Familjedramat bakom Stockholmsidyllen

Jag glömmer nog aldrig när jag på sommarlovet 1964, mellan tredje och fjärde ring, satt på en uteservering i Paris och i min hand fick en svensk tidning med förstasidesnyheten att tandläkaren Robert Aspelin var mördad.

Jag visste att Robert, min farmors kusin, var försvunnen sedan ett par år tillbaka, men nu rullades berättelsen om ett av de hemskaste morden i svensk kriminalhistoria upp, det så kallade Kakelugnsmordet: en bankjurist hade förskingrat sin klients – Roberts – arv och sedan slagit ihjäl honom, styckat honom och eldat upp kroppsdelarna i sina kakelugnar.

Vår familj kom in i bilden samma höst eftersom vi, även om vi inte var särskilt nära släktingar, ändå var närmast anhöriga och fick överta allt lösöre.

Skioptikonbilder

I den stora oredan kunde jag ta hand om ett antal fotografier och skioptikonbilder på glas från Roberts föräldrahem vid Linnégatan i Stockholm och från somrarna på Utö. Fotograf var Roberts far Mauritz Aspelin, en konstnärligt begåvad läkare i förra sekelskiftets Stockholm.

Bilderna för oss till ett av de första av de mer högklassiga bostadshusen på Östermalm från den tid då stadsdelen ännu kallades Ladugårdslandet.

Den unga stadsläkarfamiljen Aspelin hade 1883 flyttat in på Linnégatan 5 i en våning två trappor upp som bestod av sex rum samt jungfrukammare bakom köket. En torrtoalett låg i ett garderobsliknande utrymme i anslutning till serveringsrummet.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Mauritz Aspelin var nytillträdd som andre stadsläkare i Stockholm. I adresskalendern kunde man läsa att han tog emot sjukbesök i sitt hem varje vardagseftermiddag mellan klockan tre och fyra och på helgdagar mellan nio och tio på förmiddagen. Mellan klockan halv tio och halv elva hade han mottagning på sin expedition i länsfängelsets hus vid Myntgatan.

Som andre stadsläkare hade han uppgiften att sköta sjukvården i fängelserna och ha överinseende över stadens obduktioner. Det är omvittnat att han visade stort intresse och medkänsla för de människor han träffade i tjänsten – brottslingar, sinnessjuka och prostituerade. Han hade en mängd uppdrag i olika filantropiska stiftelser och var samtidigt föreståndare för besiktningsbyrån för prostituerade, som låg i Gamla stan.

Mauritz Aspelin föddes i Båstad

Mauritz Aspelin var en rikt begåvad man med ståtlig gestalt – huvudet högre än de flesta – och med något av renässansmänniskans mångsidighet. Han uttryckte sig väl i text, var en skicklig akvarellist och fotograf samt en god sångare, spelade luta, mandolin, gitarr och cittra. Dessutom var han en omtyckt sällskapsmänniska och sångarbroder – men han kunde också vara förödande med sin auktoritära hållning.

Denne mångkunnige man var född 1849 i Båstad som son till en välbärgad sjökapten. År 1880 gifte sig Mauritz med en ett år yngre barndomsvän från Båstad, Hilda von Hausswolff. Hennes far var postmästare, men han hade tidigare ägt ett litet säteri i trakten, Kärragårda vid Hallandsåsens sydöstra sluttning i Tostarp, där Hilda var född.

Den stora flyttdagen i oktober 1883 flyttade Mauritz och Hilda med sin lilla tvååriga dotter Signe in på Linnégatan 5. Hela den lösa inredningen var nyinköpt och vi får av Mauritz fotografier en ovanligt fin föreställning om hur ett modernt hem kunde se ut vid denna tid.

Dagböcker om livet på Linnégatan

Doktorns mor Mathilda Aspelin blev änka ungefär samtidigt och efter det att hon sålt sin gård i Båstad flyttade hon till Stockholm och bodde hos sin son och svärdotter till sin död 1891. Hennes dagböcker berättar om ett stort umgängesliv, många fester på Linnégatan och sommarvistelse på Trevinge gård i Nacka, men också att hennes son arbetade mycket och föreläste på kvällarna både på Läkarsällskapet och på Polishuset.

Det hände att hon grät bittert över att svärdottern hade varit elak mot henne och ibland kände hon att hon bodde på undantag, fast hon betalade så väl för sig varje kvartal och nästan varje kväll tog hand om Signe.

Sommaren 1885 skriver Mathilda Aspelin i sin dagbok att en ung vacker kvinna, Anna Janssen, grosshandlardotter från Göteborg, har hälsat på i hemmet på Linnégatan. Hon presenterades av en av Hildas väninnor och kom samma höst att gifta sig med doktor Aspelins kollega, distriktsläkaren Carl Scholander.

Familjerna Aspelin och Scholander blev bästa vänner, och några somrar i början av 1890-talet tillbringade de tillsammans på Nacka gård. Mauritz fotograferade som vanligt dessa somrar, och det finns ett antal bilder av Anna Scholander. Alla är vackra och på nästan alla småler hon, på ett förälskat sätt skulle man i efterhand kunna säga. Annas man finns inte med på någon bild.

På flera fotografier ser vi Anna och Hilda samtidigt. Ett par sådana bilder har Mauritz kolorerat. På den ena sitter de på en bergsknalle, Hilda med sitt parasoll och Anna med sin hund Tom i knäet. Kvinnorna är till utseende och sätt mycket olika, men de ser ut att ha trevligt tillsammans.

Den andra bilden är tagen en kylig försommardag året därpå, 1893. Väninnorna är fotograferade vid den vackra, men lite felmonterade 1700-talskakelugnen på Nacka gård. Hilda sitter inlindad i en filt. Hon är klen och väntar barn i slutet av sommaren. Anna förbereder en brasa.

Hilda Aspelin dog i barnsängsfeber

Nästa bild är tagen i rummet intill den 8 september samma år. Hilda födde en son den 19 augusti och elva dagar senare dog hon i barnsängsfeber. Pojken döptes till Robert. Mauritz har tagit bilden av den tolv år gamla Signe med sin nyfödde bror på mammans begravningsdag. Det kala, kalla rummet – en kammare bakom salen på Nacka gård – understryker sorgen.

Efter Hildas begravning flyttade Mauritz och barnen, och även Scholanders, in till Stockholm då sommaren var över. För Aspelins väntade en helt ny tillvaro. Men också för Anna Scholander hade allting förändrats.

Anna Scholander lämnade hemmet

Hon tillbringade sömnlösa nätter i sin mans mottagningsrum. Den 20 september, tolv dagar efter begravningen, reste hon hemifrån med motiveringen att hon måste vårda sin hälsa. När hennes sjuåriga dotter Ellen bad henne stanna sade hon att om hon inte reste så skulle hon dö.

Hennes man, förtvivlad över hustruns utmattade tillstånd, bad sin syster komma för att ta hand om hemmet när han med två dagars varsel fick beskedet att Anna skulle resa och sannolikt vara borta länge.

I en låda i hustruns skrivbord fann han senare en till honom ställd och i vittnens närvaro undertecknad skrivelse där hon klarlade att ”hon lämnade hemmet i avsikt att ej mera dit återvända ... att äktenskapet blivit en olidlig börda samt att hennes beslut var oåterkalleligt och frukten av ett långvarigt och moget övervägande ... ”

Karl Staaff företrädde Anna

Anna reste först till sin syster i Göteborg, så till en bror som var affärsman i Hamburg, men längsta tiden bodde hon i München hos en yngre bror, Otto Janssen, som var konstnär och tillhörde en svensk konstnärskoloni där.

På svensk-norska konsulatet i München gav hon den liberale politikern och advokaten Karl Staaff fullmakt att föra hennes talan vid rättegången rörande skilsmässan. Detta hjälpte nu inte. Den slutliga domen den 11 april 1894 föreskrev att Anna Scholander ”av ondska och motvilja förlupit make och barn” och därmed förverkat sin lott i boet liksom rätten att uppfostra dottern.

Skandaltidningen Fäderneslandet var snabb med att sprida ryktet att Anna hade ”lurat” sin man när hon tröttnat på sitt äktenskap.

Ellen grät vid den vackra pastellmålningen av sin mamma som hängde i salongen i familjens hem, till dess tavlan togs ner. Doktor Scholander gjorde allt för att ta hand om sin lilla flicka. Han anställde så småningom en husföreståndarinna, Dagmar Bråkenhielm, som han gifte sig med redan hösten 1894.

Jul på Linnégatan 1894

Nästa bildsvit är från julen 1894. Julaftonsbilden från matsalen på Linnégatan, som Mauritz fotograferat med självutlösare, låter oss inte ana att det råder spänning i den högborgerliga idyllen.

Mauritz väntade på att Anna skulle komma tillbaka till Stockholm efter nyår; hon tillbringade julen hos sin syster i Göteborg. Signe ville helst inte höra talas om Anna, och lille Robert, som mest varit hänvisad till jungfrurna, hade nyligen legat allvarligt sjuk i engelska sjukan i likhet med många andra ”flaskbarn”. Som men efter sjukdomen blev hans ben ”sabelformade”.

I februari 1895 gifte sig Mauritz med Anna. De valde att vigas i Göteborg för att slippa uppmärksamhet. Skandalen kring Annas skilsmässa medförde att de många umgängesvännerna drog sig undan. Det förefaller också som om paret ville vara för sig själva, nu när livet hade gett dem chansen.

Hemlivet blev centralt för Aspelins

Ett par gånger i veckan tjänstgjorde de tidigare vännerna Aspelin och Scholander i samma mottagningsrum på Besiktningsbyrån för prostituerade, utan att växla ett ord med varandra. Så fortfor det i över tjugo år.

Med Anna stod hemlivet i centrum på ett nytt sätt hos Aspelins. Något stort umgänge hade man inte längre. Anna och Mauritz var så ofta som möjligt tillsammans med barnen, läste, sydde, målade, spelade och sjöng eller ägnade sig åt friluftsliv med långa gemensamma promenader.

Anna hade förlorat sin dotter. De träffades inte på nästan tio år, men det hände att Anna gick till Ellens skola för att få en skymt av flickan. Först vid hennes konfirmation hörde Anna av sig med ett brev och ett smycke som hon själv hade fått av sin mor, förklarande att hon inte önskat att Ellen skulle slitas mellan två. Ellen kom aldrig över sorgen att Anna hade övergivit henne, och hon kunde aldrig mer kalla Anna för mamma.

Bilder ur vardagslivet på 1890-talet

Istället tog sig Anna an Robert som om han varit hennes egen son. Signe. däremot, vägrade svartsjukt att acceptera sin styvmor, och deras relation förblev spänd livet ut. Detta hindrade dock inte en fast gemenskap familjemedlemmarna emellan.

Om kvällarna brukade familjen samlas kring matsalsbordet under fotogenlampan, då husfadern läste högt ur någon bok som alla var intresserade av, till exempel Sven Hedins reseskildringar, medan Anna handarbetade och Signe målade. Regelbundet hade de konversationsaftnar på engelska.

En serie fotografier från slutet av 1890-talet är unik genom att den visar hemmet på Linnégatan med dess invånare i daglig sysselsättning. Trots att bilderna nödvändigtvis är arrangerade ger de oss intryck av att vara ögonblicksbilder, som tagna ur en film. Detta påminner oss om att fotografikonsten befann sig i dramatisk omvälvning med genombrottet för den rörliga bilden – den första filmvisningen i Stockholm gick av stapeln under den stora utställningen 1897.

Barnen Aspelin får ta plats

En annan märklighet är att barnen har en så framträdande plats, framför allt lille Robert. Han tillåts synas, han får ha sitt gymnastikrep i salongen och han får vara i herrummet. Ellen Keys ”Barnens århundrade” har ännu inte inletts, men vi märker att det är under förberedelse.

År 1896 började familjen tillbringa somrarna på Utö. På en av Mauritz bilder ser man Robert stå bredvid Anna när hon packar koffertarna inför flytten till sommarnöjet – en situation som Hasse Z har beskrivit bättre än någon annan i sin bok Lurgatan 5:

”Det var inte bara packningen som var besvärlig. Våningen skulle ha sin sommarbehandling. De stoppade möblerna beströddes med malpulver och kläddes i överdrag, ljuskronorna fingo sina tygpåsar och mattorna, piskade och fina, rullades ihop. Man hängde till och med skynken för speglarna för att skydda dem mot flugor. Det var den stockholmska sommarvåningen på 80- och 90-talen. I den bodde familjefadern, då han som gräsänkling uppehöll sig i staden, fem–sex dagar i veckan.”

Flytt till Sibyllegatan

Våningen på Linnégatan saknade varmvatten och elektricitet, och familjen var helt beroende av de två eller tre jungfrurna. Anna var själv duktig i husliga göromål och var därför sällan nöjd med deras arbete:

”Den som hade sitt hem inrättat så man slapp de varelserna. Skulle jag sätta bo, kunde jag allt ordna så att man slapp dessa individer. Jag skulle inte ha annat än skinnmöbler och trästolar i sängkammaren och värmeledning, och bo i ett modernt hus, där man kan stjälpa ut allt avskräde i köket som sluttar i ena hörnet och där en avloppstrumma finns för allt, både vått och torrt”, skrev hon i ett brev i början på seklet 1900, med ett mera försiktigt tillägg: ”Ja, detta blir för en kommande generation.”

Efter påsk 1907 flyttade familjen till en våning i ett nybyggt hus på Sibyllegatan 6. Här fanns hiss, elektricitet och badrum. Båda barnen bodde fortfarande hemma. Signe var tjugofem år och studerade vid Högre konstindustriella skolan, Robert gick i Beskowska skolan.

Elva somrar på Utö

I elva somrar, mellan 1896 och 1907, bodde familjen Aspelin på Utö, ”Lycksalighetens ö” som Robert kallade den. Utö hade, sedan gruvan på ön stängdes 1879, etablerats som ett semesterparadis för Stockholmseliten, bland annat konstnärer och författare. Aspelins bodde i den så kallade Bokhållarbostaden, ett gammaldags trähus med brutna tegeltak nära gruvan.

Robert upplevde sitt livs lyckligaste somrar på Utö. Han fyllde tre år under den första sommaren och fjorton under den elfte i ordningen.

Man kan följa hans uppväxt genom faderns laterna magica-bilder, det vill säga glasdiapositiv i storformat som Mauritz sedan färglade i gouache. Liksom bilderna från hemmet på Linnégatan har Mauritz Aspelin regisserat fotografierna från sommarön med stor precision. Han ger oss en berättelse om sommarlivet och vi får följa Robert under barndomens alla år.

Mauritz visar oss den positiva sidan av sitt stora engagemang i sin son; den negativa var att han ställde stora krav som den unge mannen aldrig kunde uppfylla. Otvetydigt talar bilderna också om den ömsesidiga kärlek som rådde mellan Mauritz och Anna.

Kringflackande sommarvistelser

Aspelins hade nog bott kvar på Utö om inte ägaren till Bokhållarbostaden hade retat doktor Aspelin när han ville höja hyran. Aspelins valde i stället Torekov för sommaren 1907, på rekommendation av en vän till familjen. År 1908 var man i Leksand, så i Båstad året därpå, fyra somrar därefter på högfjällspensionatet i Fjällnäs i Härjedalen och två somrar under första världskriget i Fiskebäckskil och Strömstad.

Först 1917 återkom Aspelins till Utö, men därefter blev det åter mest kortare besök. Mauritz föredrog på sin ålderdom sin barndoms Båstad, där han hyrde en villa från tidiga våren till sena hösten. Efter hans död hösten 1926 var Anna och Robert mer ofta på Utö.

Vi kan följa dessa somrar i skärgården genom Annas anteckningar, och vet till exempel att den ”långa, regniga och trevliga” sommaren 1928 hade Robert, då medicine kandidat och tandläkare, en motorbåt som han gärna var ute med. Robert och Anna bodde tillsammans på Bragevägen i Lärkstan fram till hennes död 1931.

Robert Aspelins svåra liv

Robert trivdes aldrig där han än var, han misstrodde alla utom styvmodern, som var den enda han någonsin älskade och vars ord han ständigt hade på sina nedskrivna minneslistor. Han hade blivit tvingad av fadern att läsa till läkare men trodde att han fick alla sjukdomar som han läste om, även havandeskap, så han kunde inte fortsätta.

Han tog examen som tandläkare men praktiserade i stort sett aldrig. Han ville bli konstnär och gick på Otte Skölds målarskola, men det blev ingenting av det heller.

Han klarade inte av att leva, var vissa tider intagen på Beckomberga men kunde försörja sig tack vare ett hyggligt arv. När det tog slut följde några svåra år, och Robert fick arbeta som ”grågosse”, ett slags arbetsmarknadsåtgärd, på thoraxkliniken vid Karolinska sjukhuset.

Särskilt mycket hade Robert inte haft att göra med Signe under årens lopp. Hon hade levt ett bra liv som ogift teckningslärarinna, ofta på resande fot och ständigt verksam med att måla akvareller. Hon lever kvar genom sina charmfulla barnböcker Småttingarnas svampbok (1909), I leksakslandet (1911) och Nisses resa jorden runt (1920).

Bankjuristen och förskingringen

När Signe Aspelin dog 1962 och Robert ärvde hennes förmögenhet hade han satt sig för att leva förståndigt och sparsamt. Men då hade den mörke bankjuristen redan dykt upp och inlett den förskingring som skulle leda till Roberts död.

Själv fick jag en gång anledning att besöka Aspelins gamla våning på Linnégatan. Det var när jag i början av 1970-talet arbetade på Stockholms stadsmuseum och skulle dokumentera det hundraåriga huset inför rivning.

Jag gick genom de starkt förändrade rummen och hade svårt att känna igen mig från Mauritz fotografier. Men på en av kakelugnarna fanns ett visitkort från en svunnen tid – målade blommotiv och figurer som inte hörde till kakelugnens egen ornamentik.

De måste ha utförts av Signe eller kanske familjens nära vän, konstnärinnan Fanny Hjelm – det sista minnet av den kultiverade Östermalmsfamilj som här har fått träda fram som representant för Stockholmsliv kring sekelskiftet 1900.

Publicerad i Släkthistoria 7/2017