Dejting före internet – att träffa den rätte

På Sörmlands museum finns ett brev bevarat från 1880-talet som visar hur viktig dansen kunde vara för kärleken: ”Jag önskade att det skulle bli någon dans på något håll medan jag var hemma, men min önskan blef ej uppfylld, det hade varit roligt att få träffa dig på en dans och få dansa med dig, som jag älskar, ja jag vill nu uppriktigt säga till dig hvad jag många gånger har tänkt när vi har varit tillsammans. O Hulda! Jag älskar dig så ömt, som någon kan älska en flicka.” Här får alltså ett brev illustrera dansens betydelse. Och kärleksbreven ska vi återkomma till.
Ett annat sätt att visa sina ömma känslor, än att skicka brev, var att ge flickan en liten present. Vackert snidade skedar var vanligt. Flickorna kunde ge dekorativa flätor eller ”dockor” av lingarn till pojkar de tyckte om. Annars var det i allmänhet männens uppgift att uppvakta. Kvinnor fick snällt sitta och vänta, om det inte var skottdagen så klart. Då var det ombytta roller och kvinnor fick fria (hur vanligt detta var är dock osäkert, kanske handlade det mest om ett skojfriskt upptåg).

Träffades på dans gjorde man förstås också i de övre samhällsklasserna på 1800-talet och där var det baler som gällde. Paren virvlade runt i valser och fransäser. För de unga var målet med dansen att hitta någon att gifta sig med, helst så fort som möjligt, så att man inte hamnade på kartan över överblivna. På balerna blandades undertoner av erotik med sträng etikett. Längs väggarna satt den äldre generationens kvinnor, de så kallade ”sittfruarna”, och övervakade. Att vara närgången passade sig naturligtvis inte, eller att dansa flera gånger i rad med samma person.

Flickorna som gjorde sitt första år i sällskapslivet kallades för debutanter och var minutiöst förberedda med danslektioner och social träning. De var medvetna om att deras uppgift var att attrahera männen och att giftermål var deras enda karriärväg. Men konkurrensen var stenhård. Herrarna flockades kring de populäraste flickorna som snabbt fick sina danskort fulltecknade. Danskorten var små pappersark där kvällens dansprogram stod uppräknat. När en dam hade lovat bort en dans skrev hon upp kavaljerens namn med kortets vidhängande blyertspenna. Att åka hem från en bal med ett halvtomt kort hörde förmodligen till den tidens mest plågsamma tonårsupplevelser.

Det var på balerna och i städernas livliga sällskapsliv som överklassen enklast hittade kärleken. Svårare var det för flickor som växte upp på ödsligt belägna gods. De fick sätta hoppet till att någon yngling kom och knackade på, vilket faktiskt hände. Unga män var ofta på bildningsresor, eller på väg till universitet och militärskolor. Längs resvägen hälsade de gärna på i slott och herrgårdar med hänvisning till mer eller mindre nära släktskap. Om det bodde en söt dotter i huset, var de så klart än mer angelägna.
Bekantskapen kunde sedan fortsätta per brev. Flörten flyttades till papper där paret kunde lära känna varandra och bygga sin gemensamma kärlekshistoria – lite som dagens dejting-chattande på internet. Det gällde dock att vara medveten om att breven kunde komma att läsas högt eftersom de inte var privata på samma sätt som idag. ”Läs ej högt” skrev en del som varningar före vissa stycken, för säkerhets skull.

Att gifta sig var norm på 1800-talet i alla samhällsklasser. Äktenskapet var förutsättningen för ett tryggt liv och en investering för framtiden. Att gifta sig och få barn var Guds vilja och familjen sågs som samhällets grundsten. Andra sätt att leva tillsammans var inte accepterat. Sex före äktenskapet var brottsligt till 1864 och homosexuella tvingades förtränga eller smyga med sin kärlek. Ända till 1944 var homosexualitet olagligt i Sverige.
En som vågade kritisera äktenskapet var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Han förlorade sitt lärarjobb på grund av romanen Det går an där sergeanten Albert och mamsellen Sara Widebeck lever utan att vara gifta. Debatten som följde på romanen pågick i åratal.

Men undantag fanns, många fattiga hade inte råd att gifta sig och bodde ihop ändå. I Stockholm var det så vanligt att vara sambo i mitten av 1800-talet att begreppet ”Stockholmsäktenskap” myntades. Särskilt för kvinnor var sambolivet fördelaktigt. Om de gifte sig blev de omyndiga och fick inte längre förvalta sin ekonomi eller företräda sig själva. På grund av ett stort kvinnoöverskott levde många kvinnor ensamma, en del valde aktivt bort äktenskap och familj för att satsa på sitt yrke. De flesta gifte sig, trots allt, men vid högre ålder än man skulle kunna tro. På 1700- och 1800-talen var medelåldern för nygifta kvinnor 28 år och 30 år för män.

Hur var det med valfriheten då? Var inte äktenskapen uppgjorda i förväg av föräldrarna? Nej inte riktigt, menar historikern Brita Planck som har studerat kärlek och äktenskap, särskilt inom adeln. Det har länge tillhört svensk lag att ingen ska tvingas in i ett äktenskap. Bilden av att familjer matchade ihop sina barn för att vinna makt och rikedom är överdriven, menar hon. Arrangerade äktenskap förekom, men normen var att flickan fick ge sitt godkännande.
Helt passiva var så klart inte föräldrarna. Alla samhällsklasser var måna om att deras barn förälskade sig i en likställd person. Genom uppfostran och umgänge styrde man sina barns värderingar. Särskilt adeln var angelägen om att hålla sin krets intakt. Adelsfröknar var ständigt övervakade. Mammorna följde med på alla bjudningar och vissa flickor fick inte gå ut ensamma ens mitt på dagen. När borgarklassen växte och började besöka samma tillställningar som adeln, hände det att man drog ett rep över salen för att hålla isär grupperna och inte riskera att en grosshandlardotter föll i armarna på en adelsman.

Drömmen att gifta sig av kärlek har alltid funnits, menar Brita Planck. På 1800-talet blev det till och med ett ideal. Då växte den kulturströmning fram som vi kallar romantiken, och kärleken beskrevs som en ostoppbar naturkraft. I litteraturen skrev den tyske författaren Goethe om den unge Werther som får hjärtat krossat och vår svenske författare Viktor Rydberg diktade om sorglig kärlek i Singoalla.

Samtidigt gällde det att vara realist. Längtan efter kärlek mötte den krassa verkligheten. Dåtidens människor träffade mycket färre personer än vad vi gör idag och ibland fick man välja första bästa, för säkerhets skull. ”Inte sällan räknade man med att varma känslor kunde växa fram efter hand”, skriver Brita Planck. Bara de riktigt vackra, rika och eftertraktade kunde unna sig att roa sig några år, utan att binda sig. Kvinnosaksideologen och författaren Ellen Key som växte upp i Småland på 1850- och 60-talen berättar om hur firade skönheter rentav kunde locka fram ett frieri bara för nöjet att ge korgen: ”Ju flera korgar, hon gifvit, dess stoltare var hon: en sådan skönhet broderade t. o. m. rundt om sin brudklänning alla sina tidigare friares monogram!” Så klart var det inte bara på dans som romantiken spirade förr i världen. I stort sett överallt där människor samlades kunde man ha chans att träffa någon.

I Storkyrkan i Stockholm placerades församlingen på 1700-talet utifrån civilstånd. Ogifta kvinnor satt på vänster läktare och kunde spana över mot de ogifta männen på läktaren mitt emot. Men kanske tittade de mer på de unga änklingarna nere vid altargången som förlorat sina fruar i barnsäng eller sjukdomar. En änkling var ett bra giftermål eftersom de ofta hade hunnit bygga upp en god ekonomi. Efter gudstjänsten skyndade de ivrigaste kvinnorna ner för att hinna stöta ihop med någon av dem vid utgången.

I Dalarna vandrade unga män ut till fäbodarna om sommarkvällarna för att hälsa på flickorna som bodde där, oppsittekväll kallades det. Ibland stannade någon pojke över natt hos en flicka på ”nattfrieri”, oftast helt sedligt med händerna på täcket. Seden förekom i hela norra Sverige och gav ungdomarna chans att lära känna varandra på tu man hand. Den pojke som inte vågade fråga om intresse fanns kunde lämna kvar sitt fickur. Om det var uppdraget och upphängt vid sängen när han kom tillbaka var det ett gott tecken.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Andra ställen att flörta på var marknader, flanörstråk – eller skridskobanor som i Povel Ramels visa, där farmor åker skridskor på ”Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis”. Ett annat romantiskt vinternöje var slädpartierna och det går väl knappt att tänka sig något mer förtrollande än facklor, bjällerklang och hissnande galopp genom snön. Författaren Gurli Linder skriver i sin minnesbok om livet i Stockholm på 1870-talet att slädpartierna troligtvis hade minst lika många förlovningar på sitt samvete som balerna.

Runt år 1900 gav folkrörelserna svenskarna en rad nya platser att träffas på. Huvudsyftet med bildningsförbunden och frikyrkorna var så klart inte att para ihop folk, men snart spirade kärleken, särskilt i nykterhetsrörelsen som satsade på ungdomsverksamhet med sångkörer, gökottor och danskvällar med saft och bullar. Man kan föreställa sig att folkrörelserna lockade till svärmeri även bland äldre personer. Vem vet vilka känslor som kan väckas i en studiecirkel eller på ett bönemöte.

"En ung herre bjuder ut en ung dam. Betyder det något?” Frågan ställs i en etikettbok från 1933. Nu är det nya tider och goda råd är dyra. Svaret lyder: ”En mamma från anno dazumal skulle säkert tänkt sig: "han kommer att fria". En mor av år 1933 vet, att den unge mannen absolut inte behöver ha några avsikter.”

På 1900-talet fick människor succesivt bättre ekonomi, mer fritid och ett tryggare liv. Nöjesutbudet växte och man började gå på dejt för att det var roligt, inte nödvändigtvis för att det skulle leda till giftermål. År 1915 kom en lag som gjorde det möjligt att utan kunglig dispens skilja sig vid osämja. Det blev också lagligt att gifta sig fast man var trolovad med någon annan. I och med detta fick uppfattningen att äktenskap ska bygga på kärlek stöd i lagen.

På 1920- och 30-talen blev kvinnor alltmer självständiga. De hade större möjligheter att försörja sig och kunde stå på egna ben. Nu kunde de vänta med äktenskap. Men akta dig att gå ut för många gånger med en man du ändå inte tänker gifta dig med, varnar etikettboken. Då riskerar du att missa de mer seriösa kavaljererna.

Samhällsförändringarna luckrade upp de gamla normerna. Känslor fick större betydelse och man talade mer öppet om samlivsfrågor. Snart var det inte lika stigmatiserande som förr att bryta ett kärlekslöfte eller att ha sex före äktenskapet. Även tidens tekniska innovationer påverkade kärleken. Cykeln blev populär, men den var till en början väldigt dyr. År 1900 kostade en cykel 150 kronor, lika mycket som en halv årslön för en lärarinna. Men det var en bra investering för den som var på jakt efter en partner. På cykel gick det att ta sig till dansen i nästa by, eller en tillställning inne i stan. På så sätt vidgade man sina jaktmarker.

En annan uppfinning som gjorde underverk för romantiken var biografen. Fördelarna var många. Biljetterna var billiga, så även en fattig pojke hade råd att bjuda ut en flicka. I det förlåtande mörkret kunde man sitta nära utan att känna sig generad och så slapp man hitta på något att prata om. Åtminstone i städerna var utbudet stort, det var alltid nära till en biograf.
Bio först och kondis efteråt, var en klassisk dejt. I etikettboken från 1933 finns tydliga instruktioner hur männen ska manövrera ett kondisbesök. Först leta rätt på ett ledigt bord, sedan leda damen dit, ta av och hänga upp sin ytterrock, beställa och servera kaffet om inte servitrisen gör det. Efteråt ska han följa damen till porten och vänta utanför tills hon har öppnat och tänt i trapphuset innan han går. Om han får ge en puss på kinden framgår ej, där fick han förlita sig på magkänslan.

Träffades på dans gjorde man så klart fortfarande. Jazzen kom och nya dansstilar slog igenom, som charleston, foxtrot och swing. Efter de ekonomiskt svåra åren i början av 1930-talet blomstrade nöjeslivet och det var fullsmockat på dansgolven. Filmerna med Fred Astaire, Ginger Rogers och andra stjärnor ökade dansintresset och många ungdomar gick ut flera gånger i veckan. I Stockholm jazzade man loss på ställen som Nalen och Berns. Utanför städerna drog dansbanor och folkparker stor publik. Dansbanorna blev så populära i slutet av 1930-talet att moralpanik utbröt. Kritikerna menade att det så kallade ”dansbaneeländet” var allmänt osedligt och en ren parningslek. I värsta fall kunde det vara en ingång till den brottsliga banan. Ungdomarna borde hålla sig hemma istället, och ägna sig åt sedesamma sysslor som läsning eller hantverk.

Historikern Henrik Berggren, som har skrivit en serie böcker om livet i Sverige under andra världskriget, menar att upprördheten kring de nöjeslystna ungdomarna sannolikt hade mer med kriget att göra än dansens erotiska stil. Att tonåringar sjöng ”gör som jag var glad och fri”, som Alice Babs, när kriget rasade provocerade de vuxna. Svenskarnas dåliga samvete över att ha klarat sig undan kriget projicerades på swingpjattar och bönor.

En annan schlager som snurrade på skivspelarna under kriget var Ulla Billquists ”Min soldat”. Unga par skildes åt när männen skickades att göra militärtjänstgöring ”i skogar och på skär” som det heter i sången. En del skyndade sig att gifta sig innan mannen blev inkallad och myndigheterna gav tillstånd till så kallade ”krigsbröllop” utan lysning innan.

Längtan blev lång. Men det var inte bara män som deltog i försvaret. Kvinnor ur Lottakåren arbetade sida vid sida med soldaterna med till exempel utbespisning, flyktinghjälp eller som telegrafister och sekreterare. Flera tusen kvinnor arbetade inom luftbevakningen, som så kallade ”tornsvalor”. Från höga bevakningstorn spanade de efter fientliga flygplan dygnet runt. De kvinnliga luftbevakarna var ofta stationerade på samma plats under lång tid. De lärde känna både lokalbefolkning och inkallade soldater och inte så få träffade på så vis sitt livs kärlek Men ibland var inte männens uppmärksamhet uppskattad. På ett ombudsmöte för Lottakåren rapporterade en föredragshållare att några unga män hade försökt klättra upp till några ”tornsvalor” som tvingades skjuta varningsskott med skarp ammunition för att jaga bort dem.

Kriget ritade om kartan för vad kvinnor och män kunde göra. Det rådde ett slags undantagstillstånd där könsrollerna utmanades. Kvinnor ersatte de inkallade männen som chaufförer, industri- och jordbruksarbetare. Människor som aldrig skulle ha träffats annars lärde känna varandra. Hotet om kriget bidrog till en känsla av frihet som påverkade kärlekslivet. Flickor blev mindre benägna att ”hålla på sig” och antalet barn som föddes utanför äktenskapet ökade.

Ju längre 1900-talet pågick, desto mer frigjort blev dejtandet. Vår gentleman från 1930-talets etikettbok kunde lossa på slipsen. På 1950-talet dansade man alltjämt frenetiskt. Nu kom rock’n’roll och man dansade boogie woogie. Om man inte var ”dixie” så klart och gillade jazz. I slutet av danskvällen kom ”damernas” när tjejerna fick bjuda upp. Hade de tur bjöd killen upp till sista dansen som ofta var en känsloladdad tryckare. Sedan följdes man åt hem. Så inleddes många relationer.

När ett par hade fastnat för varandra sa de att de ”kilade stadigt” och till den äldre generationens förfäran kunde ungdomar både kramas och kyssas offentligt. Mot slutet av 1950-talet dök raggarna upp med sina stora amerikanska bilar och frisyrer med Elvis Presley-stuk. De körde i maklig fart genom städerna till övriga trafikanters frustration och plockade upp tjejer som liftade. I mitten av 1960-talet kom p-pillret och debatten om fri abort. Känslor och sexualitet tog allt större utrymme i kulturen och samhället för att utmynna i den sexuella revolutionen med slagordet ”fri kärlek”. Inget var sig likt. Nu ville man göra sig av med gamla tiders moral och prydhet. Sexualiteten framställdes som riskfri. Idealet var att vara frigjord och avspänd inför nakenhet och andra tabun och det var inte längre lika omständligt att inleda en relation.

Nu är det länge sedan pigorna och drängarna slog klackarna i taket på logarna och debutanterna plitade ner sina kavaljerers namn i dansprogrammet. Men drömmen om att hitta någon att älska är densamma genom hela historien. Dagens kärlekspar som chattar på nätet skickar kanske en hjärt-emoji som ”känning”, på samma sätt som bondpojkarna gjorde med sina slöjdade presenter. Första dejten är inte sällan på bio, precis som på 1940-talet och en och annan raggarbil rullar fortfarande i vårt land. Om man inte vet hur man ska visa någon sin beundran kan man fråga etikettboken från 1933 och få svar som fungerar än idag: Skicka en blombukett! Det är aldrig fel. ”Blommor behöver inte uttrycka mer än den svalaste uppmärksamhet, men en bukett djupröda rosor kan också påminna den utvalda om, att han lever och andas blott för henne.”

Publicerad i Släkthistoria nr 8/2024

Många av oss minns när både dagstidningar och tidskrifter innehöll en riklig mängd kontaktannonser. Texterna speglar sin tid, men känslorna är till stor del tidlösa.

”En fattig flicka frågar här, om ni i henne kan bli kär.” Så inleds en kontaktannons från 1890 som ovanligt nog är skriven på rim. Kontaktannonser har funnits längre än man skulle kunna tro. Enligt vissa undersökningar kan deras ursprung spåras till platsannonser från 1400-talet.
Det berättar Uppsalahistorikern Josefin Englund som är expert i ämnet. Hon har skrivit en avhandling om könsideal i kontaktannonser i Dagens
Nyheter mellan åren 1890 till 1980.
– Platsannonser och äktenskapsannonser verkar generellt antas ha ett nära släktskap. Ända in i min undersökningsperiod kan just önskemål om arbetskraft och make eller maka sammanfalla i en annons, helt utan motsättning.
Den första svenska kontaktannonsen som man har lyckats belägga publicerades 1775 i tidningen Nya Dagligt Allehanda. Men det var först mot slutet av 1800-talet som kontaktannonserna etablerades mer allmänt i pressen. Då började annonsering bli ett modernt sätt att kommunicera.
– Kontaktannonsen tog från slutet
av 1800-talet alltmer form som en egen genre. Och när första världskrigets kvinnor stod ogifta fanns den där att ta till, och fick ett rejält uppsving. Från mitten av 1900-talet kom allt fler tidningar och tidskrifter att ha särskilda avdelningar för kontaktannonser. Josefin Englund beskriver kontaktannonserna som titthål in i människors vardag. I sin undersökning upptäckte hon hur de avspeglade förändringarna i samhället. I slutet av 1800-talet är praktiska och ekonomiska frågor viktiga för annonsörerna som redogör för sin förmögenhet och klasstillhörighet. Vissa efterlyser rent av en partner med gott om pengar. En man som är trött på att vara både ungkarl och anställd annonserar år 1890 till exempel efter en förmögen flicka eller änka, för att kunna starta ett eget företag. Under 1900-talet flyttas annonsörernas fokus till känslor och fritidsintressen. Förmögenhet och social status är inte längre lika viktigt. Nu vill man hitta någon som liknar en själv som person och som har samma värderingar och livsmål. Samhället har blivit mer individuellt och kärleksrelationer något mer privat, vilket avspeglas i annonserna. Men det finns också mycket som förenar annonserna från 1800-talet till idag.

– Oavsett tid så finns det i dessa små minibiografier något universellt och över alla tider mänskligt – sökandet efter kärlek och de förhoppningar som ligger bakom annonsen och kommer till uttryck på de få raderna. En sak som också är konstant – bortsett från 1890 – är att de personliga egenskaperna är viktigast, även om de är kopplade till olika områden. Det handlar framförallt om pålitlighet och social förmåga, och också humör och temperament.

Om det förr var djärvt att sätta in en kontaktannons är läget ett annat idag. Dejtingapparna har mängder av användare. Men själva annonserna har ungefär samma innehåll som förr, säger Josefin.
– Det finns helt klart gemensamma drag mellan internetannonserna och de tryckta annonser jag har studerat. Till exempel verkar bildmaterialet på Tinder motsvara de typer av innehåll som jag har sett i skrift. Jag ser de tryckta och de digitala annonserna som del av samma genre, samtidigt så bygger ju de internetbaserade även på ”runt-om-kommunikation” som chattar, sorterande första frågor, eller prenumerationspris som utestänger vissa grupper. Men det är roligt att se hur de digitala precis som de tryckta kontaktvägarna speglar hur män och kvinnor agerar i sin vardag.