Brutalt mord vid kolkojan
Anteckningen i kyrkboken berättade bara att Martin Ståhls farfars morfars morfars morfar Johan Larsson satt på fästning. Till slut fann han rättsprotokoll som visade att han hade dömts för stöld, men att han även varit misstänkt för ett mystiskt mord.
Någon måste ha stått vid sidan av kolkojans dörr och slagit Nils Andersson i bakhuvudet när han kom ut.
Allhelgonadagen den 1 november 1744 hittas i Norrbärke socken i Dalarna en ung man mördad. Mordet har skett under natten.
Mannens namn är Nils Andersson, och platsen för mordet en kolkoja vid Vallsjön. Kroppen är i ett gräsligt skick när den återfinns. Nils har blivit ihjälslagen. Ett kraftigt slag i bakhuvudet har gjort att halva kraniet saknas, ”så att hwita hiernan” syns.
Tände eld på kojan
Benbitar från huvudet hittas utspridda på marken närmast liket. Därefter har gärningsmannen tänt eld på kojan.
Det enda av de förkolnade kvarlevorna som kan kännas igen är Nils ansikte, som var begravt i mullen när resten av kroppen hade brunnit upp. En fot och delar av ena handen saknas, ”samt inelfworna utur magen nederfallande”.
Misstänkt för mordet blir genast den elva år äldre styvfadern, Johan Larsson, som bor på en av de båda gårdarna i byn Abborrtjärn, en bit ifrån mordplatsen.
Den 14 februari 1745 togs målet upp på häradstinget i Norrbärke, dit Johan fördes från sitt fängelse i Falun. För att förstå orsaken till att han misstänktes ha mördat sin styvson måste vi gå tillbaka till en annan rättsprocess som just hade avslutats.
Skogar och sjöar dominerar landskapet där mordet skedde. Vy över Smedjebacken med omnejd, inte långt från Abborrtjärn.
Johan Larsson föddes 1709 i den närbelägna byn Kittlingsberg. I unga år hade han tagit tjänst som dräng på gården i Abborrtjärn. Där bodde Nils Matsson och hans dotter Anna, med make och barn.
En kort tid efter att Annas make dog, gifte hon 1731 om sig med den tolv år yngre drängen Johan. När även Anna dog 1739, stod Johan ensam med de fyra styvbarnen från hennes tidigare gifte, men även med två barn till, som var Annas och Johans gemensamma.
Johan var en flitig och hårt arbetande man. Några månader efter Annas bortgång fick Johan ett löfte av sin svärfar om att han skulle få ärva hälften av gården med allt dess lösöre, medan den andra hälften skulle gå till dottersonen (och Johans styvson), Nils Andersson.
Hade en ljus framtid
Framtiden tycktes se ljus ut för Johan. Han förvaltade gården väl och tog del i bergsbruket och smältningen vid Bredsjö hytta. Efter Annas död hade han gift om sig med Kerstin Persdotter från Hällsjön i Grangärde och i det nya äktenskapet föddes fyra barn.
Sedan hände något, som kom att förändra allt. Nils Matsson började klaga på svärsonens egenvilja och uppstudsighet. Och nu kom den försäkran som Johan tidigare hade fått att hänga löst, för det visade sig att den var olaglig. Man fick nämligen inte testamentera bort ärvd jord till vem man ville.
Här tog istället den så kallade bördsrätten över, som tillmätte bröstarvingarna förtur, och Johan var som bekant ingift. Nils Matsson krävde nu att Johan skulle ta sin familj och flytta iväg från gården.
Konflikt och rättstvist
Denna konflikt ledde till en rättstvist, som först utspelade sig på häradstinget i januari 1744, och sedan på lagmanstinget i oktober samma år, där båda domstolarna dömde Johan till att avträda gården till sin svärfar. Allt detta måste ha fått Johan att känna sig orättvist behandlad.
Han ansåg sig ”wara illa besviken som ther förnött sin bästa ålder och med then sorgfällighet hemmanet förestått at ingen therå med skiäl skall kunna klandra”.
Den 1 november 1744 hittades drängen Nils Andersson från Abborrtjärn mördad i sin kolkoja: »Bakdelen af hufwudet war aldeles borta och fants ter små stycken af hufwudskålen liggande uti mullen emellan hufwudet och wänstra armen.»
I oktober blev han uppsagd av svärfadern och redan före jul skulle han vara ute ur huset. Vid uppsägningen hade Johan upprört sagt ”men tag mig fan Skåt Erik skal här blifwa”. Det var Skott Erik som skulle få flytta in på gården.
Han var gift med Johans äldsta styvdotter, som också var Nils Matssons dotterdotter. När Johans granne, Nils Staffansson, hade bett Johan att förlikas med sin styvson, Nils, hade han fått till svar ”sig skola träta så länge han hade et ränstycke i pungen”, samt ”bry dig intet”.
När styvsonen Nils hittades död några dagar senare föll misstankarna direkt på Johan. Vem kunde annars ha tagit livet av honom? Han var en ”gudfruchtig och sachtmodig dräng, som (…) af alla ett godt witzord om et dygdigt lefwerne hade”.
Bevittnade raseriutbrottet
En viktig fråga under mordrättegången blev därför om relationen mellan Johan och hans styvson hade påverkats av processen med svärfadern. Men detta nekade Johan till och menade på att styvsonen ”altid wist sig beskiedelig och såsom et lydigt barn”.
En del av vittnesutsagorna gick emellertid emot detta. Pigan Maria Persdotter hade tidigare bevittnat ett annat av Johans raseriutbrott, när han hade ”slagit näfwen uti bordet och sagt, tag mig tusende diäflar, Nils ska sitta på hemmanet”.
Vad var det som hade hänt den där dagen, när Nils bragtes om livet? Johan och Nils hade tänt på några kolmilor, som Nils fick i uppdrag att vakta från sin koja.
Pekade ut Johan
På allhelgonadagen hade Johan begett sig till kyrkan, men kommit hem först under natten till nästföljande dag. När han vaknade upp på morgonen hade han av sin hustru fått reda på vad som hade hänt med Nils. Nyheten hade nått byn redan dagen innan.
Nils Staffansson i granngården hade kommit hem på kvällen och av sitt gårdsfolk fått reda på att Nils Andersson var död och på en gång hade han pekat ut Johan som mördare.
När Johan ställdes inför rätta förklarade ett av vittnena att Nils skallskador inte kunde ha orsakats av fallande timmer.
Vedträ som mordvapen
Ett annat vittne hade inte dragit någon annan slutsats än att Nils hade blivit slagen i huvudet, när han var på väg ut genom dörren.
Någon måste alltså med ett vedträ som tänkbart mordvapen haft ihjäl honom i det ögonblick han var på väg ut ur kojan och sedan tänt på alltsammans.
Johans svärfar hade redan dagen efter att liket hittats beskyllt honom för mordet. ”Du har warit åstad en gång förr at bränna up honom men det tog ei lag, nu har du stekt upp honom”, ska Nils Matson enligt vittnesförhör ha sagt till sin svärson.
Johan Larsson dömdes till livstids straffarbete på Karlstens fästning på Marstrand. Han kom till den ökända fästningen den 26 mars 1747.
Johan greps misstänkt för mordet och ställdes inför rätta våren 1745. Under mordrättegångens första dag kom man inte längre. Johan Larsson fortsatte att neka till anklagelserna. Dessutom var han smått berusad.
Länsmannen gavs i uppgift att se till att Johan inte fick ”smaka det ringaste öhl eller brännvin” så länge rättegången pågick. Rannsakningen sköts upp och hölls sedan under flera olika dagar. Ett dussin nya vittnen kallades in.
Rörande var vittnesmålet från den åtalades tolvårige son Johan, som nog hade lagt märke till att hans far och morfar, Nils Matsson, inte gillade varandra, men som inte hade förstått varför.
Besvärande omständigheter
Det måste ha krävts en kroppsstyrka utöver den vanliga för att slå sönder halva huvudet på en annan man. Vi vet att Johan hade den styrkan, för den omtalas flera gånger i källmaterialet. Johan hade också ett motiv. Det fanns även andra besvärande omständigheter.
Han hade inget alibi under mordnatten, eftersom han hade sovit ute i skogen, då han vaktade en kolmila. Sonen Johan hade huggit upp ved, som hans far skulle använda i sin koja. När sonen dagen efter upptäckte att veden låg kvar hade han sagt: ”Gud wet, hwar far war i natt.”
Johan och hans son motsade också varandra. Sonen uppgav nämligen att hans far inte hade tillåtit honom att följa med sin halvbror Nils till kojan.
Johan frias
Han hade heller inte fått följa med sin far till dennes koja under mordnatten, vilket han annars brukade få göra. Men allt detta förnekades av fadern. Trots detta saknades det ändå bevis, och därför friades Johan till slut den 2 mars 1745.
Denna turbulenta tid i Johans liv följdes nu av slutakten i dramat. Familjen tvingades flytta ifrån Abborrtjärn och fick istället bosätta sig hos Johans hustru Kerstins syster Sara och hennes man Anders Persson i Gubbo. Här hamnade Johan under Anders dåliga inflytande.
Anders var en osympatisk man, som i berusat tillstånd ofta slog sin fru. Dessutom var han en notorisk tjuv, och han kom att dra in Johan i stölderna. Allt uppdagades under nästföljande sommar, 1746, när en tredje inblandad ertappades med tjuvgods hemma på gården och i det sammanhanget även angav de båda andra.
Johan sattes i arbete i smedjan på Jönköpings slotts artillerigård, huset närmast i bild. Fotot togs 1863, kort innan allt revs.
På ett extrainsatt ting den 4 augusti 1746 nystades en omfattande stöldhärva upp. Den 16 februari det året hade Anders övertalat Johan att de skulle göra inbrott.
De hade fått med sig fläsk, tobak, tyger och krut hem, och fläsket hade de och fruarna sedan stekt upp under natten. Det resterande stöldgodset hade sedan med fruarnas hjälp gömts undan.
Dömdes till döden
För denna stöld, samt för ett par andra småstölder av hö och näver, dömdes Johan till döden. Han skulle ”uti galga uphängas”. De båda systrarna, Kerstin och Sara, dömdes för sin delaktighet till höga bötesstraff.
I brist på böter skulle de piskas hårt, ett särskilt grymt straff för Kerstin, som var havande. Bara några veckor efter rättegången, den 21 augusti, födde hon dottern Sara, som kom att bli min farfars morfars morfars mor.
Utdrag ur ett kungligt brev, där det framgår att Johan och fyra andra livstidsfångar, enligt ett rådsbeslut den 21 april 1747 skulle föras till Jönköpings slott (»hälst sådana, som äro wana wid styft arbete»).
NÄR dödsstraff utdömdes skulle hov-rätten alltid ha sista ordet, och det var vanligt att dödsstraff då omvandlades till ett lägre straff.
I ett utslag från Svea hovrätt den 4 februari 1747 bestämdes att fruarna istället skulle sättas i fängelse på vatten och bröd i åtta dagar, medan männen skulle sändas på livstids straffarbete i Marstrand. Men detta straff var knappast bättre, för det var som att gå en mycket plågsam död till mötes.
Tog avsked
Efter att först ha blivit piskad och undergått uppenbar kyrkoplikt, alltså erkänt sin skuld under högmässan, tvingades Johan ta avsked från frun och de fyra minderåriga barnen för att bli skickad till Marstrand.
Den 26 mars 1747 kom han fram dit, men redan i maj blev han på kungens befallning flyttad till Jönköpings slott där han sattes i arbete i smedjan på artillerigården. Han hölls i förvar på slottet i hela 13 år, till den 2 juni 1760, när han dog, 51 år gammal.
Då var det fortfarande oklart om det var han som hade mördat sin styvson Nils Andersson, sexton år tidigare. Trots alla märkliga omständigheter talar faktiskt mycket för att han inte hade gjort det.
Olöst gåta
Inte ens när han blev dömd till döden för stölderna som han erkänt och då uppmanades att lätta sitt samvete sade han sig ha haft med mordet att göra, eller veta vem som hade begått det.
Vad som egentligen hände den där mörka novembernatten i skogen vid Vallsjön och vem den riktige mördaren var kommer vi aldrig att få veta.
Publicerad i Släkthistoria 9/2020
