I gryningen den 14 augusti 1896 står Hol Brita Ersdotter från Nås i Dalarna på fartyget Andros däck. Bortom relingen ser hon för första gången sitt nya hemland: Palestina. Småbåtar ros ut från land för att ta henne och de andra svenskarna ombord in till kajen i staden Jaffa.

Efter en stunds vila på ett hotell, där de bjuds på frukter som de aldrig har sett eller hört talas om, fortsätter resan på smalspårig järnväg. På kvällen når de 37 resenärerna sitt mål, Jerusalem. Färden från Nås har tagit tre veckor.

Hundratusentals svenskar emigrerade

Under slutet av 1800-talet emigrerade hundratusentals svenskar från sina fattiga hemtrakter. Men utvandrarna i Jerusalem var ovanliga. De hade levt ett gott bondeliv hemma i Dalarna och gav sig inte iväg av tvingande nöd. Ändå sålde de hus, mark, djur och redskap och tog farväl av släktingar och hembygd för alltid.

Svavelosande predikningar hade övertygat dessa bönder, pigor och drängar om att Jesus skulle återuppstå i Jerusalem under påsken 1897. De reste för att möta honom på domedagen och bli räddade från undergången.
Men Jesus uppenbarade sig aldrig. Ändå levde kolonin vidare och svenskarnas dramatiska öde skildrades senare i Selma Lagerlöfs stora roman Jerusalem.

Mannen som hade lockat iväg byborna från Nås hette Olof Henrik Larsson. Han var fiskarson och född 1842 i Grundsund i Bohuslän. Som vuxen emigrerade han till USA och blev sjöman. Hårt arbete och utbildning gjorde honom så småningom till styrman och till slut kapten, men efter en andlig kris lämnade han livet på sjön. Larsson fick arbete i Chicago och där startade han en egen församling – Svenska evangeliska kyrkan.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Pastor Olof Larsson med sin fru Mathilda

Pastor Olof Larsson med sin fru Mathilda, född Helgsten. Det var hon som hade koppling till byn Nås i Dalarna.

Församlingen blev en knutpunkt för andra troende svenska immigranter, framförallt kvinnor, och blev som en stor familj med den stränge pastor Larsson som överhuvud.

Hans hotfulla predikningar målade upp en värld i svart och vitt. Bara han själv och hans följeslagare skulle kunna nå frälsning och räddas vid Jesus återkomst till jorden. Enligt Larssons uträkningar, som han baserade på uppgifter i Bibeln, skulle detta ske år 1897.

Återvände till Dalarna

Olof Larsson gifte sig med Mathilda Helgsten, som hade utvandrat från Nås. 1889 reste hon hem till Dalarna för att förkunna sin nya tro. Maken kom strax efter och under två års intensivt predikande lyckades han vinna ett femtiotal personer för sin tro.

De kallades ”larsarener” och hade både skrämts och lockats av pastorns aggressiva tal om frälsning för ett fåtal och helvete för de många. Andra i bygden stöttes bort av hans oresonlighet och brinnande ögon.

Josef Larsson,

Josef Larsson, en av utvandrarna från Nås, fotograferad utanför Jerusalem i början av 1900-talet.

© Library of congress

Larsson återvände till Chicago, men behöll greppet om församlingen i Nås genom brev som lästes upp bland medlemmarna. Han ansågs stå i direkt kontakt med Gud och hans brev upphöjdes till heliga budskap. År 1895 korsades Olof Larssons och norskan Anna Spaffords vägar i Chicago. Mötet skulle bli ödesdigert för den svenskamerikanske pastorn.

Anna hade gift sig till ett gott och frikyrkligt liv men drabbats av flera olyckor. Den värsta när hon förlorade sina fyra döttrar vid ett fartygs-haveri på Atlanten. Som en av få överlevande från den olyckan trodde hon sig vara utvald till ett gudomligt arbete. Tillsammans med sin man Horatio hade hon därefter bildat sekten The Overcomers, som likt Olof Larssons församling trodde att Jesus återuppståndelse var nära.

Flyttade till Jerusalem

År 1881 flyttade sekten till Jerusalem för att invänta Jesus på Oljeberget. En rättstvist tvingade dock Anna Spafford och några medlemmar tillfälligt till Chicago 1895. Larsson fick höra talas om deras ekonomiska bekymmer och lät dem bo och äta i sin kyrkas lokaler. Han kände att deras religiösa övertygelser var djupt besläktade.

Men Anna Spafford, som hade stor dragningskraft på människor, förtrollade den svenska församlingen med berättelser om Jerusalem. Hon tog över ledningen vid mötena och snart ville alla följa henne tillbaka till det heliga landet. Olof Larsson sålde den svenskamerikanska församlingens egendom och lät alla pengarna gå till det gemensamma. Gemensamt ägande var en grundbult både i den svenska församlingens och i Spaffordsektens tro.

I mars 1896 gick resan till Jerusalem för de sammanlagt cirka 70 personerna.

Anna Spafford förtrollade den svenska församlingen med berättelser om Jerusalem.

Larsson uppmanade också genom brev sin församling i Nås att ansluta sig och ta chansen att rädda sina själar. Snart hade de sålt all sin egendom och var redo att ge sig av. Sjungande ”Vi vandra till Zion” lämnade de 37 personerna Tipersgården morgonen den 23 juli 1896. Med häst och vagn for de till järnvägsstationen i Vansbro och vidare med tåg till Göteborg. Alla reste inte helt frivilligt.

Karin Ersson från Möckelindsgården försökte förgäves övertala sin man Erik att stanna. Inte heller bondsonen Jon Jonsson ville i väg, men av kärlek lämnade han familjen och följde sin trolovade Karin Larsson.

Anna Spafford

Anna Spafford, född i Norge 1842, var den amerikansk-svenska kolonins karismatiska ledare. Hon levde
till 1923.

Från Göteborg gick färden med ångare till Palestina. Väl framme i Jerusalem införlivades så dalfolket i en enda församling tillsammans med The Overcomers och svenskamerikanerna som hade kommit från Chicago samma vår. Sammanlagt var de cirka 150 personer och gruppen kom att kallas The American Colony – den amerikanska kolonin.

Uppfostrades kollektivt

Enväldigt överhuvud var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.

Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.

The American Colony

The American Colony bestod från början av cirka 150 personer, varav många alltså kom från Sverige. Inga personliga ägodelar tilläts och alla måste leva i celibat. Här är gruppen fotograferad 1904.

© Llibrrary of congress

Till råga på allt utsattes de för ett hett klimat och nya sjukdomar. Tolv av svenskarna dog under de första fem åren, de flesta i malaria. Spafford tillät inte läkarvård och inga botemedel utöver bön. Den tidigare så dominerande Olof Larsson detroniserades helt av Anna Spafford. Han tvingades till slut till att bo ensam i ett litet skjul och fick inte delta i bönemötena.

Utåt sett skiftade kolonins anseende. Många i lokalbefolkningen uppskattade dess skola, där alla var välkomna oavsett religiös tillhörighet. Flera besökande svenskar, bland andra Selma Lagerlöf och en pastor Henrik Steen, var dock kritiska mot Spaffords hårda styre med brevcensur, angiveri och förbud mot att tala svenska.

Sålde souvenirer

Efter magra år med blygsamt jordbruk och djurhållning, som sköttes av dalfolket, fick ekonomin ett uppsving tack vare turismen. Kolonin hade en affär där de sålde souvenirer – till exempel kort med pressade bibliska växter – till rika människor som besökte det heliga landet.

Några medlemmar, bland andra svensken Lewis Larsson, lärde sig också att fotografera. Försäljningen av bilder från bibliska platser till Europa och USA blev snart den viktigaste inkomsten.

När Anna Spafford dog 1923 tog dottern Bertha över och släppte något på de stränga reglerna. Att dansa, röka och dricka alkohol blev tillåtet. Men flera var ändå missnöjda med familjen Spaffords översitteri och 1930 splittrades församlingen genom skiljedom där medlemmarna fick dela på tillgångarna.

Publicerad i Släkthistoria 3/2021