Sophie Adlersparre – Pionjär för kvinnors rättigheter

Hon beskrev med andra ord en tidskrift som inte bara var för kvinnor, utan som också skulle drivas av kvinnor. Kvinnotidskrifter, med kvinnliga redaktörer, hade funnits i Sverige redan under 1700-talet. Men målet med den här tidskriften skulle vara att utbilda kvinnor inför att någon gång kunna bli myndiga. Det var en radikal insändare. Det skulle dröja flera år tills ogifta kvinnor över 25 år blev myndiga. Och det skulle dröja ännu längre, till år 1921, innan även gifta kvinnor blev det. För att få gehör för idén använde Sophie pseudonymen ”Din rediga vän K”. Det gav artikeln tyngd, eftersom författaren förmodades vara en man. Hon hade påbörjat en opinionsbildning för den kvinnotidskrift som hon senare själv skulle grunda och leda i decennier.

Friherrinnan Sophie Leijonhufvud föddes den 6 juli 1823 i en av Sveriges noblaste familjer. Hennes mamma var Sophie Emerentia Leijonhufvud (född Hoppenstedt) och hennes pappa hette Erik Gabriel Knutsson Leijonhufvud. Sophie och hennes tre syskon växte upp på godset Helgerum i södra Tjust, Kalmar län. Hon hade en storebror, Eric, som var två år äldre, och två yngre syskon, Axel och Amelie. Det sägs att Sophie tidigt visade fallenhet för språk, och hennes sätt att uttrycka sig i tal och skrift skulle komma att bli ett viktigt verktyg i den framtida karriären. Det var dock inte en bekymmersfri barndom. Helgerum hade länge kämpat med ekonomiska problem. Och detta skulle även komma att forma Sophies öde.

För att förstå vad som skedde går vi tillbaka några generationer. År 1796 ärvde Emerentia Bäckerström godset Helgerum samt dess tillhörande anläggningar: pappersbruk, tegelbruk och skeppsvarv. Hon var då 31 år gammal och Kalmar läns rikaste kvinna. Emerentia blev känd i bygden för sin välgörenhet. Hon kämpade för de mest utsatta i samhället och lät bland annat bygga en läkarmottagning på landsbygden. Detta var under en tid när folk utanför städerna i stort sett utan undantag saknade läkare. När hon avled kunde man på hennes kista läsa: ”Mensklighetens ven, de fattigas moder, den velgörande Frun.” Brev från den här tiden avslöjar dock att många i Emerentias närhet befarade att godset inte sköttes väl. Ägarinnan hade låtit sin betrodda huspräst, huskaplanen och prosten J C Lindbäck, ta ansvar för ekonomin. Han slarvade med bokföringen och dess in- och utgifter, vilket ledde till stora bekymmer för bruken och varvet. Och detta kom att påverka Sophies familj långt senare.

Efter att Sophie Adlersparres mamma, Sophie Emerentia, hade tagit över godset som 19-åring skötte familjen gården och verksamheterna som var kvar så gott de kunde. Men det sägs att Sophies pappa, Erik Leijonhufvud, var mer idealist än företagare. Och det blev allt svårare att få ekonomin att gå ihop. När Sophie hade fyllt 13 år tvingades familjen att sälja hennes barndomshem. Och när hon var 25 år kom nästa bakslag: pappan dog plötsligt. Året därpå avled även Sophies syster Amelie. Förutom den dubbla förlusten hamnade familjen återigen i en svår ekonomisk situation. Efter faderns död bestod hushållet endast av kvinnor; Sophies bröder var officerare och utflugna sedan länge. De behövde en inkomst, men under mitten av 1850-talet ansåg man att kvinnligt arbete var något onaturligt och snarast skamligt, om det utfördes av kvinnor från högre samhällsklasser.
Sophie visste att hon var mer än kapabel att bidra till familjens försörjning. Trots de fördomar som fanns valde hon därför att arbeta och började att undervisa ungdomar i pianospel och broderi. Hon upplevde hur sårbar hon var som kvinna, och vilka få alternativ hon hade i samhället. För henne blev därför kvinnans rätt till utbildning och arbete en hjärtefråga. Och snart skulle hennes tankar slå rot och sprida sig i hela Sverige.

För att förverkliga sina idéer hade Sophie allierat sig med den jämnåriga borgarkvinnan Rosalie Roos (1823–98). Efter en bruten förlovning hade Rosalie rest till USA och undervisat på en flickskola samt varit guvernant på en plantage. Detta var nästintill otänkbart för en omyndig kvinna. Rosalie skrev en bok om resan, Travels in America 1851–1855. Där kan man läsa om hur hon förfasades över slaveriet i USA och redan då menade att det behövde få ett slut, även om det skulle innebära inbördeskrig. Det sägs att Rosalie var den mest självständiga kvinnan som Sophie hittills hade stött på.
De två väninnorna utbytte idéer genom brevväxling. De arbetade tillsammans enligt devisen ”kvinnan behöver arbetet och arbetet behöver kvinnan” och grundade år 1859 Tidskrift för hemmet. De valde namnet på tidningen med omsorg – de ville inte skrämma bort läsare, inte minst männen som var de som oftast skötte ekonomin och inköpen i hushållen. Titeln skulle inte signalera kvinnokamp. Tidskrift för hemmet fyllde ett tomrum i Sverige och kom att stärka kvinnorörelsen. Plötsligt fanns det ett forum för kvinnor att diskutera privata och kontroversiella ämnen, som annars endast hade berörts innanför hemmets dörrar.

De två redaktörerna knöt kontakter i Europa tillsammans med Rosalies man, juristen Knut Olivecrona (de hade gift sig 1857). I England träffade de Emily Faithfull som hade grundat ett tryckeri med bara kvinnliga anställda. Emily hade kort, bakåtkammat hår, grå sidenkjol och en ”måttlig krinolin”. Sophie beskrev henne i ett brev till sin mor hemma i Sverige: ”Hon var nästan pojkaktig.” I centrala London besökte de en läsesalong för kvinnor, The Langham Place Group. Här fanns mötesrum, kafé och en plats för kvinnor att läsa och diskutera aktuella frågor till långt in på kvällen. Kvinnoklubben hade öppnat 1858 och blev en viktig mötesplats för medlemmar av den brittiska kvinnorörelsen. Och inspirerade alltså även den svenska kvinnokampen. De reste också till Irland och i Dublin fick de uppleva hur hundratals kvinnor talade fritt från talarstolen på en kongress för The Social Science Association, en organisation som arbetade för kvinnors utbildning.

Väl hemma igen påbörjade Sophie sitt arbete med att införa förändringar i Sverige, och skapa hundratals nya arbetstillfällen för kvinnor. År 1862 grundade hon söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar i Stockholm. Det blev slutligen 14 skolor, med 700 elever och 70 lärarinnor. Året efter grundade hon en renskrivningsbyrå. Tre år senare startade hon Stockholms läse-salong, ett ”läsrum för damer”. Likt det i England blev det ett framgångsrikt projekt där stockholmare kunde låna hem böcker eller läsa dem på plats. Det saknades vid den här tiden ett allmänt bibliotek i huvudstaden. I läsrummet för damer fanns över 500 böcker på svenska, engelska, franska och tyska. Kvinnor kunde botanisera bland romaner, tidningar och facklitteratur om bland annat vetenskap, naturvetenskap, historia och hälsa. Vissa menar att det här blev grundidén till dagens svenska lånebibliotek. Män blev också intresserade, och även de fick tillgång till läsrummet. Tillsammans med Rosalie etablerade Sophie även Röda korset i Sverige. Under sina resor hade de tagit del av debatten om vikten av god sjukvård på slagfälten. De två kvinnorna startade Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält 1865, senare Svenska Röda korset.

Slöjd och handarbete var en annan en viktig fråga under senare delen av 1800-talet. Industrialiseringens framgångar hotade hantverkets fortlevnad, menade många. År 1874, för exakt 150 år sedan, grundade Sophie Handarbetets Vänner, en förening som gav kvinnor möjlighet att försörja sig och samtidigt arbeta för att bevara och utveckla det textila hantverket. Handarbetets Vänners skola finns kvar än idag, på Djurgården i Stockholm.

År 1884, mer än tjugo år efter lanseringen av Tidskrift för hemmet, tog Sophie ett steg tillbaka som redaktör och blev publikationens rådgivare. 61 år gammal ville hon försäkra sig om att hennes arbete skulle leva vidare efter hennes död. Hon startade nu den organisation som hon skulle bli mest berömd för, Fredrika Bremer-förbundet, och beskrev situationen så här: ”En idé, en reform, ett praktiskt företag har vanligen en eller annan energisk personlighet till sin bärare, men förr eller senare kommer en tid då de enstaka personligheterna icke längre förslå. Då uppgiften kräver ett flertal samlade krafter för att lösas. Så kvinnofrågan.”

Hon döpte organisationen efter sin största förebild, författaren och kvinnorättspionjären Fredrika Bremer (1801–65), och menade att den skulle ”verka för en sund och lugn utveckling av arbetet för kvinnans höjande i sedlighet och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende”.
Initiativet mottogs väl i det svenska samhället, där man nu blivit mer öppen för kvinnliga initiativ. Liknande kvinnoorganisationer hade dessutom redan etablerats runtom i Norden.

Tio år senare skrev Sophie en biografi över Fredrika Bremer. Hon ska själv ha sagt att när den boken blev klar ”då var hon färdig”. Och så blev det. Samma år som hon avslutade boken, 1895, avled Sophie Adlersparre, 71 år gammal. Efter sin död blev Sophie, likt sin anmoder Emerentia, hyllad för sin välgörenhet och sitt goda hjärta. En av dem som vittnade om hennes betydelse var författaren Selma Lagerlöf. Hon träffade Sophie flera gånger och med ekonomisk stöttning från den berömda adelskvinnan kunde Selma avsluta sitt arbete som lärare och skriva klart sin debutroman Gösta Berlings saga.

Till sist några ord om Sophies familjeliv. Hon mötte sin kärlek, kommendörkaptenen och politikern Axel Adlersparre, 1869. Hon var då 46 år gammal och fick aldrig några egna barn. Axel var änkling och hade fem barn sedan tidigare. Han uppmuntrade Sophie i hennes arbete för kvinnors rättigheter. Axel var själv liberal riksdagsledamot och engagerade sig för bland annat religionsfrihet och frihandel. Det sägs att Sophies mamma, änkan Sophie Emerentia, var orolig att giftermålet skulle innebära att hennes dotter inte längre skulle kunna ta hand om henne. Hon ville att Sophie åtminstone skulle bo nära deras gemensamma lägenhet på Drottninggatan 10 i Stockholm som de hade delat i nästan tjugo år. Axel gick med på det, och det nygifta paret flyttade in i en våning i det numera rivna Sandahlska huset på Klara Strandgata (idag Vasagatan).

År 1874 flyttade de dock till ett hus på Södermalm, med storartad utsikt över huvudstaden. Det var här Sophie – efter makens död – huserade sina sista år och också tog emot besök av bland andra Selma Lagerlöf. Huset låg på Mäster Mikaels gata, inte långt från Katarina kyrkogård. Sophies grav finns dock på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm, där hon vilar bredvis sin make, kommendörkaptenen.

Publicerad i Släkthistoria nr 9/2024

Läs också:
Key samlade kvinnor från olika klasser

Fredrika Bremer – kvinnokämpe med rötter i Finland

● Sophie Adlersparre grundade Tidskrift för hemmet tillsammans med Rosalie Olivecrona (född Roos) år 1859. Även efter att Rosalie hade slutat på redaktionen fortsatte Sophie arbetet. Hon skrev att hon "under alla förhållanden och in till mina sista krafter tänker upprätthålla tidskriften". Det löftet höll hon, i nästan tjugofem år var hon så gott som ensam redaktör för publikationen. År 1886 blev tidningen medlemsorgan för Fredrika Bremer-förbundet och fick det nya namnet Dagny. År 1914 bytte den återigen namn, till Hertha, som finns kvar än idag.