Birgit Sparres olösta släktgåta

Förläggare uppmuntrade till fler böcker

Att Birgit skulle bli författare var inte planerat. På 1920-talet reste hon till Teneriffa, som vid den tiden var nästan oupptäckt av turister, och stannade där två månader. Hon fascinerades av den spännande ön och skrev efter hemkomsten rent sin dagbok med berättelser om platsen och invånarna. Vid ett besök i Stockholm gick hon med det handskrivna manuset till bokförläggaren Hugo Geber, som lovade titta på det. Till hennes förvåning antogs manuset, och Birgit kunde sätta titeln ”författarinna” på sitt visitkort. Boken, som hon kallade Ön av eld och lava, kom ut 1925 men blev ingen försäljningssuccé.

Men förläggaren trodde på den pigga västgötskan, och när han föreslog att Birgit skulle skriva en herrgårdsroman tvekade hon inte. Inspirationen fanns överallt i hennes omgivning. Hon behövde bara vässa pennan och börja skriva. Birgit kallade sin roman Gårdarna runt sjön. Den gick hem i såväl slott som koja och läsarna följde med spänning kärlekshistorien mellan den vackra Diana på gården Stjärnö och den stilige Joakim på slottet Heljö.

Den följdes efter hand av ytterligare nio – den sista så sent som 1976. Emellanåt skrev Birgit också böcker av en helt annan karaktär, bland annat Glimringeserien – fyra böcker om Limmareds glasbruk genom tiderna. Hon skrev också flera reseskildringar från spännande platser hon besökt tillsammans med sin mor.

Fick två barn med första maken

1937 gifte sig Birgit med Carl Teodor Thäberg, disponent på Nordisk Rotogravyr, men äktenskapet gick i kras redan efter tre år. Under de åren hade de fått två barn, Christina och Jan, som växte upp med sin mor och mormor. Något umgänge med sin far hade de över huvud taget inte, och Christina fick vetskap om hans död i slutet av 1970-talet genom dödsannonsen i en Stockholmstidning.

Birgit levde ensam med barnen till 1954, då hon träffade Stig Cederholm – mannen bakom Åsa-Nisse – på en författarträff i Växjö. Han var lång, stilig och charmig. Och visade henne stort intresse. Året efter gifte de sig, och Stig flyttade in på Åsundsholm.

Dagböcker och fotografier hittades

Birgit fick aldrig något svar på frågan om sin bakgrund, vem som var hennes biologiska föräldrar och var hon föddes en sommarnatt 1903. Men tio år efter hennes död hittade dottern Christina sin mors dagböcker, anteckningar, en brevsamling och hundratals gamla fotografier i några lådor som i åratal samlat damm på hennes vind.

Hon gav mig fri tillgång till innehållet i lådorna, och jag kände att det fanns en skatt i dem. Efter många – men inte långa – timmar i sällskap med Birgits och föräldrarnas dagböcker, album med gulnade fotografier och brev från släkt, vänner, kavaljerer och läsare började jag få ett grepp om vem hon var, den lilla flickan som dök upp på Sjöred, i sällskap med en barnsköterska, som tagit hand om henne under resan.

"Fader okänd, moder okänd"

I en av adoptivmoderns dagböcker låg ett gulnat papper med en intressant ledtråd:

”Undertecknad var biträdande vid en hemlig förlossning vid Noraborg, då ett flickebarn föddes den 23 juli kl 3 f.m. Intygas på begäran. Flen den 9/8 1903. Anna Wahlqwist, barnmorska.”

Men församlingsboken i Flen hade inte mycket att hämta. Där anges hon bara som ”flickebarnet Signe Birgit Julia Fredrika. Fader okänd, moder okänd.” Det finns ingen uppgift om födelseplats, inte heller vart och när hon flyttade från Flen.

Lika hemlighetsfull är församlingsboken i Finnekumla socken, dit Sjöred hörde. I 1903 års kolumn finns ett tillägg, nedtecknat av kyrkoherde Ragnar Thomaeus – som var Signe Sparres far.

”Född 23 juli 1903: Signe Birgit Julia Fredrika (oäkta). Moder okänd (hemlig förlossning), fader okänd. Född i Flens församling. Döpt 4/3 1904.”

Föddes i hyreshus i Flen

Födelseplatsen Noraborg var ett hyreshus, numera rivet, i centrala Flen på von Kraemers väg 4. 1903 hyrdes husets lägenheter av en målare, en musikfanjunkare med fru, tre snickare, en arbetare och en sergeant med familjer, en gammal stalldräng, en piga och en ensamstående barnsköterska.

Vilken av dessa hyresgäster upplät sin bostad åt en barnafödande kvinna, som till varje pris ville vara anonym? Troligen var det barnsköterskan, som till hjälp vid förlossningen hade en inlånad barnmorska, Anna Wahlqwist. Båda förblev ogifta och avled för många år sedan utan att efterlämna någon ledtråd till den hemliga förlossningen.

Tingad av paret Sparre

Det var mycket ovanligt att inte moderns namn angavs i församlingsböckerna även om fadern var okänd, och det kan tyda på att det var något alldeles speciellt med flickebarnet Birgits härkomst. Helt klart är att hon var ”tingad” av greveparet redan innan hon föddes. Visserligen döptes hon inte förrän efter ankomsten till Sjöred. Men hennes namn i födelseboken i Flen skrevs redan direkt efter födseln. Och det var greveparet Sparre som bestämt vad hon skulle heta:

”Signe Birgit Julia Fredrika efter mig, min mamma och Carls mamma. Birgit fick hon heta för att vi tyckte det var vackert och just då ett mycket omtyckt namn”, skrev Signe i sin dagbok efter dopet den 4 mars, då Birgit var åtta månader.

I sin dagbok skrev Signe Sparre dagligen om händelser på gården. Men hon nämnde inte med ett ord att hon och maken beslutat att adoptera ett barn. Under de sex månaderna som gick innan de fick se sin dotter skrev hon enbart om vardagliga händelser och om sin dåliga hälsa.

Första gången hon nämnde något om adoptivdottern var i januari 1904, då den lilla anlänt till dem:

”Den 23 juli 1903 föddes vår älskade Birgit – men genom att jag var i Göteborg för min hälsa och hon var sjuk och måste vårdas på ett barnsjukhus i Stockholm kunde hon ej komma till Sjöred förrän de första dagarna i januari 1904”.

Vistades hos fattigprästen på Söder

Men det var lögn. Birgit hade inte alls vistats på något barnsjukhus i Stockholm. Under sitt första halvår bodde hon hos baptistpastorn John Hedberg i Stockholm, allmänt kallad ”fattigprästen på Söder”. I ett gammalt timmerhus på Bastugatan tog han och hans hustru under 1900-talets första år emot barn som skulle adopteras bort eller komma till fosterhem.

På vinden till ett före detta barnhem i Dalsland, som också drevs av John Hedberg, hittades 1999 ett brev, adresserat till John Hedberg. Avsändare var Signe Sparre, som förklarade att hon inte kunnat ta emot Birgit tidigare på grund av att hon legat på sjukhus i Göteborg för behandling av inflammation i käkhålorna.

Förälder med teateranknytning

I brevet understryker Signe Sparre att hon inte vill veta namnet på flickans föräldrar och inte heller att de ska få veta vem som tagit hand om deras barn. Av brevet framgår också att någon av Birgits föräldrar var skådespelare eller sångare. ”Vi hoppas nu att ej lust för teatern ligger i blodet …” Brevet förklarar också varför Birgit fick tillnamnet Thomaeus. Hon kunde inte få namnet Sparre utan tillstånd från Carl-Georgs släktingar.

Birgits härkomst var alltså så viktig att hemlighålla att Signe Sparre till och med ljög i sin egen dagbok, kanske av rädsla för att Birgit längre fram i livet skulle läsa vad som stod i den.

Kungliga anor?

Ett år senare skriver Signe Sparre i dagboken att hon och maken varit i Stockholm och blivit presenterade vid hovet. I vanliga fall berättade hon utförligt om allt som hände på fester och middagar de varit på och om människor de träffade där. Men presentationen vid hovet, som borde ha varit en stor händelse för henne, nämns bara i förbigående, som en ren minnesanteckning. Hade den händelsen något samband med Birgit? Ingen vet idag – och dagboken avslöjar inget.

Signe Sparre vigde sitt liv åt den lilla dottern. Men inte ens på sin dödsbädd, när Birgit var över 50 år och känd författare, ville hon berätta vem som födde henne vid den hemliga förlossningen. Mina efterforskningar visade att en rad trådar tycks löpa direkt in i kungahuset. Signe Sparres farbror Edwin Thomaeus var läkare vid hovet och bodde i den så kallade Långa raden på Drottningholm. Han om någon kunde ha varit en förmedlande länk mellan en barnafödsel som måste hållas hemlig och hans brorsdotter, som inte själv kunde bli mor.

Kontakt med diktarprinsen Wilhelm

När Birgit och hennes mor besökte honom fick hon ibland leka med de jämnåriga prinsarna Gustav Adolf och Sigvard i slottsparken. Något som troligen var få barn förunnat. Vidare föddes Birgit i Flen som ligger nära Stenhammar – det kungliga slott som senare blev prins Wilhelms bostad. Kanske vistades den blivande modern där under graviditeten. Om hon var en känd person var det förstås viktigt att ingen fick se hennes tillstånd.

Något annat som förbryllar är det faktum att prins Wilhelm flera gånger dök upp i Birgits och Signes liv när de en vinter vistades i Nice. Där bodde även prins Wilhelm, som bjöd dem till sin bostad i den närbelägna lilla staden Èze. Han besökte också damerna från Västergötland på deras lilla hotell och det finns ett par fotografier bevarade där de från deras balkong tittar på en blomsterkarneval. Signe Sparre beskrev dessa tillfällen mycket kortfattat i sina dagböcker och nämnde inte med ett ord hur de kände diktarprinsen.

Tisslades på gården om kunglig börd

Fanns det då någon känd kunglig kärlekshistoria vid den här tiden? Jo, det fanns faktiskt en sådan – och dessutom en historia som var väl känd. Den drygt 20-årige arvprinsen Gustaf Adolf – vår kungs farfar – lär ha haft ett långvarigt förhållande med den populära operaprimadonnan Rosa Grünberg i Stockholm, och det ryktades att hon fick ett barn med prinsen vid ungefär samma tid som Birgit föddes. Om det skrevs även i amerikansk press. Men vart barnet tog vägen förtäljer inte historien.

Om denna kärlekshistoria har något samband med Birgit Sparre kan ingen idag säga. Men bland tjänstefolket på Sjöred tisslades och tasslades det om att flickan, som så plötsligt dök upp på gården var av kunglig börd.

– Min mamma arbetade på Sjöred när hon var ung, och hon berättade att tjänstefolket på gården misstänkte att Birgit var ett kungligt barn, berättade Harry Lenberg, en numera avliden boråsare. Med DNA-topsning skulle man kanske idag kunna lösa gåtan. Men Birgits närmaste har inget intresse av att forska vidare.

– Även om mamma var kungadotter spelar det ingen roll, säger hennes dotter Christina, vars bror Jan avled för några år sedan. För mig var Signe min älskade mormor, som jag har massor av fina minnen av, och det räcker för mig. Men jag tycker det är synd att inte mamma fick veta sin härkomst. Det hade betytt mycket för henne att veta vem hon egentligen var.

Publicerad i Släkthistoria 9/2019