Gemensamma inköp gjorde maten billigare

En kanske oväntad förespråkare för den kooperationen var den svenske industrimannen L O Smith (1836–1913). Han kunde på grund av sin ställning inom spritbranschen i slutet av 1800-talet stoltsera med smeknamnet ”Brännvinskungen”. Smith hade gjort sig en förmögenhet på sprit, men var alltså också intresserad av den kooperativa filosofin. År 1883 initierade han därför en rikstäckande så kallad ringrörelse.
Hans tanke var att varje ring skulle engagera sig i frågor som gynnade dess medlemmar, som att till exempel förhandla med handlare för att få förmånligare priser och rabatter. Ringrörelsens framgång uteblev dock, eftersom lokala handlare ofta vägrade att ingå avtal med ringarna. Under 1890-talet dog rörelsen ut. Men frågan om rättvis handel för konsumenter hade väckts bland befolkningen.

Många av ringarna hade utvecklats till regelrätta konsumtionsföreningar med egna butiker, en del registrerade som aktiebolag. Men av de drygt fyrahundra föreningar som fanns kvar efter ringrörelsens upplösning saknade hälften tydlig rättslig status. Det relativt stora antalet konsumtionsföreningar utan registrering ledde till att en statlig kommitté tillsattes för att lösa problemet.

Resultatet blev att Sveriges första lag om ekonomiska föreningar stiftades 1895. För första gången gavs nu föreningar rätt att uppträda som juridiska enheter, utan att varje enskild medlem måste ta personligt ansvar för föreningens ekonomiska åtaganden. Det ledde till att konsumentföreningarna både blev fler och att många nya medlemmar anslöt sig. De kooperativa idéerna stod vid den här tiden i konflikt med den växande arbetarrörelsen som ansåg dem vara liberala. Men under 1890-talets senare hälft började flera ledande socialdemokrater också att se fördelarna och potentialen med konsumtionsföreningar. En som också intresserade sig tidigt för kooperationens fördelar var företagsledaren Oscar Lamm (1848–1930), som 1894 lät översätta och trycka en skrift om arbetarnas kooperativa föreningar i Storbritannien.

Flanellvävare i den lilla staden Rochdale hade år 1844 gått samman och bildat det första framgångsrika kooperativa företaget. Föreningen vilade på sju kooperativa principer, som till exempel ett frivilligt och öppet medlemskap, demokratisk kontroll och samarbete kooperativ emellan. De sju principer som föreningen tillämpade kom att bli norm för kooperationer i hela världen. Lamm bidrog till att det liberala Rochdalesystemet blev standard hos flera av konsumtionsföreningarna i Sverige. Enligt detta system skulle alla uppköp ske kontant och vinsten skulle fördelas mellan medlemmarna i proportion till uppköpen. I Stockholm blev Socialdemokraternas partisekreterare Axel Rylander (1865–1900) en drivande kraft i bildandet av AB Arbetarnas konsumtionsförening, som öppnade sin första egna butik 1897. Rylander förespråkade partibundna, socialistiska kooperativ efter fransk modell. Snart pläderade fler socialdemokratiska ledare för kooperativa föreningar i landets större städer, och arbetarrörelsens tidigare motstånd mjuknade, varpå flera konsumtionsföreningar bildades.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Under samma tid skrev socialliberalen Gerard Halfred von Koch (1872–1948) en artikelserie i Gefle Dagblad om konsumtionskooperationen i Storbritannien. Han hade besökt landet och studerat den kooperativa rörelsen där, och han var nu fast besluten att sprida kunskaperna till Sverige. Enligt den brittiska modellen skulle föreningarna vara fristående, men sammanslutna i ett förbund. När von Koch tog kontakt med Rylander och presenterade sina idéer var den senare inledningsvis avvisande. Men han började att ändra åsikt efter att ha diskuterat frågan med partikollegan Axel Danielsson (1863–1899) i Malmö. Där verkade även Olof Persson, föreståndaren för Kooperativa föreningen Pan. Tillsammans med socialdemokraten A C Lindblad (1866–1937) i Göteborg bestämde sig Rylander och Persson för att träffas i Stockholm och diskutera möjligheten att starta ett förbund. Man beslöt att de tre föreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle bjuda in ombud från andra konsumentkooperativ till en gemensam kongress, där frågan om bildandet av ett kooperativt förbund skulle diskuteras. Trots att inbjudan gick ut till över femhundra föreningar var det endast 42 som tackade ja till att närvara. Dessa, med totalt 8 875 medlemmar, skickade 44 ombud till kongressen som hölls på restaurang Runan i Stockholm den 4–6 september 1899.

Med klar majoritet beslöt kongressen att man skulle bilda Kooperativa förbundet, KF. Det skulle vara religiöst och politiskt obundet, och skulle verka för medlemmarnas konsumentintressen. Inledningsvis anslöt sig ett trettiotal föreningar med totalt 7 300 medlemmar. Persson valdes till ordförande och von Koch till förbundssekreterare. Men historien om KF höll på att sluta innan den riktigt hade börjat. Två av de viktigaste drivkrafterna, Rylander och Danielsson, dog båda i tuberkulos, och dessutom kantades förbundets första tre år av ekonomiska motgångar – många av föreningarna som var med vid bildandet hade upphört eller var på väg mot konkurs.
Ordförande Persson hade försökt att etablera en gemensam, rikstäckande partihandel med en fristående inköpscentral, Kooperativa partihandelsföreningen, med säte i Malmö. Dock lyckades KF inte få ihop det kapital som krävdes, och verksamheten gick i konkurs 1903. Medlemmarna började också att ifrågasätta vad man egentligen fick för årsavgiften, 10 öre per medlem.

Kooperativa förbundet var alltså på väg mot upplösning, och på kongressen 1903 var man tvungen att fatta avgörande beslut för att säkra en möjlig framtid. Ett förslag som togs upp till diskussion var idén om att propagera för att få lokala föreningar att samarbeta och bilda regionala partihandelsföreningar. Så hade man redan gjort i Gävletrakten med stor framgång.

Förslaget om en mer regionalbaserad partihandel visade sig vara ett lyckokast för KF. Inom kort anslöt sig fler föreningar, och medlemsantalet ökade. Tack vare större inköp och lägre inköpspriser i och med partihandeln, kunde föreningarna ge sina medlemmar konkurrenskraftiga erbjudanden och bättre villkor än vad de enskilda småhandlarna klarade av.
Ett annat beslut som togs på kongressen 1903 var att förbundet skulle starta en egen tidning, helt inriktad på att sprida information och kunskap om kooperation. Året därpå utkom det första numret av Kooperatören.

Samma år togs ytterligare ett stort steg i utvecklingen av KF när man grundade en så kallad agenturverksamhet. Syftet var att förmedla varor från fabriker till konsumentföreningarna. Under kongressen 1905 formulerade KF:s styrelse sin vision för förbundets framtid: ”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet.” Med Martin Sundell (1879–1910) som ny förbundssekreterare fick KF en tydligare struktur. Han var en drivande kraft bakom många initiativ inom förbundet, bland annat såg han till att kravet på kontant betalning skrevs in i stadgarna. Införandet av ett förbud mot att handla på kredit blev nu en av förbundets viktigaste principer.

Sundell förstod också tidigt vikten av att engagera kvinnor i kooperativa frågor, inte minst för att det under den här tiden ofta var kvinnorna som hade ansvar för hushållens inköp. Tillsammans med sin hustru Ester bildade han Kooperativa kvinnogillesförbundet. Under de första åren av 1900-talet anslöt sig allt fler konsumentföreningar till KF. Genom föreläsningsturnéer runt om i landet, parallellt med en uppsökande verksamhet för att understödja nybildandet av konsumentföreningar, hade föreningsantalet år 1910 vuxit till 423.

En sparkasseverksamhet hade också startats för att säkra KF:s kommande ekonomiska utveckling. Men även om man värvade allt fler medlemmar till sina föreningar var det inte alla som var lika välvilligt inställda till förbundet. Representanter för andra enskilda näringar, som producenter av inhemska varor, såg den nya framväxande kooperativa kraften som ett hot mot lönsamheten.
Priserna på svenska livsmedel hade länge hållits uppe av karteller som motsatte sig KF:s försök att organisera konsumenterna. Flera industrier bojkottade därför KF, bland annat inom sockerbranschen. Men när KF istället valde att handla med utländska aktörer, sedan tullarna hade sänkts, förlorade de avigt inställda industrierna marknadsandelar. För att få ännu bättre kontroll över varorna som förmedlades beslutade KF att starta fabriker i egen regi. Först ut var en margarinfabrik i Vänersborg 1909. Under åren som följde expanderade KF ytterligare, och under 1910-talet hade man även grundat en ny tidning, Konsumentbladet (senare Tidningen Vi), och tillsammans med motsvarande förbund i Norge och Danmark bildat ett gemensamt inköpsföretag för utländska varor.

Nu gick KF mot sin verkliga storhetstid. Under Albin Johanssons (1886–1968) ledning skulle kopperationen bli Sveriges största konglomerat. Under hans ledning satsade man på effektivitet och expansion, och drev frågor som förbättrade villkoren för konsumenterna. Under sin tid som högste chef, 1924–57, drev Johansson på utvecklingen av KF:s industritillverkning av konsumtionsvaror, liksom rationella lager- och logistiklösningar. Målet var att kunna sänka priserna på de egentillverkade varorna för att utmana kartellerna och bryta rådande monopol inom näringslivet. Snart drev KF egna fabriker som tillverkade alltifrån mjöl och gummi till glödlampor.

Mycket hände under 1930-talet. Då byggdes KF:s huvudkontor vid Slussen i Stockholm (ritat av den egna arkitektbyrån), eget kafferosteri (med varumärket Cirkelkaffe) startades, liksom tillverkning av kassaregister (Hugi). Dessutom köpte man varuhuset PUB vid Hötorget i Stockholm och Gustavsbergs porslinsfabrik. Förvärvet av annonsbyrån Svea innebar en tydligare och vassare marknadsföring. En tydlig grafisk profil och olika annonskampanjer ökade den allmänna medvetenheten om varuutbudet. År 1968 presenterades KF:s berömda logotyp: oändlighetssymbolen, även kallad ”möbiusbandet”, ”liggande åttan” och ”Konsumkringlan”. (Den avskaffades som symbol 1995.) En viktig grundidé inom KF har alltid varit att utbilda medlemmarna, inte minst inom ekonomi och hushållning. År 1924 köptes konferensanläggningen Vår Gård i Saltsjöbaden utanför Stockholm, i syfte att användas för utbildning av chefer och butikspersonal. Men den största utbildningssatsningen för medlemmarna gäller maten. Ända sedan KF:s grundande har kvaliteten och priserna på livsmedel stått i fokus, och man har arbetat för att matlagningen ska bli mer effektiv och för att få fram godare maträtter.

År 1943 bildades KF Provkök, lett av lanthushållsläraren Anna-Britt Agnsäter (1915–2006). Bakgrunden var att många konsumenter var missnöjda med maten under ransoneringstiden, och i syfte att höja kvaliteten på matvarorna skapade KF en provsmakningsavdelning med konsumentpanel. Samma år införde KF, som först i landet, varudeklarationer på sina förpackningar. KF Provkök blev med åren en viktig institution och kvalitetsstämpel. På 1970-talet inledde man samarbete med statliga Socialstyrelsen för att lära svenskarna mer om nyttig och billig mat. Det ledde till att Agnsäter och KF Provkök utvecklade den så kallade matpyramiden, där man på ett enkelt sätt kan se hur mycket man bör äta från varje kostgrupp.

Butikerna inom KF kallades huvudsakligen för Konsum, med några få undantag. Konsum blev med tiden ett av Sveriges mest kända begrepp och varumärken. Namnet skapades av reklammakaren Nils Willner på 1920-talet som en förkortning av ”konsumtionsförening”. Redan från början fick man återbäring på sina köp i Konsumbutikerna. Genom att spara kvitton fick konsumenterna tillbaka pengar från sina köp en gång per år. Fram till 1920-talet kunde återbäringen vara så hög som tjugo procent, beroende på föreningens överskott. Senare sattes normen till tre procents återbäring, och låg kvar där fram till 1970-talet. KF har spelat en stor roll för den svenska handelns utveckling, inte minst genom att lansera innovativa lösningar och produkter. Bland annat blev man på 1920-talet först i Sverige med köttkonserver och portionsförpackad husmanskost, och på 1940-talet var man först med att sälja fryst mat – till en början bland annat bär och spenat.

Fram till 1940-talet drevs butikerna på traditionellt vis, med butiksbiträde bakom en disk som plockade de varor som kunden bad om. År 1941 öppnades Sveriges första självbetjäningsbutik, Konsum Stockholm, där man fick plocka sina egna varor från hyllorna. Men på grund av krigsransoneringen var tiden ännu inte mogen för självbetjäning.

Sex år senare var man dock redo att testa konceptet igen. Med inspiration från amerikanska supermarkets öppnade man på Odengatan i Stockholm en affär som fick namnet Konsum snabbköp. Först var kunderna skeptiska, men genom ”husmorsfilmer”, reklam och olika informationskampanjer lyckades KF vända misstron, och snart omfamnades den nya butikstypen. Snabbköpen tog snabbt en ledande position, och på bara några år erbjöd 1 140 av kooperationens drygt 8 000 butiker i Sverige självbetjäning. När Albin Johansson efterträddes på vd-posten av Harry Hjalmarsson stod KF inför nya utmaningar. Det fanns problem med strukturen inom koncernen och frågan om centralisering väcktes. Flera utredningar tillsattes och resulterade i att makten över verksamheterna efter hand flyttades över från föreningarna till centralorganisationen KF. Därmed fick förbundet mer makt över vad som såldes, och kunde även driva butiker inom detaljhandeln, vilket endast föreningarna hade fått tidigare.

Under andra halvan av 1900-talet utökade KF sina verksamhetsområden i rasande fart. Nya varuhus och stormarknader förenklade vardagen för många konsumenter. Nu kunde man köpa såväl kläder och skor som möbler under samma tak som matvarorna – och det mesta var KF-producerat. På 1950-talet bildades Svenska varuhusföreningen under KF. Syftet var att genomföra en kraftig utbyggnad av varuhusen, och därmed ta upp kampen med det tre andra stora kedjorna på den tiden – ICA, EPA och Tempo. KF:s varuhuskedja fick namnet Domus, och under en tioårsperiod byggdes åtskilliga Domusbutiker runtom i landet – ofta centralt placerade i stadskärnorna, där mindre konsumbutiker konkurrerades ut. Det nya konceptet var inspirerat av amerikanska förebilder och erbjöd kunderna ett större och mer varierat sortiment än vanliga butiker. Flera populära produkter blev storsäljare, bland annat varorna i serien Blåvitt. som lanserades på 1970-talet.

På 1990-talet introducerades medlemsköpkort med bonus-, betal- och kreditfunktioner. Samtidigt minskade antalet KF-ägda varuhus i landet och man började sälja av många av de företag som hade förvärvats genom åren. I början av 2000-talet skedde en omorganisering inom KF som ledde till att en ny varumärkesstrategi lanserades: Coop. De gamla butikskedjorna – som Konsum, Domus, B&W, Prix, Obs och lågpriskedjan Robin Hood – gick alla upp i det nya Coop Forum. Efter några år bildades Nya Coop Sverige och samtidigt ändrades stadgarna så att det blev möjligt att bli medlem direkt i KF, man behövde alltså inte längre vara medlem i en konsumentförening.

Även senare har det skett föränrdingar i Coops butiksstruktur och konkurrensen, inte minst från utländska butikskedjor, har ökat. Men fortfarande har den organisation som skapades på en restautang vid Brunkebergstorg för 125 år sedan en stor andel av marknaden och är ett välkänt begrepp för svenskarna.

Publicerad i Släkthistoria nr 10/2024