Einar Wallquist var provinsialläkare i ett område större än Skåne och Blekinge. Här hos en samefamilj 1954.

© Sjöberg bild

Einar Wallquist blev Lappmarksdoktorn

Einar Wallquist blev känd som Lappmarksdoktorn. Men han var inte bara läkare utan även författare, konstnär, forskare och museiman.

16 maj 2020 av Karl-Olof Andersson

Einar Wallquist föddes 1896 i Steneby församling i Dalsland och växte upp på Långeds bruk, där hans far Carl-Edvard Wallquist var disponent. Han tog studenten i Västerås och utbildade sig därefter till läkare vid Karolinska institutet i Stockholm.

Det var en enorm utmaning som mötte honom då han 1922, tjugosex år gammal, kom till Arjeplog i Norrbotten som provinsialläkare. Helt utan kollegor skulle han sköta sjukvården i ett distrikt som till ytan var lika stort som Skåne och Blekinge tillsammans. Området bestod dessutom till största delen av väglöst land. De människor han skulle betjäna som läkare var till största delen fattiga nybyggarfamiljer, som levde utspridda i ensliga gårdar eller små byar, och samer som flyttade med sina ren­hjordar.

1800-talet levde kvar

Wallquist har i många sammanhang – intervjuer, radioprogram och i sina böcker – berättat om hur den bygd han kom till som ung läkare tedde sig. Här i en intervju i boken Lappmarksdoktorns land av Kurt Kilberg:

Det var den gamla lappmarken som mötte mig med nomader som åkte i sina pulkor, var skinnklädda och talade lappska. Nybyggarna å sin sida var avlägset boende i skogarna. De ville gärna ha stora sjöar att fiska i, stora skogar att jaga i och myrar att slå på. Det var ett mycket isolerat område med en kvardröjande 1800-talskultur.

Doktorns resor blev ofta långa, mödosamma och inte sällan dramatiska. Sommartid åkte han de korta sträckor där det fanns farbar väg i en öppen T-Ford.

Sedan blev det vandring längs stigar och rodd över sjöar. Iskalla vinterdagar och nätter fick han resa nedbäddad i en långsläde, dragen av långsamma hästar vana vid skogskörslor. Inte sällan fick han ta till skidorna de sista milen.

Ofta fick Einar Wallquist ta sig fram på skidor genom väglöst land. Bild från 1941.

© Sjöberg bild

Trettio mil i släde

I sin debutbok Kan doktorn komma? (1935) berättar Wallquist om en sådan slädfärd. Först åkte han från sitt hem i Arjeplogs kyrkby och kommuncentrum till byn vid det södra kapellet, där han skulle ta emot patienter under några dagar. Därifrån kallades han till en sjuk kvinna vid sockengränsen i en annan del av distriktet. Färden gick med släde. Snön längs de obanade vägarna var så djup att hästarna fick förses med snöskor, och uttröttade bytas vid gårdar längs vägen.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

När han kom fram visade det sig att patienten, hustrun i en ensligt belägen nybyggarstuga, var kärnfrisk och mådde bra. Hon hade blivit sjuk av längtan efter sin man, som varit borta på jakt, men frisknat till när han kom hem. När Wallquist kom hem från den resan hade han åkt drygt 30 mil i släden!

Stannade i Lappland livet ut

Wallquist tog sällan betalt vid sina sjukbesök hos mindre bemedlade patienter i fjällbygden. ”Vi skriver upp det i snön och låter solen kvittera det till våren”, kunde han säga.

Han hade tänkt stanna i Arjeplog några år – ett ungdomligt äventyr och en erfarenhet att bära med sig i livet – och sedan att återvända söderut. Men ju mer han lärde känna människorna, naturen och förhållandena här uppe, desto mer fäst vid landsändan och dess folk blev han, och han kom att stanna livet ut.

Debutboken en succé

Det var som författare Wallquist först blev känd. Debutboken kom till närmast av en slump. Den bygger på brev som Wallquist skrev till en syster med berättelser om människor, händelser och miljöer han mötte i sitt arbete. Några vänner övertalade honom att samla breven och skicka dem till Bonniers förlag – och det blev en succébok.

Debuten följdes av ett tjugofemtal böcker, som fick övervägande positiv kritik, översattes till fjorton språk och såldes i stora upplagor. Wallquist blev känd som ”Lappmarksdoktorn” långt utanför Sveriges gränser. Han intervjuades i tidningar och berättade i ett radio­program.

Tavla med fjällandskap målad av Lappmarksdoktorn Einar Wallquist.

Under sina resor samlade Einar Wallquist inspiration till sin konst. Här ett fjällandskap.

Började teckna människor han mötte

De flesta av hans böcker har skönlitterär karaktär men bygger, liksom debuten, på hans upplevelser och erfarenheter som läkare i lappmarken. Där skildras många dramatiska händelser: utryckningar till svårt sjuka, operationer under primitiva förhållanden, transporter av sjuka i slädar, pulkor och roddbåtar, sorgen och besvikelsen då han inte hinner fram i tid. Men också människors berättelser om vardagsliv och livserfarenheter, avlyssnade vid sjukbäddar,
i kåtor och bondkök.

Wallquist hade tecknat och målat ända sedan barndomen. Efter författardebuten plockade han fram även de talangerna. När han mötte människor under sitt arbete som läkare, bad han ofta om att få teckna deras porträtt. Under hans år i yrket blev det många bilder, tecknade med känslig hand och speglande, inte bara ansikten utan också levande människor.

På resor eller strövtåg i bygden kunde han också stanna till, ta fram skissblocket och en bild växte fram: en vy över ett fjällandskap, en grå by eller gård inbäddad i snö med röken stigande ur skorstenarna, en stig som slingrar sig fram mellan knotiga dvärgbjörkar och rankiga granar. Många av teckningarna ingår som illustrationer i hans böcker. Det blev också målningar, efterfrågade såväl av folk i bygden som konsthandlare och konstintresserade i hela landet. Idag finns Wallquist representerad på flera museer och hans verk säljs på kvalitetsauktioner.

Samlade äldre föremål

Tiderna förändrades mycket i Lappland under Wallquists fyrtio år som läkare där, från 1922 till pensioneringen 1962. Vägnätet byggdes ut, bilarna blev allt fler, många gårdar fick moderna bekvämligheter som vatten och avlopp och värmeelement. Motorsågen revolutionerade skogsarbetet. Radio, film och till sist också tv förde den övriga världen närmare, klädvanor, seder och bruk förändrades.

Wallquist såg hur människorna började tappa intresset för föremål som hörde den gamla kulturen till: bruksföremål, hantverk, kläder och smycken. De vårdades inte längre, riskerade att förstöras, kanske kastas bort. Han började då köpa och samla äldre föremål från same- och nybyggarkulturen.

Einar Wallquist kollar blodtrycket hos en patient som ligger nedbäddad i sin kökssoffa. Bild från 1950-talet.

© Sjöberg bild

Silvermuseet Wallquists skapelse

Vid sin pensionering från läkartjänsten hade Wallquist en stor samling, som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Tills han under en promenad fick ögonen på den gamla nomadskolan från 1854, som stod övergiven och höll på att förfalla. Där skulle kunna bli ett museum, kom han på.

Det tog några år innan ärendet hade vandrat igenom de kommunala instanserna, anslag beviljats, samlingarna ordnats och de första utställningarna skapats, men i oktober 1965 kunde Silvermuseet invigas. Läkaren, författaren och konstnären Einar Wallquist blev nu också museiman och forskare.

Wallquists ursprungliga samling har genom åren kompletterats med nyförvärv, och museet återspeglar idag Arjeplogs historia och kultur från förhistorisk tid till nutid. Det har också utvecklats till ett centrum för forskning och studier inom områden som arkeologi, etnologi och kulturgeografi.

I museets ”skattkammare”, Silversalen, finns den största samlingen i sitt slag av samiska silverföremål: bägare, kåsor, skedar och utsmyckningar på högtidsdräkternas kragar och bälten. Silvret var ursprungligen samernas ”sparbanksböcker”, och de hade inget emot om det ekonomiska resultatet av deras hårda nomadliv återspeglades i vackra föremål och klädedräkt.

Omdiskuterad gärning

Einar Wallquist fick genom sin läkargärning och sina insatser för skogs- och fjällvärldens människor deras förtroende, i många fall kanske också kärlek. Men han var inte okontroversiell.

Han kritiserades för att alltid kalla samerna för ”lappar”, men menade själv att det inte låg något nedvärderande i det, utan bara var en språkfråga. Det hette lapp på svenska och same på samiska, och han talade svenska.

Det fanns också de som menade att han utnyttjade sitt övertag som läkare, då han kom över värdefulla föremål till sin samling billigt. Till hans försvar framhölls att han gjorde det för bevarandet och aldrig för egen vinning. Vilket ju också bekräftas av att han skänkte hela sin samling till Silvermuseet, som ägs och drivs av en kommunal stiftelse.

Einar Wallquist förblev ogift livet ut, men adopterade två barn från Arjeplog, Stina och Alrik. Han arbetade på Silvermuseet till några dagar före sin bortgång 1985, 89 år gammal.

Publicerad i Släkthistoria 11/2019

Läs också

Kanske är du intresserad av...