Tapeternas historia – ett kulturarv lager på lager

Tapeter finns, eller har funnits, i nästan alla svenska hem och betraktas ofta som en slit- och slängprodukt. Men de är en del av vårt kulturarv och kan berätta mycket om modeväxlingar, bostadsvanor och den tekniska utvecklingen.

Långt före papperstapetens intåg dekorerades väggarna med textila bonader eller fasta väggmålningar. De första tapeterna imiterade ofta andra material, som träådringar eller böljande tyger.

På 1600-talet var det främst inom adeln och borgerligheten som man hade råd att dekorera sina väggar, då ofta med bemålad textilväv eller gyllenläder, ett skinn som mönstrats med relief och förgyllts. Industrialiseringen under 1800-talet banade väg för papperstapeten som blev var mans egendom.

1700-talets tapetmakerier var ofta små, med en mästare och ibland en gesäll, hos vissa fanns även någon lärpojke eller piga. Hindrich Kock i Stockholm hade vid mitten av 1700-talet en av de större verkstäderna med ett trettiotal anställda.

Påfallande många tapetmakerier drevs av kvinnor. 1739 infördes ett nytt regelverk för manufakturväsendet och runtom i landet öppnade hall- och manufakturrätter, också kallade hallrätter, som hade tillsyn och domsrätt över manufakturer och fabriker. Dit räknades bland annat tapetmakarna.

Genom att studera statistiken i fabriks- och hallberättelserna från Stockholms hallrätts första tjugo år fann historikern och författaren Mia Skott elva kvinnliga tapetmakare, varav åtta fick sina tapeter besiktigade och hallstämplade. Stämplingen visade bland annat att tillverkarna var godkända av hallrätten och att varorna höll en viss kvalitet.

Under denna tjugoårsperiod stod dessa åtta kvinnor för nästan 30 procent av de stämplade tapetvåderna i Stockholms hallrätt.

I boken Tapetmakerskor – självständiga yrkeskvinnor i 1700-talets Stockholm berättar Mia Skott om en av periodens flitigaste tapetmakerskor, Maja Berg (även känd under namnet Dahlpil) som bodde på Hornstullsvägen och tillverkade tapeter under sin moster Maria Bergs tillstånd.

Manufakturväsendet var en manlig värld och kvinnor var utestängda från möjligheten att bli mästare, men det fanns ändå sätt att bli godkänd av hallrätten. Enligt manufakturväsendets regelverk kunde nämligen fattiga änkor som lärt sig ett hantverk få rätt att tillverka och stämpla tapeter.

Majas moster var änka efter en orgelbyggare, som möjligen lärt henne snida i trä, och tack vare regeln möjliggjordes Maria och Majas verksamhet.

Liksom många andra tapetmakare vid den här tiden skötte de antagligen tillverkningen i det egna hemmet med Maja Berg som den drivande kraften. Det var också hon som tog alla våder till hallrätten för stämpling.

Troligtvis gick tillverkningen till så att först klistrades kvadratiska pappersark ihop till våder på två eller tre meter. Sedan trycktes ett mönster med formar av trä där olika motiv karvats in, kanske av änkan Maria Berg. Därefter kunde ränder eller andra detaljer målas dit för hand.

Maja Berg tillverkade främst papperstapeter, som hade slagit igenom stort vid mitten av 1700-talet och sedan konkurrerade ut både lärft- och vaxtapeter.

Det är ovanligt att hitta räkenskaps- och beställningsböcker efter konstnärer och hantverkare under 1700-talet, så vilka köparna var kan man inte säga med säkerhet. Med tanke på hur många tapetvåder Maja stämplade måste hon ha haft en relativt stor kundkrets, och valet av papperstapeter var nog klokt eftersom hon med dem nådde en bredare marknad än med de dyrare vaxdukstapeterna.

Men trots att pappersvarianten var billigare, var det under 1700-talet främst välbeställda familjer som hade råd att dekorera sina väggar med tapeter.

Under 1800-talet industrialiserades Europa. Utvecklingen hade inletts i England redan i slutet av det föregående århundradet när uppfinningar som ”Spinning Jenny” revolutionerade textilbranschen. Det dröjde några decennier innan industrier etablerades även i Sverige.

Inom tapetindustrin bidrog flera nya uppfinningar till den ökade tillverkningen. 1839 lämnade bröderna Charles och Harold Potter i England in patentansökan på en ny tapettryckarmaskin. Den hade en liknande princip som den handdrivna kattuntryckmaskinen med roterande tryckvals som fransmannen Christophe-Philippe Oberkampf uppfunnit mer än femtio år tidigare – samma Oberkampf som för övrigt populariserade landskapsmönstret toile-de-jouy.

Flera år efter att tygtrycket mekaniserats följde nu tapeterna efter. De rullande valsarna krävde betydligt mindre arbetskraft och tid än blocktrycken, där mönstret trycktes bit för bit och krävde stor precision.

Det dröjde till 1850-talet innan tapetmaskinen kom till Sverige, möjligtvis var tapetmakaren Carl August Kåberg i Stockholm först ut med en sådan. 1859 fördubblades värdet på hans produktion samtidigt som antalet anställda minskade, något som tolkats som att han under det året börjat med maskintryckning.

Annan statistik pekar också på att tapetindustrin genomgick stora strukturförändringar vid mitten av 1800-talet. 1840 fanns 47 tapetverkstäder runtom i Sverige, de flesta i Stockholm, bara tio år senare fanns endast femton kvar. Antalet arbetare var dock i stort sett detsamma. Fabrikerna hade blivit färre men större.

I takt med att tillverkningen mekaniserades och produktionen ökade pressades priserna ner så att allt fler svenskar hade råd att tapetsera sina hem. Papperstapeten spreds i en häpnadsväckande fart under 1800-talet.

En annan uppfinning som var en förutsättning för en mekaniserad tapettillverkning var pappersmaskinen och rullpappret. Fram till 1800-talet tillverkades papper för hand av textillump. Då fanns det en gräns för hur stora arken kunde bli eftersom formarna som användes för att forma pappersmassan måste vara hanterbara. Sedan limmades flera ark ihop till tapetrullar.

År 1803 togs den första pappersmaskinen i bruk i England och därmed började det bli möjligt att maskintillverka papper på rulle. Det var först på 1830-talet som rullpappret började användas inom tapettillverkningen, men sedan spreds det snabbt. På 1840-talet hade rullpappret i stort sett konkurrerat ut arken.

Maskinpapprets genombrott innebar inte bara att själva tillverkningen förenklades, det ledde också till att tapeter fick en standardiserad bredd. I Sverige och många andra länder blev den normala mönsterbredden 47 centimeter. Även randmaskinen bidrog till att effektivisera tapettryckandet.

Den patenterades 1843 och gjorde det möjligt att trycka kontinuerliga ränder utan att behöva mönsterpassa. Pappret vevades under ett tråg varifrån en lagom mängd färg rann ut. I Sverige fanns den första dokumenterade randmaskinen hos Reimers tapetfabrik 1862.

Den svenska tapetbranschen gick igenom en stor förändring under 1880-talet, ett årtionde då flera nya stora fabriker startades och de små hantverksbaserade blev färre. De stora fabrikerna blev självförsörjande och kunde ha egna mönsterateljéer och färgfabriker. Kalmars nya tapetfabrik tillverkade även valsar i sitt eget snickeri.

De maskintillverkade tapeterna blev betydligt billigare, men höll i början inte riktigt samma kvalitet som de blocktryckta. Därför fortsatte många fabriker med att handtrycka exklusiva tapeter.

Den snabba utvecklingen mot maskintillverkade föremål sågs inte enbart som något positivt. Hos många fanns en oro för att masstillverkningen skulle påverka den estetiska kvaliteten negativt.

I England ledde det till att konstnären William Morris tillsammans med några vänner grundade en firma som blev känd som Morris & Co. Där upphöjdes hantverkarna till konstnärer och det mesta gjordes på traditionellt vis. Tapeterna trycktes till exempel för hand med handskurna träblock. Morris drömde om ”skönhet för alla”, men i slutändan blev de handgjorda inredningsföremålen så dyra att de endast såldes till förmögna kunder.

I takt med att tapettrycket förfinades ställdes högre krav på färgernas lyster och beständighet, det senare var ett problem inte minst med grönt som hade en dålig färgbeständighet. Det problemet löstes först med arsenikfärger.

Trots att arsenik är mycket giftigt – rentav dödligt – har det genom tiderna använts inom många områden: till smink, inom sjukvården samt i flugpapper och rengöringsprodukter.

År 1775 utvecklade den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele ett färgpigment som gav en intensiv grön ton med vacker lyster. Bland ingredienserna fanns kopparsulfat och arsenik. Det fick namnet scheelegrönt och användes flitigt i tapettillverkningen runtom i Europa, framförallt för att trycka vackra bladverk – detta trots att Scheele själv varnat för riskerna med färgen.

I början av 1800-talet vidareutvecklade tysken Wilhelm Sattler pigmentet och skapade det som kallas schweinfurtergrönt, ett smaragdgrönt pigment som blev ännu mer använt än Scheeles gröna. Tyvärr innehöll också Sattlers färg en hel del arsenik.

Även andra svenska tillverkare använde sig av arsenikfärger, bland andra Carl Fredric Torsselius. Han fick 1812 tillstånd av hallrätten att tillverka ”alla sorters Tapeter och Border”, och var under 1800-talets första årtionden en av sin tids största svenska tapettillverkare och tapetmålare.

I sin egen bod i i Bergstrahlska huset i Stockholm sålde han både egna arbeten och tapeter och bårder importerade från Frankrike. Flera hundra tapetprover från honom finns idag i Nordiska museets samlingar, och några av dem har konstaterats innehålla arsenik.

Huruvida Carl Fredric fick några fysiska men av att bestryka bottnarna på sina bårder i schweinfurtergrönt vet vi inte, men under 1800-talets första decennier kom flera oroande rapporter från olika tapetfabriker runtom i Europa där arbetarna dag ut och dag in utsattes för risken att bli arsenikförgiftade.

Arsenikförgiftning visade sig ofta gradvis och symptomen kunde vara kräkningar och diarré, nervskador, håravfall, pigmentförändringar i huden och kramper.

Redan 1815 publicerade kemisten Leopold Gmelin en artikel i en tysk tidning där han uppmärksammade läsarna på riskerna med arsenik i hemmet och föreslog ett förbud mot det. Han började notera en underlig lukt som han beskrev som ”mus-lik” och identifierade som arsenikgas. Han kopplade den till gröna tapeter.

Den obehagliga lukten skulle fler få känna på och många försök gjordes för att beskriva den – vissa menade att det luktade råtta, andra beskrev det mer som vitlök. Gmelin var långt ifrån den ende att varna för arseniken men det skulle dröja till mitten av århundradet innan debatten om arsenikfärger blossade upp på allvar runtom i Europa, och det var inte på grund av arbetarnas situation.

I Sverige publicerades en artikel om följderna av att tapetsera med gröna tapeter. Där beskrevs bland annat hur människor blivit sjuka till följd av arsenikhaltiga tapeter i sovrum.

Arseniken var lömsk. I fuktiga inomhusmiljöer kunde den omvandlas till en giftig gas som långsamt tog livet av husets invånare. Skräcken för giftiga tapeter fick snart fäste, men det dröjde till 1876 innan ett svenskt förbud mot att sälja varor med arsenikhaltig färg kom.

Fabrikörerna blev nu tvungna att få sina varor undersökta och godkända av en auktoriserad kemist innan de fick stämpeln ”arsenikfri”. Denna stämpel kunde sedan användas i marknadsföringssyfte för att lugna oroliga köpare.

Fram till 1770-talet var England ledande inom tapettillverkning och därifrån importerades bland annat vackra stofttapeter, vars mönster trycktes med en klibbig fernissa som man sedan strödde finskuret yllestoft över för att efterlikna sammet.

Under 1700-talets senare del tog Frankrike över stafettpinnen. De franska arabesktapeterna blev enormt populära i förmögna hem runtom i Europa och kunde tryckas i uppemot 30 färger. Här i Sverige var vi mer förtjusta i panoramatapeter, också det en fransk specialitet som uppmärksammades första gången vid industriutställningen i Paris 1806.

Istället för ett upprepande mönster bildade tapetvåderna ett sammanhängande landskap som täckte väggen. Ofta rörde det sig om dagsaktuella motiv, bland annat trycktes många motiv från Napoleonkrigen och scener ur populära böcker.

Ända in på 1900-talet köpte de svenska tapettillverkarna in stora mängder mönster från utländska fabriker. Det ritades också mönster här hemma, en av de första konstnärerna att få mönster producerade under sitt namn var Clara Hahr i slutet av 1800-talet, men inspirationen kom också då ofta från utländska förebilder.

Enligt Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark, som 2004 gav ut praktverket Tapetboken, är det först efter 1917 man kan tala om svenska tapetmönster. På den så kallade Hemutställningen på Liljevalchs det året visades tapeter med mönster av bland andra Carl Malmsten och Uno Åhrén.

Två år senare började Svenska slöjdföreningen kvalitetsbedöma tapeter för att främja vackrare tapeter. Det anordnades tävlingar för nya tapetmönster, och Kåbergs tapetfabrik var 1919 först ut med att satsa på konstnärstapeter. Första kollektionen ritades av bland andra arkitekten Sven Wallander, samme Wallander som grundade bostadskooperationen HSB.

Även rent tekniskt skedde mycket under 1900-talet och flera nya tapettyper lanserades, bland annat de populära plasttapeterna. 1959 tillverkades den första vinyltapeten i Sverige.

Tapeterna bestod av ett lager PVC på ett underlag av papper och förutom att vara tvättbara – något som var praktiskt inte minst i ett kök – var det möjligt att med hjälp av präglingsvalsar få till olika ytstrukturer i plastskiktet.

Då och då görs nya tapetfynd som hjälper till att skriva om historien. År 2006 hittades på ett och samma ställe 34 tapetprover i ett hus i Huddinge, där originalfärgerna var bevarade.

De daterades till slutet av 1700-talet och kunde kopplas till tapetmakaren Johan Norman, och gav en inblick i hur arbetet med att ta fram nya tapeter kunde se ut vid den tiden.

Norman var kunglig hovleverantör och tillverkade många våder till Drottningholms slott. Men trots att han under många år hade landets högst värderade produktion var hans verkstad aldrig särskilt stor. Som mest hade Norman fem anställda, jämfört med samtida franska tapetfabriker som kunde ha hundratals anställda som alla hade olika uppgifter: gravörer, mönster-ritare, målare, snickare och packare.

Man vet ännu inte så mycket om vem som ritade mönstren på de äldre tapeterna, eller hur man på 1700-talet hittade idéer till nya tapeter. I svensk tapetforskning utgår man ofta från att det var mästaren själv som ritade mönstren, men kanske kan forskningen i framtiden lära oss mer om det.

Publicerad i Släkthistoria 4/2023