Vägen till Lönneberga

Pedagogiskt beskriver Astrid Lindgren vardagslivet i Katthult. Vi får veta hur man skor en häst, hur man lagar palt och hur en bondauktion går till. Vi blir guidade genom alla uthus, och när hon är klar vet vi exakt var i visthusboden vi kan hitta hallonsaften, ättiksgurkorna och den goda korven. Gårdens folk är oavbrutet sysselsatta ute och inne. Årstiderna växlar och dagarna går. Man kör gödsel, bakar bröd, tar hand om kor som ska kalva och sköljer tvätt. Ett ordnat och pliktfyllt liv. Tacksamt som fond för lite hyss. Vild och påhittig stökar Emil till ordningen med sina upptåg, fast han egentligen bara vill väl. Ida hissar han upp i flaggstången för att hon ska bli glad. Och det är ju råttan som ska fastna i fällan under köksbordet, inte pappans stortå.

Så förvisas Emil till snickerboa,ibland flera gånger om dagen. Om pappa Anton är riktigt arg haspar sonen från insidan också, för säkerhets skull. Men läsarna behöver inte oroa sig för Emil. De vet att det kommer att gå bra för honom, och att han till och med blir ordförande i kommunalnämnden när han blir stor. Emil-böckerna är älskade för sin humor, sina karaktärer och för Emils varmhjärtade civilkurage. När fattighjonen blir utan julmat ordnar han kalas. Griseknoen räddar han undan döden flera gånger. Och när Alfred har fått blodförgiftning kör Emil själv släden genom snöstormen till doktorn i Mariannelund. Astrid Lindgren målar urbilden av livet på landet. Småländskt javisst, men det kan lika gärna vara någon annanstans i världen. Barndomsminnen och släkthistorier väcks till liv hos läsarna. När böckerna kom ut på 1960- och 1970-talen fanns det många mor- och farföräldrar som hade vuxit upp ungefär som Emil och Ida, och som kunde känna igen sig. Samtidigt som de skrattade åt Emils hyss tillsammans med sina barnbarn, rullade författaren obemärkt ut en bro mellan generationerna.

När den första Emil-boken kom ut var Astrid Lindgren 56 år och en etablerad författare med en lång rad böcker bakom sig. Samma år valdes hon in i det prestigefulla litterära Samfundet De Nio, som den första barnboksförfattaren. Sedan debuten 1944, med Britt-Mari lättar sitt hjärta, skrev hon minst en bok om året. Utgivningen av succén Pippi Långstrump (1945) är mytomspunnen. Albert Bonniers förlag tackade nej och fick gräma sig medan det konkurshotade Rabén & Sjögren gjorde ett lyckokast. Sedan kom bland annat Bullerby-böckerna, Mästerdetektiven Blomkvist, Karlsson på taket, Mio min Mio och till slut alltså illbattingen Emil i Lönneberga. Skrivandet varvade hon med en deltidsanställning som redaktör och chef för barn- och ungdomsutgivningen på Rabén & Sjögren. Alltså samma förlag som gav ut hennes egna böcker. Det väckte en del ifrågasättanden, men verkar inte ha varit en unik situation. Astrid Lindgrens dagar var lika fulla av arbete som bondfolkets i Katthult, och följde en inrutad form. På förmiddagarna satt hon hemma på Dalagatan i Stockholm och skrev. Vid lunch promenerade hon från bostaden till förlaget. Vägen gick bland annat förbi Tegnérlunden, där berättelsen om Mio min Mio inleds.

Från sitt arbetsbord höll hon kontakt med författare, illustratörer, översättare, tryckerier, korrekturläsare och bokhandlare. Som redaktör var hon tålmodigt uppmuntrande och hade en speciell förmåga att sätta sig in i hur barn upplever en berättelse. Vid femtiden promenerade hon tillbaka hem med manushögar att läsa, vilket hon sällan hann med på arbetstid. Både som författare och förläggare hade hon stor betydelse för den svenska barnkulturens så kallade guldålder på 1950- och 1960-talen.

Det var när Astrid Lindgren desperat försökte att lugna sitt gallskrikande treåriga barnbarn Karl-Johan som Emil kom till, helt spontant: ”Kan du gissa vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?” Namnet flög ur henne bara, och den lille pojken blev tyst för han ville gärna höra vad mormor skulle berätta. Vid varje nytt vredesutbrott använde hon tricket utan en tanke på att det skulle bli en bok. Men med tiden började hon fundera. Vem var egentligen den där Emil? På försommaren 1963, när Astrid Lindgren just hade skrivit klart det sista avsnittet av tv-serien Vi på Saltkråkan, var det Emils tur. I sommarhuset vid Furusund återvände hon i fantasin till sin barndoms Småland. Och med resolut berättarröst började hon att återge några av alla hyss som Emil i Katthult hittade på en gång. Tre böcker blev det: Emil i Lönneberga (1963), Nya hyss av Emil i Lönneberga (1966) och Än lever Emil i Lönneberga (1970). Därefter följde ett par bilderböcker med nya berättelser. Den allra första boken tillägnade hon så klart sitt barnbarn Karl-Johan.

I berättelserna om Emil förflyttas vi till Småland, så som det såg ut när Astrid Lindgren växte upp. När hon skrev fångade hon barndomens miljöer i flykten. På 1960-talet moderniserades lantbruken allt snabbare och snart skulle det gamla suddas ut. År 1961 dog hennes mamma Hanna, och en länk till historien var borta. Hanna hade varit en föredömlig bondmora, intelligent och idog, givmild mot fattiga och sparsam med det egna: ”häll ut äggen ordentligt” uppmanade hon sina pigor. Hon var språkligt begåvad och hade drömt om att bli lärarinna. Kanske var det därför hon dröjde med svaret när Astrid Lindgrens pappa Samuel August friade.
Ett innerligt och långt äktenskap blev det ändå. Samuel August var en riktig ”välmänske”, kärleksfull mot sin familj och omtyckt av lantarbetarna på gården Näs som han arrenderade, och där Astrid och hennes syskon växte upp. Och så var han en genuin berättare. Full av historier om livet förr. Astrid Lindgren hade redan tagit med sin pappas minnen i några böcker. Nu ville hon använda flera av dem. Samuel August började närma sig 90 och hon oroade sig för att han inte skulle orka leva så länge till utan sin älskade Hanna.

Samuel August var som en levande uppslagsbok för Astrid Lindgren när hon skrev om Emil. Han mindes allt. Miljöer och människor. Arbetsdagar, kalas och roliga historier. Och detaljer, som vad en oxe kostade eller vad han hade för matsäck med sig när han åkte till Linköping 1902. Emil och Samuel August var av samma sort, tänkte sig Astrid Lindgren. ”När Emil sprang omkring på sina barfotaben i Lönneberga, var Samuel August en ungefär likadan liten Smålandspojk i en socken strax intill, fastän han sannolikt inte gjorde fullt så många hyss.”

Hennes bror Gunnar gav också inspiration. Han hade varit ett busfrö med svar på tal. När han hade klättrat upp på taket av ett uthus och Samuel August ropade: ”Sa jag inte att du skulle gå ner?” Så svarade Gunnar i typisk Emil-stil: ”Jo, men du sa inte att jag inte fick klättra upp igen.” Drängen Alfred hade en förlaga i Pelle, en kusin till Samuel August som arbetade på Näs hela livet. Han var snäll, särskilt mot barn, och en riktig hästkarl. Det var han som visste hur man skodde kittliga hästar. Pelle uppvaktades av hembiträdet hos häradshövdingen i Framnäs inte långt från Näs, men verkar inte ha varit sugen på att binda sig. Istället avvärjde han hennes förslag om giftermål, på samma sätt som Alfred gör med Lina: ”det är då ingen brådska”. Men till slut gifte de sig trots allt. Ytterligare en släkting till Astrid Lindgren letade sig in i Emil-berättelsen. Det var en mager, hetlevrad karl som höll hårt i slantarna och uppmanade sin fru att inte nöta på blyertspennan. Om något skulle inhandlas klagade han som Anton: ”Köpe och köpe, aldrig är det annat än köpe!”

Gården Katthult är påhittad, men Lönneberga och böckernas andra platser är verkliga. Södra Vi nämns till exempel, liksom Locknevi och Målilla. I Mariannelund finns traktens läkare och längre bort ligger Vimmerby med sin marknad där det är ”liv och kolifejs” hela dagen. Marknaden i verklighetens Vimmerby har stolta anor. Handeln med oxar var så framgångsrik att Gustav Vasa tyckte att den skulle ske i den mer strategiskt belägna staden Kalmar istället. Vimmerbys stadsprivilegier drogs därför in. Men de envisa Vimmerbyborna fortsatte med oxhandeln ändå, som de alltid hade gjort.
Astrid Lindgren har berättat att marknaden kändes som en högtidsdag, och att hon och hennes syskon vaknade på morgonen och hörde kreaturen bröla borta på vallen. Men då var det inte längre oxhandeln som var viktigast, utan hästarna. Bit för bit får vi en bild av Katthultarnas universum. Förutom till marknaden åker de så klart till kyrkan på söndagarna och ibland till bondauktioner och kalas. En gång reser de för att se Alfred exercera beväring på Hultfreds slätt, en 80 hektar öppen ljunghed lämplig för militärövningar, som var Kalmar regementes mötesplats mellan 1797 och 1918.

I Lönnebergatrakten finns också smeden som drar ut Linas onda tand, skolan där Emil börjar i sista boken, och fattighuset där den ondskefulla Kommandoran regerar. På fattighus hamnade gamla och sjuka som inte kunde försörja sig. Där levde de oftast i stor misär. År 1918 ersattes fattighusen tack och lov med ålderdomshem. Var berättelserna om Emil utspelar sig vet vi alltså, men vet vi när? I vida slängar runt sekelskiftet 1900 är ett garderande svar. Samuel August, som skulle vara jämngammal med Emil, föddes 1875. Astrid själv föddes 1907. Husförhör, som de har i Katthult, upphörde runt 1900. Godtemplarna som vill omvända Emil till nykterhet efter att han och ”griseknoen” har blivit fulla på jästa körsbär, etablerade sig i Småland under 1880-talet. Alfred spelar dragspel och sjunger ”Lejonbruden” och ”Husarvisan”, båda populära skillingtryck vid sekelskiftet.
Kometen som väntas drabba Vimmerby marknad i den andra boken kan ha varit inspirerad av Halleys komet, som passerade jorden 1910. Den orsakade stor domedagspanik eftersom ”analyser” hade kommit fram till att kometsvansen innehöll giftiga ämnen. Allt visade sig vara felaktigt, men försigkomna affärsmän hann göra affärer på att sälja ”kometpiller” som motgift. Den jordbävning som Lina hellre vill drabbas av än Emils hyss, kan syfta på jordbävningen i San Francisco 1906. Lina har läst om katastrofen i Vimmerby Tidning, som också i verkligheten rapporterade: ”Fruktansvärdt jordskalf i San Francisco. Newyork den 19 april. Enligt förljudande har ett starkt jordskalf kl 5.13 i morse ägt rum i San Francisco. Flera människor omkommo och en del byggnader förstördes.”

Emil-böckerna kan också sägas spegla tiden när de kom ut. Samtidigt som Astrid Lindgren tänkte ut hyss åt sin vilda barfotapojke pågick såväl medborgarrättskampen i USA, som student-uppror och demonstrationer mot kärnvapen och krig. I flera av Astrid Lindgrens berättelser protesterar huvudpersonerna mot orättvisor och auktoriteter. Redan Pippi Långstrump grabbar tag i bältet på lagens representanter Kling och Klang, och bär ut dem ur Villa Villerkullas trädgård när de vill sätta henne på barnhem. Själv var Lindgren betydelsefull som opinionsbildare för bland annat barns rättigheter och bättre djurskydd. I Emil är temat genomgående. Som vore han en äkta sextiotalsrebell ifrågasätter han maktmänniskor och hjälper de svaga. På Hultsfreds slätt häpnar han när ”en arg liten gubbe” skriker åt rekryterna. Att de låter honom hållas! Obegripligt, tycker Emil. Och den hjärtlösa Kommandoran som förtrycker hjonen i fattighuset sätter han i varggropen. Fint folk vet nog Emil vad det är, men han särbehandlar dem aldrig. Fina fru Petrell får med sig en råtta i handväskan när hon åker hem, mätt och belåten, efter att ha varit på kalas i Katthult. Och på borgmästarens födelsedagsfest rider Emil in i salen för att visa att små pojkar, som borgmästarens son, visst kan ha en egen häst. Till sist råkar han storstilat fjutta på hela födelsedagsfyrverkeriet innan han nöjd med dagen rider hem till Katthult. Men det som får marken att verkligen gunga är maktkampen mellan den argsinta och småaktiga pappa Anton och den påhittiga och generösa Emil. Fadern förpassar Emil till snickerboa minst en gång om dagen. Men uppfostringsmetoden fungerar dåligt. Emil hittar hela tiden på nya hyss. En arg och bestraffande despot vinner aldrig hos Astrid Lindgren.
Och även om det kan verka skrämmande att bli inlåst är det aldrig någon katastrof för Emil. Sur blir han så klart, men snart sitter han och täljer en trägubbe till sin samling. Han gör något kreativt av eländet, helt enkelt. Till och med ett skafferi har han ordnat åt sig ifall han skulle bli hungrig.

Som motvikt till Anton finns roliga och trygga Alfred, som tar Emil i famn och tröstar honom när han är ledsen och har överseende med hans hyss. Han är som vuxna ska vara mot barn. Och en riktigt bra vän.
Astrid Lindgren har själv sagt att böckerna om Emil uttrycker en längtan efter en demokratisk familj, där alla behandlas med respekt och har samma värde. Hos familjen Svensson i Katthult är det ännu långt dit. Anton klamrar sig fast vid rollen som familjens överhuvud, och även om mamma Alma är kärleksfull mot Emil sätter hon sig aldrig upp mot sin man. Hon skyddar sin son på det enda sätt hon förmår, genom att ta honom i handen och springa när det hettar till. ”Till snickerboa med dig annars är din sista stund kommen." I slutet av sista boken, när Emil har räddat Alfred från att dö i blodförgiftning, svämmar Antons hjärta äntligen över av stolthet över sonen. Men att Emil skulle kunna bli kommunalnämndsordförande, som Alma fantiserar om, tycker pappan är att gå för långt. ”Men det ska väl ändå kunna bli en någorlunda bra karl av honom. Om han får leva och ha hälsan och om Gud så vill.”

Bortsett från den ansträngda relationen med sin pappa verkar Emil ha ett bra liv med en gullig lillasyster, en trygg mor och till och med en egen häst, gris och höna. ”Kreatursägaren Emil Svensson”, kallar Alfred honom på skoj. Katthult är en välmående gård, förmodligen tack vare att Anton är så gräsligt snål. Astrid Lindgren beskriver hur mamma Alma tar vara på allt som gården ger, och räknar förtjust upp rätterna på det stora tabberaset. Maten är betydelsefull. Även i Astrid Lindgrens barndomshem hade man det gott ställt, men så såg det inte ut överallt. Under 1800-talet fördubblades nästan Smålands befolkning och de magra jordarna räckte inte till att försörja alla. För att få större åkrar omarbetade bönderna ängar, betesmark och ibland skog.

Jorden var full av sten som de grävde, bände eller till och med sprängde bort med dynamit. Stengärdsgårdarna blev allt längre och högre. Gamla rösen flyttades in i skogen eller ut på isen så att de kunde försvinna ner i sjön när våren kom. ”Nu går vi ut och bryter sten medan vi vilar oss”, är ett uttryck från den tiden. Småländska bönder blev, tack vare stenbrytning och effektivare jordbruksmetoder, generellt sett välbeställda under 1800-talet. För torpare och egendomslösa var det svårare tider och flyttlassen rullade in mot städerna och industrierna. Tusentals människor emigrerade till Danmark, Tyskland eller Amerika – som Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1949).

De som blev kvar försörjde sig med hantverk och dagsverke på gårdarna, eller som tjänstehjon som Lina och Alfred. Pigorna och drängarna levde nästan som familjemedlemmar på gårdarna. I memoarboken Berättelser ur min levnad (1968) skriver Vilhelm Moberg att det egentligen inte var någon klasskillnad mellan den småländska bonden och hans dräng. ”De var av samma stam, åt samma mat vid samma bord, förrättade sida vid sida samma arbete, hängav sig åt samma förlustelser under fritiden ... Allt detta skänkte en känsla av jämlikhet, även om bonden var förmögen och drängen blott ägde kläderna på kroppen.” Pigorna nämner Moberg dock inte. Jämlikheten gällde inte dem. Vid sekelskiftet 1900 fanns det 140 000 pigor i Sverige som hävde sig upp i gryningen för att mjölka och tända i spisen. Största delen av deras lön betalades in natura, och de hade sällan eget rum. Småland var ”fullt av kökssoffor med pigor i, som sov på en knölig madrass med flugor surrande omkring sig”, skriver Astrid Lindgren i en av Emil-böckerna. Drängarna tjänade upp emot dubbelt så mycket och hade åtminstone lite privatliv i sina drängstugor. När de hade arbetat klart för dagen hade pigorna fortfarande massor med sysslor kvar att göra. Pigorna på Näs sov också i kökssoffan. Någon vrå där de kunde tvätta sig fanns inte. På sommaren fick de ligga i en stor utdragssäng på vinden. Där hade de också varsin byrå som Astrid Lindgren och hennes syskon inte kunde låta bli att snoka i.

Lina blir tillsagd och retad stup i kvarten. ”Hon går här som katta ungefär”, analyserar Emil hennes ställning. Astrid Lindgren driver med Linas svaga förstånd, men berättar också hur hon verkligen har det. Upp i ottan mörka höstmornar, ”hu vale”, för att gå till ladugården och mjölka, ligga på bryggan och skölja tvätt i det iskalla vattnet så att naglarna spricker. ”Grått, grått, hela hösten var en enda lång grå vardag.”
När den första Emil-boken kom ut sov det knappast några pigor i kökssofforna längre. Och inga drängar gick ”bak sina oxar”. Men småländska stenbumlingar fanns nog kvar att bryta i åkrarna.
Lagom till julhandeln 1963 fanns Emil i Lönneberga att köpa i bokhandeln. Recensenterna välkomnade glatt den nya humoristiska Astrid Lindgren-figuren. Ja, ”den roligaste femåringen i Småland” tyckte någon till och med. I Dagens Nyheter kallade Margareta Strömstedt Emil för en ”liten illbatting som lever loppan högst personligt på en småländsk folklivsbonad”. Hon förutspådde att om Emil skulle leva vidare vore det i hög grad tack vare Björn Bergs illustrationer. Böckerna finns utgivna på 53 språk och kommer ständigt i nyutgåvor, särskilt i Skandinavien men också i Tyskland, Holland och Polen. Senast har Emil blivit översatt till bland annat vietnamesiska, japanska och hebreiska. Tre spelfilmer kom i början av 1970-talet i regi av Olle Hellbom, teaterföreställningar och musikaler har det också blivit. Emil är stadigt en av Astrid Lindgrens mest populära figurer. Och de av dagens barn som inte har läst böckerna har gissningsvis åtminstone sjungit ”Idas sommarvisa” på skolavslutningen. Det var Emil som låg Astrid Lindgren allra närmast. Hon tyckte att det var roligt att skriva böckerna, och har sagt att det kändes som att komma hem. Vartefter kapitlen blev klara läste hon upp dem för sin pappa. Han levde sig in i berättelserna så till den milda grad att Astrid misstänkte att han trodde att Emil fanns på riktigt.

I juli 1969 dog Samuel August, 94 år gammal. En tid dessförinnan hade Astrid Lindgren berättat för honom om Emils lyckade affärer på auktionen i Backhorva. ”Och det gillade min far alldeles kolossalt för han var själv rätt så duktig i affärer. Han tyckte att Emil skulle fara på lite fler auktioner och han frågade mig varje gång vi träffades om inte Emil hade varit på någon ny auktion sen sist.” Emil i Lönneberga var Samuel Augusts favorit. Säkert kände han igen sig i den småländske barfotapojken. Kommunala uppdrag hade han också haft, och han tyckte att Astrid även borde skriva en bok om när Emil blev ordförande i kommunalnämnden. Den sista boken, Än lever Emil i Lönneberga, kom alltså ut 1970, så den fick han aldrig läsa. På försättsbladet står det: ”Till minne av Samuel August.”

Publicerad i Släkthistoria nr 5/2024