Djävulen avbildas ofta som ett mellanting mellan djur och människa.

© Art Heritage/Alamy/imageselect

Allt ont skylldes på djävulen

Den folkliga tron på djävulen kulminerade i Sverige under häxprocesserna på 1600-talet. Men denne ondskefulla gestalt är också vanlig i medeltida kyrkmålningar.

12 juni 2020 av Ingrid Kampås

Att Elin från gården Staxäng i Bro socken i Bohuslän var en trollkona hade redan bevisats när man utsatte henne för vattenprovet. Hon hade blivit kastad i vattnet med sammanbundna händer och fötter men hon hade inte sjunkit utan flutit. Alltså var hon skyldig till häxeri. 

Men Elin var stark och stursk och vägrade erkänna sitt brott trots att hon torterades med tumskruvar. Så länge hon inte erkände kunde man inte döma henne till döden. Bödeln försökte då att med handklovar bakbinda hennes händer på ryggen och sedan hissa upp henne med ett rep fäst i handklovarna, trots att hon var gravid. Utan resultat. Elin var ståndaktig.

Men efter många turer erkände Elin och även hennes man att de sysslat med att trolla för att förgöra andra människor. De angav också andra personer till domstolen men från dem kunde inga bekännelser om häxeri avtvingas. Elin och maken halshöggs och sedan brändes deras kroppar. Det var det vanliga förfarandet i Sverige under häxprocessernas tid. Det finns bara ett känt fall i Sverige där en häxa bränts levande.

Anklagelserna mot Elin var bland annat att hon hade ingått pakt med djävulen, med sitt blod skrivit in sig i hans bok och fått en egen små­djävul som tjänsteande. Dessutom hade hon haft samlag med djävulen vilket resulterat i flera barn. Slutligen beskylldes Elin också för att ha förgjort sillfisket.

Häxprocesserna krävde 300 liv

Rättegången mot Elin ägde rum 1670 och var en av alla de häxprocesser som pågick i Sverige vid denna tid. Det beräknas att ungefär 300 personer avrättades, de flesta kvinnor, innan ett antal lärda män lyckades få stopp på hysterin.

Det som hände Elin är ett enda litet utsnitt i en betydligt större berättelse – den om djävulens roll i svenskarnas historia och folktro.

Kristendomens djävul har kallats vid många namn: Satan, Puken, Hin håle, Mörkrets furste med mera. I Bibelns evangelier finns djävulen med från början i en berättelse där Jesus konfronteras med honom efter en vistelse i öknen. Men trots detta var denna ondskefulla gestalt under kristendomens första millennium och även dess första tid i Sverige mest en fråga för teologer.

Magin från asatron levde kvar

För Nordens del räknas medeltiden från ungefär år 1 000, när vikingatiden tog slut, fram till reformationen. Kristnandet av Sverige var en process som pågick under en stor del av medeltiden. Den magiska världsbilden som funnits i asatron övergick successivt i en kristen världsbild som på sitt sätt också var magisk. Det som framför allt kännetecknar en sådan är tron att inget sker av en slump utan allt måste ha en orsak. Blir man till exempel sjuk måste det bero på att någon illvillig person har förtrollat en.

 Vattenprov på misstänkt häxa. Flöt hon var hon skyldig, sjönk hon var hon oskyldig.

I en tillvaro full av oförklarligheter fanns det också ett djupt psykologiskt behov av att kunna sia om eller påverka framtiden. Magi användes därför inte bara för religiösa behov utan var ett sätt att hantera sjukdom, död, krig, kärlek och svält. Våra hedniska förfäder kallade spådomar för sejd. Den störste sejdaren av alla, den enögde guden Oden, kom senare att uppfattas som en motsvarighet till kristendomens djävul.

Den nya kristna tron blandades därför med den gamla asatron så att seder, bruk och trosföreställningar länge levde sida vid sida eller blandades samman. Det finns till exempel recept på trolldryck som rördes ihop under läsandet av Fader vår.

I början av medeltiden förekom det lagstiftning mot magi men straffen var inte särskilt allvarliga. En av anklagelserna kunde vara att man åkallat just Oden för att få framgång i till exempel kärlek, eller orsaka olycka för någon annan. Domstolarna såg oftast dessa beskyllningar som skvaller och vidskepelse och de som låg bakom dem kunde själva anklagas för förtal.

Djävulen blev Guds motpol

Under högmedeltiden kom dock trolldom att uppfattas som en allvarligare fiende för kyrkan och djävulen beskrevs då oftare som en motpol till den gode allsmäktige guden. Denna gestalt användes för att förklara ondskan och eftersom världens undergång sågs som nära förestående måste Guds främsta fiende bekämpas var än djävulens inflytande kunde anas.

Samtidigt kunde djävulen också betraktas som Guds verktyg för att straffa människorna under livet och i helvetet om de inte bättrade sig.

Djävulen beskrevs som en ande utan kropp, en fallen ängel. Många ansåg dock att denna onda ande kunde använda djurs och döda människors kroppar för att manifestera sig. Vissa trodde också att djävulen kunde skapa sig en kropp genom att komprimera luft.

Efter att ha slutit förbund med djävulen kunde häxor flyga till Blåkulla och fira mässa. Här en etsning av Francisco Goya.

Djävulspakter från 1300-talet

På 1300-talet omnämns för första gången så kallade djävulspakter i skandinaviska kyrkliga dokument. Med det menades att människor slutit förbund med djävulen för att få magiska krafter. Med hjälp av sådana ansågs de kunna förflytta sig genom luften till en plats kallad Blåkulla där de bland annat firade mässor med djävulen och hans smådjävlar. Där gjordes allt bakvänt. Predikningarna handlade om ondska och man sjöng psalmer som hyllade den onde.

En pojke som hette Göran och var från Öster­våla socken i Uppland berättade år 1675 hur han förts till Blåkulla av några kvinnor. Kvinnorna hade ridit på män som de parkerat upp och ner och sedan pissat i deras hår och skägg, innan de gick in i djävulens festsal med ryggen först. Handslaget med djävulen var med vänster hand och häxorna satt sedan med ryggen mot bordet och sträckte händerna bakåt när de åt. 

Om någon häxa råkat i onåd fick hon agera ljusstake, djävulen ställde henne upp och ned på bordet och satte ett brinnande ljus mellan hennes ben. Maten var ormar och grodor men förtrollad så att den såg ut som delikatesser. Dansen som följde efter måltiden dansades baklänges medan djävulen klappade takten med sin svans. Sedan sa Göran att innan häxorna åkte hem igen roade de sig med ett rejält slagsmål.

Rätten trodde på Göran

Rätten menade att Göran inte kunnat fantisera ihop det som hänt, för även på andra håll hade liknande vittnesmål avgivits. Vad de inte tänkte på var att hans berättelse ingick i vandringssägner som spreds under dessa år. Vittnen som Göran upprepade egentligen bara det de hört, med tillägg av egna hugskott. Göran är också ett typexempel på en företeelse som kallades ”barnaförande”, att barn rövades av häxor och tvingades följa med till Blåkulla.

Detta tyska kopparstick visar häxprocessen i Mora 1670. Längst fram ses förhörskommissionen med kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en grupp fängslade häx- och trollkarls­anklag­ade mot bålet där några dömda redan brinner. Runt elden syns häxor som för bort barn på kvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar i luften.

Sex med djävulen

Under häxprocesserna var förhörsledarna särskilt intresserade av allt på Blåkulla som hade med sex att göra. De visste ju att besökarna också deltog i sexuella orgier med djävulen och hans anhang och borrade gärna extra i hur det gick till.

En stackars ogift gammal piga i Lövånger fick frågan hur hon hade upplevt samlaget med djävulen, hon var ju ovan vid sådana ”sysslor”. På det svarade hon att det varit varken ont eller gott. Det var ett väntat svar för sex med djävulen sågs inte som njutbart eftersom hans lem var så iskall. Före samlaget firades det dock bröllop med djävulen men barnen som häxorna födde efter en kort tids graviditet var odjur och djävulen åt upp en del av dem.

Orsaken till att det oftast var kvinnor som anklagades för häxeri var att de i allmänhet betraktades som veka, lättpåverkade och kroppsligare än männen. Djävulen förknippades med det kroppsliga som ansågs ont och Gud med det andliga som var gott. Liksom helgonen ansågs kunna förmedla kontakt mellan Gud och människa påstods häxorna kunna göra detsamma i förhållande till djävulen.

Djävulen i kyrkan

Under medeltiden blev djävulsfigurer allt vanligare inom konsten. Medan Jesus och änglarna målades vackra och ljusa framställdes Djävulen och demonerna som fula och svarta eller som varelser med djuriska attribut som bockfot och horn. På kyrkmålningar lyfts de saliga mot himlen till Gud och de fördömda seglar ner i helvetet där de pinas för evigt av djävulen.

År 1487 kom boken Häxhammaren ut och bidrog starkt till att häxprocesserna tog fart i Europa. På grund av den utbredda och starka tron på djävulen brändes häxor på många platser och på liknande sätt som i den inledande berättelsen från Bohuslän.

Ett vanligt motiv finns i till exempel Söderby-Karls kyrka i Uppland – målningen föreställer en bondkvinna som kärnar smör tilsammans med djävulen. 

© Olle Norling/Upplandsmuseet

Upplysningen gjorde upp med häxorna

När upplysningens tankar om förnuft bröt fram på 1700-talet blev häxor ovetenskapliga. Men det betydde inte att djävulen avskaffades. Istället för att ingå pakt med honom kunde man bli besatt av honom eller någon av hans smådjävlar. Nu föddes tanken om ”besten inom mig”. Det gällde att hela tiden vara på vakt mot sina djuriska onda drifter så att inte djävulen fick övertaget över en.

Under 1800-talet kom romantiken som en motrörelse till det förra seklets förnuftstro och materialism. Nu skulle det onda hanteras och bearbetas. Det gjorde man inte minst inom litteraturen där man frossade i skräckromaner, exempelvis Robert Louis Stevensons bok
Dr Jekyll och Mr Hyde. Den hygglige Dr Jekyll dras till det omoraliska och uppfinner en trolldryck. Denna dryck förvandlar honom till den fule Mr Hyde som människor uppfattar som djävulen själv. Mr Hyde gör allt det förbjudna som den gode Dr Jekyll aldrig vågar. Bokens sensmoral är att man inte ska ge efter för djävulens lockelser för då kan man bli helt besatt.

Freud och Nietzsche

I slutet av 1800-talet förklarade filosofen Nietzsche att Gud var död, men djävulen blev bara delvis dödförklarad. I det sekulära samhället fruktade man onda vetenskapsmannen istället för onda andar. Och med Sigmund Freud och hans psykoanalys övergick teorin om djävulsbesatthet till att handla om människans omedvetna, djupt dolda begär.

Idag har djävulen, i många kristnas tankar, fortfarande sin plats som Guds fiende. Andra kristna ser honom bara som en symbol för ondskan. Däremot är han högst levande i allt från skräckfilmer till reklam. djävulen är i reklamen den som står för njutning, det förbjudna och livsbejakande och det går till och med att sälja parfym med hjälp av honom.

Publicerad i Släkthistoria 12/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...