder bara mätte cirka 150 cm, har berättat att hon som barn ständigt gick hungrig.

En bildningsresa med familjen i Europa avslutade hennes uppfostran. Därefter förväntades hon som ung societetsdam invänta en lämplig friare. Åren gick och Fredrika blev alltmer frustrerad över att fylla sin tid med sällskapsliv och handarbete.

”Broderande på en evig och grå halsremsa domnade jag alltmer, det vill säga i mina livligare krafter, i min håg att leva”, skrev hon i sin dagbok.

Fredrika ville utbilda sig till sjuksköterska men föräldrarna sa bestämt nej. Det passade inte för en fin dam att yrkesarbeta och eftersom Fredrika stod under faderns förmyndarskap var hon tvungen att rätta sig efter hans beslut. Istället ägnade hon sig åt välgörenhet bland fattiga och sjuka samtidigt som hon i hemlighet skrev på det som skulle bli hennes första roman.

När första delen av Teckningar utur hvardagslifvet gavs ut anonymt var hon nästan 30 och fortfarande ogift. Vid samma tid lärde hon känna rektorn Per Johan Böklin som gav henne privatlektioner i filosofi och religion.

Böklin, som senare blev kyrkoherde, friade vid flera tillfällen till Fredrika men hon hade vid det här laget bestämt sig för att förbli ogift och tackade nej.

Hon och Böklin fortsatte dock att vara förtrogna vänner och förde livet ut en intensiv brevväxling. När Böklin gifte sig med en annan kvinna drog sig Fredrika Bremer tillbaka från sällskapslivet och tillbringade flera år hos en väninna i Norge.

Där skrev hon ett par av sina mest kända verk, romanerna Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Böckerna blev storsäljare både i Sverige och utomlands.

Bremer anses vara den som introducerade den realistiska romanen i Sverige. Hon skildrade kvinnans ofrihet och propagerade för hennes rätt till utbildning och självbestämmande.

När Bremer kom tillbaka till Sverige 1840 var hon berömd. Hon engagerade sig i samhällsdebatten och tog initiativ till kvinnoföreningar.

I boken Syskonliv (1848) diskuterade hon den tidiga socialismens idé om så kallade falangstärer, ett slags kollektiva idealsamhällen med gemensamt ägande.

Bremer var djupt kristen men drömde om en mänsklig gemenskap där alla trosriktningar var välkomna och där människor levde i jämlikhet. Efter att ha läst fransmannen Alexis de Tocquevilles bok Om demokratin i Amerika bestämde hon sig för att göra en resa till USA. Hon gav sig i väg helt på egen hand.

Utan varken ressällskap eller tjänstefolk företog hon den två veckor långa sjöresan från Liverpool till New York, där hon togs emot som en celebritet. Men hellre än att delta i sällskapslivet gjorde Bremer studiebesök på skolor, på barnhem och i fängelser.

Hon besökte religiösa och politiska ”mönstersamhällen” och överallt ställde hon frågor och skrev ner sina tankar och iakttagelser. I sydstaterna beskrev hon slavarnas vardag och tog ställning mot slaveriet.

Resan fortsatte till Kuba, vars färgstarka natur och kultur hon blev helt betagen av, men där hon också konstaterade att slavarna behandlades ännu sämre än i USA. I Havanna träffade hon också en bekant från Sverige, den berömda sopranen Jenny Lind.

Den två år långa vistelsen i Amerika resulterade i reseskildringen Hemmen i den nya världen utgiven 1853–54.

Tillbaka i Sverige skrev Bremer sitt mest omstörtande verk. Romanen Hertha (1856) handlar om en ung kvinna som kämpar mot sin förmyndare och försöker slippa bli bortgift mot sin vilja. Boken orsakade skandal men när debatten rasade som värst hade Fredrika Bremer redan gett sig ut på en ny resa.

Den här gången ville hon utforska ”den gamla världen”. Efter att ha rest genom Europa sökte hon sig till Palestina. Dels för att se de bibliska platserna men också av nyfikenhet inför den muslimska kulturen. Hon ansåg att hon som kvinnlig reseskribent hade en fördel genom att kunna ”tränga in i de för manliga blickarna slutna harem, samtala med fruntimren och lära känna deras ståndpunkt”.

Resan avslutades med två års vistelse i Grekland där Bremer lärde sig att uppskatta en cigarett efter middagen och sammanställde Lifvet i den gamla verlden som publicerades under åren 1860–62.

Medan Bremer varit borta från Sverige hade hennes arbete burit frukt. Den så kallade Herthadebatten ledde till att riksdagen 1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. Motioner hade dessutom väckts om kvinnors rätt att yrkesarbeta inom offentliga inrättningar som post, telegraf och skola.

I Stockholm bodde Bremer granne med det nyöppnade lärarinneseminariet. Hon besökte ofta skolan och fungerade som mentor och inspirationskälla för en ny generation självständiga kvinnor.

Sina sista levnadsår tillbringade hon på Årsta slott, där hon upplevt många av barndomens somrar. Egendomen tillhörde inte längre familjen, men de nya ägarna ställde några rum till den berömda författarens förfogande. Efter att ha förkylt sig under en färd till julottan insjuknade hon i lunginflammation och avled på nyårsafton 1865.

”Varför är jag ej en karl, en student och får vara vid Universitetet och höra föreläsningar, och bli klar med mig sjelf och med verlden?” Så skrev Fredrika Bremer i ett brev till historikern Erik Gustaf Geijer 1834.

Som kvinna var Bremer visserligen utestängd från högre utbildning och akademier, men när hon slagit igenom som författare umgicks hon med samtidens intellektuella. Hon var god vän med Geijer, den danske författaren H. C. Andersen och brevväxlade med en annan av tidens stora, Esaias Tegnér.

Under sina resor träffade hon en rad kända författare bland annat i England och USA. Fredrika Bremers internationella ryktbarhet som samhällsdebattör framgår av det faktum att hon 1856 bjöds in för att delta i en filantropisk kongress i Belgien – som enda kvinna bland 200 kongressdeltagare.