Simons mystiska självmord

Sverige fick en koloni i Västindien 1784, Saint Barthélemy. Gustav III hade förhandlat till sig ön från fransmännen mot tullrättigheter i Göteborg och därmed fick Sverige en liten frihamn mitt i det Karibien som under den här tiden delades upp mellan främst fransmän och britter.

Kolonin expanderade kraftigt under de närmast följande åren och en av de många svenskar som flyttade dit var göteborgskan Helena Quäderlöf som hade blivit föräldralös i sin hemstad.

Carl Fredrik Bagge af Söderby, som under en period var kolonins guvernör, befann sig i Göteborg för att gifta sig och Helena Quäderlöf fick tjänst hos paret som husjungfru. Med fartyget Gåpå, där Bagge var kapten, seglade de alla tre mot Saint Barthélemy och dess huvudstad Gustavia.

Mötte kärleken i Gustavia

I Gustavia mötte Helena Quäderlöf kärleken i en annan svensk, Magnus Simonsson från Norrköping som hade kommit året innan. Han var framförallt guld- och silversmed men han sysslade också med handel med drycker och byggmaterial. Han hade dessutom en skonare och var ett tag öns ingenjör.

Helena och Magnus gifte sig och fick tre döttrar. Ett par slavar hjälpte till i hushållet och i smedjan fanns en gesäll. Det fjärde barnet blev en son som kom 1797 och döptes till Simon.

Kanske hade han en tvillingsyster med namnet Charlotta. Men vi vet inte med säkerhet. Kyrkböckerna från ön, som förvaras i Frankrike, är vattenskadade och kopian på Riksarkivet är av dålig kvalitet.

Det går dock att se att fler barn föddes i familjen efter Simon och att ett av dem, Pehr, dog.

Svensk slavhandel

Sverige var mycket aktivt i den karibiska slavhandeln och mycket på grund av det ökade öns befolkning kraftigt kring sekelskiftet 1800.

Hamnen i Gustavia var en frihamn och Sverige tjänade pengar på att slavar köptes och såldes på ön. Flera av affärsmännen på ön började också att handla med USA, däribland Magnus Simonsson. Det innebar resor dit och det var vid en sådan resa 1805 som han avled av okänd orsak, i Brooklyn.

Om Simons sju första år i livet troligtvis var relativt ljusa så skulle det efter faderns död komma att bli svårare för familjen. Helena fick försöka klara sig så gott det gick, med stöd av svenske prästen Johan Eric Forsström, av läkaren Samuel Fahlberg och inte minst av notarien Paul Ollongren, som blev Simons förmyndare.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Vi vet inte mycket om Simons uppväxt. Klart är dock att han fick någon form av utbildning, men inte i en organiserad skola. Det fanns planer hos flera av svenskarna på ön, inklusive Magnus Simonsson, på att skapa ett läroverk, men det skedde aldrig. Istället fick Simon undervisning i olika hem.

Simon konfirmerades på ön, men inte hos Forsström i svenska kyrkan, utan hos prästen Dobson i metodistkyrkan.

Oroligheter på Saint Barthélemy

När Simon var i 13-årsåldern utbröt mer eller mindre revolution på ön efter att många franska flyktingar flytt dit på grund av att Storbritannien ockuperat Martinique och Guadeloupe. Även pirater stödda av de krigförande kom till Saint Barthélemy för att proviantera. Situationen eskalerade och under en natt sattes flera hus, bland annat det där Simon och hans mor bodde, i brand.

1814 dog även modern Helena och efter det begav sig Simon av från Saint Barthélemy. Jag tror att han längtade att få se Sverige och att han ville åka till Stockholm om inte annat så för att utbilda sig.

Enligt familjehistorierna åkte han tillsammans med sin förmyndare, notarien Paul Ollongren. Med fanns också Samuel, en slav som tidigare funnits hos läkaren Fahlberg. Kanske åkte de med det svenska krigsskeppet Delfin som var på en långsegling i Västindien vid denna tid.

Gesäll hos silversmed Burman

1817 återfinns Simon i kyrkböckerna i Stockholm, först som lärpojke och sedan som gesäll hos juveleraren Giron på Regeringsgatan i Stockholm. Det lär ha varit Ollongren som ordnade den platsen. Något år senare finns Simon som gesäll hos silversmeden Erik Burman på Sperlingens backe (nuvarande Riddargatan, hörnet Styckjunkarbacken).

Där träffade han den två år yngre Anna Christina, dotter till Erik Burman och hans fru Eva Maria Ahlberg. Eva Maria hade servering vid sidan av, något som verkar ha varit vanligt hos guldsmeder på den här tiden.

Gesällen Simon fortsatte sin väg mot att bli färdigupplärd smed samtidigt som han bildade familj med Anna Christina. 1820 fick de dottern Gustafva Charlotta samtidigt som de fortfarande bodde ogifta med Anna Christinas föräldrar. Gustafva Charlotta anges i kyrkboken med ”moder okänd”.

Två år senare, 1822, blev Simon mästare, hans mästararbete var en kam i silver. Efter det kan de flytta till ett hus på Västerlånggatan som ägs av åldermannen för guld- och silverarbetarna och där många andra som verkade inom samma skrå bodde.

Ett barn till kom, dottern Euphrosyne Maria Christina. Också hon anges vid födelsen ha en okänd mor i kyrkboken. Under denna period fick Simon budet om att den person som jag förmodar var hans tvillingsyster, Charlotta, hade dött på Saint Barthélemy, till följd av psykisk sjukdom.

Gifte sig med Anna Christina Burman

1821 hade Erik Burman blivit sjuklig och dött och först efter det bestämde sig Simon och Anna Christina för att gifta sig. Varför de inte hade gjort det tidigare vet jag inte. Kanske var det för att de inte hade egen bostad, kanske var det hennes far som av någon anledning tyckte det var opassande.

Simon fick lysningsbevis av prästen Forsström, han som hade varit präst på Saint Barthélemy, men som nu verkade i Munkfors i Värmland. Anna Christina hade tidigare varit skriven i kyrkböckerna som Simons hushållerska i huset på Västerlånggatan men när giftermålet ägde rum bodde de på skilda håll i Katarina på Söder.

De gifte sig i en liten lokal i Katarina kyrka och flyttade ihop igen på Baggensgatan i Gamla stan. Nu skrev de in barnen i kyrkboken i Storkyrkoförsamlingen som deras gemensamma.

Flyttade till Slussen

Det verkar som att det gick bra för Simon under de kommande åren. Han hade flera gesäller och lärlingar boende i lägenheten. Ett tag bodde även Eva Maria hos dem men flyttade sedan högst upp på Söder. Anna Christinas namn ändras under denna tid i kyrkböckerna till Anette. Kanske var det Simon, som kunde både franska och engelska, som kom på det.

I mitten av 1820-talet flyttade de till trakten av Slussen, till det hus som sitter ihop med Räntmästarhuset, i hörnet av Järntorgsgatan och Slussplan idag, ett hus som kallas Oranienbad. Ollongren hade också blivit kvar i Stockholm efter flytten hem från Saint Barthélemy.

Han hade fått tjänst som protonotarie, ett slags förste protokollsekretare på kanslistyrelsen, en del av det vi idag kallar regeringskansliet. Där fick han bland annat arbeta med freden med ryssarna efter 1809 års krig.

Ollongren bodde bara ett par kvarter bort, vid Kornhamnstorg. Där hade han bott åtminstone sedan 1819, först med betjänten Samuel, en av få svarta i Stockholm under denna tid, och en piga.

De första åren fanns flera lärljungar och gesäller som inneboende hos Simon och Anette, men 1830 hade de alla försvunnit. Utöver Simon och Anette, som nu hade sex barn, fanns bara ett par barnflickor och en piga. Detta kan dock ha berott på att det vid denna tid blev allt vanligare med kost- och logipengar så att de anställda kunde bo på stan.

Ekonomiska problem

Men det fanns under denna tid också tecken på att allt inte var en dans på rosor. Det verkar som att Simon kan ha fått ekonomiska problem – under 1820-talet lånade han pengar både av sin gamle förmyndare Ollongren och av en stadskommissarie Öijer.

Våren 1831 skulle komma att bli dramatisk. Den 3 april dog Paul Ollongren av slag, 67 år gammal. Några dagar senare, den 14 april, skedde begravningen i Storkyrkan. Säkerligen var det likvisning någon dag tidigare och kanske var det då som Simon fattade ett ödesdigert beslut. Anette har bäst skildrat skeendet, i en dikt som finns bevarad:

Kastade sig i Stockholms ström

”På wågens bädd han ögat sluter

Från jordens qval och plågor fri

Dess själ i Himlen sällhet njuter

Han gott förut – snart komma vi

d 3 april Dog Lagman Olongren kl 9 förmiddagen

d 14 april gick min Gube ifrån mig kl:1/4 till 4 eftermiddagen

d 19 april fick jag hans döda stoff til Baka

d 21 sveptes han kl 9

d 26 begrafdes kl 8”

Det var förbipasserande som samma dag som Ollongrens begravning hade rapporterat att någon hade kastat sig i Strömmen vid Norrbro. Fem dagar senare, den 19 april, hittades Simon Simonssons lik. Polisrapporten efter Simons död är mycket knapphändig. Det står att han dog vid pumparna vid Norrbro.

Anette levde efter detta ensam med sex barn. Hon bodde kvar vid Slussen och fortsatte att stämpla silver och guld och betalade av på skulden så att bara 1366 daler återstod 1834. Men det året, bara tre år efter Simon, tog koleran henne – denna epidemi som dödade tusentals människor på kort tid.

Barnen togs om hand av Anettes bror som var fältskär. Den yngste sonen Peter Magnus var bara tre och ett halvt år gammal. Han blev liksom brodern Carl Gustaf så småningom bryggare i Stockholm. Peter Magnus dotter Teresia var min morfars mor.

Varför dog Simon?

Varför dog då Simon? Skulderna skulle kunna vara ett skäl. I Simons bouppteckning finns skulden till Ollongren med. I Paul Ollongrens bouppteckning kan man se att någon lagt till ordet Sterbhus. Där det stått att Simon Simonsson är skyldig 5 000 daler står det istället att Simon Simonssons sterbhus är skyldigt dessa pengar. Det måste ju ha skrivits när också Simon var död.

Paul Ollongrens arvingar var uppenbarligen angelägna om de 5 000 dalerna som Simon var skyldig. Kanske trodde Simon att skulden skulle ordna sig utan honom. Men så var det ju inte.

Relationen till Ollongren är ett annat möjligt skäl till självmordet. Hur den såg ut vet vi ingenting om, bara att Ollongren nog var det enda band Simon hade kvar till Saint Barthélemy och att Simon dog samma dag som Ollongrens begravning.

Självmordet kan också ha haft psykiska orsaker. Hans tvillingsyster hade ju dött till följd av psykiska besvär tidigare.

I vilket fall som helst är det lätt att föreställa sig Simon vandrandes runt förtvivlad efter Ollongrens begravning. Vattnet blev kanske något slags tillflykt och en tröst. Det var över vattnet han kommit från Saint Barthélemy när föräldrarna dött.

Publicerad i Släkthistoria 3/2018