De bodde i en grotta på Kinnekulle

Lasse i berget var en myt redan under sin livstid. Han var fruktad av många men beundrad av andra. Berättelsen om honom och hans Inga skulle kunna vara en skröna, så osannolik är den. Men båda fanns i verkligheten för inte särskilt länge sedan, och deras dotterdotters dotter Lilly Maria dog så sent som 2008 i en ålder av 98 år.

Även grottan finns ännu kvar bara ett hundratal meter från järnvägsbanken där tågen mellan Källby och Kinne Malma en gång i tiden gick. Dörr- och fönsterkarmarna, som Lasse tillverkade av Ingas vävstol, är borta, och det är nästan omöjligt att föreställa sig att grottan var en bostad för lite mer än hundra år sedan.

Fattig genom hela livet

Lars föddes 1828 i en fattig backstuga i Skälvum i Husaby socken, och fattigdomen följde honom genom hela livet. Han drevs redan som ung av frihetslängtan och en passion för jakt. Inga rävar, harar och rådjur gick säkra för honom. Sina bössor tillverkade han själv, och även haglet gjorde han på egen hand av spikar och annan järnskrot. Han behövde bara ett skott för att träffa ett villebråd, och folk i bygden trodde att det fanns trolldom i bössan.

I sin ungdom arbetade Lasse som dräng på olika gårdar och emellanåt som kalkbrännare på Kinnekulle. Men han var en egensinnig man och trivdes inte med fasta anställningar. Helst strövade han omkring i skogarna med sin bössa. Skinnen beredde han själv och sålde i Skara och Lidköping.

Ibland försvann han från Husaby under långa perioder, och ingen visste var han fanns. Det sägs att han ibland jobbade i de norrländska skogarna och lärde sig att leva under svåra förhållanden – något som han hade nytta av längre fram i livet.

Gifte sig med Inga från Björsäter

1860, när han var 32 år, gifte han sig överraskande med Inga Andersdotter från Björsäter. Han försökte därefter etablera sig som torpare i Hangelösa, men efter ett par svåra missväxtår gav han upp och flyttade med hustru och barn till Husaby, där han hyrde en stuga av en släkting. Han försörjde sig på tillfälliga arbeten, men ofta fick barnen och hans tålmodiga hustru svälta.

Fem barn fick de inom loppet av sju år, men två av dem dog som små. Anna Kajsa, Frans och Maria levde till vuxen ålder, men bara Anna Kajsa förde Lasses och Ingas gener vidare.

Någon gång på 1880-talet, när barnen flyttat hemifrån fick de besked att ägaren till stugan som de hyrde behövde den för eget bruk. Ingen annan ville ha dem som hyresgäster och det såg ut som om de skulle hamna på fattigstugan.

Men Lasse hade andra planer. Varje morgon försvann han hemlighetsfullt ut i skogen med sin bössa och kom inte tillbaka förrän i kvällningen. Vad han hade för sig under dagarna vägrade han berätta, men när han en dag monterade ner Ingas vävstol och tog med sig den anade hustrun oråd. Nästa morgon smög hon efter maken, som följde järnvägen ett stycke och sedan vek in på en liten stig mot ett berg.

Murat upp väggar framför en grotta

Under en utskjutande klippa höll Lasse på att bygga ett slags stuga. Han hade utnyttjat en befintlig grotta och murat upp väggar framför den. Och till sin förfäran fick Inga se sin vävstol förvandlad till dörr- och fönsterkarmar.

En tid därefter försvann Lasse och Inga från Husaby, och det dröjde en tid innan folk i bygden fick veta vart de tagit vägen. Några barn upptäckte den underliga bostaden och berättade om den för sina föräldrar. Men med sin bössa skrämde Lasse iväg alla som närmade sig, och därefter fick paret vara ifred. Ingen ville stöta sig med Lasse, som hade ett häftigt humör och ofta tog till knytnävarna.

Två öppna spisar i grottan

Bostaden var mycket spartansk. Mot bergväggen hade Lasse ställt några brädor som han täckt med tidningspapper som skydd mot fukten. Vid väggen stod en säng och en enkel soffa, och under fönstret ett grovt bord och ett par stolar. Där satt Lasse när han flätade vackra ”rôggakôrgar”, som han sålde.

Bostaden värmdes upp av två murade öppna spisar. Men de förslog förstås inte långt under vinterhalvåret, då grottan dröp av fukt. Under flera år bodde även dottern Anna Kajsas lilla dotter Gerda hos dem. Hon var född 1885 utom äktenskapet, och hennes far finns inte angiven i kyrkoböckerna.

Odlade potatis och grönsaker

Utanför grottan planterade Inga bärbuskar och blommor, och nedanför berget odlade hon potatis och grönsaker. Lasse höll mestadels till i skogen med sina hundar och ägnade sig åt tjuvskytte. Han var en ensamvarg och de flesta höll sig långt ifrån honom. Några vänner hade han dock – postmästare Lagergren i Kollängen – som också var en ivrig jägare – och kronolänsman Nordensson i Skälvum.

Lasses matvanor lär ha varit bisarra. Man talade på bygden om att han gärna åt rått kött, och när favorithunden Tej blev gammal och orkeslös föll han för ett välriktat skott från sin husses bössa. Lasse lär därefter ha flått sin gamle jaktkamrat och ätit upp honom. Om det var sant eller bara var rykten är osäkert. Byskvaller kan förvandla en fjäder till en höna. Visst var Lasse egensinnig, men någon ond människa var han inte.

Inga fick en symaskin av grevinnan

Någon ny vävstol fick aldrig Inga. Men så småningom fick hon en symaskin – till och med den första i bygden – av grevinnan Hamilton på den stora herrgården Blomberg, och Inga fick då möjlighet att sy förkläden och arbetskläder som hon sålde i gårdarna runt Kinnekulle. På så sätt kunde hon tjäna en slant, som hon deponerade hos en väninna. Pengarna skulle användas till en hederlig begravning åt henne.

Inga dog i juni 1908

Efter nästan 30 år i grottan blev Inga svårt sjuk och flyttades till ett bekvämare boende på fattighuset. När hon bars ut ur grottan upptäckte man tjocka lager med mögel på botten av soffan där hon sov.

Kort därpå, i juni 1908, dog Inga. Lasse verkade oberörd, men efter en tid grävde han upp hennes vackraste blomma och planterade den på graven. Han bodde ensam kvar i grottan ett drygt år, men en regnig höstdag 1909 fick han en svår förkylning. Trots hög feber vägrade han dock överge sin grotta, men en februaridag följande år fördes han ändå, under förtvivlat motstånd, till fattighuset. I april samma år dog han där, 81 år gammal.

Efter hans död dök objudna gäster upp i grottan och vandaliserade det kyffe som varit Lasses och Ingas hem. Inventarierna stals eller slogs sönder och till och med väggarna revs ner. Men sommaren 1940 beslöt tre av Lasses gamla vänner att restaurera grottan. Tack vare deras insatser finns Lasse i bergets grotta kvar som ett monument över ett annorlunda par på Kinnekulle.

Anna Kajsa fick sju barn

Lasses och Ingas dotter Anna Kajsa, som föddes 1862, fick när hon var 23 år dottern Gerda, som i kyrkböckerna betecknades som oäkta. Faderns namn är okänt, men kyrkböckerna berättar att han var född 1826 – alltså 59 år när Gerda föddes. Anna Kajsa arbetade som piga utanför Skara, och Gerda bodde då hos morföräldrarna i grottan, som i husförhörslängderna kallades Fjällstugan. När Gerda var några år gifte sig Anna Kajsa med Alfred Johansson och kunde då ta hand om dottern. 1888 föddes dottern Maria Kristina och därefter fem söner mellan 1891 och 1900.

Även Maria Kristinas dotter Lilly Maria, född 1910, anges i kyrkboken som oäkta, men året efter gifte Maria Kristina sig med fadern, Karl Müller, som var född i Tyskland. När Lilly bara var några år flyttade hennes föräldrar till Amerika, och lämnade dottern hos morföräldrarna Anna Kajsa och Alfred.

– Det var meningen att de skulle hämta mamma när de etablerat sig i Amerika, säger Lennart Arvidsson, som är son till Lilly och bosatt i Sala. Men hennes mor dog i lunginflammation efter något år i Amerika och fadern gifte ganska snart om sig med en ny kvinna. De var inte intresserade av att ta hand om Lilly, och hon fick därför stanna kvar hos sin mormor och morfar. Jag tror att hon hade det bra hos dem, och hon talade också ofta om sin morbror Helge, som hon tyckte mycket om.

Släktutredning om paret

Lilly gifte sig 1937 med Gustav Arvidsson från Uddevalla, och de bosatte sig i Västerås. 1946 fick de dottern Inger och två år senare tvillingsönerna Lennart och Ragnar.

– Mamma kände till att hennes mormors föräldrar bott i grottan, men hon var ganska förtegen om dem, berättar Lennart.

– Vi barn visste inte mycket förrän en man från Husaby – Gert-Inge Larsson – kontaktade oss. Han var amatörskådespelare och hade flera gånger gestaltat Lasse i bygdespel och hade också gjort en släktutredning om paret i grottan. Det var innan man kunde släktforska på nätet, så han hade lagt ner väldigt mycket tid på att hitta Lilly. Tyvärr omkom han i en bilolycka 2008 – samma dag som mamma begravdes.

Minnessten rest över Lasse och Inga

– vi tyckte förstås att Gert-Inges berättelse var intressant och spännande, och 2002 blev mamma och hennes barn och barnbarn bjudna till Husaby, där man skulle resa en minnessten över Lasse och Inga. Deras grav fanns inte kvar, men mamma visste ungefär var den legat och minnesstenen sattes upp på den platsen.

– Mamma berättade att hon 80 år tidigare när hon var tolv år hade varit där med sin mormor Anna Kajsa. Redan då var graven borta, och det gjorde mormodern väldigt ledsen. Mamma kom också ihåg att hennes mormor grät när hon såg förfallet vid grottan. Det var ett smärtsamt minne för mamma, men hon tyckte ändå att det kändes bra att följa med oss barn och barnbarn till grottan. Ingen av oss hade förstått hur enkel den var, och vi hade alla svårt att riktigt ta in att våra förfäder bott där för mindre än 100 år sedan.

Publicerad i Släkthistoria 5/2019