Mormor fick sköta torpet på egen hand
Berit Lindgrens mormor Ottilia gifte sig med en soldat 1897 och de bosatte sig i ett soldattorp i Småland. När både maken och alla barnen blev sjuka, fick hon sköta torpet själv.
Johan Alfred och Ottilia Rehn sitter omgivna av sina tio barn utanför sitt torp Skogsryd i Hult i Småland år 1916. I Johan Alfreds knä sitter Annie, Berit Lindgrens mor.
Min mormor är född 1873 i Backstugan Fridhem i Hult socken i Småland, men familjen flyttade redan när min mormor var ett år till Löfhult i samma socken. Mormor Ottilia var sjätte barnet i en barnaskara på nio. Tre av syskonen dog, två–tre år gamla, i kikhosta och magplågor och det fjärde vid 13 års ålder av mässlingen.
Redan som liten flicka fick hon hjälpa sin far skomakaren. Han lärde upp henne, så hon har tillverkat många par skor. När mormor var 16 år flyttade hon till Björnshult i Höreda socken där hon fick tjänst som piga. Efter att ha flyttat runt lite hamnade hon så småningom på Sälleryds skattesäteri i Eksjö landsförsamling där hon blev kvar till 1897.
Gick två timmar för att möta sin soldat
Från samma år i slutet av februari har jag det första kärleksbrevet som min mormor skrev till soldat Rehn. Hon ville då att de båda skulle mötas i Eksjö om han vill vara hennes vän. Mormor vandrade i två och en halv timme för att träffa honom i Eksjö. I brevet skrev hon att om de möttes ville hon att han skulle följa med till hennes föräldrar i Svinhult.
Jag har inte hittat morfars svar på brevet men de träffades troligen i Eksjö, för redan i april lystes det för dem i Edshults församling. Vigseln ägde rum den 23 april 1897 och mormor flyttade då in till morfar Johan Alfred Rehn i hans lilla soldattorp, som finns kvar än idag. Soldattorpet är Kulla nr 136 i Edshult församling.
I soldattorpet Kulla i Edshults församling bodde Ottilia och Johan Alfred Rehn när de gifte sig 1897.
Fisk och dagsverke
I detta soldattorp föddes sedan fem av parets tio barn. Soldatlönen var inte större än att den knappt räckte till att mätta familjen, och torpet gav inte heller mycket. Här fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Bland annat fiskade man i sjön Solgen och för att få in lite extra pengar sålde mormor fisken i Eksjö. Då fick Ottilia gå den en och en halv mil långa vägen till Eksjö med fisken i en korg på ryggen.
Hon arbetade också med dagsverken i granngårdarna. Arbetet började klockan sex på morgnarna och slutade inte förrän vid åttatiden på kvällen. Detta betalades med 75 öre. När sedan Ottilia kom hem på kvällen fanns många saker som måste utföras.
Flyttade till torp med bara ett rum
Min morfar Johan Alfred Rehn (som kallades J A) avgick som soldat i november 1906. Indelningsverket hade upphört redan 1901 men de anställda knektarna fick rätt att fortsätta tjänstgöringen så länge de önskade. Han började nu köra post med häst och vagn mellan Hult och Stallarp i Edshult, vilket var ett avstånd på mer än en mil.
Samtidigt flyttade familjen till ett torp i Bjälbo. Torpets mark var tillräckligt stor för att kunna försörja en häst och tre kor. Boningshuset bestod dock bara av ett enda litet rum och ett litet kök. Här föddes ytterligare tre barn, så det blev trångt om utrymmet.
Alla insjuknade i polio
1911 kom den värsta krisen för familjen. De åtta barnen och min morfar insjuknade i vad som då kallades barnförlamning, senare känt som polio. Hela familjen låg sjuk i det lilla rummet – även minsta flickan som var nio månader gammal (hon som skulle bli min mamma).
Min mormor gick då till Eksjö för att skaffa en läkare. Han konstaterade barnförlamning och bestämde att stugan måste isoleras så länge de var sjuka. Äldste sonen Albin tillfrisknade fortast och utan men, medan systern Elsa fick puckelrygg, min mamma sneda fötter och min morfar blev förlamad i båda benen.
Ottilia på sin 70-årsdag 1943.
Ottilia gjorde allt arbete själv
Under den här tiden fick Ottilia ta hand om allt – hon fick vara husmor, sjuksköterska och lantbrukare. Hon skötte djuren, skörden på de åkerlappar som fanns samtidigt som hon passade upp på alla sjuklingar och lagade deras mat.
Det har berättats för mig att grannar hjälpte henne med mat som ställdes ut på ett mjölkbord där mormor fick gå och hämta den. Grannarna ville inte komma i kontakt med de sjuka på grund av smittorisken.
Min morfar tränade upp sig så mycket att han kunde gå med två kryckor. I slutet av juli 1912 fick han åka till Vanföreanstalten i Västervik för rehabilitering. När han kom dit med tåg fanns det ingen som hämtade honom. Hästskjutsen var upptagen med andra körningar, så morfar fick vänta i två timmar innan någon kom.
Breven berättar om kampen
Av de brev som min mormor och morfar utväxlade har jag fått veta hur de hade det. Ottilia hade svårt att sova om nätterna då hon oroade sig för hur hon skulle klara att ta hand om barnen, torpet och djuren. Hon berättar i breven om hur hon slog rågen för att få något att så till nästa år, men den gav inte mycket. Hon behövde också slakta ett lamm för att de skulle få något att äta.
Även barnen skrev hon om, bland andra om nioårige Gunnar som fick ta hand om de mindre barnen (mamma skulle då snart fylla två) när hon själv måste arbeta. En månad senare skrev hon att hon varit ute och plockat 25 liter lingon som hon fick bra betalt för (6 kronor och 25 öre), så hon kunde köpa mjöl till bröd som hon skulle baka.
De skrev till varandra om Elsa och hennes sneda rygg och att hon behövde en korsett. Problemet var att Elsa vägrade lämna skolan och åka till Västervik där hennes far befann sig. Detta fick till följd att hon utvecklade puckelrygg. Det sista brevet mellan Ottilia och J A Rehn, som jag har, är från slutet av september 1912.
Runt om i Sverige fick man göra plats för de tusentals personer som insjuknat i spanska sjukan. Gamla läroverket i Östersund användes 1918 som provisoriskt sjukhus.
När morfar kom hem försökte han på nytt ta upp postkörningen men det fungerade inte så bra eftersom han inte kunde kravla sig i och ur vagnen. Därför fick han ta med sig någon av pojkarna som kunde hjälpa honom att dela ut posten längs vägen. Han fick nu istället lära sig skomakaryrket av mormor, men också att väva och fläta bikupor av halm.
Byggde eget hus
Sedan köpte mina morföräldrar ett förfallet torp för hela 25 kronor. Detta torp revs och byggdes upp på nytt. Vänliga grannar bistod med timmer och hjälpte till med arbetet.
Skogsryd kallade de stället som är beläget cirka fem kilometer väster om Hult vid väg 40. Det mesta av arbetet med torpet utförde min mormor och morfar själva.
I februari 1918 fick dottern Elsa behandling på Vanföreanstalten i Helsingborg, där hon fick lära sig ett yrke. Genom breven som skickades till och från henne har jag fått reda på hur livet gick vidare i Skogsryd. De äldsta syskonen hade flyttat hemifrån för att arbeta och hjälpte mormor och morfar med pengar när de kunde. Även till Elsa skickade de pengar ibland.
Spanska sjukan drabbade familjen
I ett brev berättade mormor att de som är hemma alla drabbats av spanska sjukan på hösten 1918. Ottilia skrev att denna sjukdom är den värsta hon haft. Min mamma som börjat andra klassen insjuknade på hösten och låg sjuk i månader, vilket medförde att hon fick gå om andra klassen i skolan. Hon var så klen efter sjukdomen att hennes äldre bröder fick dra henne på en kälke till skolan under vinterhalvåret eftersom hon inte orkade gå.
1926 avled morfar i brustet magsår, samma dag som han blev inlagd på Eksjö sjukhus. Mormor fick än en gång ta ansvar för allt som måste skötas. Hemma hos mormor bodde då också Elsa och de yngsta syskonen.
Mormor levde till 1957 då hon dog i cancer. Hon hade varit på Radiumhemmet i Stockholm och strålats, men i denna stad ville hon absolut inte bo. Jag minns henne som en snäll gumma som klappade om mig när vi besökte Skogsryd.
För mig är de brev som bevarats en klenod som jag ofta läser ur. De ger mig en uppfattning om hur de levde och vilka svåra förhållanden som min mormor Ottilia klarade av.
Publicerad i Släkthistoria 6/2019
