Gatsoparens dotter blev filmstjärna
Greta Garbo växte upp med efternamnet Gustafsson i en fattig familj i Stockholm. Fadern sopade gator och tömde latriner medan modern städade och tvättade. En glamorös framtid i Hollywood hade de inte väntat sig för sin dotter.
Greta Garbo fotograferad 1931, när hon stod på toppen av sin karriär efter att ha klarat övergången från stumfilm till ljudfilm.
Det är svåra tider i USA. 1930 präglar arbetslöshet och fattigdom livet för miljontals amerikaner efter den stora börskraschen året innan. Men trots att många tvingas vända på slantarna ringlar sig köerna långa utanför landets biografer.
Nyfikenheten vinner över sparsamheten när filmaffischerna lockar med sitt rafflande budskap: ”Garbo talar!”
Uttrycksfullt minspel
Det är inte bara biobesökarna som undrar hur det ska gå. Även stumfilmsstjärnan själv är nervös. Hittills har hon lyckats förtrolla publiken med sin skönhet och sitt uttrycksfulla minspel.
Men ska hennes röst hålla för övergången till ljudfilm? Tänk om fansen kommer att skratta åt hennes svenska brytning?
Publiken håller andan i biomörkret när Garbos vackra, men lite luggslitna, rollfigur Anna Christie stiger in på en enkel sylta, vänder sig till bartendern och yttrar sin första replik: ”Gimme a whiskey, ginger ale on the side. And don’t be stingy, baby!” ("Ge mig en whiskey. Ginger ale vid sidan om. Och snåla inte, baby!"
Far, Karl Alfred Gustafsson och Mor, Anna Lovisa Johansson.
Den djupa och lite beslöjade rösten passar perfekt till stjärnans utstrålning. Publiken har fått valuta för biljettpriset och recensenterna liknar hennes röst vid ”sammet”.
En lyrisk kritiker skriver: ”Garbos röst skakar världen. Den liknar inte någon annans och jag kan för mitt liv inte avgöra om det är en baryton eller bas.”
Anna Christie (1930) blev en kassasuccé och därmed hade den svenska 24-åringen befäst sin position som en av Hollywoods starkast lysande stjärnor. Hon kallades ”den gudomliga” men blev också känd för att föra ett extremt tillbakadraget liv.
Fortfarande en legend
Garbo avskydde att bli fotograferad, skrev inga autografer och gav nästan aldrig några intervjuer. Bilden av den gåtfulla ”svenska sfinxen” stärktes när hon efter avslutad karriär helt drog sig tillbaka från offentligheten.
Skyggheten bidrog till att skapa ett skimmer av mystik kring den svala skönheten och 25 år efter sin död är hon fortfarande en legend.
Greta Garbo växte upp på Blekingegatan 32 i Stockholm som Greta Gustafsson. I födelseboken har någon gjort ett tillägg längst ner att barn nummer 118 är Greta Garbo.
Greta Lovisa Gustafsson föddes den 18 september 1905 och växte upp i en etta på Blekingegatan 32 på Södermalm, som på den tiden var en av Stockholms fattigaste stadsdelar.
Pappan arbetade som gatsopare och latrintömmare medan mamman bidrog till att försörja de tre barnen genom att städa och tvätta hos rika familjer.
Redan som liten drömde Greta om att bli skådespelare och gick på bio så ofta hon kunde. Efter konfirmation och avslutad folkskola arbetade hon som tvålflicka på en raksalong. Genom en av kundernas försorg fick hon så småningom anställning som biträde på hattavdelningen på varuhuset PUB.
Stipendium till Dramatens elevskola
Tack vare sitt utseende fick hon modelluppdrag och medverkade i några reklamfilmer. Sin riktiga filmdebut gjorde hon med en biroll i komedin Luffarpetter (1922).
Därefter lyckades hon – som enda elev med arbetarbakgrund – få ett stipendium till Dramatens elevskola vid 17 års ålder.
När den finlandssvenske regissören Mauritz Stiller sökte skådespelare till sin filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga bad han elevskolans chef att skicka ”skolans två sötaste flickor” till provfilmning.
Tog namnet Garbo
Greta fick rollen som Elisabeth Dohna i filmen som hade premiär 1924. Filmen fick ett hyfsat mottagande i Sverige och blev en succé i Tyskland. Stiller tog Greta under sina vingar och introducerade henne i filmvärlden.
Han lärde henne hur hon skulle klä sig och uppföra sig för att framstå som en stjärna, och övertalade henne att byta sitt efternamn till Garbo.
Greta fotograferad omkring 1917. Två år senare skulle hennes far dö i spanska sjukan och tre år senare erbjöds hon sin första filmroll.
Vintern 1924 tog Stiller med sig Garbo och ett par andra medarbetare till Konstantinopel för att spela in en film i orientalisk miljö, men projektet lades ner.
Istället reste gruppen till Berlin där Garbo fick en roll i G W Pabsts Den glädjelösa gatan. Filmen, som handlar om fattiga kvinnor som tvingas prostituera sig i mellankrigstidens Wien, blev en enorm succé.
I Paris gick den till exempel oavbrutet på repertoaren under två år. Därmed hade den svenska 19-åringen gjort sin debut i den internationella filmvärlden, som under stumfilmseran inte visste av några språkbarriärer. Regissören Pabsts omdöme om Garbo var att man ”bara vart hundrade år kan få se ett sådant ansikte”.
Gretas morfar hade utvandrat
Den amerikanske filmproducenten Louis B Mayer såg filmen under ett Europabesök. Han träffade Stiller och Garbo i Berlin och erbjöd dem att komma till USA och jobba för filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer.
Gretas morfar hade utvandrat till USA redan 1882 och sedan aldrig hörts av så hennes mormor beviljades skilsmässa 1891. Vid det laget hade även morfaderns föräldrar emigrerat.
Stiller och Garbo anlände till New York i juni 1925 med atlantångaren Drottningholm och väntade sig att bli mottagna som kändisar.
Garbo berättade senare att hon hade övat in ett uttalande på engelska för de väntande journalisterna: ”Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv – Gud välsigne Amerika.”
Väntade tre månader
Men på kajen väntade bara en lägre tjänsteman från filmbolaget i sällskap med en fotograf.
Efter att ha poserat för de obligatoriska ankomstbilderna skickades nykomlingarna iväg till ett hotell på Manhattan där de fick bo tills Hollywood sände bud efter dem. Den förödmjukande väntetiden kom att vara i tre månader.
När Garbo väl gjorde sin amerikanska filmdebut i Virveln 1926 fick hon bra recensioner. Filmen handlar om en ung spanjorska som drömmer om att bli operasångerska. ”Om någon är skandinaviska och kan förmedla en latinsk personlighet tillräckligt starkt för att göra den högst trovärdig, behöver det då sägas mer om hennes skicklighet?” skrev en kritiker.
Att döma av brev som har offentligjorts hade Mimi Pollak, även hon skådespelare, och Garbo en intensiv kärleksrelation.
För Stiller gick det inte lika bra. Han hade svårt att anpassa sig till amerikanernas sätt att göra film och hans engelska var för bristfällig. Stiller försökte förgäves få regiuppdrag hos andra bolag men tvingades desillusionerad och sjukdomsdrabbad återvända till Sverige 1927, där han avled året därpå.
”Jag har Mauritz Stiller att tacka för allting”, sa Garbo, som saknade honom oerhört.
Vantrivdes i Hollywood
Själv var hon bunden av sitt kontrakt och fick finna sig i att stanna kvar i Hollywood och fortsätta karriären på egen hand. Publiken och kritikerna älskade hennes svala, nordiska skönhet, som i amerikanska ögon tedde sig spännande och exotisk.
Trots framgångarna vantrivdes Garbo i Hollywood och plågades av hemlängtan. I början av karriären försökte skvallerpressen gifta bort henne med John Gilbert, eftersom paret under en period umgicks intensivt.
Garbo var så hemlighetsfull att man inte vet så mycket om hennes kärleksliv, men allt pekar på att hon var lesbisk eller bisexuell.
Passionerat kärleksförhållande
Under de första åren i USA förde hon en flitig brevväxling med Mimi Pollak, klasskamraten från Dramatens elevskola. Att döma av de brev som har offentliggjorts under senare år, tycks väninnorna haft ett passionerat kärleksförhållande.
Först efter tre år i USA gav filmbolaget Garbo ledigt för att resa hem till Sverige över julen. Besöket blev en chock. Tiotusentals människor var där för att hylla sin svenska Hollywoodstjärna.
Vart hon än gick väckte hon uppmärksamhet och hon insåg att det redan var för sent att återvända till sin gamla tillvaro som Greta Gustafsson. Och vad fanns egentligen kvar att komma tillbaka till? Stiller var död, Mimi Pollak hade gift sig och dessutom hade Gretas stora-syster Alva avlidit i cancer, bara 23 år gammal.
När filmstjärnan dök upp på offentliga platser flockades journalister och fans kring henne, något hon aldrig trivdes med. New York 1949.
När Garbo återvände till Hollywood förhandlade hon till sig ett kontrakt med högre lön och bättre villkor. Mycket tyder på att hennes enda målsättning med att fortsätta filma var att tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna dra sig tillbaka.
För att vara filmstjärna levde hon förhållandevis enkelt och investerade det mesta av sina besparingar i fastigheter och konst.
Hon köpte också en herrgård i Sverige, där hennes mamma och brodern Sven med familj bodde tills andra världskriget bröt ut (pappan hade dött redan 1920). Då sålde Garbo gården och bekostade familjens flytt till USA.
Spelade drottningen Christina
Medan många stumfilmsskådespelare inte klarade övergången till ljudfilm blev Garbo, efter succén i Anna Christie, där hon gestaltade en före detta prostituerad, ännu populärare. Garbo tröttnade dock på att ständigt göra samma typ av kvinnoporträtt.
Därför var det med entusiasm som hon gav sig i kast med inspelningen av filmen om den svenska drottningen i Christina 1933.
Filmintrigen avvek dock rejält från historiska fakta. Medan verklighetens Kristina abdikerade för att kunna konvertera till katolicismen, avsäger sig filmens drottning kronan för att förenas med den spanske diplomat hon har förälskat sig i. "Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull!” skrev Garbo i ett brev till en vän.
Efter framgångar i filmatiseringar av dramatiska klassiker som Anna Karenina (1935) och Kameliadamen (1936) fick Garbo äntligen chansen att visa sin talang för komediskådespel i Ninotchka (1939).
Avslutade karriären
Hennes rollprestation som den stenhårda sovjetiska kommunistagenten som veknar inför eleganta damhattar och kärleken i det romantiska Paris, resulterade i en Oscarsnominering. ”Garbo skrattar!”, löd filmreklamen för vad som kom att bli Greta Garbos sista stora succé.
Filmbolaget försökte följa upp succén med den lättsamma komedin Tvillingarna 1941, en film som blev Garbos första riktiga flopp.
Kontraktet med MGM löpte ut, och med de dåliga recensionerna som förevändning beslöt sig Garbo för att hoppa av den karriär som hon aldrig hade trivts med. ”Jag har grimaserat färdigt, jag ska aldrig mer filma”, sa hon. Vid 36 års ålder gick ”den gudomliga” i frivillig pension, efter att ha medverkat i 28 filmer.
Publicerad i Släkthistoria 12/2020
