Beskylldes av grannarna för häxeri

Det var svåra tider med missväxt, men nog klarade man sig. Det gällde att lägga undan bark, löv, bär och annat som man kunde ta till när oåren kom. Då fick man ägna sig mer åt jakt, fiske och äggplockning.

Men vid den här tiden gick det otäcka rykten bland folk. Man halshögg och brände trollpackor längre söderut. De var ogudaktiga och satte sjukdom på boskapen hos grannarna, menade man.

De skavde flisor från kyrkklockorna och trollade bort sjukdomar med dekokter och besvärjelser. Om nätterna tog de barnen med sig och red på hästar eller kor till Satan på Blåkulla, där han höll gästabud.

Nu ansågs trolldomens anhang vara på väg upp till Hälsingland och borde stoppas med alla medel. Skräcken spred sig som en löpeld bland sockenborna. Man blev rädd för grannar och bekanta, ja till och med för folk i det egna hushållet. Anklagelserna haglade mot alla möjliga personer.

Barn kunde inte ljuga trodde man, och därför blev de grundligt utfrågade. Vem förde dem till Blåkulla om nätterna, och vad hade de sysslat med där?

Inte långt från Björsk låg gården Karls. När husbonden dog hade änkan Märit Hansdotter gift om sig med Carl Carlsson. Hon var inte ung, men han ville ha både henne och det rika hemmanet. Carl hade varit inkallad på tinget ett otal gånger, genom bråk orsakade av hans heta humör. Vid denna tid var han 60 och hon 66 år gammal.

Skörden hade slagit fel i hela socknen, även på Karls gård. Inte nog med det, bästa kossan hade blivit ofärdig. Märit sa att det var onda krafter i omlopp. Mot sömnbrist hade hon fått botemedel av en klok gumma. Ett gethorn med lock fylldes av gumman med undergörande salva som Märit smorde in sig med innan hon somnade gott. Men på nätterna reds hon av maran.

Det som skedde i dröm och fantasi kanske hände på riktigt? Därför började hon misstänka att det också var något mystiskt med granngården Björsk. Folk och fä där verkade må så gott. Nog var det väl trolldom med i spelet?

Karls Märit var inte ensam om mörka tankar. Sommaren 1672 spred sig skräcken i socknen. Självaste trolldomskommissionen kom till Järvsö för att förhöra personer som hade beskyllts för blåkullafärder.

På de anklagades bänk satt mestadels kvinnor, bland dem Märit, men där satt också Björsk Jon, och sonen Mårten som väntade barn med sin Anna.

Under den förberedande rannsakningen riktade Karls Märit sina anklagelser mot gårdsfolket i Björsk. För sex år sedan hade Jons syster bortfört henne till gästabud med Fan själv. Sedan hade Jon lärt sig konsten att flyga till Blåkulla av systern som nu var död, och därefter hade även han fört Märit dit.

Allt som allt beskylldes 41 personer för trolldom och bortförande av barn till Blåkulla. Många ville man döma till att halshuggas och brännas på bål. Vare sig de erkände eller icke, så sattes de inom lås och bom allihop.

Kistan, som fängelsehålan kallades, rymde inte alla dessa människor. Man blev tvungen att hyra stugor och pörten av socknens bönder för att alla skulle få plats. Fångarna skulle ha både mat och logi och det blev en dyr affär.

Fru Märit låstes in med andra kvinnor. Björsk Jon och hans son Mårten hölls också instängda under långa månader i väntan på rannsakning. De bekymrade sig över alla ogjorda gårdssysslor därhemma, men efter en tid tog likgiltigheten över.

Trogen besökare var kaplanen Carl Busck som ville förmå dem att erkänna sina synder – även grannar besökte fångarna i samma syfte. Jon vägrade kategoriskt att erkänna någonting alls. Mårten lät sig till slut övertalas, bara för att få tyst på käbblet.

Ensam hemma gick Anna och fällde tårar, men gladde sig ändå över sin runda mage. Säkert växte det ett käckt och livaktigt gossebarn därinne. Hela vintern fick Björsk Anna, lillflickan och tjänstefolket klara sig själva på gården. Sent en afton ville det nya barnet komma ut, och en jordegumma hämtades för att hjälpa till.

Efter förlossningen ropade hon att det var ännu en på väg! Två små rara stintor kom till jorden den natten. Prästen skyndade sig dit och döpte dem till Karin och Gölin. Man visste aldrig hur länge sådana små kunde överleva. Men grannarna såg tvillingfödseln som ännu en trollkonst.

Målen om häxeri skulle behandlas av trolldomskommissionen i Bollnäs, Alfta, Ovanåker, Järvsö och Delsbo. Häradshövdingen Gustaf Rosenhane var kommissionens president, det vill säga ordförande. Denne friherre hade författat litterära skrifter och dikter under pseudonymen Skogekär Bergbo.

Gustaf var ungkarl med en benägenhet för tungsinne, men i yngre dagar hade han setts inköpa smycken och damunderkläder. Han betraktades av andra som ytterst konservativ, men mest av allt var han en rättrådig jurist som strävade efter klar och säker rättstillämpning.

I Alfta ville man avkunna ett större antal dödsdomar, även mot de anklagades nekande. Men Rosenhane ansåg att man bara skulle döma illa beryktade personer som själva erkände och som hade trovärdiga vittnen emot sig, precis som i den vanliga domstolen. Han stred mot en kompakt majoritet av präster och nämndemän, och stämningen bland allmogen var hätsk.

Rosenhane menade att de domslut dessa önskade grundades på alltför svaga skäl. Därför skrev han till Karl XI, vars välvilliga svarsbrev räddade mången anklagad från halshuggning.

Måndagen den 10 februari 1673, när snön gnistrade i vinterkylan, anlände kommissionen till Järvsö. Till de högt ansedda herremännen erbjöds ståndsmässigt logi i gårdarna runt kyrkan. Äntligen skulle rannsakningen bli av, så att hederligt folk kunde återgå till sina hemgårdar och övriga få sin rättvisa dom.

Det var både kostbart och bekymmersamt med så många anklagade i häkte. Frånvaron av arbetsföra kvinnor och män var kännbar ute i byarna. Åldringarna kunde man till nöds klara sig utan, även om man saknade dem.

Kommissionen och ett antal medhjälpare samlades i Järvsö tingsstuga. Av dem var lagmannen, prästerna och nämnden särskilt begivna på dödsdomar. Styggelsen skulle utrotas, var deras mening. Presidenten, herr Gustaf Rosenhane hade fem personer med sig: assessor Andreas Stiernhöök, professor Carolus Lundius, doktor Claudius Åkerman, andre lagman Eric Nerbelius och notarie Håkon Häggebohm.

Bland de fem prästerna var två från Järvsö, nämligen kyrkoherde Johannes Fernæus och kaplan Carl Busck. Nämnden bestod av sex tolvmän från Järvsö, varav en från Bondarv, Oluff Andersson. Presidenten hade två röster och de övriga varsin, utom nämnden som hade en röst gemensam. Om valet vägde jämnt så fick presidenten ge utslagsrösten.

Tingsstugan fylldes till bristningsgränsen av anklagade, barnvittnen och åhörare. Förhandlingarna tog tid och man fortsatte dagen därpå. Mårtens fru Anna tog sig dit, trots att hon var nybliven tvillingmamma och borde hålla sig hemma i vinterkylan.

Hon hörde grannfrun Märit i Bondarv tillstå att hon förts till Blåkulla av Jon Mårtenssons syster, som därefter lärt upp honom också. På frågan om Märit själv hade fört några barn till Blåkulla svarade hon:

– Ja, men jag bad till Gud då man fann mig. Jag önskar att jag kunnat vända tillbaka. I natt var jag inte åstad. Ett kvinnfolk tog hornet mitt, och då kunde jag inte fara. Innan jag bekände kunde jag mjölka själva låren på boskapen, fortsatte hon.

I Blåkulla kärnar man smöret för att sätta fram det när gästabudet hålles. Vi kunde fara åstad mitt på ljusa dagen. Då kom det som en lätt dvala över oss, och under själva överfarten såg vi varken jord eller kreatur, ty Fanen överskyler dem. Käringarna som far åstad ser varandra klart och tydligt, men hur det kommer sig att inga andra ser dem, det vete Gud!

Jon visades fram och blev åthutad av Märit för att han hade fört henne till Blåkulla och där varit hennes man. Därtill bekände sig nio gossar från 10 till 15 års ålder ha sett Jon i Blåkulla, till och med några som han aldrig hade träffat förut. Men han nekade bestämt. ”Något slikt kommer jag aldrig att bekänna” framhärdade Jon frimodigt och utan tvekan.

Jons son Mårten som förut bekänt att han alltifrån barndomen blivit förd av fadern till Blåkulla, nekade nu också bestämt. Kaplanen, herr Carl, sa att hans hjärta övertygat honom om att Mårten hade ett ont samvete, och därför förmanat honom att bekänna.

Mårtens hustru Anna Olufsdotter klev i detsamma fram bakom bänken där hennes make satt. Hon rodnade av blygsel när alla tittade på henne, men så tänkte hon på barnen därhemma och fick modet åter. Björsk Anna lade händerna på Mårtens axlar och önskade att hon hade förmått göra mer för maken. Hon höjde förtvivlat rösten för att tala om sin själavånda.

– Han har aldrig någonsin varit på någon ond väg. Så sant som Gud hjälpe mig – därhemma väntar lilla Ingiärd och två nyfödda stintor på sin käre far, fortsatte hon gråtande.

Mårten dolde ansiktet i händerna och fällde tårar av både sorg och glädje när han fick höra att det fanns två lindebarn därhemma. Ingen hade velat berätta om födseln för honom där han satt fången.

– Herre Jesus Kristus, upplys folket om sanningen och min oskyldighet, utropade gamle Jon, som kände sig förbisedd.

Man kunde förnimma ett deltagande sorl bland åhörarna. President Gustaf Rosenhane betraktade uppskattande den unga bondmoran som försvarade sin familj. Hon var både stolt och fager där hon stod, med glänsande ögon och glödande kinder. Det tilltalade hans sinne för romantik. Han nickade vänligt mot Anna när hon vågade titta upp. Hopp och glädje genomströmmade hennes kropp för att han haft godheten att lyssna på henne.

Men Annas krafter sinade. Någon vänlig själ eskorterade henne ut i friska luften. Folk klev beredvilligt åt sidan så att hon kunde komma förbi. Därute höll drängen hästen med sin släde. Det var dags att fara halvmilen hem på snöiga vägar. Hemma väntade hennes två dibarn som jämrade sig efter mat titt som tätt. Pigan hade lovat att trösta dem med getmjölk.

Så var det dags för kommissionen att överlägga och avkunna sina domslut. Åsikterna gick isär, men Rosenhanes och kung Karls linje övertygade alltmer. Då man måste statuera exempel – vilket många krävde – valde man främst gummor och gubbar som inte bidrog till försörjningen på samma vis som när de var i sin krafts dagar. Endast tre kvinnor dömdes till att halshuggas och brännas på bål.

Carl Carlssons hustru Märit i Bondarv dömdes till kyrkoplikt med ris i handen och böter på 30 daler kopparmynt, eftersom hon var så pass välbärgad.

För Jon Mårtensson i Bondarv avkunnades domen till två enkla gatlopp igenom åttio man. Med naken överkropp måste Jon löpa fram och tillbaka mellan rader av spöförsedda karlar som pryglade honom av all sin kraft.

För Mårten Jonsson i Bondarv blev det tio daler kopparmynt i böter till kyrkan och de fattiga, och att stå kyrkoplikt med ris i handen. Nästa söndag måste han stå utanför kyrkdörren med ris och blottade axlar. Därefter var han utestängd från kyrkan ända till dess att han klev upp på skampallen därinne och bekände sina synder inför hela församlingen.

Björsk Anna var inte anklagad, och blev med allas samtycke frigjord och ställd under Guds dom, som det hette. Gatloppet den 17 februari blev för mycket för gamle Jon, vars hjärta inte orkade mer. Till våren begravdes han norr om kyrkogården utan själaringning, och kunde bara sörjas i tysthet. Lilla Ingiärd fick aldrig mer leka med farfar därhemma.

Mårten uthärdade sorgset sitt skamstraff och sedan ville han bara glömma alltihop.

Till sommaren återkom trolldomskommissionen till Järvsö för att utföra en förnyad rannsakning, men då var Jon död och Mårten lämnades ifred. Märit beskylldes för nya blåkullafärder, men hon hade ju betalat böterna och bekänt sina synder, så man lät det vara.

Björsk Mårten och hans Anna fick flera barn och besökte kyrkans högmässa var söndag. Anna tänkte ibland på trolldomskommissionen och dess vänlige president. Men det gick inte för sig att tala om sådant.

Mårten bad henne låta det vara glömt och begravet. Han gick hädan år 1719 ”sedan han levat gudfruktigt uti 78 år”, som kyrkoherde Fernaeus skrev. Vid Björsk Annas jordfästning fyra år senare skrev han: ”Sedan hon levat berömligen uti 75 år.”

Äldsta dottern Ingiärd blev gift i Boda. Hon blev tidigt änka och gården övertogs av en annan familj, men hon fick bo kvar där livet ut. Gölin gifte sig i Nybo och levde ”stilla och enfaldigt uti 47 år”. Hennes tvillingsyster Karin blev bondhustru i Älvsätra liksom yngsta systern Margita. Dottern Anna blev gift i Bondarv liksom sonen Jonas. Han tog över fädernegården Björsk med hustru Cherstin från Uvås och de fick många barn.

Publicerad i Släkthistoria 4/2023