Livet för de fattigaste

År 1868 var det sista riktigt stora nödåret i svensk historia. Även åren före och efter rådde missväxt med svält som följd. Om förhållandena under denna period i slutet av 1860-talet vet vi en hel del. Intervjuer och uppteckningar med och av dem som upplevde nöden som barn finns bevarade.

Efter en fin vår kom en långvarig torka som höll i sig ända till september. I juli var hettan tropisk. Bönder och torpare tvingades se hur säd och gräs brände bort på åkrar och ängar. Mjölken från korna var ofta blodblandad. Kor, grisar och hästar måste slaktas på grund av foderbrist.

I kvarnarna maldes mjöl av halm, bark, mossa och skott av lind. De allra fattigaste livnärde sig på välling gjord på malda ben och råghalm.

Dog i svältfeber

I en uppteckning från Lekvattnet i Värmland beskriver en bonde hur han passerar en gård där han känner folket men där det är märkligt tyst och stilla. När han går in förmår änkan i huset nätt och jämnt sätta sig upp på grund av hunger. Hennes söner ligger tysta i sina sängar, mitt på dagen.

Många dog i vad som kallades för ”svältfeber”, som uppenbarligen var en följd av näringsbrist. Antalet människor dömda för stöld fördubblades. 1869 slogs också ett dystert rekord för fattigvården – det fanns då 217 373 registrerade understödstagare i riket, av en befolkning på 3,5 miljoner.

Bland de mer välbärgade i socknarna klagades det högljutt. Ansvaret för de fattiga låg på lokalsamhället, och nu argumenterade allt fler för att denna omsorg borde vara frivillig.

Inga sociala skyddsnät

Hunger och fattigdom har funnits i alla tider, och i en tid utan sociala skyddsnät var steget mellan bärgning och fattigdom kort – liksom mellan fattigdom och total misär. Bränder, sjukdom, dödsfall eller handikapp i familjen kunde snabbt göra situationen akut. Eller missväxt, som åren 1868–69.

Generellt sett var synen på dem som inte klarade av sin egen försörjning negativ under åtminstone den förra delen av 1800-talet. De bättre beställda menade att fattiga hade sig själva att skylla, eller att de tillhörde en sorts sämre människor som saknade vett, pliktkänsla och moral.

Men att utblottade människor betraktades med misstro betyder inte att de helt lämnades vind för våg.

Byggde på katekesen

Att den allmänna fattigdomen var utbredd var en sak, men nöd var något annat. "Husvillhet, nakenhet, hunger eller vanvård” skulle leda till åtgärder, som det stod i ett bystämmeprotokoll.

Ända sedan 1600-talet hade ansvaret för de nödställda fallit på i första hand hushållet, i andra hand socknen. Ansvarsstrukturen byggde på den så kallade hustavlan, som gällde långt in på 1800-talet.

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Enligt denna, från början publicerad i Luthers lilla katekes, var världen organiserad enligt ett strikt och rangordnat schema. Där hade varje stånd, yrkeskategori och hushållsmedlem sin speciella plats.

I respektive grupp fanns en överhet med rätt att straffa underlydande. Men denne var också skyldig att sörja för dem. Husbonden skulle vara som en far inte bara för sin familj utan också för tjänstefolket. Gamla föräldrar som inte längre orkade arbeta skulle tas om hand och pigor, drängar och arbetare hållas med mat, husrum och kläder.

Socknen skulle ta ansvar

Så långt var allt i sin ordning. Det var människor som föll utanför det här systemet – som inte ägde jord, som inte hade anställning eller anhöriga som kunde sörja för dem – som var problematiska.

De betraktades som försvarslösa, ett begrepp som efterhand blev synonymt med det starkt negativa ”lösdrivare”. Och under 1800-talets lopp blev de allt fler, när jorden inte räckte till för att försörja den växande befolkningen.

Några statliga regler för fattigvården fanns dock inte under första halvan av 1800-talet, bara en allmänt hållen stadga från 1788. I den angavs att socknarna hade ett ansvar för sina nödställda – enligt hustavlans system räknades socknen som ett utvidgat hushåll – men att de själva fick bestämma hur hjälpen skulle se ut.

Från och med 1811 hade de rätt att ta ut skatt för fattigvård, men det var ingen plikt. Olikheterna inom riket var därför stora. Små socknar ansåg sig inte ha råd med någon fattigvård överhuvudtaget. Där var de utblottade hänvisade till tiggeri, något som i sin tur inte sågs med blida ögon. I andra socknar var detta förbjudet och fattigfrågan löstes på andra sätt.

Två av hundra fick hjälp

År 1831 bestämde kung Karl XIV Johan att alla Sveriges församlingar skulle skicka in rapporter om tillståndet i respektive sockens fattigvård. Underrättelserna, som bland annat studerats av socionomen Anna-Maria Skoglund, visar att läget var mörkt för många av rikets invånare.

Utanför Stockholm fick vid den här tiden cirka 66 000 svenskar hjälp från sina socknar. Det motsvarar 2,1 procent av befolkningen på dessa orter. Enligt Skoglunds beräkningar utgjorde dessa i sin tur bara ungefär tio procent av det totala antalet fattiga i landet (beräknat på förmåga att betala skatt).

Mer än hälften, 61 procent, av understödstagarna var kvinnor. Av dessa var 39 procent änkor. De höga siffrorna pekar på genusaspekten av 1800-talets fattigvård. När en hustru dog blev det ekonomiskt sett ingen större förändring för mannen.

När mannen dog upplöstes däremot vanligen hushållet och inkomsterna upphörde. Kvinnans möjlighet att försörja sig själv och sina barn var vid den här tiden starkt kringskuren.

Av underrättelserna framkommer att de flesta socknar hade tillgång till fattigkassor, som förvaltades av prästen. Inkomsterna kunde komma från flera håll, till exempel insamlingar vid bröllop eller begravningar, kollekt, fattigbössor eller donationer.

Fattigstuga vid kyrkan

Redan 1642 hade det stadgats att alla Sveriges församlingar skulle uppföra fattigstugor invid kyrkorna, såväl i städerna som på landsbygden. Långtifrån alla församlingar följde dock dekretet. 1829 hade drygt hälften av Sveriges socknar fattigstugor.

Anna-Maria Skoglunds genomgång visar att varje person i genomsnitt hade sex kvadratmeter att förfoga över. Landets minsta fattighus låg i halländska Tvååker och mätte bara två gånger tre meter.

I fattighusen blandades barn, gamla, handikappade och sjuka. Förfarandet åskådliggör tydligt hur alla typer av utanförskap – sjukdom, ålder och mänskliga tillkortakommanden – samlades under en enda rubrik: fattigfrågan.

Rapporterna från fattighusen är lika sakliga som hjärtskärande. Från Nordmaling skriver prästen: ”å Fattighuset bo 15 personer, alla menföre, halfgalne och utgamla mskr, jemte fyra barn.”

I Kumla ”voro i Fattighuset 7 hjon, af dem 3 mankön, den ene småfånig, men oförarglig, uträttande allehanda; den andre slagrörd, epileptisk och lindrigt sagdt litet vetande; den tredje verkelig dåre (måste hafvas i afstängsel eller bur, i köket) /---/ En piga, mindre vetande, har 2e oäkta barn, som hon fått under sitt vistande där...”

Kringgång och rotehjon

Fattigstugan var ett sätt att bistå de nödställda, men det fanns också andra vägar. Rote- eller kringgång tillhörde de vanligare. Systemet innebar att ett antal gårdar tillsammans försörjde ett eller två så kallade rotehjon. Dessa flyttade – eller flyttades – runt mellan gårdarna. De som kunde fick arbeta för brödfödan, medan andra förmodligen var sängliggande.

Psykiskt sjuka kunde skickas på rotegång om de var för besvärliga att ha i fattigstugan eller på annat sätt svårplacerade. Ibland bands dessa personer fast, antingen inne i stugan eller i något uthus. Vissa behövde ständig övervakning.

Det hände också att fattighjon utackorderades till lägstbjudande, ofta på ett år i taget. Offentliga auktioner där såväl barn som vuxna ropades ut var vanligt i många socknar.

Anstaltsvård och hemortsrätt

När naturahushållningen så småningom ersattes av penningekonomi minskade bruket av kringgång och olika typer av inhysning. Det var enklare att betala för sig och slippa olägenheten med en främmande, kanske sjuk och vanvårdad människa i sitt hem. I stället blev anstaltsvården allt viktigare.

1847 fick Sverige sin första gemensamma fattigvårdslag, inspirerad av liberala idéer. I den slogs vissa lokala skyldigheter fast och förbud mot tiggeri infördes i hela landet.

Regeln om så kallad hemortsrätt fastställdes samtidigt till tre år. Hemortsrätten handlade om socknarnas rädsla att behöva betala underhåll till inflyttade fattiga som inte
kunde försörja sig själva.

1847 skulle en person ha bott i en socken i minst tre år för att kunna ställa krav på eventuellt understöd därifrån. Hade man inte uppnått tidsgränsen förvisades man från orten. Fattigvårdsprotokollen är fulla av snåriga utredningar om vart sjuka och nödställda utan hemortsrätt kunde förpassas.

Hemortsrätten kom dock ganska snart att luckras upp, och efter några år gällde den endast ett halvår.

Ny fattigvårdslag kompromiss

Hungeråren 1868–69 fick stor betydelse för fattigvårdsfrågan. Dock inte på så sätt att omsorgen blev generösare.

Vid riksdagen 1869 pläderade många för att den obligatoriska fattigvården borde reduceras till ett minimum. Det senaste decenniets nöd hade varit för kostsam.

Några menade att socknarna borde slippa ta ansvar för de utblottade. Detta borde istället vara upp till den enskildes goda vilja. Den fattigvårdslag som till slut sjösattes 1871 blev något av en kompromiss.

Lagen gav i vissa avseenden uttryck för en ökad humanitär inställning, samtidigt som individens eget ansvar för sin situation poängterades. Att fattigvård handlade om samhällsfostran blev allt tydligare.

Välgörenhet mot välfärd

Synsättet skulle en bit in på 1900-talet utmynna i en klassisk revirstrid mellan det så kallade ”fattigvårdsfolket”, med en fostrande välgörenhetssyn å ena sidan, och representanter för ett begynnande välfärdssamhälle å andra sidan.

Ännu i början av 1900-talet var 1871 års fattigvårdsförordning den enda mer omfattande sociala lagstiftningen i Sverige. Den innebar att alla som fick fattighjälp samtidigt miste sin myndighet och blev satta under målsmans kontroll.

Samtidigt växte sig den rörelse starkare, som menade att social omsorg inte skulle kräva tacksamhet utan vara en rättighet för alla. Och det var det senare perspektivet som vann.

1913 röstade den svenska riksdagen igenom världens första allmänna pensionsförsäkring. Fattigvårdsfolket erkände sig besegrat och skingrades. Från att ha legat i botten i västvärlden hade Sverige snart intagit en tätposition när det gällde socialförsäkringar. Välgörenhet ersattes med rättigheter och ordet fattigvård försvann i historiens glömska.