Manligt mode under 500 år

I museer och andra samlingar finns inte sällan gott om kvinnliga dräkter bevarade. Tjusiga klänningar, eleganta kappor, läckra hattar. Det är betydligt ovanligare att de manliga kläderna har sparats för eftervärlden. Det beror dels på att de ofta inte var lika påkostade, dels på att herrmodet ändrades långsammare. Kläderna hann slitas ut och bli lump. Via fotografier, teckningar och målningar kan vi ändå få en bild av hur de modemedvetna männen klätt sig genom seklerna.

Historien börjar på 1500-talet. Det var med Gustav Vasas tillträde som svensk kung som man på allvar började importera kontinentala nymodigheter till våra nordliga breddgrader. Nu skulle hovets medlemmar visa sin status, och det gjorde man inte minst genom dyrbara kläder. Prakten fortsatte under ett par sekler, för att kring 1800 bli enklare och mer likriktad. Snart regerade den mörka kostymen.

På porträtten från 1500-talet blickar furstarna ner på oss sentida undersåtar. Inte sällan är de klädda i svart, ett mode med ursprung i det spanska hovet. Spanien var en stormakt vid denna tid, och stormakter har alltid satt trender. Även när det gäller kläder.

Erik XIV var Gustav Vasas äldste son, född av första hustrun Katarina av Sachsen-Lauenburg. När Gustav dog 1560 var det Erik som fick ta över tronen, och det blev viktigt att befästa den nya ättens ställning. På det berömda friarporträttet ovan (som skickades till drottning Elisabet I av England) bär den unge monarken en röd dräkt av guldbroderad sammet. Den rundskurna kappan över axlarna är svart.

Under stormaktstiden på 1600-talet nåddes kulmen för det pösiga och prakfulla modet för elitens män. Nu lämnde man det spanskinspirerade svarta och tog ut svängarna mer, med framförallt Frankrike som förebild.

Porträttet ovan från 1652 föreställer greve Magnus Gabriel De la Gardie och visar en man som inte skäms för sig. Till vänster anar vi också hans hustru. Hon var av ädlare börd, men ändå enklare klädd. På sätt och vis tidstypiskt: det var inte ovanligt att män bar mer utsmyckade dräkter än kvinnorna.

För att befästa det strama klassamhället ufärdades dock så kallade överflödsförordningar. Lägre klasser fick inte använda lånta fjädrar.

Om 1500-talet var spanskt och 1600-talet franskt så blev slutet av 1700-talet – och framförallt 1800-talet – engelskt. Utvecklingen skedde successivt, mot lite mindre dekorerat och lite mer bekvämt. Knäbyxorna ersattes så småningom av långbyxor, men det var inga vida brallor, utan tajta benkläder som inte alltid var så lätta att dra på sig. Det franska modet var till stor del urbant, det engelska mer anpassat till landsbygd och småstäder.

För att hänga med i modesvängarna kunde man skaffa de allt populärare modetidskrifterna, till exempel Cabinet des Modes ou les Modes Nouvelles, som gavs ut i Paris 1785–93. Illustrationerna var detaljerade och dekorativa. Här kunde den som var angelägen om att följa trenderna studera hur vecken skulle ligga, rosetten knytas eller knapparna knäppas för att man inte skulle göra bort sig. Rocken på bilden ovan har smalare ryggparti än tidigare, och skört. Det som ska bli en frack har börjat ta form.

Vi kanske kan tycka att plagget inte ser så bekvämt och praktiskt ut. Men jämfört med tidigare modekläder tog man nu hänsyn till uteliv och rörlighet. Materialen var tåligare och kläderna skurna på ett annat sätt än tidigare.

Den engelska trenden stod för frihet och funktionalitet. En åtskillnad mellan könen blev nu också tydlig: den dekorerade franska stilen stod för det kvinnliga, medan männen valde att klä sig à l'anglaise. Det skulle dock som sagt dröja en bit in på 1800-talet innan den engelska stilen som vi förknippar med romantiken slog igenom i bredare folklager.

Mot slutet av 1800-talet hade en lågmäld och korrekt manlig klädsel etablerats. Svart hade återigen blivit den klart dominerande färgen och dräktens delar skilde sig inte mycket åt i kulör. Detta var industrialismens tidevarv och perioden för skråväsendets avskaffande. Samhället skulle moderniseras och kollektiva rörelser stärktes. I den framväxande borgarklassen var idealet inte att visa framgång genom prålig dräkt, som den nu hopplöst förlegade adeln hade gjort tidigare.

En av de främsta företrädarna för det nya näringslivet var Lars Magnus Ericsson. Han föddes i Värmland 1846 och startade trettio år senare en mekanisk verkstad. Utan formell ingenjörsutbildning kastade han sig in i den växande branschen telekommunikation och nådde snabbt framgång. Hans namn lever idag kvar i Ericsson, ledande företag inom telesystem. Som person var Lars Magnus Ericsson blyg och tillbakadragen. Han ägnade sig helst åt konstruktioner och affärer, utan att förhäva sig.

Det var ett ideal i tidens anda, som alltså även syntes i männens kläder. Ericsson var estetiskt intresserad. Det tog sig dock mest uttryck i produkterna som han var med och tog fram, inte hans egen person. Ett undantag var det perfekta, vältrimmade skägg han odlade senare i livet, ett tidstypiskt komplement till den mörka, tredelade kostymen för många män kring sekelskiftet 1900.

På ett porträtt i 70-årsåldern poserar han i vit skjorta, väst och lång svart redingot. Ordet redingot lånades in i svenskan från franskan, men är ursprungligen engelska: riding coat. Ibland kallas denna typ av jacka/rock även bonjour. Det namnet har att göra med att det var det korrekta plagget i formella sammahang dagtid, medan frack – och senare smoking– användes på kvällen. Herrarnas dräkt var likriktad, men notera på bilden ovan att byxorna kunde varieras en del. Färgen tilläts skifta från svart till grått. Vissa tyger hade en diskret randning och några av herrarna hade revärer längs byxbenen.

Det är inte bara i vår egen tid som kända kulturpersonligheter kopplas till klädmode. Konstnären Anders Zorn blev världsberömd för sina skickligt utförda porträtt, etsningar och akvareller. Men han var också noga med vad han hade på sig. På ett berömt självporträtt, det sista innan han dog 1920, bär han en röd sportkostym. På en annan målning är han iklädd en enorm vargskinnspäls, ett plagg han gärna lär ha använt hemma i Dalarna.

På fotografiet ovan ser vi Zorn i melerad tweedkostym och sportig keps. Byxorna har pressveck och slag vid foten. Västens nedersta knapp är som sig bör oknäppt och en elegant klockkedja vilar på magen. Kepsen var en nymodighet vid denna tid, den skulle slå igenom på 1920-talet. Tänk Gatsby!

Konstnären blev med tiden mycket välbeställd och hade råd med påkostade detaljer som lyfte kläderna. På Zornmuseet finns en stor samling av kråsnålar, manschettknappar och slipsar från olika europeiska modehus.

På bilden ovan ser vi en berömd svensk pionjär för sporten – Gustaf V. I tennissammanhang använde han ofta pseudonymen Mr G. På bilden är kungen klädd helt i vitt, den färg som länge var allenarådande på planen, och som än idag förknippas med tennis. Han bär också långbyxor. Det var först efter andra världskriget som manliga spelare började bära shorts (kvinnor förväntades ha korta kjolar).

Hatten på kungens huvud är knappast typisk för tennisen, utan sannolikt främst ett solskydd för den åldrade monarken. Men kabelstickat överdragsplagg, tröja eller slipover, är något som blev på modet via tennisen. Och än idag är ju tenniströja ett begrepp, en kortärmad blandning mellan t-shirt och skjorta, med knäppning i halsen, ofodrad krage och inte sällan en logotyp på bröstfickan, liknande sportvärldens klubbmärken.

Tennisen var länge ”den vita sporten”, men plaggen som syns på tennisens arenor idag är ofta både färgranna och mönstrade. Kopplingen till modevärlden består, och det finns gott om exempel på framgångsrika spelare som har grundat egna klädmärken. Vår egen svenska stjärna Björn Borg är bara ett exempel på detta. Redan under karriären var han trendsättare med sin smalrandiga och tajta tenniströja av märket Fila. Och det är nog fler svenska män än denna texts skribent som konsekvent bär BB-kalsonger som en hyllning till ungdomens sporthjälte.

Idag hittar vi jeans i gareroben hos nästan alla svenskar – från 90-åringar till deras barnbarnsbarn. Men så har det ju inte alltid varit. Jeansens äldsta historia har faktiskt nyligen fått skrivas om, berättar modekribenten Bradley Quinn i en artikel i boken. Tidigare trodde man att denimtyget hade uppfunnits i Frankrike på 1700-talet. Men nu vet man att bomullstyget fanns tidigare, men namngavs efter den franska staden Nîmes. Benämningen jeans kommer för övrigt från en annan stad, Genua i Italien.

Det var dock i USA som jeansen började sin väg mot global succé, och starten förknippas med Levi Strauss och guldrushen i Kalifornien på 1800-talet. Man kan väl förmoda att det var där de första svenskarna också kom i kontakt med byxorna som skulle erövra världen. Levi’s är som bekant fortfarande det kanske mest kända jeansmärket.

Efter andra världskriget inleddes jeansens verkliga segertåg. För filmstjärnor som Marlon Brando, James Dean och Steve McQueen var jeansen de självklara byxorna och därmed förknippades de med en stark maskulinitet.

Det skulle dröja innan jeans också blev ett plagg för kvinnor, det skedde först vid mitten av 1970-talet och den utvecklingen leddes av bland andra modegurun Calvin Klein. Nu kom ”designer-jeansen”, och avståndet till de gamla arbetarbrallornas ursprung blev ännu större.

Oavsett stil på kläderna så knyter många män på sig samma sorts sko – sneakers. Det konstaterar modejournalisten Susanne Ljung i sin artikel i boken. Sneakers är det från USA inlånade namnet på det som vi förr oftast kallade gympa- eller tennisskor.

Att skorna är mjuka och sköna, är ju väl känt. Men hur kommer det sig att de också är helt rätt för den modemedvetna mannan idag? Jo, det var med hiphop-musiken på 1980-talet som sneakers verkligen blev mode, och inte bara en praktisk doja under sportandet.

Pionjärerna var gruppen Run-DMC, som älskade Adidas-modellen Superstar. Och just det tyska skomärket, grundat av Adolf Dassler 1948, är fortfarande en av det verkligt stora skotillverkarna på marknaden. En av Adidas mest kända modeller är Stan Smith, som är uppkallad efter en amerikansk tennnisspelare som rankades som nummer ett i singel 1972.

Publicerad i Släkthistoria 01/2023