Örebroare med rekord i sommarprat

Torsten Ehrenmarks lättsamma ton med självdistans och underskruvad humor gick hem i stugorna. Ett förlag bad honom att samla kåserier i en bok, vilket blev en lång serie. Från 1966 var Årets Ehrenmark en given julklapp i många svenska hem, med upplagor på uppåt 80 000 exemplar. Men ”Hr Ehrenmark”, som var hans signatur i kåserierna, hade många strängar på sin lyra. Som utrikeskorrespondent bevakade han bland annat Algeriets frigörelse från Frankrike och den blodiga konflikten i Nordirland, för vilket han belönades med Stora journalistpriset. Han fick träffa många kända och ökända personligheter, bland dem Haitis grymme diktator Papa Doc.Tillsammans med tecknaren Björn Berg reste Torsten Ehrenmark ”Jorden runt på 8 dagar” för Dagens Nyheters räkning. Inte nog med det – han översatte både brittiska deckare och komiska teaterpjäser.

Bara fem dagar gammal hade Torsten Ehrenmark rövats bort av okända människor. Så unikt dramatiskt inleddes i alla fall självbiografin Jag minns min blåa cheviot. Han föddes våren 1919 i Lindesberg, en gruv- och bruksort några mil norr om Örebro. Men hans föräldrar var skådespelare i ett kringresande sällskap, och ansåg sig inte ha möjlighet att släpa med sig sonen. Mamma Gunhild Lidén var redan 1913 ett dragplåster när pjäsen Stiliga Augusta marknadsfördes med gästspel både från Helsingfors och ”Gunhild från Stockholm”. Genomgående fick hon fin kritik för sina roller. Men mest lyftes hennes utseende fram, med omdömen som näpen, charmig och skön att skåda – rent av ”en fara för det manliga släktet”.

Pappa Bertil Ehrenmark nämndes första gången 1914 i en föreställning i Växjö, men fick ljummen kritik. En recensent fann hans insats mindre övertygande: ”Hans svada stämde för öfrigt föga väl tillsammans med hans synnerligen tafatta rörelser på scen.” En bit in på 1920-talet jobbade paret på privatteatrar i Stockholm, innan de gick skilda vägar. Sonen kunde senare bekräfta faderns bristande talang. Bertil Ehrenmark var oftast inspicient och såg till att saker fanns på plats och skådespelarna var redo för sina entréer. Ett halvår efter det att Torsten hade fötts stod mamma Gullan, som hon kallades i familjen (men Gulli på teatern) på scen i Växjö. Den ”bortrövade” sonen var i Örebro med sin farmor och farfar, som han hade trott var hans föräldrar. Men Torsten lärde sig läsa redan som treåring och anade ugglor i mossen, när han hittade vykort skickade av en Reinhold (Bertils tredjenamn) från allsköns orter.

Farfar Karl Edvard och farmor Berta var godtemplare med strikt syn på moral och synd. Att deras son hade valt att bli skådespelare var skandalöst. För Torsten kom inga världsliga nöjen på fråga. Allt detta ställde till problem i skolan. Karl Ehrenmark, född i Kumla, hade tagit sitt efternamn när han blev skomakare. Han hade butik i Gävle, men gjorde konkurs och sadlade om till bryggare. Det kan tyckas märkligt, men han bryggde inget starkare än svagdricka. När även bryggeriet gick omkull flyttade Karl och Berta till Örebro. Han blev fastighetsmäklare, köpte ett flerfamiljshus och blev hyresvärd. Detta låg Torsten i fatet – han sågs som rikemansbarn av skolkamraterna, trots att familjen hade det ganska knapert. Men vad verklig rikedom betydde kände han till – han hade nämligen förmögna släktingar. Karl Ehrenmarks äldre syster Sofia Augusta var gift med A G Andersson, kallad ”kungen av Kumla”. Här bor fler skomakare än folk, löd ett talesätt och år 1905 fanns 1 200 stycken i socknen. A G Andersson var med och mekaniserade branschen och fyrtio år senare fanns hälften av landets 250 skofabriker i Kumla. I memoarerna skriver Torsten att ”hela släkten var rik utom vi”, eftersom de hade sålt dåliga skor till österrikiska armén under första världskriget: ”Kaisern hade stupat på Närkes sko-industri”.

Karl Ehrenmark hade en äldre halvbror som också hette Anders Gustaf Andersson. Han var häradshövding och gift med Maria Charlotta Larsson från Hallsberg, av den finare familjen Samzelius. Sönerna valde också att använda det efternamnet. Äldsten Ernst for till Amerika med en kusin, där han blev handlare och mejerist, och dog 99 år gammal. Hans bror Johan blev tidningsredaktör i Uppsala och lillebror Per förste arkivarie på Riksarkivet. Släkten var rik. Med viss möda tog sig en uttråkad Torsten Ehrenmark igenom läroverket. Han hade istället drabbats av aptit på världen och ville se den. Första färden gjorde han 18 år gammal med cykel till Budapest och kappsäcken full av drömmar om att bli Närkes egen Hemingway. Efter studentexamen året därpå, 1938, liftade han till Paris för att träffa en journalist från hemorten under europamästerskapen i friidrott. Hemkommen blev han sportredaktör på lokaltidningen Nerikes Allehanda.

Under kriget fick Ehrenmark varva försvarsberedskap med inhopp och korta vikariat på landsortstidningar. Men 1944 inträffade en tragedi, när systern Ann-Marie dog bara 24 år gammal. Man trodde att hon hade fått lunginflammation efter det att hon hade badat med Torsten och hans fru Birgitta vid sommarstället utanför Örebro. Enligt dödboken var det sepsis, blodförgiftning. Torsten kom aldrig över händelsen. Till skillnad från Torsten hade Ann-Marie växt upp med sin mamma i Stockholm, och de träffades inte ordentligt förrän hon var elva år. ”13 år senare var hon död”, är det enda han skriver i memoarerna. Kort därefter föddes Torstens och Birgittas första barn, sonen Ulf. Tre år senare kom Klas-Göran. Även Torstens mormor, Maria Charlotta Höglund från Uppsala, dog ung. Hon fick tuberkulos 1913, när dottern Gullan var tjugo år, född 1893 med ”fader okänd”. På Torstens farssida finns också två okända fäder, och en försvunnen. Torstens farmor Berta var dotter till urmakaren Karl Alfred Kindlund i Askersund. När hon var fem år noterades han som ”försvunnen”, och något mer tycks aldrig ha hörts av honom. Hustrun Josefina Amalia fick ut skilsmässa och gifte sig med en danskfödd tandläkare. Även hennes pappa var okänd. Mamman Anna Jonsdotter uppfostrade ensam både dottern och en utomäktenskaplig son. Ändå lyckades hon bli ”utexaminerad barnmorska” med namnet Berg, som hon tog själv.

Slutligen var även Karl Alfred Kindlunds pappa okänd. Han föddes i Linköping 1842 av pigan Lovisa Hansdotter och lämnades till fosterfamilj. Efter tre år dog hon av okänd orsak. Pojken hamnade på fattighuset, men hade turen att få utbildning av en musikkorpral och sedan bli lärling hos en urmakare i Stockholm. Söker man efter namnet Kindlund i Linköping 1842 finner man en skomakarlärling Karl Johan Kindlund, själv född utom äktenskapet. Fyra månader efter det att Karl Alfred föddes flyttade lärlingen till ”obekant ort”. Tjugo år senare dök han dock upp som brandvakt med familj i Norrköping, där han också dog femtio år gammal. En sannolik far till Karl Alfred. Bertil Ehrenmarks morssida var med andra ord tunn på närvarande fäder och goda manliga förebilder. Bertils son kom att flänga runt som världsreporter, men lämnade inte familjen.

Som familjeförsörjare fick Torsten Ehrenmark överge författarambitionerna för sporten, och efter andra världskriget kom han till London på uppdrag av Stockholms-Tidningen. För den skrev han också kåserier, under signaturen Petmoij. En första samling gavs ut i bokform 1953. Året före hade han bevakat sitt första sommar-OS, i Helsingfors. Ett par år senare blev han Aftonbladets korrespondent i London, och 1962 i New York. Efter det följde dramatiska år i Paris för Dagens Nyheter, med afrikanska befrielsekrig och president de Gaulles död. Utöver det gjorde han resor till bland annat Grekland, Israel, Portugal och Spanien under diktatorn Franco. Slutligen återvände han till London 1969. Det kom att bli hans och familjens hemstad – lika älskad som Örebro – tills han avled i en hjärtinfarkt 1985.Torsten Ehrenmark sörjdes av hela svenska folket. Kollegor vittnade om hans ödmjukhet och möten med människor varthelst han kom. Han såg det absurda i tillvaron på ett självklart sätt, men var samtidigt samhällskritiskt granskande, skrev Aftonbladet. Välformulerat ”serverade han sina sanningar i hinkar av honung och balar av bomull”. Tecknaren Paul Ströyer, som illustrerade nästan alla hans böcker, instämde: ”Torsten var en oerhört snäll person. Han var aldrig bitsk eller ironisk. Han utstrålade trygghet. Kanske var det det som gjorde att han blev så populär.”

Publicerad i Släkthistoria nr 2/2025