Johanna förlorade fem av sju barn
Skammen över fattigdomen och alla barn som föddes utom äktenskapet fick Ann Nehlins mormor att vilja tiga om kvinnorna i sin släkt. Genom släktforskning har Ann ändå lyckats kartlägga deras svåra liv.
Väverskor på Krokslätts fabriker 1890. Det är troligen Ann Nehlins
mormors mormor Johanna Sofia Jonasdotter som står i mitten klädd i randigt förkläde.
Att undersöka sin egen släkts historia kan ibland vara som att trampa på minerad mark. Det finns händelser och levnadsöden som de berörda försökt gömma och glömma.
Historierna kan påminna om smärta, förnedring och skam. Min mormors mormor Johanna Sofia Jonasdotters livsöde är en sådan berättelse.
Svåra och fattiga förhållanden
Under de sista åren av mormors liv försökte jag få henne att berätta om kvinnorna i vår släkt. Hon berättade en del, men jag förstod snart att det fanns saker hon helst inte ville tala om.
Mormor växte upp under svåra och fattiga förhållanden, precis som hennes mor och mormor hade gjort.
För min mormor var fattigdom skamligt och något som det helst inte skulle talas om. ”Varför ska vi prata om det där eländet?” kunde hon säga när mina frågor blev besvärliga.
Krokslätts fabriker anlades på 1870-talet och växte med tiden. I början av 1900-talet, när den här bilden togs, hade företaget Sveriges största spinneri.
Var familjen bodde och levde under åren fram till 1870 är oklart, men det året flyttade hela familjen till ett torp på Snasaberget nära Gräfsnäs. I och med det blev Jonas torpare. Att säga att familjen fick goda år där är säkerligen att överdriva – men de lyckades hålla ihop och ingen dog innan pappa Jonas gick bort 1874.
Som änka fick Kristina svårt att försörja familjen. De lyckades hålla fast vid torpet under några år, men till slut gick det inte längre och 1880 flyttade Kristina, tillsammans med en del av sina barn och barnbarn, in på fattighuset i Långared.
Exakt när och hur länge familjen tvingades stanna där är oklart. Någon gång efter det att familjen hade hamnat på fattighuset sökte dottern Johanna Sofia sig till Krokslätts fabriker i Mölndal och fick tjänst som väverska.
Fanns inga skyddsnät
Livet som väverska var utan tvekan hårt med långa arbetsdagar och låga löner som skulle räcka till mycket. Under den här tiden, runt 1880–90, fanns inget egentligt skyddsnät för dem som arbetade på fabrikerna.
Utredningar om arbetsförsäkringsfrågan pågick visserligen, efter påbud av Oscar II, men det skulle dröja innan livet förbättrades för väverskorna på Krokslätts fabriker.
Svält och umbäranden gjorde arbetet ännu tyngre och ledde till sjukdomar och ibland för tidig död. I Borås Tidning 1886 återges en berättelse om en ung kvinna, bara tjugo år, som kom från Ulricehamn till Krokslätts fabriker för att arbeta.
Hårda villkor på fabriken
Första månaden fick hon ingen lön alls, andra månaden sex kronor vilket inte ens ska ha räckt till de mest grundläggande behoven. Den unga kvinnan hade svårt att överleva de hårda villkoren på fabriken.
För att kunna försörja sig sålde hon en del av sina kläder och försökte få handla på kredit i fabrikens butik. När hon nekades detta blev hon förtvivlad och valde att ta sitt liv genom att äta fosfor, som hon hade skrapat av från en bunt tändstickor.
Det var inte bara det hårda arbetet och de låga lönerna som gjorde att många av kvinnorna på fabrikerna hade det svårt. Det var inte ovanligt att de manliga direktörerna förförde eller förgrep sig på unga kvinnor bland de anställda.
David Otto Franke och andra direktörer beskylldes för att lura unga fabriksflickor till fester där de förförde eller förgrep sig på dem.
Journalisten August Cederquist beskrev i sin bok Mölndalsflickan hur direktörerna lurade unga fabriksflickor att delta i fester där de bjöds på alkohol och allehanda godsaker.
Flickorna var enligt Cederquist naiva och oskuldsfulla, och förstod inte vad som skulle hända när de lockades att delta i direktörernas sammankomster. Överväldigade av allt det goda de bjöds på och påverkade av alkoholen blev de unga kvinnorna lätta offer för direktörernas lustar.
Festerna där ”oskuldsblommor bröts” kunde få ödesdigra konsekvenser för kvinnorna. I sin bok skriver Cederquist om dagen efter festerna: ”Då solen denna dag uppsteg på himlahvalfet, voro några av dessa flickor mycket, mycket fattigare än då himladrottningen qvällen förut försvann nedom horizonten!”
Förlorade oskulden
Många av kvinnorna förlorade sin oskuld under dessa tillställningar och en del blev dessutom med barn, vilket förstås gjorde deras tillvaro mycket svårare än den redan var.
Cederquist riktade i sin bok svidande kritik mot direktörernas lättsinne och framförallt pekade han ut direktören David Otto Franke, som var känd för sitt vidlyftiga leverne.
När Cederqvists bok gavs ut 1879 försökte Franke förgäves stoppa utgivningen. Han började då istället köpa upp och förstöra de exemplar som gavs ut. Några exemplar överlevde dock och ett av dessa har jag i min ägo. På insidan av pärmen står det att läsa: "Cederquist A. Pamflett mot David Otto Franke. Uppköptes och förstördes av Franke. Sällsynt.”
Fanns ingen pappa angiven
Om Johanna var en av de ”oskuldsblommor” som lockades att delta i direktörernas fester vet jag inte. Hon ska ha haft ”utseendet för sig” och av den anledningen är det möjligt att även hon tilldrog sig direktörernas uppmärksamhet.
Johanna födde under åren 1885–98 sju barn, alla utom äktenskapet. Om de många barnafödslarna var ett resultat av övergrepp eller om hon faktiskt levde i ett monogamt förhållande, om än ogift, är omöjligt att veta. Ingenstans står dock någon pappa angiven till något av barnen.
Av Johannas sju barn överlevde endast två till vuxen ålder. Min mormors mor Olga Josefina, som föddes 1887, och hennes syster Ingeborg, som föddes 1898.
Begravde två döttrar
Före Olga Josefina hade Johanna fått två döttrar. Josefina Bernhardina föddes i januari 1885, men dog endast två dagar gammal av ”medfödd svaghet”. Ett par månader senare blev Johanna gravid igen och i december samma år, 1885, födde hon ytterligare en liten dotter, Olga Josefina. Men tre månader gammal dog också hon.
Johanna hade alltså redan tvingats begrava två barn när min mormors mor föddes i september 1887. Jag gissar att hon oroade sig mycket för att mista även sin tredje flicka.
Likt sin syster, som hon aldrig fick träffa, fick min mormors mor heta Olga Josefina.
Olga Josefina (höger) med min mormor Ingrid (vänster) och min mamma Kerstin sommaren 1941.
Johannas sorger tog dock inte slut där. Olga överlevde, men hennes mor skulle tvingas att begrava ytterligare tre barn. Tre år efter Olgas födelse, 1890, föddes Johannas första son, Johan Evald och ytterligare tre år senare hennes andra son, Johan Erik Valdemar.
Johan Evald fick hon ha hos sig i tre år, Johan Erik bara åtta månader. Båda pojkarna dog den 29 december 1893 i hjärnhinneinflammation.
Två år senare födde Johanna ytterligare en pojke, Olof Waldemar. Inte heller han fick leva under någon längre tid. Den 14 september 1895 dog Olof, endast åtta månader gammal, också han av hjärnhinneinflammation och tuberkulos.
Olga klarade sig mirakulöst
Inom loppet av tio år förlorade Johanna fem barn – två döttrar och tre söner. Vid åtta års ålder hade Olga Josefina mist fem syskon. Två av dessa fick hon aldrig träffa, men de andra tre hade varit en del av hennes unga liv. På något mirakulöst sätt undgick Olga att duka under i de svåra sjukdomar som hennes bröder och systrar dog av.
När Olof dog hade Johanna hunnit bli 36 år och hade slitit hårt, både själsligt och kroppsligt, under hela sitt liv. Det hårda arbetet på fabriken, de många barnafödslarna och sorgen efter de barn hon förlorat måste ha tärt hårt på henne.
Det var säkert ohyggligt svårt för Olga att se sin mamma slitas ned av arbete och sorg och, vid så unga år, vara med om att begrava tre syskon.
Mormors mors syster Ingeborg hamnade på Åby barnhem i Mölndal när hon var två år gammal. Foto 1943.
I slutet av 1897, vid 38 års ålder, blev Johanna gravid igen. Året därpå, den 18 augusti 1898, föddes Johannas sista barn. En flicka som fick namnet Ingeborg Wilhelmina. Flickan fick aldrig lära känna sin mamma ordentligt.
Den 30 juni 1900 dog Johanna i tuberkulos endast 41 år gammal. Ingeborg hamnade då, bara två år gammal, på Åby barnhem i Mölndal. Där stannade hon troligtvis under större delen av sin uppväxt.
Min mormors mor, Olga Josefina, hamnade 13 år gammal hos en familj i Göteborg som något slags hembiträde. Jag vet inte så mycket om hennes tid där, men även hon blev gravid utanför äktenskapet. Hon gifte sig dock innan barnet var fött, men inte med barnets far. På så sätt undveks den skam ett ”oäkta” barn fortfarande medförde.
Karmansbo bruk i Västmanland
Vem pappan till Olgas första barn var är höljt i dunkel. Vid något tillfälle sa min mormor att Olga hade blivit våldtagen, en annan gång att hon varit trolovad, men att hennes fästman dog i en olycka. Jag vet inte vad som är sant.
Olga hamnade dock på Karmansbo bruk i Västmanland som hushållerska hos min gammelmorfar, Karl Axel Johansson. Karl Axel var tjugo år äldre än Olga och änkeman. De gifte sig medan Olga fortfarande var gravid och fick ytterligare fem barn tillsammans.
Alla dessa barn, utom det yngsta, Ebba Elisabeth, överlevde till vuxen ålder. Ebba Elisabeth dog, endast 14 dagar gammal, i luftrörskatarr.
Mormors mor Olga bodde vid Karmansbo bruk i Västmanland. När hennes man dog flyttade hon till denna stuga med sina barn. Den delades av flera familjer.
Också Olgas liv blev svårt. Men till skillnad från sin mamma så var hon åtminstone gift, vilket säkerligen gjorde det något lättare, i alla fall under de år maken levde.
Äktenskapet tycks ha varit lyckligt, om än fattigt. Karl Axel hade en poetisk ådra och när han, under några år på 1920-talet, arbetade med att lägga räls diktade han om rallarlivet och saknaden efter sin kära därhemma.
Karl Axel var med om en olycka på bruket och låg förlamad de sista åren av sitt liv. Detta medförde att Olga var tvungen att ensam sörja för fem barn och sin skadade make. Hon och hennes barn fick arbeta hårt för sin överlevnad.
Gifte aldrig om sig
Karl Axel dog 1930 och Olga blev änka vid 44 års ålder. Hon gifte aldrig om sig utan levde ensam under resten av sitt liv. Jag minns henne som en krum liten gumma som inte gjorde så mycket väsen av sig. När vi kom för att hälsa på satt hon alltid utanför sin bostad och malde kaffe. Jag minns inte vad vi talade om, men jag tyckte mycket om henne. Olga dog 1976, 89 år gammal.
Johanna Sofia Jonasdotter föddes, levde och dog i fattigdom. Två av hennes döttrar överlevde umbärandena och växte upp och levde i ett århundrade där villkoren och levnadsstandarden för kvinnor förbättrades betydligt.
Elektricitet, rinnande vatten, värme i husen, mediciner, rösträtt och så småningom preventivmedel, blev självklarheter.
Att föda barn utom äktenskapet förblev skamligt under många år till. Men de barnen hade ändå betydligt större chanser att överleva än Johannas barn.
Publicerad i Släkthistoria 1/2021
