Första kvinnan i regeringen

Pappa Ernst var en frispråkig deltagare i samhällsdebatten. Han propagerade för lika rösträtt, inklusive kvinnornas, för yttrande- och religionsfrihet. Han kämpade för arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Mamma Anna drömde om att bli arkitekt, men som så många andra kvinnor – även i radikala kretsar – tvingades hon glömma drömmen och ta det praktiska ansvaret för familjen. Med fokus på hushållet var hon med och grundade den första kooperativa butiken i Spånga. Hon såg också till att Karins systrar Hedvig, Elsa och Signe kunde utbilda sig konstnärligt. 1905, när Karin var 14 år, emigrerade hennes storebror Edvard till Amerika. Han bosatte sig i Minnesota, kallade sig Edward Cook och levde till 1961. Yngst i syskonskaran var lillebror Birger, tre år yngre än Karin. Han, Karin och Elsa anges som ”icke döpta” i församlingsboken för villastaden Solhem i Spånga. Där bodde familjen från 1904 till faderns död 1913, när alla barnen var utflugna. Karin gick i Whitlockska samskolan, för både flickor och pojkar, och läste om bland annat sociala reformer och rösträtt. Hon plöjde böcker av tidens stora författare – August Strindberg, Selma Lagerlöf, Viktor Rydeberg, Carl Jonas Love Almqvist och Jules Verne. Detta tack vare att pappa fick recensionsexemplar som chefredaktör för tulltjänstemännens fackliga tidning.

Tidigt lades grunden för en intellektuell snarare än en konstnärlig karriär, något som kvinnor hade betydligt snävare utrymme för än män. Att bli lärare var en av få vägar för läsande kvinnor, men den ville inte Karin gå. Hon satsade på sitt favoritämne: matematiken. Det skulle komma att göra henne till första kvinna på en stadsrådspost, och sedan chef för Statistiska centralbyrån, SCB.

Pappa Ernst var född i Karlskrona och kom till Stockholm med föräldrar och syskon på 1870-talet. Släkten härstammade från Skåne med slaktaren Nils Kock i Malmö som äldsta kända ana, i slutet av 1600-talet. Dennes son Lars blev bryggare och hans son Peter, gift med prästdottern Anna Sofia Köping, var kanslist på rådhuset i Karlskrona. Deras sonson Axel Rudolf valde att bli affärsman. I början av 1850-talet övertog han en ”manufaktur- och galanterihandel”, det vill säga han sålde kläder. I annonser finner man herrkläder, italienska halmhattar, spatserkäppar, militärkläder, damkappor, krinoliner och andra klänningar. Men även klädestyger och allehanda textilier som gardintyger och mattor. I några år gick affärerna bra, men när de började svikta kompletterade Axel Rudolf Kock sortimentet med specerier som kaffe, mjöl och socker. 1859 klarade han sig med nöd och näppe undan konkurs och flyttade tjugo år senare till Stockholm. Där föddes bland andra sönerna Ernst och Erik Albin.

Medan Ernst blev tjänsteman följde Erik Albin Kock fadern på affärsbanan, sedermera som disponent för Sickla jästfabrik. Han blev också far till landslagsmannen i fotboll och hockey, Rudolf ”Putte” Kock, som därmed alltså var kusin till Karin Kock. Affärerna tycks ha gått bättre sedan familjen Kock hade flyttat till Stockholm. När Axel Rudolf dog 1905 såldes hela det stora bohaget på auktion. Listan över godset är imponerande: ”guld, silver, snusdosa och skedar, nysilver, dryckeshorn” samt en mängd husgeråd, gångkläder, ”möbler af mahogny, valnöt med flera träslag”, chiffonje, paneldivan, wienersoffa, tavlor, gravyrer, marmorurnor med mera.
Även på Axel Rudolf Kocks morssida fanns en lång tradition av handel och administration. Hans mormor Sofia Holmer var dotter till en tullkontrollör. Bland hennes anor finns många handelsmän och präster, med förgreningar till både Estland och Tyskland. På morfars sida sysslade man med handel på sjön. Morfar var skepparen Olof Berg från Karlshamn. Han var skepparson och gift med Stina Katarina Thysenius, dotter till sjökapten Lars Thysenius. Denne var koopverdiskeppare, eller kofferdiskeppare, som kaptener i handelsflottan kal-lades på 1700- och 1800-talen. Lars Thysenius fraktade spannmål, hampa och lin från Baltikum, styckegods från Göteborg och Marstrand, såpa och pottaska från Danmark. Han gjorde också mer långväga resor, till bland annat Amsterdam. Även en bror och en brorson var skeppare.

Däremot var Lars Thysenius far och farfar klockare i Kristianopel. Hans mormor Anne Månsdotter hörde sannolikt till den skotska släkten Dunbar. Hennes far Magnus var handlande i Ronneby och gick under många namn, bland annat Dobblare. Skotska källor nämner en handelsman Magnus Dublar som emigrerade till Sverige. Han ska ha fötts i Dundee som son till John Dunbar från Elgin. Familjen tillhörde den reformerta kyrkan och Magnus valde att fly undan religionsstrider i Skottland i början av 1600-talet. Av handlar- och ämbetsmannasläkt var även Axel Rudolfs hustru Rosalie Hultman, Karin Kocks farmor. Både hennes pappa Johan Kristian och farfar Önnert Hultman var handlare. Önnerts morfar Christian Mützell var befallningsman liksom sin svärfar Peter Wirell. Det innebar att de var kronofogde eller länsman i kronans tjänst.

Karin Kocks morssläkt var av ett helt annat slag. Mamma Anna var dotter till Per Åslund, skomakare och handlare i södra Dalarna. Han var född utanför Smedjebacken, men bosatte sig vid Grängshammars bruk i socknen Silvberg några mil norrut. Det var en järnhytta som på 1400-talet hade grundats som silverhytta. Silverfyndigheterna var dock klena och överträffades vida av de som hade hittats i Sala och gruvan där fick sitt uppsving på 1500-talet. Vid bruket träffade Per Åslund Eva Charlotta Sandström, dotter till mästersmeden Daniel Sandström. Daniels pappa hade samma namn och yrke, medan dennes förfäder tycks ha varit bönder eller torpare. Daniel Sandström den yngre var gift med knektdottern Lisa Andersdotter, och den äldre med smedsdottern Anna Greta Dahl. Smederna bodde öster om bruksherrgården, där de hade täppor som de fick odla för sitt hushåll. En del av lönen kunde tas ut i form av ärtor och spannmål – korn, havre eller ”bland”, som var både och. De hade också boskap, kanske får och getter, som betade på utmarken.

Anorna på Karin Kocks morssida var alltså enklare än den kompakt borgerliga bakgrunden på pappas sida. Kanske bidrog kontrasterna till att paret blev liberaler och förkämpar för kvinnors och arbetares rättigheter?
Karin Kock gick ut Whitlockskas reallinje med fina betyg och började läsa matematik på Stockholms högskola. Men när hon insåg att den tänkta karriären för en högskoleutbildad kvinna var läraryrket hoppade hon av. Istället tog hon anställning på Stockholms stads statistikkontor och jobbade där som biträde under några år. Föga anade hon antagligen att det skulle leda in på en viktig väg i hennes framtida karriär.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

År 1915 återvände hon till högskolan, och kompletterade matematiken med statistik och nationalekonomi. Det hade aldrig förr hänt att en ung kvinna hade valt den kombinationen.
I USA och Storbritannien hade kvinnor kunnat läsa till både nationalekonom och statistiker, men bara på särskilda lärosäten för kvinnor. De hade lägre akademisk status och öppnade inte för forskarkarriär eller högstatusjobb. Karin Kock krävde hela tiden samma förutsättningar som männen, medveten om att hon ändå inte skulle få samma chanser till karriär. Kvinnors villkor på arbetsmarknaden, deras ekonomi och löner, sågs inte som intressanta inom nationalekonomin. Någon forskarkarriär var inte i sikte. Hennes lärare, professorn i nationalekonomi Gustav Cassel, ordnade nämligen så att hon fick jobb på Stockholms största affärsbank, Skandinaviska kreditbanken. Men utan stöd från institutionen valde hon att forska fristående och skriva böcker medan hon jobbade heltid. Hennes manliga kollegor, bland dem den berömde Gunnar Myrdal, fick däremot forskartjänster, stipendier och tjänstledigt för att skriva böcker.

Hon jobbade hårt, på gränsen till att bli utbränd, och 1929 kom hennes avhandling om räntor. Fyra år senare blev hon docent i nationalekonomi. Till sist blev hon även professor – men fick titeln av regeringen först 1945. Det var tjugo år efter det att hennes kollegor hade fått sina professurer. Troligen fick regeringen rådet att ge henne professors namn av bland andra just Gunnar Myrdal, som med hustrun Alva kom att bli hennes nära vänner livet ut.

Karin Kock förbigicks vid tillsättning av svenskar på internationella toppjobb, men fick en rad utredningsuppdrag, bland annat i en banbrytande utredning om kvinnors tillträde till arbetsmarknaden.
När Gunnar Myrdal blev handelsminister 1946 följde hon med och blev sakkunnig på departementet. Och året efter blev hon Sveriges första kvinnliga statsråd, men ”utan portfölj”, hon ansvarade alltså inte för något eget departement.

1948 utsågs hon emellertid till folkhushållningsminister, med ansvar för att administrera de ransoneringar som hade införts under kriget. Funktionen och departementet fanns kvar till 1950, men då hade Karin Kock redan året före lämnat regeringen för att bli chef för Statistiska centralbyrån, SCB. Där vände hon upp och ned på myndigheten. Hon införde både moderna statistiska metoder med stickprovsundersökningar, och började systematiskt samla uppgifter om kvinnors villkor på arbetsmarknaden och i familjelivet. Tack vare det belystes bland annat ensamstående mödrars ekonomiska situation, hur många kvinnor som förvärvsarbetade och deras stora parallella ansvar för hushållet. Det var siffror som nationalekonomer och politiker aldrig hade känt till eller efterfrågat på grund av den manliga dominansen.
Karin Kock var inte landets första disputerade kvinnliga nationalekonom, men den första som gjorde karriär inom skrået. Efter hennes insatser var det inte längre möjligt att bortse från att kvinnors villkor på arbetsmarknaden och i hemmet skilde sig radikalt från männens. Karin Kock var från 1945 gift med den radikala advokaten Hugo Lindberg, som avled 1966. Paret fick inga barn.

Publicerad i Släkthistoria nr 7/2023