Eländet gick i arv i flera generationer

För dem som föddes på samhällets botten måste utsikten till att klättra uppåt på samhällsstegen förr i tiden ha tett sig nästintill obefintlig. Yrke och samhällsskikt gick ofta i arv, liksom brottslighet.

När jag började forska i min mormors ursprung för många år sedan hade jag ingen aning om att det tragiska som hon fått genomgå under sin uppväxt bara var toppen av ett isberg. Eländet hade vandrat från generation till generation i mer än hundra års tid och verkade aldrig ta slut. En lång kedja av tragiska människoöden, som till slut bröts när min mormor bildade egen familj.

Moderlös som tvååring

Historien tar oss tillbaka till en aprildag 1829 i Ervalla socken utanför Örebro. Då föddes Johanna Olsdotter på torpet Björklund i Hult, som nummer fyra i barnaskaran. Föräldrarna var Olof Andersson från Karlskoga och hans hustru Brita Andersdotter från Nora.

I mars 1831 dog Johannas mor Brita plötsligt, endast 37 år gammal, av förkylning. Familjen begravde henne på Ervalla kyrkogård nio dagar senare. Snart skulle de stå där igen för att begrava en dotter med samma namn, Johannas syster.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

Familjen flyttade från torpet och hamnade troligen i en ännu mindre stuga på Hults utmarker. Olof arbetade som oxdräng och statkarl, och hade ensam hand om tre små barn. Hur han fick det att fungera kan nog bara förklaras av att äldsta dottern Maja Lisa fick axla rollen som mor till sina två yngre syskon, trots att hon bara var tio år gammal.

Fadern dog tre år senare

Om det någon gång under den kommande tiden kändes som att livet gick i rätt riktning igen, skulle den känslan snabbt krossas. Olof dog nämligen i vattusot sommaren 1834, och nu var de stackars barnen helt utan föräldrar.

Eftersom både fadern och modern var inflyttade till Ervalla utan någon anknytning dit, fanns inte heller några släktingar som kunde ta vårdnaden om dem. De blev istället socknens ansvar.

Deras ärende togs upp i augusti samma år på den allmänna sockenstämman. Där konstaterades först att det äldsta barnet, dottern Maja Lisa, 13 år gammal, ”vore så tillväxt att hon genom tjenst borde kunna försörja sig sjelf”. Skattebonden Erik Larsson i Norberga gav henne en plats hos sig.

Skrevs "på socknen"

Pojken Karl, 11 år gammal, blev omhändertagen av faderns husbonde, lagman Eberhard Geijer vid Yxe herrgård i Lindesberg och Johanna, 6 år gammal, inackorderades hos torparen Anders Andersson i Geijerslund under Hult.

Anders Andersson var gift och hade fyra barn. Där blev Johanna kvar fram till hon fyllt 15 år, och fick då tjänst som piga hos en statdräng i Lycke. Därefter hamnade hon hos avskedade soldaten Anders Elfving i Södra Klysna innan hon 1846 skrevs ”på socknen”. Det innebar att man var kvarskriven i församlingen, men saknade fast bostad.

Ogift men födde tre barn

Johanna var hemlös, på samhällets botten. Prästen skrev i husförhörslängden att hon var ”fånig”, och ”ej rätt snäll”, och de orden förföljde henne. ”På socknen” tillbringade Johanna de kommande 27 åren av sitt liv. Under den tiden födde hon tre utomäktenskapliga barn, varav ett dog bara några månader efter födseln.

Johanna var under större delen av sitt liv i behov av den hjälp som socknen kunde erbjuda. De flesta bidragen bestod av hyreshjälp, men det kunde också gälla barnens skolgång, kläder och mat.

Kommunalnämndens protokoll

I samband med 1862 års kommunalförordningar delades socknen in i en kyrklig och en borgerlig kommun. Sockenstämman bytte därefter namn till kommunalstämma och var det högsta beslutande organet inom kommunen.

Parallellt verkade kommunalnämnden som förberedde och verkställde ärenden. I dessa protokoll hittar man fortsättningsvis en hel del om Johanna och hennes två barn. 1865 begärde hon ökad fattighjälp för sig själv och sina två barn Augusta och Frans som då var 11 respektive 7 år gamla.

De ställdes inför kommunalnämnden och efter en längre överläggning beslutades att dotterns fortsatta vård och uppfostran skulle ordnas genom utackordering. För sonens räkning fick Johanna ett fattigunderstöd.

Augusta utauktionerades

För Augusta innebar detta att hon blev ”såld på auktion”. Men det var ingen vanlig auktion med antikviteter, här vann den som begärt minst betalt mot att ta hand om henne. Vinnaren blev Erik Perssons hustru i Löt, mot 45 riksdaler från april till årets slut.

1873 hade Johanna till synes hittat kärleken i backstugusittaren Lars Jansson Hellberg. Han var änkeman och hade förlorat både sin hustru och sitt enda barn i sjukdom. Johanna flyttade in till honom i backstugan Skansen.

Tyvärr blev äktenskapet inte vidare lyckligt, åtminstone inte om man får tro kommunalnämndens protokoll. Maken blev sinnessjuk och kunde inte längre vårdas i sitt eget hem. Han var våldsam och överföll personer med både hugg och slag.

Flera försök gjordes för att få in maken på vårdhem, men han kom hela tiden tillbaka hem. Johanna blev allt sjukare och tilldelades hjälp för doktor och medicin. Till sist kan man läsa att fattigkassan beviljat Lars Hellberg pengar för sin hustrus begravning. Johanna avled vintern 1879 till följd av lunginflammation, 50 år gammal.

Sonen Frans blev utackorderad

Johannas son, Frans, blev så småningom också utackorderad fram tills han blev stor nog att försörja sig själv, först hos soldaten Per Elving i Södra Klysna, och därefter hos Olof Olsson i Tingstorp.

Det var viktigt att de inackorderade barnen skulle få gå i skolan, och för detta blev flera vårdare varnade då de använt barnen som arbetskraft istället. Det verkar dock som att ju äldre barnen blev, desto mer kunde man låta dem arbeta och till viss del försumma skolgången – särskilt pojkarna.

I samband med utackorderingen skrev man exempelvis 1867 att det lämnades frihet för gubben Elving att vid tillfällen få ta Frans ur folkskolan då han för andra ändamål behövde honom.

1871 lämnade Frans Ervalla. I Risinge fick han arbete som dräng hos spiksmeden Johan Adolf Schyllberg vid Lotorps bruk. Här började en framtida karriär ta form. Frans flyttade de kommande 15 åren mellan olika bruk och blev så småningom valsverksarbetare och manufaktursmed vid Forsbacka järnverk i Valbo utanför Gävle.

Tog ut förskott på lönen

I Forsbacka träffade han på olycksdrabbade Charlotta Mejster, som bodde med sin fattiga mor och tre utomäktenskapliga barn. Frans och Charlotta gifte sig i februari 1892. Tillsammans fick paret tre barn – Ada Teresia, Ebba Irene och Bernhard Alix.

Sonen blev dock inte mer än elva månader innan han dog. Det var många som dog som små under denna tid, och de som arbetade i järnverket levde ett hårt liv. I Forsbacka järnverks avlöningsjournaler får man en god bild av vad arbetarna tjänade och vad de tog ut för lön. Frans fick ofta ut förskott på lönen, och skuldsättningen ökade för varje månad.

Yngsta dottern hamnade på barnhem

I januari 1903 dog så plötsligt Charlotta i bröstsjukdom och lämnade sin make ensam med de två döttrarna. Hennes äldre barn hade sedan länge tagits om hand av hennes syskon.

Familjen upptogs som understödstagare och listades i en särskild bok. Här framgår att de fick pengar till matvaror, ved och husrum. Yngsta dottern, Ebba, tvingades de dock lämna ifrån sig och hon hamnade på Valbos barnhem 1904.

Frans hälsotillstånd försämrades, och han klarade sig inte längre på egen hand. Han var lungsjuk och flyttades till fattiggården i Backa. Där dog han i maj 1908 av tuberkulos.

Ebbas liv i barnhemmet

Ebba fick ingen lätt början på sitt liv. Moderlös vid åtta års ålder, intagen på barnhem året därpå och helt föräldralös innan hon ens fyllt 13. Man kan undra hur mycket kontakt hon hade med sin far och syster efter att hon blivit omhändertagen på barnhemmet. Vad gjorde hon på dagarna och vad fick de att äta?

Ett mindre arkiv efter barnhemmet finns kvar och vittnar om en vardag i all enkelhet. De hade det de behövde, och inte mycket mer. I inventarielistorna kan man se precis alla saker som fanns på barnhemmet och i ”spisordningen” framgår alla måltider de fick. På måndagar serverades till exempel stekt sill med gröna ärter och mannagrynsvälling. Kanske var maten i alla fall bra?

Omhändertogs av fattigvården i Gävle

På barnhemmet blev Ebba kvar fram till året hon fyllde 15. Vid det laget hade hon fått gå i skola och konfirmerats. Hon flyttade till Mackmyra, där hon fick tjänst som tjänarinna hos hemmansägaren Per Persson.

Enligt församlingsboken flyttade hon sedan vidare till en annan familj i närheten innan hon i slutet av år 1913 flyttade till stora staden, Gävle. Sanningen var dock den att hon redan två år tidigare hade tagit sig till Gävle, men utan flyttningsbetyg.

I Gävle omhändertogs hon av fattigvården, där hon fick underhåll under hela december och januari samt delar av februari 1914. I april samma år födde hon sonen Ernst. Efter en vecka på sjukhuset tog fattigvården över ansvaret för dem och behöll det fram till juli det året.

Fick hjälp av Ninni Kronberg

Vad som hände därefter är oklart. Enligt församlingsboken bodde de tillsammans under hela hans uppväxt, men det är inte hela sanningen. I barnavårdsakten från kommunarkivet framgår att han blivit lämnad på Kronbergs barnsjukhus när han bara varit strax över året gammal. Han kom dit sjuk och eländig.

Han utackorderades därefter till en fru Bärlin i Ovansjö tillsammans med två andra barn från sjukhuset. Fru Ninni Kronberg var den som betalade för dem. Ninni är för eftervärlden känd som en av dem som uppfann torrmjölken och den rika familjen Kronberg ömmade för de i samhället som hade det svårt.

Förlovade sig med Arvid

När det Bärlinska hemmet i Ovansjö upphörde vände sig Ninni Kronberg till Barnavårdsbyrån för att få råd. Hon ville fortsätta hjälpa pojken Ernst, men nu ville hans mor ha tillbaka honom. Vid det här laget hade Ebba lämnat ett hårt och kringflackande liv bakom sig och hade börjat arbeta som tjänarinna och på olika fabriker.

Sommaren 1918 fick hon plats hos änkemannen Gustaf Johansson som arbetade som färgeriarbetare på Gävle Ångväveri. I lägenheten bodde också mannens ena son, Arvid Johansson, som Ebba kände sedan tidigare. De blev förälskade och förlovade sig.

Barnavårdsbyrån övervakade

Ebba fick tillbaka sin son, under övervakning av Barnavårdsbyrån. De gjorde hembesök med jämna mellanrum för att se till att pojken var hel och ren och skötte sig i skolan. I samband med detta utreddes också vem som var Ernsts far, för att kunna kräva in underhåll. Den som utpekades, och som även erkände faderskapet, var elektrikern Ernst Svensson.

Han skrev under en betalningsförbindelse som innebar att han skulle betala 25 kronor i månaden fram tills att sonen fyllt 16 år. Trots detta kom det sällan några pengar. Påminnelse efter påminnelse skickades av Barnavårdsbyrån, men barnafadern kom hela tiden med nya ursäkter.

Han var gift och hade adopterat sin hustrus utomäktenskapliga son. De vårdade också hustruns mor, och de levde mycket torftigt. I perioder var det svårt att hitta arbete, och sjuk-domarna avlöste varandra.

Alkoholmissbruk i äktenskapet

Ernst växte upp tillsammans med modern och styvfadern. Trots den tidiga förlovningen dröjde det ända fram till 1936 innan Ebba och Arvid gifte sig. Det var på Ebbas 41-årsdag. Men äktenskapet var nog inte alltid det lyckligaste. Två vilsna själar hade funnit varandra, men problemen fanns kvar.

För Arvids del var det alkoholen. På helgerna festades det ordentligt, både hemma och bland vänner. Han verkar aldrig ha varit våldsam, men en av Ebbas systerdöttrar har berättat om hur de hjälptes åt att få hem honom igen när han varit i sällskap med andra kvinnor.

Ernst åkte i fängelse som 16-åring

Ernst läste både folkskola och högre folkskola och gick ut med fina betyg. Men den tuffa uppväxten hade satt sina spår i honom. Redan som 16-åring hamnade han i klammeri med rättvisan när han åkte fast för snatteri. Det blev böter, men eftersom han inte hade råd att betala fick han sitta av straffet i fängelse istället.

Några år senare åkte han ett par gånger om fast för försäljning av hembränd sprit och vid ett tillfälle varnades han för lösdriveri då han saknade både fast bostad och arbete.

Bildade familj och fick Rose-Marie

Väl ute efter avtjänat fängelsestraff genomförde Ernst en tvåårig verkstadsmekanikerkurs och utbildade sig till svarvare och arborrare. Han blev fackligt organiserad i Metall och ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke.

Han träffade så småningom Enny Larsson och förälskade sig i henne. Hon kom från en helt annan bakgrund, med ordentliga föräldrar och en god uppväxt. Ernst och Enny gifte sig i oktober 1939. Bara tre månader senare föddes deras dotter, min mormor Rose-Marie.

Enny dog bara 28 år gammal

Den lilla familjen bosatte sig i en liten stuga på Ennys föräldrars gård i Järvsta. De hade inte mycket pengar, men de hade varandra. Men ödet ville annorlunda, på nyårsafton 1941 dog Enny av en blodpropp i lungan, endast 28 år gammal. Dottern Rose-Marie hade inte ens fyllt två år.

Nu började eländet igen. Ernst lämnade Gävle och levde ett kringflackande liv som går att följa i socialvårdsakter, sjukhusjournaler och domstolsprotokoll. Dottern lämnade han i svärföräldrarnas vård.

Mormor blev högpresterande

Min mormor Rose-Marie hade under sin uppväxt mycket liten kontakt med sin far. Hon uppfostrades av sin mormor och morfar, Hilma och Johan Larsson. Hilma var perfektionist ut i fingertopparna. Rose-Marie blev högpresterande i allt hon gjorde, både i skolan och utanför och det fortsatta livet blev gott.

Hon fick arbete på kontor där hon arbetade med fakturor, utbetalning av löner och i telefonväxel. Redan som 17-åring träffade hon min morfar Ulf Bäckström. Fem år senare var Rose-Marie både gift och tvåbarnsmor. Min mamma föddes 1962 och fick en god uppväxt.

Jag föddes 1990, kort efter att min mormor fyllt 50. Med henne och morfar tillbringade jag all tid jag kunde som barn. Där var allt tillåtet och jag blev bortskämd som få. Det är väl så, att det man inte själv fått som barn, det vill man ge sina egna barn och barnbarn.

Min mormor var min bästa vän i vått och torrt. Jag delar inte bara hennes perfektionism, utan också hennes kreativitet i form av skrivande, måleri, matlagning och bakning. Sommaren 2016, tre år efter att min morfar dog, somnade hon in för sista gången.

Fredrik Mejster är en av föreläsarna på Släktforskarkryssningen 2020 – anmäl dig här!

Publicerad i Släkthistoria 9/2017