Kyrkogårdarnas historia

Trots att Jesus lär ha sagt att det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga så fortsatte skillnaderna i välstånd att synas även på de kristna gravplatserna. Till Sverige nådde kristendomen för drygt tusen år sedan. Under de första århundradena fanns det en viss asketism i det kristna gravskicket, till och med i gravar för kungar som danskarnas Valdemar den store och den svenske 1200-talskungen Magnus Ladulås. Den senares grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm har dock långt senare utsmyckats med ett stort gravmonument.
Under de följande århundradena blev det allt vanligare med stora, utsmyckade gravmonument med utförliga inskriptioner som beskrev den dödas prestationer. Sederna spred sig ifrån kungahusen till samhällets övriga elit och senare inom den framväxande adeln.
Det uppstod också tidigt föreställningar om att en gravplats borde placeras under eller så nära en kyrka som möjligt. Om graven låg utanför kyrkan var vissa väderstreck att föredra. Efter en utgrävning av Västerhus kyrkogård på Frösön, som användes mellan 1100- och 1400-talet, kunde arkeologerna konstatera att männen, med få undantag, hade begravts söder om kyrkan och många kvinnor norr om den. Man kunde också se att personerna som låg närmast kyrkans murar var resligare än de som låg längre bort, vilket har tolkats som att de rikaste hade begravts alldeles intill kyrkan.

Andra utgrävningar av medeltida kyrkogårdar har visat att de allra flesta gravarna finns utspridda runt kyrkan i ett oregelbundet mönster som blev tätare ju närmare man kom kyrkans, och särskilt korets, väggar. Eftersom Kristus väntades komma från öster för att möta de återuppståndna på den yttersta dagen, placerades kyrkans kor normalt i öster och följaktligen ansågs detta också vara den bästa platsen för en grav.
Präster och andra kyrkans tjänare begravdes ofta inne under kyrkgolvet och den platsen eftertraktades också av andra som kunde betala för den. I praktiken handlade det om att rika familjer donerade pengar till nya altare i kyrkan, samtidigt som en familjemedlem begravdes under kyrkans golv, i närheten av altaret. Gravarna täcktes av liggande hällar som dekorerades med motiv som varierade mellan olika tider och platser.
Placeringen av graven under kyrkan och donationer som säkrade regelbundna förböner, ljuständningar och andra ritualer av kyrkans män ansågs öka den dödas chanser att uppnå den eftertraktade saligheten. Sådana föreställningar om att den dödas villkor kunde förbättras genom olika kulthandlingar avvisades dock av Martin Luther under reformationen. Prote-stantiska teologer menade att gravens utformning eller placering inte heller spelade någon roll för den döde, utan bara för de efterlevande.
Ändå fortsatte de som hade råd att köpa gravar under golvet. I många kyrkor placerades gravar överallt, även under kyrkbänkarna. När alla helgonaltare togs bort i de lutherska kyrkorna ersattes de också ofta av gravkor som bekostades av rika adelsfamiljer. Istället för stenhällar över gravarna byggdes nu stora monument eller kistliknande tumbor upp. De försågs med inskriptioner om den döda och med bibelord om uppståndelsen.
Gravar under kyrkgolven kunde också kombineras med utsmyckade epitafier på väggarna, ett slags minnestavlor över den döda.

FLER ÖDEN OCH ÄVENTYR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV

I takt med att dessa anläggningar tog allt större plats i kyrkorummen växte kritiken från kyrkligt håll. Jesper Swedberg, biskop i Skara 1702–35, uttryckte sig föraktfullt om denna statusjakt: ”Högferden är nu så högdt stigen, at monge låta sig nu intet nöija, utan fremst i kyrkion, i högchoret, i sacristian, wid altaret, ja, om the med maner kunde, skal then stinckande kroppen mitt på altaret stå.” Just stanken kunde också bli ett problem i kyrkor där gravarna inte hade grävts tillräckligt djupa. Dessutom fanns vid denna tid fortfarande uppfattningen att sjukdomar kunde spridas via giftiga ångor, så kallad miasma. Därför började många på 1700-talet ifrågasätta seden att begrava människor under kyrkornas golv. Vid 1799 års riksdag ställde sig prästeståndet bakom följande uttalande:

At i kyrkorna, som egentligen äro inrättade för lefwande at derstädes förrätta Gudstjenst, äfwen begrafwa de döde, anser Presteståndet för en sedwana, hvilken förmodeligen af wälmening upkommit men af widskepelse sedermera blifwit styrkt och ändteligen av någon slags äregirighet är worden intil denna tid bibehållen: hvarföre ock Ståndet önskar, at den äfwen så lätt kunde afskaffas, som det wore för ett christeligt och mera uplyst folk anständigt, samt i flera avseenden förmonligt.*

Prästernas uttalande fick gehör från kungen, Gustav III, som kallade seden att begrava folk under kyrkgolvet för en ”folk-ödande sedwana”. År 1783 förbjöds försäljning av gravplatser i kyrkorna och befintliga gravar skulle inte heller få utnyttjas för nya begravningar. Det dröjde dock ytterligare några år-tionden innan den sista kistan placerades under ett svenskt kyrkgolv. I de svenska städerna hade det även blivit för trångt med gravar på kyrkogårdarna. 1815 rekommenderades alla landets församlingar att anlägga nya begravningsplatser utanför den tätare bebyggelsen. I Stockholm, där problemen var störst, ledde det till att Norra begravningsplatsen anlades på mark som hade tillhört Karlbergs kungsgård. En förebild var den då nyanlagda kyrkogården utanför Paris – Cimetière de l'Est, som numera är känd som Père-Lachaise. Norra begravningsplatsen invigdes 1827 av prästen och psalmdiktaren Johan Olof Wallin med orden: ”Veten I på vilket rum I ären? I stån ju på Edra egna gravar.” Tolv år senare fick Wallin, som då hade blivit ärkebiskop, själv sin grav på Norra begravningsplatsen, som sedan successivt har byggts ut.
Lite speciellt är att under hela 1800-talet sköttes anläggningen sommartid av dalkullor från Rättvik, som arbetade iklädda bygdedräkter.

Förbudet mot gravar inne i kyrkorna ledde istället till att de rikaste familjerna anlade pampiga gravkor, ibland genom utbyggnader av kyrkan, men oftast genom fristående anläggningar ute på kyrkogårdarna. Ett par speciella exempel på detta är det pyramidformade gravkoret vid Järfälla kyrka utanför Stockholm och den Röhsska familjegraven på Östra kyrkogården i Göteborg.
På landsbygden hade kyrkogårdarna länge varit skiftade mellan församlingens gårdar, så att invånarna på varje gård begravdes intill varandra. Men för de fattigaste fanns det länge inga minnesplatser alls. Det var först på 1900-talet som vanligt folk började ha råd att köpa familjegravar eller egna gravstenar.
Dessförinnan fanns ofta ett fält avsatt på kyrkogården, där människor som inte kunde köpa en egen gravplats begravdes. På sådana områden grävdes de avlidna ner i den ordning de dog och familjemedlemmar fick alltså inte ligga bredvid varandra. Anhöriga till människor som hade begravts inom ”Allmänna varvet” eller ”Allmänna linjen”, som platserna ofta kallades, kunde sällan placera några minnesmärken över sina kära. På en del kyrkogårdar finns det dock ännu spår av det här systemet, som inte helt försvann förrän på 1960-talet.
– Tidigare i historien kunde klasskillnader också avgöra om själva begravningen skulle äga rum inne i kyrkan eller ute på kyrkogården. För en stor del av den svenska befolkningen var det först i och med att begravningskapellen kom till som akten började hållas inomhus i kapellen eller i kyrkan.
Det säger Emilie Karlsmo, universitetslektor vid konstvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet. Hon skrev sin avhandling om begravningskapellen som uppfördes på de stora kyrkogårdar som i slutet av 1800-talet anlades i utkanten av alltfler städer. Innan begravningskapellen kom till förrättades de fattigas begravningar ute på kyrkogårdarna, medan de som hade råd att betala för en begravningsprocession hade akten i kyrkan innan kistan fördes ut till kyrkogården.
Många av de nya begravningsplatser som anlades i utkanten av städerna har sedan dess omgivits av de växande städerna så att de numera kan uppfattas som ganska centrala parker.
På flera kyrkogårdar fick arkitekter inflytande inte bara över kapellets utformning utan också över hur gravstenarna skulle se ut på olika delar av kyrkogården. De kunde till exempel bestämma att det inom ett kvarter av kyrkogården bara skulle finnas liggande stenar och inom ett annat stående.

Kyrkogårdar i form av välskötta trädgårdsanläggningar är ett ganska sent fenomen i Sverige. På gamla kyrkogårdar fanns det oftast inga träd alls, eftersom rötterna kunde ställa till problem för gravgrävarna. Vid sekelskiftet 1900 blev kyrkogården Friedhof Ohlsdorf, som anlades i Hamburg på 1870-talet, en inspirationskälla för arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz när de planerade den berömda Skogs-
kyrkogården i Stockholm.
– När kyrkogårdarna blev större och tätare under 1800-talet ökade också variationen i hur gravvårdarna utformades. I början av 1900-talet när de nya, externa kyrkogårdarna planerades, försökte man på många håll skapa en större estetisk enhetlighet. Men idag är variationen större igen, menar Emilie Karlsmo.
Industrialiseringen var en annan orsak till att det blev tätare mellan gravstenarna under 1800-talet. Såväl gravstenar som gjutjärnskors tillverkades nu i fabriker, inte hantverksmässigt. Det sänkte priserna och bidrog också till att gravstenarnas former blev mer enhetliga än de hade varit tidigare när de tillverkades för hand. Med de nya gravvårdarna fördes även seden med inskriptioner och minnestexter vidare till de lägre samhällsklasserna. Dessa kan förmedla allt från långa levnadsöden till korta deviser. På en sten i Kristberg utanför Motala berättas om en ”rytare i Östgiöta cawalleri hwilken på Krakowis partier i Påland fånge och til Constantinopel förder der han war i uti XI år”. Betydligt mer kortfattad är skriften på en sten i västgötska Husaby. Där står bara: ”Omsider lycklig”. På en sten i Köla i Värmland står det inget namn, utan endast skriften ”Rum och namn wäl Herren känner då han kallar sina wenner”. Om Magnus Dahlqvist, som fram till 1818 ägde Boo säteri på Värmdö, står det på hans gravsten: ”Fostrad i kojan, Modig i striden, Idog i arbetet, Flärdlös i lifvet, Lugn i döden.” Titlar har länge förekommit på elitens gravvårdar, men på 1900-talet blev det vanligt även med vanliga yrkestitlar som lokförare och sjuksköterska. Kvinnorna doldes dock länge på gravstenarna bakom formuleringar som ”hans hustru” eller till och med bara ”hh”.

I slutet av 1900-talet blev titlarna ovanligare. Många gravar har bara namn samt födelse- och dödsår, medan andra har personliga uttryck som namnteckningar, små verser eller kärleksförklaringar. Korset och duvan förekommer fortfarande ofta som symboler på stenarna, trots att lagen numera tillåter unikt utformade gravvårdar. Ett sådant exempel är Tage Danielssons grav på Lidingö kyrkogård. Den är tillverkad av glas och metall i form av en färggrann, fantasifull blomma. Hans humorkollega Gösta Ekmans grav på Katarina kyrkogård i Stockholm pryds också av ett ovanligt utformat minnesmärke: ett fönster med en fågel på karmen. Begravningssederna, och med dem kyrkogårdarna, har förändrats genom tiderna. Länge var begravning, liksom vigsel och dop, inslag i den allmänna gudstjänsten, Men under 1800-talet blev de successivt allt mer privata riter.

I början av 1900-talet propagerade den så kallade Eldbegängelseföreningen framgångsrikt för kremering och för att många av de nya begravningskapellen skulle samordnas med krematorier. På 1930-talet utgjorde andelen kremeringar bara omkring 4 procent, men idag är det över 81 procent av de avlidna i Sverige som kremeras. I takt med att antalet jordbegravningar har blivit färre har också andra typer av gravplatser vuxit fram. 1959 anlades de första minneslundarna, på kyrkogårdar i Malmö och Västerås. Dessa är avgränsade områden på kyrkogårdarna där urnan med askan gravsätts utan att de anhöriga är med. Askgravlund är en variant där de anhöriga kan vara med när urnan sätts ner, och där minnesplattor över den avlidna sätts upp.
I båda fallen innebär gravskicken att de efterlevande befrias från ansvaret att sköta om graven.
För anhöriga kan det vara mycket angeläget att regelbundet besöka en nära anförvants grav för att minnas honom eller henne och för att sköta om stenen och planteringarna. För många är allhelgonahelgen i november alltid förknippad med ett besök vid en släktings grav. Seden har växt enormt sedan Aftonbladet 1910 skrev om att det fanns en lokal traditon på Värmdö att sätta ljus på gravar vid allhelgona. Bara på Skogs-kyrkogården i Stockholm tände under allhelgonahelgen 2015 inte mindre än 50 000 besökare tiotusentals ljus på sina anhörigas gravar.

Men när tiden går blir besöken färre vid de allra flesta gravar och till slut växer gravplatsen igen. Christer Pettersson, som arbetar med kyrkogårds- och begravningsfrågor på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, berättar att det finns vissa normer som gäller för så kallade vanvårdsförfaranden.
– Om en grav vansköts så sätts en skylt upp där kyrkogårdsförvaltningen söker kontakt med gravrättsinnehavaren eller annan person för att hitta någon som kan sköta graven. Dessa står kvar över två allhelgonahelger innan man återtar gravplatsen på grund av vanvård. Dessutom kan man från församlingens sida släktforska för att få tag i anhöriga om man inte når den person som står som gravrättsinnehavare. Anhöriga kan sökas via Svenska kyrkans medlemsregister eller via Spar-registret där alla svenska medborgare är registrerade.
Återtaganden av gravplatser kan dock vara kontroversiella, inte bara för anhöriga utan även för släktforskare och för kulturvårdande myndigheter som Riksantikvarieämbetet, som har vägledningsrätt för kulturmiljölagens tillämpning. I praktiken är det tjänstemän på länsstyrelserna som sköter tillsynen av hur lagen tillämpas. I kulturmiljölagen står det att gravplatser som har anlagts 1939 eller tidigare inte får förändras utan tillstånd av länsstyrelsen. En kopia av de beslut som fattas av länsstyrelsen sänds till Riksantikvarieämbetet (RAÄ), som också kan författa föreskrifter om hur kulturmiljölagen ska tolkas.
– Varje tid har ju sitt historiska värde. En begravningsplats speglar bygden och fungerar som ett slags arkiv som berättar om männi-skorna som levt där i hundratals år, säger Hugo Larsson som arbetar med kyrkogårdsfrågor
på RAÄ.
– Om de kulturhistoriska värdena på en gravplats förändras så måste församlingen söka tillstånd hos länsstyrelsen. På Riksantikvarieämbetet har vi sällan direkt kontakt med församlingarna, men mitt intryck är ändå att de flesta som arbetar med detta har en positiv inställning till kulturmiljölagens krav, säger Hugo Larsson.

Christer Pettersson på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation bekräftar att det finns en medvetenhet ute i församlingarna när det gäller kulturmiljölagens krav.
– Vi är ju enligt kulturmiljölagen skyldiga att upprätta bevarandeplaner för kyrkogårdar. Dessa begärs in av länsstyrelserna som fungerar som vårt kontrollorgan. Om en kyrkogårdsmiljö ska bevaras får inte för många gravstenar plockas bort, konstaterar han.
I kulturmiljölagens fjärde kapitel, elfte paragrafen står det: ”I vården av en begravningsplats ska dess betydelse som en del av kulturmiljön beaktas. Begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas.”
Trots detta sker vissa förändringar på kyrkogårdarna. En del gravplatser, som inte längre sköts av anhöriga, får ändå stå kvar på grund av sitt kulturhistoriska värde, medan andra övergivna gravstenar plockas bort om det är ont om plats på kyrkogården. Vissa av de stenar som tas bort förstörs eller slipas om för att återanvändas. Andra stenar flyttas bara och ställs upp utmed kyrkogårdsmuren eller på någon annan plats.
Arbetet med både bevarande och förändring sköts av kyrkogårdarnas personal. Antalet anställda på kyrkogårdarna varierar mycket med storlek och arbetskraftsbehov. De flesta församlingar har ett antal heltidsanställda och en stor andel säsongsanställda, eftersom arbetsuppgifterna är fler under sommarhalvåret.
I södra Sverige har dock antalet heltidsanställda ökat. De allt varmare vintrarna har lett till att det har blivit mer att göra året runt.
– Kyrkogårdsarbetarna är sysselsatta med både trädgårdsskötsel och att gräva gravar. De ansvarar också för att gravstenarna är säkra och för att de inte förstörs om de ska bevaras. På många mindre ställen har personalen delade tjänster. De kan till exempel vara både kyrkvaktmästare och kyrkogårdsarbetare, förklarar Christer Pettersson.
I norra Stockholm, på Järvafältet, byggs just nu en ny typ av kyrkogård. I naturområdet, som omges av förorter och trafikleder, har arbetet pågått i ett par år och den första etappen beräknas bli klar under 2024. Kyrkogården byggs enligt förslaget ”Öarna”, som vann en arkitekttävling 2010. Förslaget har tagits fram av landskapsarkitekten Kristine Jensen och arkitekten Poul Ingemann och går ut på att små, avskilda begravningskvarter sprids ut som en arkipelag i naturområdet. ”Öarna” kommer ofta omges av häckar eller murar. Här kommer att finnas såväl kistgravplatser som minnes- och askgravlundar. Kyrkogården och den tillhörande ceremonibyggnaden kommer också att vara öppen för alla trosriktningar.

Publicerad i Släkthistoria nr 11/2023

I begravningslagen står det: "Allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal gravplatser och andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag skall anordnas och hållas av de territoriella församlingarna inom Svenska kyrkan. Regeringen får för särskilda fall besluta att en kommun istället skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom kommunen." Det innebär att Svenska kyrkan upplåter gravplats även för judar, muslimer och anhängare av andra trosriktningar. Liksom även förstås för icke troende.
– Det gäller ju att ha olika kvarter på kyrkogården för olika typer av gravar, för minneslundar, askgravlundar och för andra trossamfund. Judiska församlingar har på många platser egna kyrkogårdar, men deras medlemmar kan förstås även begravas på vanliga kyrkogårdar, berättar Christer Pettersson på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
– När jag jobbade i Huddinge tidigare så byggde vi ett stort muslimskt kvarter på kyrkogården. Den delen stod klar 2002 och i början begravdes avlidna muslimer från hela Storstockholm där.
På samma sätt tog Malmö kyrkogårdsförvaltning länge emot muslimer från hela Skåne när de skulle begravas. Men på grund av platsbrist har en muslimsk begravningsplats förberetts i Svedala församling några mil från Malmö, vilket har väckt protester från vissa håll.
Judiska kyrkogårdar har funnits länge i Sverige. Den första anlades på Kungsholmen i Stockholm på 1700-talet och blev senare känd som Aronsberg, uppkallad efter Aron Isak som grundade den judiska församlingen i staden.
Utöver fristående judiska kyrkogårdar finns det i många städer särskilda gravkvarter för judiska familjer. Det förekommer också att människor av andra trosriktningar begravs inom vanliga kyrkogårdskvarter.