Axel Munthe byggde myten om sig själv

Axel Martin Fredrik Munthe föddes i Oskarshamn den 31 oktober 1857, yngst i en syskonskara om tre. Fadern var apotekare, först i Oskarshamn, sedan i Vimmerby dit familjen flyttade 1861. Affärerna gick bra och när Axel var tio år gick flytten till Stockholm där fadern hade förvärvat ett apotek.

Ganska lite är känt om Axel Munthes barndom. Enligt släktingar var han begiven på bus-streck och hade svårt för allt som andades regler och tvång. Av detta följde problematisk skolgång med skolk och undermåliga resultat.

Fadern var snäll mot djur och fattiga, något som uppenbarligen gick i arv, men sträng mot Axel som ofta fick stryk. Sonen hade tidigt en längtan att komma bort, vilket yttrade sig i att han rymde.

En frihets-och äventyrslystnad skulle oroa och driva Munthe framåt under hela hans liv. Och, inte minst, kärleken till djur fanns där från första början.

Med hjälp av privatlektioner tog Munthe studenten som privatist i Strängnäs år 1874, 16 år gammal. Detta vittnar om att en förmåga att fokusera fanns hos honom tidigt. Efter medicinstudier i Uppsala och kandidatexamen med mediokra betyg lämnade han Sverige och reste söderut.

Anledningen till landsflykten var medicinsk. Munthe led nämligen av återkommande lungblödning, och tanken var att söderns milda klimat skulle göra honom gott.

Han kom till Menton i södra Frankrike, och det är under en avstickare därifrån vi möter honom på Capri år 1876. Härifrån kan vi följa episoder i hans liv så som han beskriver dem i sin bok.

Vid denna tid återupptog Munthe sina medicinstudier med inriktning på gynekologi, först i Montpellier, sedan vid Sorbonne-universitetet i Paris. Där tog han doktorsexamen 1880 som 22-åring, vilket gjorde honom till Frankrikes yngste medicine doktor någonsin – låt vara med lägsta möjliga betyg och att han själv beskrev avhandlingen som svag.

Under detta händelserika år dog hans mor (fadern hade dött 1877) och han gifte sig i Stockholm med 19-åriga Ultima Hornberg, som var i Paris för att studera måleri.

Under svensexan hade konstnären Carl Larsson en framträdande roll med sina planscher föreställande scener ur Munthes redan då händelserika liv. Bland annat ett äventyr på Sicilien när han råkade i fångenskap hos ett beryktat banditgäng, men frisläpptes efter att ha sett om banditernas skottskador.

Axel Munthe umgicks flitigt i den nordiska konstnärskolonin i Paris och lärde känna många av tidens stora kulturpersonligheter, som han också erbjöd gratis läkarvård.

Med hjälp av arvet efter modern satte han i Paris upp en praktik med inriktning på ögonkirurgi och gynekologi. Snart insåg Munthe att han saknade fallenhet inom dessa områden och inriktade sig istället på allmänmedicin och, framförallt, nervsjukdomar. Därmed hade han hittat rätt.

Enligt den svenske läkaren vimlade Paris av kvinnor från de högre samhällsklasserna som uppvisade sjukdomssymptom, inbillade såväl som verkliga, framkallade av sysslolöshet och brist på mening.

Boken om San Michele är full av berättarglädje och dråplig humor, som när Munthe ”upptäcker” colitis, en flexibel diagnos med vilken han förklarade alla möjliga symptom.

Hans patientbemötande var för övrigt inte helt kompatibelt med dagens läkaretik, till exempel satte han i system att inte tala sanning angående de vårdsökandes tillstånd.

Det var inte bara människor som blev föremål för hans omvårdnad, djurälskaren Axel Munthe behandlade bland annat lejon och apor på Paris zoo. Munthes läkargärning i Paris var på det stora hela framgångsrik.

Ett kvitto på det var att han blev den svensk-norska delegationens officielle läkare. Han tjänade en hel del, men hans inställning till pengar präglades av filosofiskt lättsinne.

Han visste inte hur mycket han drog in och skrev inga fakturor, vilket ibland innebar utebliven betalning, men också att han kunde få mer betalt än vad han annars skulle ha begärt. ”Läkaryrket är konstnärskap, inte köpenskap”, var hans devis.

Som en läkekonstens Robin Hood tog han betalt av rika patienter för att kunna erbjuda gratis vård åt fattiga, och han skänkte generöst till välgörande ändamål. Samtidigt var han en utpräglad estet som lade stora summor på antikviteter och konst.

Munthes engagemang för de utsatta drev honom till Neapel mitt under den pågående tyfusepidemin 1885.

Där jobbade han dag och natt i fattigkvarteren under usla förhållanden. Upplevelserna låg sedan till grund för ett antal tidningsartiklar som senare utkom som bok samma år, Från Napoli, Munthes första bok bortsett från avhandlingen.

Senare i livet skulle han engagera sig som frivilligläkare efter jordbävningen 1908 som totalförstörde städerna Messina och Reggio och orsakade över 60 000 döda. Och under första världskriget var han volontär i brittiska Röda korset, nästan 60 år gammal.

Axel Munthe lämnade Paris 1887 och orsaken tycks ha varit vad vi i dag skulle kalla utbrändhet.

Han led av sömnbrist och depression, vilket påverkade hans patientbemötande. Dessutom var han drabbad av samma åkomma som han var specialist på – hypokondri.

Det går också att ana ett visst självförakt inför den person han hade blivit. Han trodde sig ha potential att bli en skicklig läkare, men istället hade han blivit en ”läkare på modet”. Han var alltså på god väg att hedra sin del av det avtal han menade sig ha ingått i Anacapri.

Därtill var han ambivalent i förhållande till sina rika patienter – som den klassresenär han var drogs han till deras värld, men gillade inte riktigt vad han såg.

Efter Paris följde några månaders kringflackande i Europa innan han slog sig ned på Capri år 1888. Dessförinnan hade han skiljt sig från Ultima. I brev till vänner förklarade han sig ej lämpad för äktenskap och att han led av impotens till följd av undertryckt bisexualitet.

Ultima, skilsmässan och andra kvinnor han hade relationer med är för övrigt märkligt frånvarande i Boken om San Michele.

Där framställer han sig som en inbiten ungkarl, ständigt med en hund vid sin sida.

Nu var Munthes ekonomi körd i botten. På Capri bodde han enkelt, helt inriktad på att leva billigt och bara oroa sig för sin hälsa. Han byggde om kapellet San Michele – inköpt något år tidigare – till en spartansk bostad.

Men trots det okomplicerade livet med Anacapris invånare, fjärran från storstadens nervsjuka högreståndspersoner, fann inte Munthe det inre lugn som han så desperat åstundade.

Han drabbades av melankoli och hans drömprojekt tycktes mer avlägset än någonsin.

Uppmuntrad av bekanta bestämde han sig emellertid för att ge sig in i leken igen. Med ekonomiskt stöd från vännen Georg Sibbern (norsk statsminister 1858–61), som i flera omgångar stödde Munthe ekonomiskt, satte han 1890 upp en läkarpraktik vid Spanska trappan i Rom.

På rekordtid blev han den mest fashionabla läkaren i Roms utländska koloni. Han lärde sig flytande engelska och breddade sitt upptagningsområde avsevärt – patienter från hela världen strömmade till för att konsultera den populäre doktorn.

Han blev engelsk legationsläkare och kunde snart räkna in medlemmar från de europeiska kungahusen bland sina patienter.

Framgången bland kungligheterna kunde han till stor del tacka den svenska kronprinsessan Victoria (1862–1930) för.

De två hade träffats på Capri 1891 när hon var på väg hem från Egypten. Victoria, som led av en rad kroniska besvär, måste ha funnit doktorn sympatisk för följande år fick han en förfrågan från det svenska hovet om att bli hennes läkare.

Munthe hade redan 1887 varit prins Eugens läkare i Paris och säkerligen fått goda vitsord, då de två hyste varma känslor för varandra. Ändå var det med tvekan han antog uppdraget, troligen var det pr-värdet av att vara kronprinsessans personliga läkare som fällde avgörandet.

Han tackade ja.

Det blev inledningen på en läkar-patientrelation som skulle vara till Victorias död 1930, med avbrott åren runt första världskriget, när de två hade sina lojaliteter på olika sidor i konflikten.

Hovläkarrollen innebar att Munthe tvingades lägga avsevärd tid på att träffa Victoria i Sverige och i Tyskland.

I brev beklagade han sig över personerna kring prinsessan som han tvingades umgås med, inklusive kronprins Gustaf (V), och över monarkin i allmänhet.

Victoria och Munthe tillbringade mycket tid tillsammans och rykten gjorde gällande att de skulle haft en otillbörlig relation, men för detta saknas belägg.

Den tidigare omtalade anden med den röda manteln ”höll sin del av avtalet”.

År 1895 kunde Munthe köpa marken runt omkring kapellet i Anacapri som han redan ägde. Han började nu bygga monumentet över sig själv. Dock är beskrivningen av Villa San Micheles tillkomst, i boken med samma namn, mer mytbildning än en faktisk redogörelse.

Munthe gör gällande att han byggde huset med sina egna händer, assisterad av några Anacapribor, utan ritningar – byggherrens inspiration ska ha visat vägen.

I verkligheten bistod den framstående konstnären Giulio Aristide Sartorio (1860–1932) med ritningar och byggnadstekniska lösningar.

Villan uppfördes på det som troligen hade varit en av kejsar Tiberius tolv villor på ön och mycket av det som kom i dagen under arbetets gång blev till exteriör och interiör utsmyckning.

Villan stod klar 1897 och Munthe hade nått sina drömmars mål vid 40 års ålder.

Han stod på toppen av sin läkarkarriär och kunde blicka ut från sitt ljustempel. Villan blev något av en magnet för den europeiska societeten. Kejsar Vilhelm II av Tyskland ska ha lämnat San Michele i vredesmod under ett besök sedan Munthe hade avslöjat hans skrala kunskaper i konsthistoria.

Men anden i röd mantel hade ju krävt ytterligare ett pris.

Munthe hade sedan barndomen haft problem med ögonen till följd av sjukdom och det intensiva ljuset på den solmättade klippan förvärrade tillståndet avsevärt.

Något år in på det nya seklet flyttade han därför till Torre de Materita, ett medeltida torn där ljuset inte var lika påträngande.

Ögonproblemen fortsatte emellertid, han förlorade synen på höger öga och senare blev han nästan helt blind på grund av starr. Först 1934 kunde synen på vänsterögat återställas med en operation.

I brev uttryckte han en längtan efter fru och barn och beklagade att han inte hade sin håg till kvinnor. Men 1907 innebar ett förändringens år i Munthes liv.

Han gifte sig med den 25-åriga Hilda Pennington-Mellor (1882–1967) i London. Hon var från en förmögen engelsk familj som tillhörde samma kosmopolitiska elit som den Munthe rörde sig i.

Samma år blev Victoria Sveriges drottning vid sidan av kung Gustaf V och Munthe upphöjdes till officiell livmedikus. Det innebar större åtaganden och praktiken i Rom avvecklades.

Paret Munthe fick två söner, Peter Viking 1908 och Malcolm Grane 1910, men det ville sig inte heller denna gång med den äktenskapliga lyckan.

Paret skiljde sig aldrig, men Hilda och barnen lämnade Capri. De bosatte sig på en gård i Leksand där familjen Munthe hade byggt ett hus i början av 1910-talet. Efter Hildas död 1967 döptes gården till Hildasholm.

Munthe lämnade sin ö 1943, mitt under brinnande krig, och bosatte sig på det kungliga slottet i Stockholm, först som Gustaf V:s gäst, sedan som hyresgäst.

Munthes plan var att återvända till Capri, men trots att avresedagen spikades flera gånger blev det inte så. Munthe blev allt skröpligare och insåg troligen att han inte skulle komma levande fram om han reste. Sverige var trots allt hemma, och där ville han dö.

Axel Munthe var en komplex och motsägelsefull person med en enastående förmåga att knyta an till människor oavsett klass. Hans sociala kontaktnät var enormt och många var helt betagna av hans person.

Ändå var han en ensamseglare och grundmurad pessimist vars cynism och misantropi blev värre med åren.

Han kunde vara oförskämd mot sin omgivning och inte så få hade svårt att fördra honom. Icke desto mindre förblev han idealist och hans iver att hjälpa var nästintill självutplånande, såväl när det gällde att dela med sig ekonomiskt som av sig själv.

Sin framgång som läkare tillskrev han sin goda tur snarare än skicklighet, men också en färdighet som han hade haft sedan barndomen men inte riktigt kunde förklara, en förmåga att lugna och trösta enbart med sin fysiska närvaro.

Därigenom kunde han stilla den mest fruktansvärda dödsångest och smärta effektivare än morfinsprutan.

En annan viktig pusselbit i Munthes person var hans extrema fascination för döden och döendeprocessen. Döden tycks han ha förlikat sig med, men inte med den smärta och fasa som ofta föregår den.

I en tidningsintervju fick han frågan om vad den högsta lyckan är. ”En snabb död utan doktorer”, löd hans svar.

Denna lycka fick han av allt att döma faktiskt uppleva. Krämporna var många och krafterna sinade den sista tiden. På nyåret 1949 gled Munthe in i ett medvetslöst tillstånd till följd av lunginflammation och en serie mindre hjärnblödningar.

Den 11 februari kom så anden till Stockholms slott och svepte lugnt och stilla sin röda mantel kring den gamle doktorn: ”Döden visade sig till sist för honom som en vän”, konstaterade hans släkting Gustaf Munthe.

Publicerad i Släkthistoria 05/2023