Stensättaren som knockade världsmästaren

På andra sidan Atlanten inleds matchen avvaktande. När tredje ronden börjar är det fortfarande helt jämnt. Men 45 sekunder senare hukar sig Floyd för att försöka komma åt svenskens mage med ett slag. Ingemar, eller Ingo som han kallades, kontrar med en vänsterkrok följd av hans fruktade höger, känd som ”Tors hammare”. Slaget träffar Floyd rätt över näsryggen och amerikanen dimper i golvet. Floyd lyckas kämpa sig upp på fötter, men är märkbart groggy. Han vacklar till och stapplar mot repen. En sekund senare har svensken träffat honom igen. Floyd går i golvet, reser sig mot repen och kommer ännu en gång upp på ”nio”. Och så fortsätter det.
Först efter den sjunde nedslagningen avbryter domaren misshandeln och det går ett vrål genom den svenska sommarnatten. Ingemar Johansson har blivit världsmästare i boxning!

Segern spädde på den optimistiska tidsanda som redan rådde i det svenska folkhemmet. Ett år tidigare hade Sverige tagit silver vid fotbolls-VM på hemmaplan. Nu hade en arbetargrabb från Göteborg golvat världsmästaren i tungviktsboxning. Den svenska ekonomin hade vuxit kraftigt efter andra världskriget och industrierna gick på högvarv. Sverige var med dagens mått mätt fortfarande fattigt, men levnadsstandarden ökade för varje år och välfärdssamhället tog form.

Allt tycktes möjligt – och Ingos seger sågs som ytterligare ett bevis på detta. Hans VM-titel blev en symbol för det moderna, framgångsrika Sverige som trots sin litenhet kunde tävla med världens stormakter. Själv mötte världsmästaren succén med sitt vanliga lugn. Efter matchen promenerade han ut i den varma och fuktiga New York-natten tillsammans med fästmön Birgit. De stannade vid ett hamburgerkök för att fira med några syltmunkar och ett glas mjölk.

De amerikanska journalisterna trodde knappt sina ögon. Ingemar Johansson hade dock alltid haft båda fötterna på jorden. Han föddes 1932 och växte upp i Göteborg, där pappan var byggnadsarbetare. När Ingo var tretton år började han med boxning och två år senare gick han sin första match. Motståndaren, som var sju år äldre och flera kilo tyngre, blev knockad redan i första ronden. Sedan besegrades konkurrenterna en efter en. 1950 blev arbetarkillen från Götet, som försörjde sig genom att lägga gatsten i sin hemstad, svensk mästare och två år senare klev han som 19-åring upp i ringen för att boxa OS-finalen i tungvikt i Helsingfors 1952. Där mötte han bjässen Ed Sanders från USA som var nästan två decimeter längre än svensken.

Ingemar valde att försöka trötta ut sin motståndare och undvek slag efter slag. Publiken buade och svensken diskades för passivitet och fick åka hem utan medalj. Dessutom hånades han i radio och tidningar.
Det skulle dröja 30 år innan Ingo fick upprättelse och tilldelades silvermedaljen. Reglerna tillät nämligen inte att en boxare diskvalificerades på detta sätt.

Men Ingemar Johansson lät sig inte hindras av motgången i Helsingfors. Han bytte amatörboxningen mot en proffskarriär och radade upp seger efter seger. Den 14 september 1958 fick han möta den obesegrade amerikanen Eddie Machen i en kamp där vinnaren skulle få gå en match om VM-titeln. Matchen mot Machen ägde rum i Göteborg och intresset var enormt. 53 614 åskådare bänkade sig på Nya Ullevi, vilket fortfarande är svenskt rekord för arenaidrott. Men kampen blev kort. Publiken hade knappt hunnit sätta sig innan amerikanen golvades av Ingos höger. Svensken vann på knockout redan i första ronden.

Inför VM-matchen mot Floyd Patterson 1959 var Ingemar Johansson knappast favorit. Det mesta i hans uppträdande gick på tvären mot den amerikanska bilden av en tungviktsboxare. Kämparna förväntades bete sig som fullblodstjurar på väg till tjurfäktningsarenan: frustande av aggression och adrenalin.

Istället möttes media i USA av en glad och avslappnad svensk, som dessutom hade tagit med sig såväl fästmö som mamma och pappa till New York. Den leende svensken avfärdades raskt som för snäll av alla amerikanska förståsigpåare. Ingemar Johanssons knockoutseger i tredje ronden blev därför en sensation som gav stort eko i idrottsvärlden och Ingo hyllades förstås som en hjälte hemma i Sverige.

Men samtidigt som Ingemar Johansson blev en ikon i folkhemmet rimmade hans sport, proffsboxningen, illa med tidens samhälls-ideal som präglades av fredlighet och skötsamhet. Röster höjdes för att sätta stopp för denna verksamhet som av motståndarna beskrevs som pengafixerad och våldsam. Så blev också fallet. 1970 förbjöds proffsboxning på svensk mark.

Bragdguldet fick Ingemar Johansson heller aldrig. Proffsidrott ansågs på den tiden inte tillräckligt fint i diskussionerna om vem som skulle föräras Svenska Dagbladets åtråvärda medalj. Ingemar Johansson var världsmästare, men Floyd Patterson skulle få revansch. I ett returmöte året därpå vann amerikanen på knockout i femte ronden. Johansson hade underskattat sin motståndare efter den överlägsna segern i deras förs­ta match och var dåligt förberedd. De möttes också i en tredje match, 1961. Ingo slog ner Floyd två gånger i första ronden, men amerikanen reste sig och lyckades vinna på knockout fem ronder senare. Förlusterna mot Floyd var Ingemar Johanssons enda nederlag som proffsboxare. Han fortsatte boxas ett par år till och knep EM-titeln på nytt innan han la handskarna på hyllan 1963. Men framgångarna hade också en baksida. På ålderns höst drabbades Ingemar Johansson av Alzheimers sjukdom. Det går inte att säga med säkerhet att det var Ingos karriär i ringen som orsakade sjukdomen, men forskarna är överens om att hårda slag mot huvudet kan leda till hjärnskador och demens. Ingemar Johansson dog den 30 januari 2009, 76 år gammal.

 Inför Ingemar Johanssons tredje möte med Floyd Patterson i mars 1961 sparrade svensken mot en rad boxare i USA. En av de unga talanger som fick äran att gå upp i ringen mot den förre världsmästaren var en ung Cassius Clay, senare betydligt mer känd som Muhammad Ali.
Clay var 19 år och hade visserligen vunnit OS-guld året innan i lätt tungvikt. Men han hade bara gått fyra matcher som proffs. Ändå var han full av självförtroende. Snart dansade Cassius Clay med skuttande steg runt Johansson och slängde både jabbar och glåpord mot sin motståndare.
Efter ett par minuter fick Johanssons tränare Whitey Bimstein nog och slängde ut den uppkäftige unge amerikanen ur ringen.

Tre år senare blev Cassius Clay själv världsmästare genom att besegra Sonny Liston, Floyd Pattersons arvtagare på tungvikts-tronen. Det var efter denna seger som Clay konverterade till islam och tog namnet Muhammad Ali.

I boxningsringen var de ärkerivaler, men efter karriärens slut blev Ingemar Johansson och Floyd Patterson goda vänner. Efter VM-matcherna besökte Floyd Patterson också Sverige flera gånger och upptäckte till sin förvåning att han togs emot som en hjälte, trots att han var den svenska stjärnans främste antagonist. Flera gånger under 1960-talet åkte "Svenske Floyd"på turné i Sverige och mötte fans runt om i landet. Han blev en stor Sverigevän och en av hans bröder bosatte sig till och med i Göteborg. 1982 och 1983 deltog Ingemar Johansson och Floyd Patterson i Stockholm Marathon tillsammans, vilket bidrog till det stora intresset kring det nya motionsloppet. Liksom Johansson fick Floyd Patterson Alzheimers sjukdom. Han dog 2006.

Publicerad i Släkthistoria nr 7/2019