Textil teknik med rötter i medeltiden

Allt som behövs för att sticka är ett garnnystan och två eller fler stickor. Stickning är därmed en av våra enklaste textila tekniker. Den ger snabbare resultat än nålbindningen, tar inte lika mycket plats som vävningen, kan bäras med överallt och utföras sittande eller stående, ensam eller i sällskap med andra. Det är med andra ord ett handarbete som många har kunnat ägna sig åt. På Öland och Gotland har man troligen kommit i kontakt med stickning mycket tidigt i historien. Under medeltiden bedrevs här en omfattande utlandshandel och inflytandet från Danmark och Tyskland var stort. Det var troligen från just de områdena som stickningen letade sig till öarna i Östersjön. Källor visar att det fanns en utbredd stickindustri på Öland i slutet av 1600-talet. Det finns beskrivningar av hur man fick råvara som lärft och lin från smålänningarna, i utbyte mot stickade varor. Även på Gotland stickades det för avsalu, kanske i ännu större utsträckning än på Öland. Råvara fanns det gott om i form av ull. Under 1500-talet exporterades till och med ull ända till Rom, där det användes till baretter, en populär huvudbonad under renässansen. Men mycket blev kvar på ön och bearbetades till värmande plagg. I journaler från Stora Sjötullen i Visby från slutet av 1600-talet finns noterat att en skeppare hade tagit med sig hundratals par ullstrumpor.

På 1700-talet tog stickningen fart på allvar och i flera skrifter berättas det om gotlänningarnas mönstrade tröjor. Botanikern och den flitige folklivsskildraren Carl von Linné beskrev dem som ”helt nätt utsirade med hwita, blå och röda färger”. Gotlandströjorna spreds så småningom till fastlandet och ända till landsbygden i Norrland. Många av dem såldes genom så kallade tröjkällingar, kvinnor som varje höst gjorde den riskfyllda båtresan till fastlandet med stora partier stickade plagg. Den kände gotländska folklivsforskaren Per Arvid Säve (1811–87) skrev om dem i mitten av 1800-talet. Då hade exporten avtagit, men det fanns fortfarande många som kunde berätta om hur resorna gick till. Tröjkällingarna stickade en hel del själva, men köpte också upp tröjor, strumpor och vantar från andra stickerskor och tog med
till Stockholm för försäljning. I packningen kunde de ha uppemot tusen stickade plagg.

Tack vare olika folklivsskildringar kan vi också få en inblick i hur det stickades i de halländska socknarna på 1700-talet. I sin beskrivning av livet i Halland från 1796 ägnade prosten Pehr Osbeck (1723–1805) flera sidor åt strumpstickningen, som han menar blivit den mest lönsamma näringen i flera socknar. Fattigdomen var stor, jordbruket kunde inte försörja den växande befolkningen och stora arealer skog hade skövlats för att bli viktiga exportvaror som ved, timmer och pottaska. Det var nödvändigt att se sig om efter olika sätt att dryga ut hushållskassan och för många blev stickningen en räddning. Allt som behövdes var garn och stickor, sedan kunde arbetet utövas var som helst. ”Qvinfolk hafva strumpan med sig hvart de gå”, skriver Osbeck och berättar att strumptillverkarna – som kunde vara kvinnor, män och barn – ofta samlades hemma hos någon och stickade tillsammans för att spara på ljusen om vintern. Man uppskattade även sällskapet och att ha någon att samtala med under arbetet. Osbeck beskriver det som att munnen i dessa sällskap var i lika ständig rörelse som stickorna. Ullen köptes i Laholm och Halmstad, dit den hade kommit från Danmark och Island, och strumporna såldes sedan ofta på marknaden i Våxtorp eller fraktades ut i landet via handelsmän från Borås.

I just Halland finns en lång tradition av stickning och redan hundra år tidigare hade en stickindustri växt fram i dagens Laholms kommun. Under stormaktstiden var Sverige inblandat i flera krig och det fanns ett enormt behov av klädesplagg till armén. Strumpor fick man framförallt från familjen Durell på Wallens säteri i Våxtorps socken. Magnus Nilsson Durell (1617–77) köpte säteriet 1654 tillsammans med hustrun Birgitta (1619–86). Familjen Durell hade kontrakt på strumptillverkning till armén och det var Birgitta som kom att leda verksamheten. En omfattande förlagsverksamhet växte fram på säteriet där ull lämnades ut till hushållen för bearbetning och stickning. Enligt prosten Osbeck var det just Birgitta Durell som ska ha tagit stickningskonsten, eller binge som den kallades här, till Halland. Hon var född Brechtgien von Crakow och dotter till Nederländernas sändebud i Köpenhamn, Hon växte upp i Helsingör, där sticktekniken hade varit känd sedan åtminstone slutet av 1500-talet. Efter att ha slagit sig ner i Våxtorp ska hon ha introducerat tekniken för sina tjänare som sedan spred den vidare ut i landskapet.

Huruvida vi verkligen har Birgitta Durell att tacka för det halländska binget har inte kunnat styrkas, men säkert är att Wallens säteri spelade en viktig roll i spridningen av hantverket och att stickningen blev en viktig inkomst för många. De stickade strumporna kunde till exempel bli en avbetalning på skatten. Verksamheten drevs vidare av dottern och sedan dottersonens änka, Clara Sabina Lilliehöök, som drev den ensam i tjugo år. Den svenska armén fortsatte att vara den halländska stickindustrins största beställare under 1700-talet. Osbeck uppger att det 1765 levererades 24 000 strumpor från Laholmstrakten. I slutet av 1800-talet hade handstickningen fått konkurrens av stickmaskinen. Den första kända strumpstickningsmaskinen uppfanns redan i slutet av 1500-talet i England, och 1723 smugglade den berömde företagaren Jonas Alströmer (1685–1761], han med potatisen, in tre maskiner till manufakturverket i Alingsås. Men det dröjde alltså till slutet av 1800-talet innan maskinstickningen på allvar började konkurrera ut handstickningen i Halland. Idag vet vi mycket om stickindustrin i Halland och Sjuhäradsbygden, men inte lika mycket om hur det såg ut i den nordligare delen av Sverige. Även där har det förekommit stickning för avsalu. I slutet av 1800-talet skapade till exempel Erika Aittamaa, född Kruukka (1866–1952) en vante som skulle komma att försörja många familjer i den lilla byn Lovikka i Tornedalen.

Erika Aittamaa växte upp i byn Junosuando under fattiga förhållanden och gifte sig i tjugoårsåldern med skogsarbetaren August. Familjen slog sig ner i grannorten Lovikka och makarna fick slita hårt för att få ekonomin att gå ihop när familjen växte. Erika var en skicklig stickerska och tog emot beställningar på vantar och andra arbetsplagg för att dryga ut hushållskassan. Ryktet om hennes hantverksskicklighet spreds och 1892 hörde en man av sig för att beställa ett par slitstarka och varma arbetshandskar
som skulle användas under arbetet i skogen. Mannen lämnade in ull som Erika spann till ett tjockt garn. Tanken var att vantarna skulle bli riktigt täta och hålla i många vintrar, men enligt beställaren blev de alldeles för stela och hårda. Erika var inte van att handskas med missnöjda kunder och började genast fundera på hur hon skulle kunna rädda arbetet. Efter att ha tvättat vantarna och ruggat upp ullen med en karda hade hon skapat ett par varma och mjuka vantar som dessutom var vattenavvisande. Lovikkavanten var född!
Snart fick Erika ta emot beställningar på fler vantar. Tack vare dem kunde paret Aittamaa äntligen sluta oroa sig för ekonomin, även om arbetet med att bearbeta ullen, sticka och tova var tidskrävande. Vantarna utvecklades och fick vackra broderier på mudden och snören med tofsar så att de kunde hängs upp för torkning. Själva grundkonstruktionen var rätt enkel, en ullvante med rymliga tummar som stickades med fyra strumpstickor och räta maskor. Men den ruggade ytan och detaljerna gjorde den unik. Erika lärde andra kvinnor i byn hur vantarna skulle tillverkas så att även de fick en chans att tjäna egna pengar, och på 1930-talet fick hon hjälp att fylla i en patentansökan på vanten. Patentet beviljades, men det kostade trettio kronor att lösa ut patentbrevet och det var en alldeles för stor utgift för Erika och hennes familj. Några bybor erbjöd sig att samla ihop pengar, men Erika tackade nej, så brevet skickades tillbaka.

Några årtionden senare bildades Lovikka husmodersförening och efter Erikas död registrerade de Lovikka som varumärke. Äkta
Lovikkavantar är sådana som har stickats i byn i Tornedalen. För att visa att de är stickade på traditionellt sätt och av medlemmar i Lovikka husmodersförening märks de med ett eget sigill. Men det är alltså bara namnet, inte modellen, som har skyddats och genom åren har många företag tillverkat och sålt typen under andra namn. Erika fortsatte sticka vantar i hela sitt liv och kunde tack vare dem leva ett ganska bekvämt liv, men förmögen blev hon inte. Rika blev inte heller de kvinnor som arbetade för Bohus Stickning, men tack vare stickningen kunde de bidra till sina familjers försörjning. I oktober 1929 kraschade den amerikanska börsen och ”det glada 1920-talet” byttes mot depressionen. Den ekonomiska krisen spred sig från USA till många länder runtom i världen och här i Sverige kom 1930-talet att präglas av lågkonjunktur, trångboddhet och rekordhög arbetslöshet. Den oroliga världsekonomin ledde till en minskad handel och många företag blev tvungna att säga upp sina anställda.

I Bohuslän drabbades särskilt stenarbetarna och deras familjer hårt när efterfrågan på huggen sten sjönk. Emma Jacobsson, född Stiasny (1883–1977), gift med Göteborgs och Bohus läns landshövding Malte Jacobsson (1885–1966), bestämde sig för göra vad hon kunde för att hjälpa drabbade hushåll och grundade företaget Bohus Stickning. Emma var judinna och föddes in i en välbeställd familj i Wien. Fadern Franz Clemens Stiasny var kommerseråd och fabrikör, och i familjens umgängeskrets fanns några av tidens stora tänkare och författare. Det var inte självklart att Emma skulle studera, men hon längtade efter att få utbilda sig och med föräldrarnas tillåtelse tog hon en doktorsexamen i botanik. Det var under studietiden hon träffade sin blivande make Malte som i mitten av 1930-talet utnämndes till landshövding. I egenskap av hans hustru blev Emma snart kontaktad av några kvinnor från Bohuslän som undrade om hon kunde hjälpa till att ordna något hemarbete åt länets fattiga stenhuggarhustrur. Tillsammans med sin goda vän Clara Cavallin började hon fundera på varor som passade för hemtillverkning och föll snart för stickade plagg. En första stickkurs anordnades och den följdes av många fler runtom i Bohuslän. De första åren utbildades närmare femhundra stickerskor.

Bohus Sticknings centrallager och kontor fanns på landshövdingeresidenset i Göteborg och därifrån skickades material ut till stickerskorna runtom i länet. De bearbetade materialet till färdiga plagg som skickades tillbaka för inspektion och sedan levererades till butiker i städerna. Redan från start skapades plagg för de välbeställda, i ull och senare angoragarn. Eftersom det inte fanns någon känd bohuslänsk sticktradition att hämta inspiration från fick man skapa sina egna mönster. Emma Jacobsson komponerade flera stickmönster själv, men tog också hjälp av professionella textilkonstnärer som Ulla Eson Bodin, Karin Ivarsson och Anna-Lisa Mannheimer Lunn. Den sistnämnda var bosatt i Köpenhamn, men reste regelbundet till Göteborg för att planera nya mönster. Hon skapade bland annat ”Röda randen” och ”Blå skimmer”, som blev några av de mest efterfrågade mönstren hos Bohus Stickning.

För stickerskorna innebar arbetet inte bara en välkommen inkomst, det öppnade också för social samvaro. Företaget anordnade regelbundet kurser, sammankomster och till och med semestrar för stickerskorna. På 1950-talet fick Bohus Stickning sitt internationella genombrott och plaggen syntes på kändisar som skådespelerskan Ingrid Bergman, affärskvinnan Helena Rubinstein och furstinnan Grace av Monaco. 1964 hade företaget en egen monter i den svenska paviljongen på världsutställningen i New York och framtiden såg ljus ut. Men sedan vände det och försäljningen sjönk. Modet växlade, samtidigt som det blev allt svårare att få tag på högkvalitativt garn. Stickmönstren hade dessutom blivit alltmer komplicerade och stickerskornas löner motsvarade inte längre arbetsinsatsen. 1969 såg Emma Jacobsson ingen annan utväg än att avveckla företaget som hade hjälpt så många familjer genom krisåren.

Publicerad i Släkthistoria nr 12/2024