Ohan Demirgian blev personlig vän med prins August och Karl  XV. Han beskrevs av livmedikus Edward Edholm som »insinuant, ytterst förbindlig och artig mot damerna och håller sig framme».

© Gust. Joop & Co, Stockholm & Nationalmuseum

Mormors far var festfixaren hovet hatade

Agneta Zuppingers intresse för släktforskning tog fart på 1980-talet efter att hon fått höra talas om mormors far, armeniern Ohan Demirgian. Hennes efterforskningar visade att samme man var en omstridd medlem av Karl XV:s hov.

7 september 2019 av Agneta Zuppinger (berättat för Thorsten Sandberg)

Han kom som en ökenvind en dag 1866. Med sig hade han ett koppel arabiska fullblodshästar, både hingstar och ston. En gåva från Egyptens vicekung Ismail Pascha till Karl XV:s stuteri vid slottet Bäckaskog i Skåne.

Hästkunnig, bildad och utrustad med hög social kompetens blev han snart kungens gunstling. Inte minst eftersom han var en mästare på att fixa fester.

Men Ohan Demirgian blev också motarbetad, ifrågasatt och hatad av personer inom hovet och etablissemanget. Bland dem gick han under öknamnen Demiurgen (enligt vissa gnostiska läror en ond skaparkraft). Karl XV hade dock ett orubbligt förtroende för honom.

Orhan Demirgian i Sverige

Ohan Demirgian var far till min mormor Eva som föddes 1871. Jag är född och uppvuxen i Lund, men sedan många år gift och bosatt i schweiziska Lausanne.

Demirgian behöll sin ställning hos den svenske kungen ända tills denne gick bort år 1872. Året därpå tvingades han bort från Sverige av sina fiender vid hovet.

Genom att läsa skildringar från epoken har jag insett hur mycket intriger och avundsjuka som förekom vid hovet. Eftersom han var så omstridd var Demirgian länge okänd för mig – en person man undvek att prata om i mitt barndomshem.

Följeslagare till prins August i Egypten

Orsaken till att Demirgian hamnade i Sverige var att han fick uppdraget att agera följeslagare till prins August, Karl XV:s yngre bror, under dennes besök i Egypten under hösten 1860. Landet var en given anhalt under prinsens fleråriga resa i Orienten. Pyramiderna i all ära, men kanske var krokodiljakten på Nilen tillsammans med Demirgian resans höjdpunkt för den svenske prinsen.

Demirgian charmade alla i prins Augusts svit. Som tack för all hjälp han fått under Egyptenbesöket såg prinsen till att Demirgian 1861 utnämndes till riddare av Vasaorden. Han var då 24 år.

Karl XV och hans bror prins August.

© Nationalmuseum

Demirgians far utrikesminister 

Utrikes relationer var Demirgians hemma­plan. Hans far Stephan Resmy Demirgian var nämligen Egyptens utrikesminister och själv hade han en sekreterartjänst på faderns departement. Han hade förbindelser med flera euro­peiska kungligheter. I bekantskapskretsen återfanns bland andra prinsen av Wales och den franska tronpretendenten av huset Bourbon. 

Men ingen kontakt blev så viktig som prins August eftersom den ledde vidare till den svenske kungen Karl XV själv. En relation som lade grunden till Demirgians storhetstid – och till hans fall.

Släkten från Armenien

Ohan demirgians släkt kom ursprungligen från Armenien där kristendomen blev statsreligion redan på 300-talet. Landet ligger i södra Kaukasus och gränsar i väster till Turkiet.

Med hjälp från kristna armenier lyckades Ryssland i början av 1800-talet erövra en stor del av landet som då var delat mellan de persiska och osmanska imperierna. Under striderna dödades många armenier och ännu fler föll offer för massakrer i osmanska riket.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

En av de armeniska officerarna som deltog i kriget var min mormors farfars far Ohan Agha
Demirgian som tillhörde landets förmögna aristokrati. Han sårades svårt men överlevde. Dennes sonson Henri har i en familjekrönika berättat vad som hände sedan.

– Familjens tjänare räddade mormors farfar Stephan och dennes syster genom att gömma dem. Men övriga familjemedlemmar, kvinnor, män och barn hann inte undan. De mördades skoningslöst.

Tjänaren fann också Ohan Agha Demirgian svårt skadad i kaoset och kunde gömma även honom. ”Tack vare tjänarens hängivna vård och omsorg lyckades han att bota honom”, skriver Henri Demirgian.

Tog sig till Egypten

En tid efter att Ohan Agha Demirgian blivit återställd började han planera familjens flykt eftersom han inte såg någon framtid i Armenien. Med sina två överlevande barn, sin trogne tjänare och de rester av familjeförmögenheten som räddats undan plundrarna gjorde han sig redo att lämna landet. 

Han hade hört att Muhammed Ali Pascha frigjort Egypten från Osmanska riket och därför valde Ohan Agha Demirgian år 1834 att flytta dit med sin familj. Här blev han väl mottagen av landets nye ledare som hade ett stort behov av erfarna officerare.

Ohan Demirgian uppvaktar två anonyma damer på Ulriksdals slott den 1 juni 1869. Mannen med brickan är Karl XV:s kammartjänare John Panzio Tockson. 

© Nordiska museet

Arabiska fullblod till Karl XV

”Farfar utsågs till befälhavare för kavalleriet”, skriver Henri Demirgian i släktkrönikan, ”och han kommenderade rytteriet i det avgörande slaget då Muhammed Alis son Ibrahim Pascha öppnade vägen för egyptierna till Konstantinopel”. Det hände under slaget vid Nizib 1839 vilket stärkte Egyptens oberoende.

När Muhammed Ali efterträddes som vicekung av adoptivsonen Ibrahim Pascha förblev Ohan Agha Demirgian dennes vän och förtrogne, vilket var ett kvitto på att släkten Demirgian blivit väl etablerade i sitt nya hemland.

Det var vicekung Ibrahim Paschas son Ismail Pascha som gav Ohan Demirgian uppdraget att överlämna de arabiska fullbloden till Karl XV. Och en dag 1866 stod han som sagt på stallbacken vid Bäckaskogs slott med hästarna.

Ordnar till Egyptens vicekung

I Sverige kom Demirgian snabbt upp i smöret. Vännen från krokodiljakten på Nilen, prins August, ordnade företräde hos utrikesstatsminister Ludvig Manderström i Stockholm. Prinsens rekommendation var att Demirgian skulle utses till svensk-norsk konsul i Kairo.

Demirgian gjorde två återbesök i Egypten. Dels för att bevittna invigningen av Suezkanalen 1869, dels för att överräcka några svenska ordnar till den egyptiske vicekungen och några prominenta medlemmar av dennes familj. Men Demirgian fick inte överlämna alla ordnar själv.

Den svenske generalkonsuln i Kairo, Anton Testa, ogillade konkurrensen från Demirgian och började intrigera mot honom. Testa var en av vicekungens gunstlingar och krävde att själv få dekorera sin välgörare. Det slutade med en kompromiss. Generalkonsuln överlämnade storkorset av Svärdsorden till vicekungen. Demirgian fick nöja sig med de mindre fina ordenstecknen till släktingarna.

Utrikesstatsminister Manderström hade spelat under täcket med generalkonsul Testa och uppmuntrat denne i konflikten med Demirgian, trots att det var Manderström själv som givit sin välsignelse åt Demirgians uppdrag och utfärdat diplomatpasset.

I samband med besöket lanserade Demirgian också en personlig idé om handelsförbindelser mellan Sverige och Egypten. Denna idé utvecklade han senare i olika skrifter och broschyrer, men han fick inte det gehör han hade hoppats på. Incidenten med ordensutdelningen i Kairo var bara en försmak av de svårigheter Demirgian skulle komma att stöta på hos det svenska etablissemanget.

På Överjärva gård står denna byggnad som kallas Armeniska kapellet.
Här höll Ohan Demirgian populära fester för Karl XV och hans entourage. Kungen besökte ofta Överjärva, en kort ridtur från Ulriksdals slott. 

© Thorsten Sandberg

"Karl XV:s onde ande"

Skvallret om kungens armenske vän tilltog i styrka. Bland annat kallade justitiestatsminister Louis De Geer honom för ”Karl XV:s onde ande”. Konstnären Fritz von Dardel försökte så gott det gick att undvika Demirgian som han ansåg var en intrigant äventyrare och fräck klättrare. Dock fastnade han en gång på Dardels ritblock.

Även hästgåvan från Ismail Pascha till Karl XV misstänkliggjordes av hans fiender. Ett rykte kom i svang om att Demirgian längs färdvägen köpt de arabiska fullbloden för egna pengar för att ställa sig in hos kungen.

Även prins August fick sig en släng av sleven. Förste hovmarskalk Sandels ska ha yttrat att ”prins August medfört två olycksfåglar till Sverige, kungens piprensare negern Tockson, och Demirgian”.

Demirgian till Överjärva gård

Men Karl XV slog dövörat till. Tvärtom hyllades Demirgian med ordnar, tilldelades medborgarskap i Sverige snabbare än vad regelverket krävde och tilldelades flera prestigefyllda befattningar.

Understallmästare vid hovet blev han 1868 och året efter stallmästare vid Ulriksdals slott där Karl XV ofta höll till. Samma år fick han bosätta sig på Överjärva gård som tillhörde Ulriksdals domäner. Från 1870 var han gårdens arrendator.

Demirgian lär ha lyxat till huvudbyggnaden rätt ordentligt med praktfulla föremål av guld och silver och värdefulla orientaliska mattor. Det sägs också att rökelsen stod tät i salarna. Intill huvudbyggnaden lät han uppföra en vinterträdgård för exotiska växter. Denna byggnad fungerade som lokal för de fester Demirgian arrangerade för Karl XV och hans entourage och kom sedan att kallas Armeniska kapellet.

Mötte 17-åriga Augusta Matilda

Huvudbyggnaden på Överjärva gick upp i lågor 1874. Men Armeniska kapellet står kvar och minner om Demirgians tid som arrendator, kungagunstling och festfixare. Kanske var det på någon av de fester som hölls här som Demirgian mötte min mormors mor Augusta Matilda Braun. En kontakt som ledde till att Augusta Matilda blev gravid och födde dottern Eva i september 1871. Då var hon bara 17 år och Demirgian dubbelt så gammal, 34 år. 

Ofta bjöds ju unga flickor in till Karl XV:s fester. Men jag vet ärligt talat inte hur och i vilket
sammanhang de träffades.

Agneta Zuppinger till höger och hennes mormor Eva Braun (1871–1952) till vänster. Hon var dotter till Ohan Demirgian och Augusta Matilda Braun och bodde, liksom sin mor, en tid i USA. Fotot är taget i mitten av 1890-talet i Baltimore. 

En mörk hemlighet i familjen

Förhållandet mellan den gifte, världsvane kvinnokarlen och tonårsflickan var länge en mörk hemlighet i min familj. Min mamma Märta och hennes syster visste ingenting om sina morföräldrar. De frågade inte om det eftersom de kände på sig att de inte borde göra det. Först sedan min mamma hittat gamla brev från sitt föräldrahem förstod hon. Eftersom Demirgian inte hade det bästa ryktet berättade mamma aldrig något om släktskapet för sina väninnor. Kanske skämdes hon.

Efter modern Märta Thunbergs bortgång hittade jag brev som Eva Braun skrivit från USA där hon arbetade som sjukgymnast i några år. I dessa brev nämner hon inte med ett ord sin far Ohan Demirgian. Däremot hade hon kontakt med hans halvbror Henri.

Utblottad i Egypten

Sedan demirgian tvingades bort från Sverige förde han ett kringflackande liv. I början av 1875 anlände han till sitt gamla hemland Egypten. Syftet med besöket var att reda ut ekonomiska frågor i kölvattnet på skilsmässan 1872 från Arouse Araigian, och få loss den egendom han hade kvar i landet.

Det gick inte alls och våren 1875 var Demirgian totalt utblottad, vilket också försämrade hans psykiska hälsa.

Ett år senare kollapsade han och togs in på sjukhus i Alexandria. I ett telegram skrev den svensk-norske vicekonsuln Hegermann i Kairo: ”Demirgian komplett galen”.

Dog på mentalsjukhus i Marseille

Under stark bevakning fördes Ohan Demirgian sommaren 1876 från Egypten till Frankrike där han spärrades in på ett mentalsjukhus i Marseille. Efter en svår tid – något lindrad av den ström klagoskrifter han avsände till svenska och franska myndigheter – avled han den
7 augusti 1877, 40 år gammal.

Mamma och jag besökte en gång Marseille och fick möjlighet att se hans dödsattest. För mig var det en närkontakt med en person som det känns mycket spännande att ha som anfader. Hela hans livsöde är verkligen fascinerande.

Publicerad i Släkthistoria 3/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...