Husförhöret, 1800-talsmålning av Kilian Zoll.

Alla var på helspänn när prästen förhörde församlingens
medlemmar på kristendoms­kunskaperna. Husförhöret, 1800-talsmålning av Kilian Zoll. 

© Linn Ahlgren/Nationalmuseum

Husförhören – kontroll och kalas

Husförhören infördes successivt i Sverige efter reformationen. Fram till 1800-talets slut var det kyrkans och statens sätt att hålla reda på svenskarna. Idag är protokollen av dessa möten, husförhörslängderna, främst till glädje för släktforskarna.

30 april 2021 av Åke Steinwall

Under rubriken "Från forna dagar i Bäckaby" berättar prästen J Norrlin i en text i Växjö stifts hembygdskalender från 1927:

Äntligen var den stora dagen inne. Läsmötafolket var talrikt samlat, och solen sken från en klar himmel, ty husförhören höllos vid midsommartiden, då vårarbetet var slutat, och innan höskörden började. Nu inväntade man prästen och klockaren, och när de kommit och blivit vederbörligen mottagna och förplägade, började förhöret med bön och psalmsång. Sedan framkallades barn och ungdom från varje gård särskilt och ställde sig i en halvcirkel vid bordet, där prästen och klockaren sutto på var sin sida om bordet. Först läste var och en innantill ur bibeln en eller ett par verser för klockaren, som även var folkskollärare, och därpå började ett grundligt förhör både i Luthers lilla katekes och i "långkatekesen", som den Lindblomska förklaringen av folket kallades. Så fortgick förhöret, till dess hela roten var genomgången. Sedan vidtog det så kallade ›efterförhöret›, då prästen antingen tog något bibelspråk eller något särskilt huvudstycke ur katekesen som text och kastade ut frågor, som fingo besvaras av vem som helst, men mest talade han själv. Det hela avslutades med bön och sång".

Hertig Karl (senare Karl IX)

När hertig Karl (senare Karl IX) besegrade sin brorson Sigismund slogs det fast att Sverige skulle vara protestantiskt.

© Nationalmuseum

Beskrivningen ovan återger Norrlins egna barndomsminnen från ett husförhör. I samma text skriver han också att det på gården där förhöret skulle hållas, hade vidtagits förberedelser som var mer omfattande än inför julen. Längre fram i texten skildrade han vad som hände när själva förhörsdelen var avklarad:

MER OM LIVET FÖRR I SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV!

Utanför dörren stod nu värdfolket och undfägnade barn och ungdom med mat och dryck som var uppdukat på ett stort bord. Alla gifta personer stannade emellertid till middag, och där voro både präst och klockare med. Dessa reste efter den grundliga måltidens slut, men "rotafolket" (folket inom läsroten) stannade kvar ännu en stund, och ännu längre stannade släktingar och närmaste grannar. De kommo tillbaka följande dag, och så fortgick "husförhörskalaset" ett par, tre dagar.

Biskoparnas visitationsresor

Berättelserna ovan är hämtade ur Hilding Pleijels bok Husandakt, husförhör, husaga och andra folklivsstudier från 1965. De beskriver en tid som var början till slutet på husförhörens långa historia. 

Redan på den katolska tiden förekom en viss sorts förhör. Biskoparna skulle under sina visitationsresor undersöka om församlingsborna kunde Fader vår, Ave Maria och trosbekännelsen.

Med Martin Luthers reformation på 1500-talet ökade makthavarnas kontrollbehov. Från och med Gustav Vasa använde de svenska kungarna kyrkan som ett maktredskap och frågan vilken kristen lära man anslöt sig till blev i högsta grad politisk.

Över hela den europeiska kontinenten pågick maktkampen mellan furstar som förblev den katolska kyrkan trogna och furstar som anslöt sig till Luthers läror. 

I Sverige stod striden framförallt mellan hertig Karl och hans brorson Sigismund, som under en period var kung både över svenskarna och de katolska polackerna. Karl gick segrande ur den striden och därmed var det avgjort att Sverige skulle bli lutherskt.

Två gånger per år

Men för att detta skulle förverkligas krävdes att kyrkan, och därmed de statliga myndigheterna, skaffade sig kontroll över landets befolkning. Det skulle man komma att göra genom Martin Luthers lilla katekes, en bok som sammanfattade den kristna läran i hans tappning.

År 1571 fastställdes i Sverige en kyrkoordning som påbjöd att särskilda katekespredikningar skulle hållas två gånger per år, under adventstiden och under fastan före påsken. 

Ganska snart utvecklades seden att kyrkobesökarna efter dessa predikningar ombads repetera utdrag ur katekesen samt förklara vad dessa ord betydde.

Förde protokoll

Dessa frågestunder efter katekespredikningarna var tidiga föregångare till husförhören. För att kontrollera att de verkligen genomfördes reste biskoparna runt i församlingarna. Vid dessa så kallade visitationer fördes protokoll, och i ett sådant från ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus besök på Värmdö i maj år 1641 står det bland annat följande:

Dominus pastor sad ock sig ifrån midfasto och var dag intill påsk pläga hemma i huset, var och en i synnerhet, examinera och förhöra, vilket ock hela församlingen med honom vittnade.

Kalas efter husförhör – 1600-talsmålning

Efter husförhören blev det kalas. Det förväntades att värdparet skulle ställa till med en lika stor fest som vid bröllop, dop och begravinng. 1600-talsmålning. 

© Erik Cornelius/Nationalmuseum

Det citatet tyder på att man redan i mitten av 1600-talet hade börjat hålla förhör i hemmen. Att dessa hölls under fastan före påsk, beror på den gamla seden "att gå i skrift" före den stora nattvardsgång som traditionellt hölls under påsken. Dessa "skriftermål", som de också kallades, innebar att prästen förhörde församlingsborna på deras katekeskunskaper.

Det var dock inte bara kunskaperna utan även församlingsbornas livsstil som prästerna skulle undersöka. 

Den ovan nämnde ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus skrev år 1631 att sockenprästerna skulle "besöka sina åhörares hus eller byar, och med allt hus- eller byafolket granneligen rannsaka vad förstånd de hava uti catechismi stycker, och huru de därefter förhålla sig uti deras leverne".

Ställde till med fest

Prästens besök ute i byarna verkar ofta ha tagits som förevändning för att ställa till med en fest. Antagligen var det på förekommen anledning som man vid prästmötet i Västerås år 1679 beslöt att "vid dessa läseförhör får ingen kostnad göras och ingen dryckenskap utövas".

Trots det påbudet skulle traditionen att hålla husförhörskalas bli allt starkare med tiden. I den kyrkolag som kom 1686 tilläts prästerna att delta i de gästabud som anordnades i samband med husförhören, men de skulle uppmana gästabudsfolket att avstå från allt otillbörligt uppträdande och från övermått av drycker.

Vuxendop i baptist­kyrkans regi 1920.

Under 1800-talet förlorade den svenska statskyrkan sitt andliga monopol. Här ett vuxendop i baptist­kyrkans regi 1920.

© Lesjöfors museum

Det var dock inte alla som dök upp när de kallades till husförhör. Vid prästmötet i Växjö år 1727 beslöts att "de som motvilligen avhålla sig från läsemötena, skola intet admitteras till Herrens nattvard". Förutom att avstängas från nattvardsgång hotades församlingsbor som undvek husförhören ibland med böter.

Vid den här tiden började den svenska lutherska kyrkan utmanas av andliga influenser från utlandet, främst den så kallade pietismen, där man betonade den personliga omvändelsen och den enskildes förhållande till Gud. Predikanter influerade av dessa tankar började samla folk omkring sig till möten i hemmen eller i hyrda lokaler.

Husförhören blev lagstadgade

Det var denna utveckling som ledde fram till konventikelplakatet 1726. Den lagen förbjöd bönemöten som inte hölls i kyrkans regi, men påbjöd också att prästerna skulle besöka sina församlingsbor "på det de med all säkerhet måge förnimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra". Därmed hade husförhören blivit lagstadgade.

Fortfarande måste dock myndigheterna hota med straff för dem som inte dök upp på husförhören. De som gjorde det förväntade sig att värdfolket skulle ställa till med ett lika stort gille som de som hölls vid bröllop, dop och begravning. 

År 1743 utkom en förordning om att "de härtill brukelige gästabuden vid catechismi-förhören böra såsom skadelige alldeles avskaffas". Ute i bygderna var det dock ingen som lydde sådana påbud. Festerna efter husför-hören fortsatte.

Biskopen Jacob Serenius

Biskopen Jacob Serenius såg husförhören som bra tillfällen att uppfostra befolkningen.

Senare under 1700-talet talade biskopen Jacob Serenius vid flera riksdagar om husförhören som ett tillfälle att uppfostra befolkningen. 

Vid ett prästmöte år 1764 uppmanade han prästerna att "driva husförhören med stort allvar och göra dem uppbyggliga med varningar för sådana hemseder som man vet gå i svang i husen". Han menade att prästerna inte bara skulle uppehålla sig vid läsning och lagen, utan framför allt "examinera sederna".

När Sverige började nås av tankarna från upplysningen på kontinenten framhölls också husförhören som ett botemedel mot "allehanda fritänkeri och gudlöshet". 

Lärde sig läsa

På ett prästmöte i Uppsala år 1797 beslöts att prästerna under husförhören skulle "ivra emot de mest gångbara synder och genom en praktisk tillämpning på våra borgerliga förbindelser hos sina åhörare inskärpa sådana grundsatser, som göra dem till kristeliga och sedliga medborgare".

En bieffekt av förhören om kristendomskunskaperna var att många svenskar lärde sig läsa. Det var vanligt att prästen delade ut avsnitt i bibeln, katekesen eller psalmboken som skulle läsas högt. 

Sedan förekom det förstås också ofta att man inför husförhören lärde sig böner, bibel- och psalmverser utantill. På så sätt kunde även de som var sämre på att läsa klara sig hyfsat på husförhören.

På bilden Äskhults by i Halland där husen aldrig flyttades ut.

När byarna skiftades under 1700- och 1800-talen försvann också byalag, fester och husförhör. På bilden Äskhults by i Halland där husen aldrig flyttades ut.

© L.G.foto

Undersökningar av bouppteckningar (där en avliden persons alla ägodelar redovisades) har visat att psalmboken var den mest spridda boken i Sverige under 1700- och 1800-talen. Det var mycket vanligare att man hade en psalmbok än en bibel. 

En orsak kan vara att biblar var dyrare, en annan orsak att psalmerna med sitt poetiska språk och sina melodier verkligen användes i familjerna.

Någon har liknat psalmböckerna vid andliga husapotek. Här fanns något för alla olika situationer i livet. Dessutom ingick Martin Luthers lilla katekes i alla psalmböcker som gavs ut fram till 1820-talets mitt. 

Därmed var psalmboken också det viktigaste redskapet för den som ville förbereda sig för det väntande husförhöret.

Psalmsång och bön

Husförhören inleddes oftast med psalmsång och bön. Sedan följde ett upprop där prästen använde anteckningarna från det senaste husförhöret för att få reda på vad som hänt sedan sist. När alla ändringar var införda inleddes själva förhöret.

Två utländska besökares vittnesmål visar att husförhöret i början av 1800-talet var en väl etablerad och ganska funktionell institution. År 1807 följde den skotske bibelförsäljaren John Paterson med på ett husförhör i en bondgård i skånska Uppåkra. 

Där såg han hur alla närvarande blev förhörda och han förundrade sig över hur stor läskunnigheten och kristendomskunskapen var i vanliga bondefamiljer.

Omkring tio år senare reste den tyske teologen Franz Wilhelm von Schubert runt i Sverige. Han blev imponerad av hur väl husförhören fungerade och skrev sedan om hur prövningen av kristendomskunskaperna följdes av "förtroliga samtal och förklaringar över katekesens huvudstycken".

Församlingsborna har ställt upp för fotografering framför den gamla kyrkskolan

Det är dags för husförhör och församlingsborna har ställt upp för fotografering framför den gamla kyrkskolan. Fotot är taget i Skog nära Söderhamn, Hälsingland, före sekelskiftet år 1900.

© Forsback, Per Johan/Lansmuseet Gavleborg

Husförhörens ställning i samhället var dock på väg att försvagas. Det hade flera orsaker. Skiftesreformerna i slutet av 1700-talet och på 1800-talet splittrade byarna, vilket också påverkade kollektiva traditioner som byalag, fester och husförhör.

Martin Luther hade i sin katekes pekat ut fadern i en familj som ansvarig för allt sitt husfolk, alltså både familjemedlemmar och tjänstefolk. Som husfader skulle han både leda husfolkets arbete och se till att de deltog i gemensamma morgon- och aftonböner.

Husfadern testades

Ända sedan 1600-talet hade husförhören fungerat som ett test av hur väl varje familjs husfader skötte sina uppgifter. Men under 1800-talet började denna familjehierarki ifrågasättas. Som familjens överhuvud hade husfadern haft rätt att aga inte bara sin hustru och sina barn utan även sitt tjänstefolk. 

1847 lämnade publicisten och riksdagsmannen Lars Johan Hierta in en motion där han föreslog att denna husfaderns rättighet, husagan, skulle förbjudas. Förslaget blev mycket omdiskuterat och det skulle dröja ända till 1858 innan husagan avskaffades i Sverige.

I och med att husfadern förlorat sin absoluta makt kunde han inte längre tvinga familjen att läsa på inför husförhören.

Lars Johan Hierta vid  mitten av 1800-talet.

Lars Johan Hierta vid mitten av 1800-talet.

Samma år som husagan förbjöds upphävdes även konventikelplakatet. Det var inte längre olagligt att organisera egna religiösa möten och den ena frikyrkan efter den andra etablerades i Sverige under 1800-talets andra hälft. 

Liksom husfäderna förlorade nu prästerna alltmer av sin makt och individerna fick frihet att forma sina egna uppfattningar.

Husförhören upphör

Särskilt katekesläsningen kritiserades och alltfler struntade i att komma till husförhören. Den utvecklingen förstärktes än mer när många husförhör började hållas i skolhus istället för i hemmen. Vid ett prästmöte i Lund år 1876 konstaterades att husförhören nu var "synnerligen fåtaligt besökta".

Husförhörens tillbakagång var långsammare i vissa delar av Sverige. I delar av Norrland och Småland fanns de kvar en bit in på 1900-talet. De försvann först i städer och bruksbygder och det var i högre grad män än kvinnor som uteblev från förhören.

1895 bytte husförhörslängden namn till församlingsbok. Till att börja med innehöll även församlingsböckerna noteringar om kristendomskunskaperna, men successivt blev de enbart ett folkbokföringsmaterial.

Publicerad i Släkthistoria 12/2020

Läs också

Kanske är du intresserad av...