Kyrkogångsplikten – gick alla i kyrkan?
Vår expert förklarar historien bakom kyrkogångsplikten under 1700-talet och dess påverkan på vardagslivet. Avstånd och lagar formade kyrkobesöken och bidrog till Sveriges väg mot religionsfrihet.
Läsarfråga
Jag har börjat gå igenom sockenstämmoprotokoll i de församlingar som jag forskar i. Det handlar om Jämtland i mitten av 1700-talet. Jag läser till exempel att man var tvungen att gå på högmässan varje söndag, annars kunde man straffas. Fanns det inget giltigt skäl att utebli? Var alla, barn som vuxna, tvingade till kyrkan?
Vår expert svarar: Det innebar kyrkogångsplikten
Skyldigheten att närvara vid högmässan varje vecka och andra helgdagar kallades kyrkogångsplikt. Den var reglerad i lag sedan 1600-talet, men i samband med 1809 års regeringsform avskaffades den i Sverige.
Kyrkogångsplikten innebar att alla som kunde skulle ta sig till kyrkan. Hur långt man hade till kyrkan var en viktig faktor i denna plikt, något som var extra tydligt i de mindre tätbefolkade delarna av landet.
Avstånden kunde innebära att gårdsfolket skulle behöva vara borta från gården under flera dagar och därför hade man tillåtelse att närvara varannan gång, till exempel. Bodde man så långt bort att man behövde vara borta flera dagar hade man tillåtelse att låta någon eller några stanna kvar för att ta hand om gården, medan de övriga bevistade högmässan.
Bonnstan i Skellefteå, Lappstaden i Arvidsjaur och Gammelstads kyrkstad utanför Luleå är bara några av de platser som påminner oss om kyrkogångsplikten. De består av samlingar av hus och kåtor som användes som temporära bostäder i samband med kyrkobesök.
I de här delarna av landet kunde avstånden vara stora och man behövde någonstans att bo och övernatta under de kyrkliga högtiderna. Kyrkstaden för samerna kallades för lappstad och böndernas för bondstad.
Kyrkogångspliktens avskaffande är en del av de beslut och åtgärder som fattades och som så småningom ledde fram till religionsfriheten i Sverige.
Publicerad i Släkthistoria 9/2023