Hemma hos Larssons

Första gången Carl Larsson kom till Sundborn var 1885, när han tillsammans med Karins pappa Adolf Bergöö for till Dalarna för att turista och för att få uppleva svärfaderns födelsesocken Sundborn. Ett besök hos Adolfs systrar Ulla och Maria på gården Lilla Hyttnäs hanns förstås också med. Carl konstaterade att systrarna ”var ett par ordningsmönster”, men huset blev han inte alls imponerad av: ”Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på ett slaggvarp.” Carl slog dock fast att han på den här platsen, precis där ån krökte sig en smula, ändå erfor en ljuv känsla av avskildhet. Detta var en idyll som verkligen skulle passa en konstnär! Tre år senare, 1888, begick Karins åldriga och sjukliga faster Ulla självmord och Maria kände att hon då inte längre ville bo ensam kvar på gården. Adolf, som var den som i själva verket ägde fastigheten, mindes svärsonens ord och skänkte Lilla Hyttnäs till Karin och Carl. Det tog inte lång tid innan de började fixa, renovera och bygga ut, ”lite här och något där” som Carl uttryckte det. Det skulle komma att bli många utbyggnader – sju stycken – innan gården kom att se ut som den gör idag.

Till en början användes Lilla Hyttnäs bara på somrarna och kring jul. När familjen 1901 flyttade permanent till Sundborn var lättnaden förmodligen stor, inte minst hos Karin. Carls konstnärskap gjorde att bostadsorterna genom åren hade varierat med de konstnärliga uppdragen, och det hade blivit många flyttar till följd av detta. År 1893, samma år som det femte barnet Brita föddes, flyttade exempelvis familjen fyra gånger! Året började i Göteborg, våren tillbringades i Marstrand, sommaren i Sundborn och det hela avslutades sedan i Stockholm. När Lilla Hyttnäs blev basen för familjen fick Carl istället ofta resa iväg ensam på sina uppdrag, medan Karin och barnen stannade kvar hemma i Sundborn.

Men även om de krävande flyttarna upphörde, så var livet med en man på vift inte alltid enkelt för Karin. Det var sällan hon klagade, men i ett brev till Carl lät Karin ana att tålamodet emellanåt var prövat till bristningsgränsen: ”Här är kallt och ruskigt så grått och otrevligt på alla sätt och vis. Om jag åtminstone hade fått några rader från dig idag. Ungarna ligger i ständigt krig och jag vet ej vad jag ska ta mig till med dem. Måtte du ej dröja för länge borta. Ty då kommer det inte finnas en bit kvar av din Karin.”

Att Karin klagade över kylan är inte så märkligt. Innan familjen skaffade innanfönster 1897 nådde inomhustemperaturen under den kalla årstiden ofta inte upp till mer än tio grader. Samma år installerade man även en telefon i hemmet, men trots denna nymodighet fortsatte man att skriva väldigt många brev, såväl inom familjen som till vänner och bekanta. År 1902 fick man rinnande vatten och en modern spis, ”en äkta Bolinder med aparat att värma vatten till bad och disk” som Karin skrev. Med det rinnande vattnet följde även ett ordentligt badrum med vattentoalett och badkar och Karin sparar inte på detaljerna i ett brev till sin mor: ”Redan i kväll kunna vi provskita i den nya klosis.” Åren kring sekelskiftet 1900 innebar även att elektriskt ljus kom till Lilla Hyttnäs. För att kunna bygga kraftstationen i Sundborn behövde Falu elektriska belysningsaktiebolag få tillgång till mark och vatten som låg inom familjen Larssons domäner. Som ersättning fick man ”för all framtid eller så länge aktiebolaget eller dess rättsinnehavare vilja använda sig av denna rättighet” gratis elektricitet till sju lampor – en lampa per barn som familjen hade – ett avtal som gällde ända in på 1990-talet.

Paret Larsson gillade fester och umgänge. Konstnärsfesterna i Grez-sur-Loing i Frankrike, där de träffades och förlovade sig, var både vilda och vida omtalade. Och även om det för det mesta gick lite lugnare till i Sundborn så var umgänget stort – och känt! Bevis för detta hittar man på insidan av luckorna till gästsängen i Gammelrummet där övernattande berömdheter som exempelvis Selma Lagerlöf, Anders och Emma Zorn och Bruno Liljefors har fått sina namn inskrivna. En gång fick man ett extra celebert besök: prins Eugen. Då blev Karin riktigt nervös – vad bjuder man egentligen en kunglighet på? Hon beslöt sig för att bland annat stoppa i prinsen makaroner, kall kyckling och fruktpudding med kokta fikon. Och grön sallad och rädisor, vilket var mycket speciellt med tanke på att det bara var i mars månad. Veckorna efter besöket talade hela Falun om att Karin minsann även hade serverat prinsen något så simpelt som strömming!

För att kunna hålla igång ett stort hushåll med så många barn och gäster hade familjen en hel del hjälp. En trotjänare under många år var Martina Eriksson, som finns avporträtterad på många av Carls akvareller. Hon började arbeta hos Larssons 1902 när hon var sexton år och blev kvar i ungefär femton år. Martina har berättat en hel del om tillvaron hos konstnärsfamiljen. Bland annat att Carl inte var så förtjust i kalvkött, så Karin hittade alltid på nya namn på köttet. Om Carl frågade vad det var det för mat kunde Karin utan att blinka svara: ”Det är kalkon!”

Martina förundrades också över de ibland märkliga tidpunkterna för familjens måltider. Att läsa högt för varandra på kvällarna var kutym hos Larssons, och innehöll då boken någon form av beskrivning av mat eller middagar, kunde alla plötsligt bli väldigt hungriga. Då hände det att stora måltider dukades upp så sent som klockan två på natten. Under sin anställning blev Martina gravid utom äktenskapet och gick till Carl och Karin för att bekänna sin prekära situation. Hon bad om förlåtelse och sade att hon räknade med avsked, men det hade inte paret Larsson en tanke på. De lovade Martina att de skulle hjälpa henne ekonomiskt så att hon kunde ta hand om sitt barn, och försäkrade att hon inte skulle förlora sin tjänst.

I början av äktenskapet kände Karin sig rätt bortkommen i köket. Under sin uppväxt hade hon fått ägna sig åt konst istället för att lära sig traditionella kvinnosysslor som matlagning. År 1883, samma år som de gifte sig, skrev hon till Carl: ”Kommer du ihåg att du på balen lovade mig att du skulle äta med god smak vad jag än kokade ihop. Det löftet kommer jag allt ofta att påminna dig om, stackars min gosse.” Med tiden blev hon däremot både duktig och nyskapande i sin matlagning och de gemensamma middagarna kom att bli viktiga för hela familjen Larsson. Även i de brev som man skrev till varandra handlade det påfallande ofta om mat. Erfarenheterna från åren i Frankrike påverkade menyn, och vanan att äta mycket grönsaker var något som de tog med sig hem till Sverige – och de åts både råa, konserverade, kokta och ibland friterade. Många av grönsakerna kom från den egna trädgården och där kunde man bland annat hitta sparris och kronärtskocka – grönsaker som inte var så vanliga i traditionella dalaträdgårdar vid den här tiden. Även något så exotiskt som tomater odlades på Lilla Hyttnäs. Karin fick även lära sig italiensk kokkonst. Margherita Bellio (gift med stuckatören Antonio Bellio som hjälpte Carl med freskerna på Nationalmuseum) öppnade Karins ögon för bland annat pasta och polenta – som ofta hamnade på matbordet.

Familjens middagar åts i matsalen där Carl satt i högsätet på kortsidan och sedan satt resten av familjen i åldersordning. Det pratades och diskuterades, och tvistade man kring någon fråga fanns alla band av uppslagsverket Nordisk familjebok till hands i den lilla bokhyllan bredvid. Under sommarhalvåret åkte ofta såväl ungar och mat som matsalsmöbler ut i trädgården, för middag i det fria. Att barnen skulle sitta med de vuxna vid middagarna var inte en självklarhet i slutet av 1800-talet – framförallt inte i mer välbärgade familjer – men för Carl och Karin var det en självklarhet. Paret Larsson brevväxlade och hade stort utbyte med författaren och pedagogen Ellen Key. De delade inte bara idealen kring inredning, utan även uppfattningen att barn ska ha rätt och möjlighet att få utvecklas utifrån sin egen potential. På många sätt var Carl och Karin rätt moderna föräldrar; de vuxna deltog i barnens liv och barnen i de vuxnas. Och av Karins ord ”uppskjut inte till morgondagen vad din mamma kan göra i dag” kan man även konstatera att curling-föräldrar fanns i Sundborn redan för över hundra år sedan. Carl hade inga problem med att ungarna sprang runt benen när han målade och han utbrast ibland: ”Jag är galen i barn!” Men barnen kunde förstås inte alltid rusa runt sin pappa när han målade, de hade även ett jobb: att stå modell. Äldsta dottern Suzanne var bara ett par månader gammal när hon första gången blev avmålad av sin far, men som tidigare har nämnts så var det den där regniga sommaren i mitten av 1890-talet som barnaskaran verkligen kom att börja figurera på sin pappas tavlor. Från början hade Carl bara tänkt sig att måla av husets olika rum, men eftersom han fann att interiörerna blev lite tomma och intresselösa målade han även dit en unge här och en annan där.

Jobbet som barnmodell var däremot inte alltid så roligt och inte heller ”arbetsgivaren” hade det så lätt alla gånger. Carl har inlevelsefullt berättat hur den berömda akvarellen ”Brita och jag” kom till: ”Så där fick jag tag i ungen, och så kom vi händelsevis framför spegeln. Vilket motiv! Utan att släppa Brita ordnade jag ett staffli, fick fatt i ett papper och grep en penna. Och ih, vad det var roligt, tyckte Brita – i fem minuter. Det övriga av sittningen, som varade en vecka (det vill säga vi sov om nätterna och då släppte jag mitt tag) gallskrek hon. Tänk, men denna lilla vildkatta klösande, tjutande, luggande (ja!) och sparkande, och att då med säker hand och säkert öga dra linjerna med tusch och penna. Jojomen, ni. Och så min vänstra arm, som blev rent av förlamad. Detta var rekord i sitt slag. Åtminstone enligt min egen blygsamma mening.”

Ett tillfälle när Carl faktiskt inte tog fram penslarna var vid dopet av alla barnen. Carl hade ett komplicerat förhållande till både religionen och prästen i Sundborn, men när den sextonåriga Suzanne gråtande kom till Carl och Karin och berättade att pigorna hade sagt att hon som odöpt skulle brinna i helvetets eld, föll Carl till föga. Den 24 juni 1900 blev det dop av hela barnaskaran i den nybyggda ateljén. Och även om Carl inte målade av det hela, så lämnade han i alla fall efter sig en målande beskrivning av högtiden: ”Först steg Suzanne fram med böjt huvud och nedslagna ögon, lycklig och rörd, och mottog fromt sakramentet. Så kom pojkarna som var i värsta slyngelåldern, den ena butter, den andra arg (›det här hade ni kunnat göra tidigare›, gnisslade Pontus). Lisbeth, alltid snäll och lydig, hjälpte opp intrycket, och med sin snusförnuftiga min och lilla lustiga näsa precis som sin storasyster vördsamt sänkt mot marken, vann hon allas hjärtan – som vanligt. Om Brita kan man inte säga annat än att hon uppförde sig städat. Men se den ännu mindre Kersti – hon var då endast fem år – trodde visst att det var någon sorts lek och kom skuttande när hon fick puffen i ryggen, hopp, hopp, hopp. Så glad och lycklig att alla måste skratta. Och prostens humoristiska själ log genom de allvarliga dragen och åter tog han igenom ritualen och så upphörde även lilla Kersti att vara en hedning.”Högtidliga dop och rejäla kändisfester – trots allt bestod livet på Lilla Hyttnäs mest av en väldig massa vardag, precis som hos vilken barnfamilj som helst. Men medan våra obäddade sängar och rufsiga barn oftast inte blir särskilt publika, hamnade familjen Larssons vardagsstök på både tavlor, i böcker och i tidningar – och blev en del av den svenska konsthistorien.

Publicerad i Släkthistoria nr 5/2025