Den förste som bar mitt efternamn var min farfars farfars farfars far Anders Magnus Mattsson, som någon gång under sin utbildning till lantmätare övergav sitt patronymikon för namnet Steinwall. Tyvärr är det okänt exakt när och varför han gjorde det.

När han hade arbetat som lantmätare i Västmanland, Närke och Värmland i några år fick han tjänst som kommissionslantmätare i Västerbotten och flyttade med sin familj tillbaka till barndomsbyn Innervik, där han köpte en egen gård.

Händelserikt och dramatiskt levnadsöde

Familjen bestod då av fyra barn och ytterligare två till skulle komma att födas i Innervik. Sonen som jag härstammar ifrån, Gustav Reinhold, var redan född, liksom hans lillebror Mathias. Och det är Mathias som jag tänker fokusera på i den här artikeln. Han fick nämligen släktens i särklass mest händelserika och dramatiska levnadsöde.

Mathias Steinwall föddes år 1780 i Filipstad. Sedan familjen flyttat norrut fick han gå i skola i Piteå, som då var den närmaste staden. Efter tre år där var han 15 år gammal och bestämde sig för att gå till sjöss.

Med ett handelsfartyg kom han till Medelhavet. Många svenska fartyg fraktade vid denna tid det livsviktiga saltet från medelhavshamnar. Denna handel innebar en kalkylerad risk, eftersom många europeiska sjömän blev tillfångatagna av pirater och detta öde drabbade även Mathias Steinwall.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Alger var en av de nordafrikanska städer dit de så kallade
barbareskpiraterna
tog sina fångar.

© Lunds universitetsbibliotek

Ända sedan 1500-talet hade pirater från den nordafrikanska kusten systematiskt kapat västerländska fartyg både i Medelhavet och på Atlanten. Besättningarna togs till fånga och fick arbeta som slavar tills de eventuellt befriades genom att deras arbetsgivare eller hemland betalade tribut till piraterna.

Det förekom också att särskilda kollekter samlades in i fångarnas hemförsamlingar för att kunna friköpa dem. Priserna för friköp varierade med fångens ställning, så en tonårig matros från Sverige borde inte ha varit så dyr att friköpa.

Fånge i Alger

Mathias fick ändå vänta i två år och åtta månader på att den tributen skulle betalas. Enligt uppgift blev den unge matrosen förd som fånge till Alger. Där hyrdes han av piraterna ut som uppassare till de amerikanska och danska konsulaten. Det var nog ett relativt lindrigt öde, eftersom många andra förslavade europeiska sjömän fick slita hårt med betydligt tyngre arbetsuppgifter och ofta hölls fångna under primitiva förhållanden.

nordafrikansk pirat höjer sin pilbåge

En nordafrikansk
pirat höjer sin pilbåge på en målning från 1600-talet.

När hans tribut till slut hade blivit betald återvände Mathias till sjömanslivet. Nästa gång som hans namn noterades i västerbottniska kyrkböcker var 1807, när en präst i hans hemförsamling i Skellefteå antecknade följande om hans vigsel: ”30/6 Coopwardie Skepparen och borgaren i Öregrund, Mathias Steinwall f. 1780 och Jungfru Anna Catharina Norlund i Byske f. 1789.”

Befäl på ett handelsfartyg

Den 27-årige sjömannen hade alltså nu befogenhet att föra befäl ombord på ett handelsfartyg. Han hade också skaffat sig borgerskap i Öregrund. Det var flera norrländska köpmän som vid den här tiden betalade en ”kontingent”, en särskild skatt, till denna lilla kuststad i Roslagen. Med den skatten blev de borgare och fick rätt att bedriva handel, en rätt som den tidens bönder inte hade.

Systemet med kontingentborgerskap var formellt olagligt, men blev ändå kvar långt in på 1800-talet innan näringsfriheten ökade i mitten av seklet.

Bröderna Steinwall var kända för sitt häftiga temperament och var kanske inte så lätta att göra affärer med.

Mathias Steinwall bosatte sig med sin hustru i släktens hemby Innervik, där han köpte en gård. Han blev dock inte bonde som sin farfar, utan fortsatte att ägna sig åt sjöfart och affärer. Under de följande åren köpte han flera fastigheter i trakten, bland annat i byn Storkåge, några mil norr om Skellefteå. Byn hade redan då en så bra hamn att den några årtionden senare skulle vara ett alternativ till Skellefteå när frågan skulle avgöras om vilken ort i bygden som borde få stadsrättigheter.

Här etablerade Mattias en omfattande diversehandel. Han köpte hudar och kött av samerna och tjära och pottaska av bönderna. Tack vare att han fortfarande var borgare i Öregrund kunde han bedriva långväga handel med andra städer med hjälp av de fartyg han hade låtit bygga. Han betalade en årlig avgift till Öregrund för att kunna utnyttja dessa handelsprivilegier.

Intäkterna från de goda affärerna investerade han i nya projekt. Tillsammans med sin bror, min anfader Gustav Reinhold, ägde han Borgfors sågverk vid Tvärån, ett biflöde till Byskeälven, ytterligare någon mil norr om Storkåge.

Satte press på svenskarna

Sommaren 1809 ockuperades övre Norrland av ryska trupper. De höll Norr- och Västerbotten för att sätta press på svenskarna i fredsförhandlingarna efter kriget 1808–09. Officiellt skulle ryssarna uppträda korrekt mot lokalbefolkningen, men det var många som på ett eller annat sätt drabbades när ryska soldater inte följde sina befäls order – så också Mathias Steinwall.

Han hade intressen i laxfisket i Byskeälven och råkade ut för ett inbrott där vid midsommartid 1809. Året därpå vittnade två av hans drängar om att de sett ryska soldater ta upp fisketinan och riva ut laxgården, vilket minskade fångsten. De bröt sig också in i boden där den saltade laxen förvarades.

Där högg de sönder tunnorna och tog med sig det mesta av fisken. Efter inbrottet hade Mathias Steinwall tillsammans med sina drängar fått tillåtelse av en rysk officer att ta vara på resterna efter soldaternas plundring.

I husförhörslängden från 1802–08 står Mathias Steinwall som måg i sin svärfars familj. Hans första fru hette Anna Catharina Norlund. Huset där Skellefteå
hälsobrunn startades
1831 står kvar och är
idag privatbostad.

© Arkiv digital och Mapio.net

Mathias verkar dock inte ha drabbats så hårt av den så kallade ”ryssommaren”, utan fortsatte tillsammans med sin bror att engagera sig i olika verksamheter i bygden.

Bröderna Steinwall var kända för sitt häftiga temperament och var kanske inte så lätta att göra affärer med. Mathias sägs ha ha haft ett despotiskt lynne, men ett fördelaktigt yttre. Han beskrivs som sex fot lång (alltså omkring 180 centimeter), smärt, välklädd och prydlig med mörkbrunt hår och felfria tänder.

Hans krav på ögonblicklig lydnad från både familj och tjänstefolk har lämnat spår i husförhörslängderna. I längden för Storkåge nummer 7, åren 1826–36, upptas en hel sida av Steinwalls tjänstefolk och här framgår att ingen piga eller dräng hade stannat i hans tjänst under mer än ett år. Bland sina vänner var Mathias dock känd som en artig sällskapsmänniska som hade god hand med hästar och var mycket road av ett hasardspel som kallades skärvängsel.

Blev delägare

När Ytterstforsbolaget, som drev både sågverk och glasbruk vid Byskeälven, kom igång på 1830-talet, blev Mathias Steinwall delägare även där. Han köpte också in sig i Skellefteå hälsobrunn, när den verksamheten startade. Det engagemanget kan ha att göra med att hans fru Anna Catharina insjuknade i lungsot och avled 1827, endast 38 år gammal.

När han hade blivit änkeman friade Mathias först till mamsell Westermark som var Skellefteås första lärarinna. Enligt uppgift ska fröken Westermark efter att ha nobbat honom senare ha kommenterat frieriet så här: ”Jag är elak som du vet, och han är en tjurig änkeman.”

Nils Nordlander

Nils Nordlander,
kyrkoherde i landsförsamlingen, var
en av de drivande
krafterna bakom
att Skellefteå fick stadsrättigheter

  1. Cirka 25 år senare togs fotot nedan, från södra sidan av Skellefte- älven.
© Nordiska museet

Mathias Steinwalls engagemang i Skellefteå hälsobrunn ledde senare till att han där träffade sin andra fru, Lina Ekholm. Det äktenskapet beskrivs i släktboken som olyckligt. Mathias nya hustru var djupt troende och engagerad i välgörenhet, men samtidigt hade hon ett livligt temperament och tålde inga oförrätter. Med de egenskaperna blev det ofta konflikter med maken som har beskrivits som både maktlysten och lättsinnig.

Fick två barn

Paret fick ändå två barn, dottern Fredrika Wilhelmina 1832 och sonen Mathias Leonard två år senare. Bland vittnena från dessa barns dop finns bland andra en överstelöjtnant, en pastor, en postmästare, en häradsskrivare och en länsman.

Det visar att Mathias Steinwall umgicks i de övre samhällsklasserna i bygden. Om hans äldre döttrar sades det också att de rörde sig sirligt, ”med grevinnegång”.

Skellefteå.

© Skellefteå museum

hans äldsta dotter Fredrika gifte sig 1837 och om hennes bröllop finns en anteckning i bonden Abraham Häggströms dagbok. Häggström, som hade affärer med brudens far, var själv inbjuden och hans fru Anna Margareta Renhorn, känd för sin kokkonst, hade lagat festmaten:

”21. Tisdag, reste till Kåge till Herr M. Steinwalls d. Fredricas bröllop med Capit. J. Sandström. Ett ypperligt Bröllop jemte god Musique af 6 musikanter fr. Pite … 23. Torsdag … min Gumma kom hem Skjutsad av Capit. Steinwall, blifvit hederligen ersatt för sin möda.”

Döttrarnas dubbelbröllop

Även om Mathias Steinwalls andra döttrars dubbelbröllop 1839 har Häggström skrivit i sin dagbok, men då var tydligen affärsrelationen dem emellan inte lika god längre:

”Fick bref af Steinwall, som innehöll min och min dotter Carolinas bjudning till sina döttrars Brölop till Tisd. ef.m. Dessa gifta sig med 2:ne Sjöcaptener, Gud gifve dem lycka, men jag ger mig ej tid att bevista Brölpet, emedan jag är fullt och fast öfvertygad, att min bjudning härrör af den orsaken, att min Gumma hjälper till med tillredningen.”

Tre av Mathias Steinwalls döttrar gifte sig alltså med män som var verksamma i samma bransch som deras far – handelssjöfarten. De lyckades därmed hålla sig kvar i samma övre samhällsklass i bygden som de hade vuxit upp i.

Uppsala universitet

Lika bra gick det inte för deras storebror Anton Wilhelm. Han ansågs så begåvad att han 19 år gammal skrevs in vid Uppsala universitet år 1827. Där tog han prästexamen, men skaffade sig också sådana alkoholvanor att han tvingades att överge planerna på ett arbete inom kyrkan.

Då studerade han istället till lantmätare, det yrke som hans farfar hade haft, men inte heller det arbetet kunde han sköta på grund av sitt spritbegär. Istället återvände han till hembyn Kåge i Västerbotten.

Han skaffade sig också sådana alkoholvanor att han tvingades att överge planerna på ett arbete inom kyrkan.

Där fortsatte missbruket och Mathias Steinwall bad då provinsialläkaren J D Lindström att hjälpa hans son. Anton Wilhelm vårdades i 18 dagar, men hans far var inte nöjd med resultatet och vägrade att betala läkarräkningen på 46 riksdaler. Dels hade sonen inte blivit bättre, dels var räkningen väl dyr, menade Mathias.

Affären hamnade i rätten där det framkom att Anton Wilhelm inte hade kunnat göra någonting före kuren, men att han efter behandlingen ”befattat sig med barnundervisning”. Hans far, Mathias Steinwall, dömdes därför av häradsrätten att betala läkarens räkning jämte fem procents ränta.

Anton Wilhelms liv fortsatte tragiskt. I en husförhörslängd benämns han som ”liderlig” och han gick bort före sin far i januari 1851, ogift, barnlös och bara 42 år gammal.

Brev till kungen

Under 1800-talets första hälft hade Skellefteå ännu inte fått stadsrättigheter, vilket bland annat påverkade möjligheterna till handel. Därför fanns Mathias Steinwall med bland de 19 Skelleftebor som undertecknade ett brev till kungen där de anhöll om att Norrböle by, belägen strax öster om Skellefteå landskyrka, ett par mil inåt landet från Skellefteälvens utlopp, skulle upphöjas till stapelstad.

Dessförinnan hade köpmän från de närmast liggande städerna, Piteå åtta mil norrut och Umeå fjorton mil söderut, haft rätt att bedriva handel i Skellefteå under årets marknadsperioder. De ledande männen i Skellefteå,framförallt kyrkoherden Nils Nordlander, lyckades till slut hävda ortens intressen och 1845 hade den fått sina stadsrättigheter och kunde börja byggas.

Mathias Steinwall var vid det laget 65 år gammal och hade bara sex år kvar att leva. Efter att han hade gått bort i juni 1851 inlämnades en bouppteckning till Piteå häradsrätt, där hans andelar i bruket i Ytterstfors och sågverket i Storfors nämns. Troligen lämnades ytterligare en bouppteckning in vid Skellefteå tingslag, men den har inte hittats.

Publicerad i Släkthistoria 7/2021