Eric von Rosen – upptäckaren som lockades av nazismen

Eric von Rosen föddes 1879 och växte upp i von Rosenska palatset vid Djurgårdsbron i Stockholm. Hans mor var Ella Moore, amerikansk miljonärsdotter. Fadern var överstekammarjunkare greve Carl Gustaf von Rosen. Som så många barn runt sekelskiftet 1900 drömde han sig bort i kartor över andra kontinenter, låg på sovrumsgolvet och skissade på färdvägar från Afrikas sydspets till Medelhavet. Namnet – von Rosen är ätt nummer 85 på Riddarhuset – placerade honom i en privilegierad elit, och redan före studentexamen hade han köpt godset Rockelstad utanför Flen. I författaren Ralph Herrmanns biografi över den berömde flygaren Carl Gustaf von Rosen, alltså Eric von Rosens son, framträder den unge Eric som en man med många brinnande intressen. Men samtidigt som en person som saknade orken att fullfölja studier eller fördjupa sig på det sätt som den akademiska världen kräver. Han klarade sin studentexamen först på andra försöket, och universitetet lämnade von Rosen utan examen efter några års studier i bland annat etnografi.

Utan examen köpte han sig istället ett yrke med sin miljonförmögehet. Genom att till stora delar bekosta antropologen Erland Nordenskiölds expedition till det av européer relativt odokumentrade Chacoområdet i gränstrakterna mellan Bolivia och Argentina 1901–02, fick von Rosen en möjlighet att förverkliga sin barndomsdröm: att bli forskningsresande. Expeditionen visade även att han kunde tillföra mer än bara pengar. Han hade vissa färdigheter som etnograf, och ett – enligt Herrmanns – naturligt intresse för människor. Istället för praktföremålen intresserade han sig för vardagliga ting, och kunde helt gå upp i hur exempelvis en hydda var konstruerad. Det var ett nytt förhållningssätt bland svenska etnografer vid den här tiden. Hos von Rosen fanns det, återigen enligt Herrmanns, en blandning av renässans och det oskarianska. Med det senare avses en högborgerlig, konservativ livshållning sprungen ur kung Oscar II:s kulturella inflytande över Sverige. Den rymde en djupt rotad tro på samhällselitens nedärvda förmåga att styra nationen mot framtida stordåd. Bland oskarianerna fanns också en förkärlek för fysisk fostran och strapatsfyllda mandomsprov, vilket var något som passade Eric von Rosen väl.
Med sin förmögenhet kunde han utvecklas till att bli en mångfacetterad renässansman, med ett otal intressen och ett stort umgänge. Till von Rosens gods Rockelstad kom kulturpersonligheter som författarna Verner von Heidenstam och Albert Engström, samt en ung Evert Taube, på besök. Eric von Rosen for till Karelen och fällde björn med spjut. Han byggde en jaktstuga i vad man på den tiden ansåg var ”vikingastil” och med hans personliga lyckosymbol – ett hakkors – väl synligt på högsätet. Vidare ägnade han sig åt att samla på frimärken och vapen. På Rockelstad, där von Rosen levde med sin fru Mary (född Fock, 1886–1967) och deras barn, växte samlingarna av jakttroféer och kuriösa föremål från jordens alla hörn. Han levde som ett barn av sin tid, och mitt i dess nav. Men han befann sig också, tack vare sin förmögenhet, i en bubbla helt utan förvärvsarbetets krav och vedermödor, enbart med sina egna intressen som livskompass.

Under dessa år, runt 1910, gjorde flera svenskar etnografiska expeditioner som skildrades i dagspressen och ibland i bokform. Walter och Teres Kaudern reste runt på Madagaskar med antropometriska instrument utlånade av rasbiologen Gustaf Retzius. Eric Mjöberg var i Australien och grävde upp aboriginska gravplatser (skeletten återlämnades först 2004). Och Erland Nordenskiöld – sällsynt fri från tidens fördomar – återvände till Bolivia för att dansa och röka pipa med ursprungsfolk. För von Rosen skulle resan till Chacoområdet 1901–02 följas av fler forskningsresor. Mest ambitiös var den Svenska Rhodesia–Kongo-expeditionen 1911–12. Allt hade börjat med ett samtal med en brittisk läkare under en resa till London. Läkaren hade berättat för von Rosen att han hade studerat tropiska sjukdomar i ett område söder om Bangweulusjön i nuvarande Zambia. Där hade han av lokalbefolkningen fått höra talas om ”en mystisk folkstam” som bodde ute i ett träsk, och som aldrig hade haft kontakt med den västerländska civilisationen. Om dessa människor sades det att de var mycket skygga och undvek andra stammar. Som en extra krydda gjorde rykten gällande att ”träskfolket” hade simhud mellan tårna, och närmast amfibiska livsvanor.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Den svenske greven blev eld och lågor. Detta var vid en tid när det som har kallats ”kapplöpningen om Afrik”, den europeiska ockupationen och koloniseringen av kontinenten, redan hade pågått i nästan trettio år. De flesta av Afrikas områden hade finkammats, men här fanns alltså en vit fläck att upptäcka. En fläck som ingen tidigare verkade ha brytt sig om. Eric von Rosen slog sig ihop med den svenske botanikern Robert E Fries (1876–1966), som hade varit med även på den sydamerikanska expeditionen 1901–02. De planerade färdvägen till och från forskningsområdet så att hela kontinenten genomkorsades, från Kapstaden i söder till Alexandria i norr – ungefär som von Rosen i barndomen hade skissat när han låg på golvet i von Rosenska palatset och drömde. Den 13 juni 1911 avreste de två från Stockholm, först mot Berlin, sedan vidare mot London och Southampton, där de anträdde den långa sjöresan till Sydafrika. Från Kapstaden begav de sig med tåg mot Victoriafallen, och sedan vidare på en järnvägslinje som hade färdigställts bara några år tidigare, och som slutade nära gränsen mot Katanga i dagens Kongo (Kinshasa).

Vid den lilla stationen Bwana Mkubwa klev de av. Här väntade en stab av bärare (120 stycken) samt personliga tjänare (10 stycken) som skulle följa de bägge svenskarna ut i vildmarken. En tysk farmare, herr Schade, hade även rekryterats som intendent över följet.
Sedan bar det av till fots, först längs järnvägen, men efter någon dag vek följet av ut i vildmarken. Vandringen pågick dag ut och dag in, och von Rosen sköt antiloper med sitt mauser-
gevär för att mätta bärarna. Så till sist, efter drygt två mödosamma veckor, stod de vid Bangweulusjöns strand. Ett par dagar senare såg de ett första tecken på att den brittiske läkaren hade haft rätt. I träskmarkerna fanns det faktiskt hyddor som måste tillhöra den ”mystiska folkstammen” – Bangweulusjöns batwafolk.

Det är svårt att idag föreställa sig vilka tankar som kan gå igenom huvudet på den som står i begrepp att bli den förste i sin egen kultursfär att få kontakt med en annan folkgrupp. Detta samtidigt som man ljudlöst glider fram i en kanot bland näckrosor, och i fjärran skymtar gräshyddor bebodda av ett okänt folk. ”Allt bildar en tavla så egendomlig och främmande, att jag nästan tycker mig uppleva något äventyr ur Jules Vernes fantastiska reseskildringar” beskrev von Rosen det senare i boken Träskfolket som kom ut 1916.

Sitt första besök hos batwafolket avslutade han med att fästa ett vackert tygstycke runt höfterna på ett barn, till moderns stora förtjusning. Sedan följde en lång rad besök i batwabyar i träskmarkerna för att förstå varje detalj av vardagslivet, och för att byta till sig föremål. Expeditionens tolk, som kom från en närbesläktad språkgrupp, började förstå språket.
Svenskarna fick följa med på flodhästjakter och fiskeexpeditioner, och delta i dansfester och middagar. Senare konstaterade von Rosen: ”Träskborna blevo mina vänner.”
Han kunde också konstatera att de inte hade någon simhud mellan tårna. Resan resulterade i två böcker. Träskfolket (1916) är en detaljerad och rikt illustrerad etnografisk skildring av batwafolkets liv och samhälle. I en recension av boken konstaterade författaren August Strindberg att den undersökta folkstammen tycktes leva på samma sätt som östgötarna gjorde förr i tiden, när slätten var vattendränkt. Den andra boken skildrar hela expeditionen, och fick titeln Från Kap till Alexandria – reseminnen från Svenska Rhodesia–Kongo-expeditionen (1912). Verket kom att bli en klassiker bland svenska reseskildringar, och gavs ut i nyupplaga så sent som 1936.

Eric von Rosens möte med batwafolket ledde också till att han senare i livet, 1927, lade fram en djärv teori om de gamla egyptiernas ursprung. Under ett besök vid trappstegs pyramiden i Sakkara i Egypten, vars närområde då grävdes ut, tyckte han sig se spår av likheter i byggnadsteknik. Exempelvis tyckte han att egyptiska kakelväggar liknade de vasspaneler som han hade sett hos batwafolket. I en artikel publicerad av Riksmuseets etnografiska avdelning ställde sig von Rosen frågan om den egyptiska kulturen kanske kunde härstamma från ett afrikanskt träskfolk? Teorin fick dock aldrig något större genomslag.

Här hade berättelsen om Eric von Rosen kunnat tona ut till en excentrisk fotnot i den svenska 1900-talshistorien. Om en man som visserligen var färgad av tidens rastänkande, men som också var före sin tid i sin forskargärning. Vilket han kan sägas ha varit genom sitt försiktiga sätt att närma sig sina studieobjekt och vinna deras förtroende, och med sitt intresse för vardagslivet och dess föremål. Han hade från sitt gods kunnat fortsätta att skissa på djärva äventyr, åka ut på föreläsningsturnéer, skriva understreckare i Svenska Dagbladet, öva bågskytte, komponera musik på sin luta, pilla med sin frimärkssamling, läsa nyutkommen skönlitteratur och diskutera med sin älskade fru Mary. Men så blev det inte. Istället skulle han ägna årtionden åt att smutsa ner sitt eget eftermäle. Och det på ett sätt som i efterhand har gjort att hans forskningsresor, och allt annat han företog sig, har hamnat i skymundan.

Det började i snöyran en februarikväll 1920. Eric von Rosen skulle ta ett taxiflyg från Stockholm hem till Rockelstad. Det fanns bara en pilot som vågade ta sig an det farliga uppdraget att flyga genom ovädret – Hermann Göring. Han var en tysk före detta stridspilot, som efter första världskriget försörjde sig som civilflygare i Sverige.
Efter en lyckad landning på sjöisen intill von Rosens gods erbjöds Göring natthärbärge. Tillfälligheter gjorde att Carin von Kantzow befann sig på Rockelstad samma kväll. Hon var syster till Eric von Rosens fru Mary. Göring blev blixtförälskad och känslorna var besvarade. Carin övergav make och barn och följde med sin nya kärlek ut i Europa. Efter att Göring hade träffat Adolf Hitler 1922 blev både han och Carin von Kantzow medlemmar i det tyska nazistpartiet och paret gifte sig året därpå. Hermann Göring, som efter första världskriget var en berömd krigshjälte i Tyskland, blev ett viktigt propagandaredskap för nazisterna, och kärlekssagan med Carin användes flitigt som rekvisita. Hon blev nationalsocialismens första fru, och paret turnerade Tyskland runt för att värva nya medlemmar.

Carin Göring dog i en hjärtattack redan 1931, alltså två år före Hitlers maktövertagande. Men hon blev något av ett helgon för nazisterna. Hermann Göring byggde lantstället Carinhall i Brandenburg i nordöstra Tyskland, till minne av sin fru, vars kvarlevor placerades i ett mausoleum där. Han behöll också täta kontakter med sin ingifta svenska släkt, däribland Eric och Mary von Rosen, som vid flera tillfällen besökte Göring i Tyskland under 1930-talet.
Eric von Rosen tog djupt intryck av det nya tyska tankegodset och blev tillsammans med brodern Clarence en ledande gestalt inom den svenska nazismen. Enligt historikern Heléne Lööw var de bägge med och introducerade ideologin i de övre samhällsskikten i Sverige. Eric von Rosen var 1933 en av de drivande krafterna bakom bildandet av Nationalsocialistiska blocket, en sammanslagning av flera tidigare svenska nazistpartier. I ett radioprogram utvecklade von Rosen 1936 sina tankar. Han berättade att han under 1920-talet reagerade starkt mot ”jazzkulturen som härskade bland ungdomen”. Han var rädd att den svenska nationalkänslan var på väg att förloras. ”Sedan återfann jag i Tyskland just vad jag hade hoppats för vårt eget land, pånyttfödelse av nordisk anda, nordiskt väsen inom så gott som livets alla områden."

Eric von Rosen blev nazismen trogen genom hela kriget, och uttalade sig ofta antisemitiskt. Och stödet för Göring höll han kvar vid så sent som 1945. Allt detta har svärtat ner hans namn. Men i honom fanns också renässansmannen med sina många intressen, ständigt nyfiken på, och ödmjuk inför, andra kulturer. Bilden är emellanåt svår att få ihop. År 1948 dog Eric von Rosen, utan att i någon större utsträckning ha fått stå till svars för sin roll inom den svenska nazismen. Jordfästningen ägde rum i Helgesta kyrka. Vid ceremonin spelades en inkamarsch från Tarijadalen i Bolivia. Det var ett musikstycke som han själv hade upptecknat under sin ungdoms Sydamerikaexpedition.

Publicerad i Släkthistoria nr 12/2024

År 1920 köpte Eric von Rosen ett 4,5 hektar stort naturområde på Gotlands östra kust, mellan fiskelägena Sjaustru och Grynge, i Gammelgarns socken. Området, som kallas Danbo, rymmer låg barrskog och en strandhed med raukar. von Rosen hade tagit studenten i Visby, och ville nu återknyta kontakten med ön, vars karga natur han uppskattade. Han betalade med guldpengar och lyckades övertala en stor mängd – men inte alla – markägare i trakten att sälja. Efter en tid hade von Rosen lagt vantarna på nästan 25 hektar.
Under flera decennier framöver kom familjen von Rosen – Eric, hustrun Mary och de sex barnen – att tillbringa delar av somrarna här och leva ett slags vildmarksliv. De bodde i tält som tidigare hade använts på expeditionerna, och lagade mat utomhus. Men givetvis hade de med sig tjänstefolk. Och de åt på porslin som fraktades till stranden av bönder i trakten, som också förvarade all annan lägerutrustning under vinterhalvåret.

Än idag kan man se spåren av familjen von Rosen. I det höga gräset framträder till exempel en ring med stenar kring en eldstad. Detta var barnens sittplatser. Efter Eric von Rosens död 1948 fortsatte hans änka att komma till Danbo. Tältandet pågick ända in på 1960-talet. Mary von Rosen avled 1967, men tio år tidigare såg hon till att området blev naturreservat. Hon skrev till länsstyrelsen med en önskan att ”skydda naturen vid en av öns härligaste stränder”. Släkten ägde marken ända fram till 2013 – först Birgitta Wolf , dotter till Eric och Marys, sedan Birgittas son Peter Nestler. Men nu är Danbo statligt ägt och naturreservatet har utökats till 56 hektar. Det ingår i ett EU-nätverk för ekologiskt skyddade områden. Historien om familjen von Rosen tillför den natursköna platsen en extra kvalitet av personhistoria. Och det är ju greven och grevinnan som vi har att tacka för att Danbo är bevarat och tillgängligt för oss alla idag.

Magnus Bergsten