Selma Lagerlöfs underbara resa

Född: 20 november 1858, Mårbacka i Värmland.

Död: 16 mars 1940, Mårbacka i Värmland.

Framstående bedrifter: Selma Lagerlöf var den första kvinnan som vann Nobelpriset i litteratur år 1909. Samt, den första kvinnan att bli invald i Svenska Akademien 1914.

Mest välkända böcker: Selma Lagerlöf hann skriva ett stort antal böcker. Hon debuterade år 1891 med romanen Gösta Berlings saga och fick stor framgång med boken Jerusalem (1901 - 1902). Två andra välkända titlar är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906 - 1907) och Kejsaren av Portugallien (1914).

Det som oroade Selma Lagerlöf med att bli akademiledamot var Stockholmsresorna. Hon värnade bestämt om sin arbetstid och arbetsro, och var rädd för att inte ha tillräckligt med tid till att skriva. Och så tillägger hon: ”Jag skulle vilja ha gjort något duktigt, innan jag bleve invald.”

Dessa är självförringande ord med tanke på Nobelpriset fem år tidigare, medlemskap i litterära sällskap, strålande recensioner och en triumfartad turné till Finland och Ryssland 1912. Gösta Berlings saga, Jerusalem och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige hade gjort succé, liksom flera av hennes andra böcker, och översatts till flera språk.

Men så bestämde Selma Lagerlöf sig ändå för att tacka ja till akademiens inbjudan, och tillade att hon just nu kände sig mer arbetsför än på många år. ”Jag känner mig ung, energisk, full av kraft och hopp”, skrev hon till Sophie.

Vägen till Svenska Akademien hade egentligen börjat långt tidigare, redan då hon i unga år bestämde sig för att bli författare. I ett brev till Sophie Elkan tjugo år tidigare, 1894, skriver Selma Lagerlöf om sin litterära förmåga:

”Den är en enda, lång variation över ordet vilja. Det är verkligen som om ingenting vore mig medfött, utan som om jag skapat min begåvning själv genom att önska fram den. Ja, ärelystnaden är mig nog medfödd och rimmarförmågan, men så knappast något mer. Men om du visste hur dum jag varit och ännu är, så skulle du allt hållit det för tämligen otroligt att en sådan som jag var vid 20 år kunde bli författarinna vid 30.”

I andra brev från samma tid visar dock Selma Lagerlöf ett större självförtroende. I hennes släkt hade det funnits versdiktare och berättare i flera hundra år, skrev Lagerlöf till Elkan, och ”en gång skulle väl så familjen, efter så många bemödanden, alstra någon slags äkta begåvning. Jag vill antaga att det är jag, ty det är nödvändigt att tro på sig själv”, konstaterade hon.

Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland. Selma var näst yngsta barnet till löjtnant Erik Gustav Lagerlöf och hans hustru Louise, född Wallroth. De äldre syskonen hette Daniel, Johan och Anna, och tre år efter Selma föddes lillasyster Gerda.

I familjen ingick också farmor Lisa Maja Lagerlöf och den ogifta fastern Lovisa, och på somrarna hälsade en lång rad släktingar på och bodde på Mårbacka kortare eller längre tid. Barnen undervisades hemma, vilket var det vanliga för barn i denna samhällsklass. Att gå i folkskola var inget för bättre mans barn, utan undervisningen sköttes av informatorer och guvernanter.

Selma förkovrade sig också i engelska och franska genom att läsa sagor på de språken. På Mårbacka, som på den tiden snarare var en stor bondgård än en herrgård, läste man gärna högt på kvällarna, och hennes intresse för litteratur fick god näring i den miljön.

I Selma Lagerlöfs verk återges många minnesvärda repliker och historierna förs fram på ett pedagogiskt berättande sätt, vilket kan vara ett resultat av barndomens högläsningsstunder. Hon älskade också att lyssna när hennes farmor berättade om livet förr.

Det var historier som senare letade sig in i böckerna och blev till stoff för Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Liljecronas hem och Löwensköldska ringen med flera.

På Mårbacka frodades också en lekkultur. Särskilt när fadern, löjtnant Lagerlöf, fyllde år den 17 augusti firades det festligt med skådespel, sång och hyllningsdikter. Men också andra födelsedagar och namnsdagar uppmärksammades med sådana upptåg. Julveckorna kantades av en lång rad kalas på de olika gårdarna i trakten.

Men Selma Lagerlöf har beskrivit sig själv som halt och ful som barn, och att hon inte kunde delta i dans och vilda lekar på samma sätt som andra barn och ungdomar. Hon hade en medfödd höftskada som ledde till att hon under vissa perioder under sin uppväxt inte kunde gå, och hela livet besvärades hon av hälta.

Handikappet bidrog till att hon hellre satt för sig själv och läste, att hon blev ”enstörig”, men samtidigt trivdes hon också bäst med att läsa.

Efter avslutad undervisning tillbringade Selma Lagerlöf flera år som hemmadotter i en tillvaro som alltmer kom att präglas av tristess. Hon hade tidigare, vid fjorton års ålder, tillbringat en tid i Stockholm, en period som kom att sätta djupa spår hos henne. Vyerna vidgades. Ändamålet med vistelsen var behandling med sjukgymnastik mot hälta. Men i Stockholm kom hon också i kontakt med teater och opera, något som påverkade henne mycket.

Hemma i Värmland igen gällde det att studera på egen hand. De flesta flickor fick ingen högre skolning under 1800-talet, och även bland bättre bemedlades döttrar ansågs lagom bildning bäst. Kvinnor borde gifta sig och bilda familj och inte satsa på någon yrkesutbildning, menade man.

”En stor och tryckande tomhet” bredde ut sig i livet, beskrev Selma de enformiga dagarna utan fasta rutiner för hennes vetgiriga, kunskapstörstande sinne. Hennes håg stod till att läsa och skriva, inte till hushållsbestyr och sömnad, som var de flesta kvinnors lott.

Selma ägnade dagarna åt att läsa klassikerna: Shakespeare, Cervantes, Goethe, Schiller, Atterbom, Stagnelius och Tegnér. Hon började också skriva, och fyllde alla tomma pappersark med dikter, skådespel och berättelser. Hon och syster Gerda roade sig också med dockteater: Selma skrev pjäserna och Gerda sydde dräkterna till dockorna.

Selma Lagerlöfs litterära begåvning uppmärksammades på ett bröllop där hon höll talet till marskalkarna, och gjorde succé. En av gästerna, Eva Fryxell, ledande inom Fredrika Bremer-
förbundet, såg den unga flickan och hennes talang, och Selma Lagerlöf har senare berättat att det var Fryxell som ”bragte mig hoppets första ljusglimt”.

Och förändringens och uppbrottets tid kom: hösten 1881 for Selma Lagerlöf, 23 år gammal, iväg till Stockholm och Högre lärarinneseminariet, mot faderns vilja. Vägen ut i världen tog sin början.

Villkoren för kvinnor hade börjat förändras under hennes uppväxt. Fler yrkesmöjligheter hade öppnats, och lärarinneyrket var en bana som lockade många. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga, och på 1870-talet blev det möjligt för kvinnor att avlägga studentexamen och att studera vid universitet.

En förklaring till reformerna var att det fanns fler kvinnor än män i befolkningen, och alla kunde helt enkelt inte bilda familj. Många kvinnor var ogifta, och då blev det nödvändigt med fler försörjningsmöjligheter för dem. Det fanns också många eldsjälar, inte minst i Fredrika Bremerförbundet, som kämpade för fler kvinnors rättigheter.

Det är uppenbart att det var en befrielse för Selma Lagerlöf att komma bort från hemmet och pröva sina egna vingar. Hon lämnade den traditionella kvinnorollen och anslöt sig till den växande skaran av intellektuella kvinnor som alltmer höjde sina röster i det sena 1800-talets kulturella och politiska sammanhang.

Det Mårbacka Selma lämnade bakom sig präglades av tilltagande förfall på grund av faderns alkoholism och accelererande ekonomiska bekymmer. Värmland drabbades av brukskonkurser och felslagna investeringar inom järnhanteringen, och det gällde även Mårbacka. De gyllene åren var över. Mårbacka fick säljas, liksom möbler och lösöre. Barndomshemmet var skingrat.

Efter avslutad utbildning fick den nybakade lärarinnan tjänst vid Elementarskolan för flickor i Landskrona. Hon kom att trivas bra i den skånska kuststaden och fick där vänner för livet.

Tillsammans med dem besökte hon gärna Köpenhamn och tog del av den danska huvudstadens kulturella utbud, och hon engagerade sig i välgörenhetsverksamhet i Landskrona, vid sidan av skolarbetet.

Samtidigt som lektioner planerades och skrivningar rättades, skrev Selma på lediga stunder, precis som hemma på Mårbacka. Hennes alster formulerades mestadels i versens form, och hon fick en del av sina sonetter publicerade.

Men det var alltså år 1891 som Selma Lagerlöf blev ett bekant namn för en större publik. Då debuterade hon med romanen Gösta Berlings saga, efter att ha vunnit första pris med fem kapitel ur boken i tidningen Iduns tävling.

Boken hade blivit färdig efter ett års tjänst-ledighet från skolan, betald genom ett stipendium som hade ordnats av Sophie Adlersparre, Fredrika Bremerförbundets grundare. Adlersparre stödde helhjärtat den unga begåvade författarinnan.

Gösta Berlings saga möttes av blandad kritik. Här landade en roman på bokhandelsdiskarna i realismens tidevarv, som tvärtemot tidsandan ohämmat lät fantasin flöda. Excentriska kavaljerer, sköna kvinnor, glödande passion och vilda äventyr fyllde sidorna. Den kraftfulla majorskan på Ekeby och den omsvärmade och försupne prästen Gösta Berling var centralgestalter i händelseförloppet.

Bärande teman i debutverket var starka, otyglade känslor, skuld och botgöring, hämnd och förstörelse. Teman som skulle följa Selma Lagerlöf genom författarkarriären.

Recensenterna häpnade. Vissa höjde Selma Lagerlöf till skyarna och såg i henne ett nyskapande geni, andra förstod inte alls hennes stil utan fann den bombastisk och exalterad. Till en god vän skrev Selma om mottagandet:

”Nu sedan jag varit framme och förvånat världen, blivit omskriven i alla Sveriges tidningar och erkänd än som snille, än som galning, tycker jag att jag kan andas fritt. Jag har visst aldrig varit mindre högfärdig än nu, men det är en stor befrielse, att man nu äntligen vet vem och vad jag är.”

Den missförstådda, halta och tystlåtna Värmlandsflickan hade visat sitt sanna jag. Själv skrev hon senare att hon med Gösta Berlings saga ”störtade realismen”. Boken inledde verkligen ett paradigmskifte i svensk litteratur, och bröt med 1880-talets saklighet och nykterhet. Kritiken mot romanen gällde också dess struktur, där varje kapitel är en avslutad del och trådarna mellan berättelserna löper kors och tvärs genom boken.

I Danmark togs hennes bok emot som nydanande, och Selma Lagerlöf tog själv kontakt med den mäktige kritikern och kulturpersonligheten Georg Brandes, för att med hans hjälp väcka uppmärksamhet för verket. Det lyckades. Han var i sin recension tillräckligt imponerad för att bana väg för romanen först i Danmark och Norge och sedan i Tyskland.

Gösta Berlings saga följdes av en helt annan sorts bok, novellsamlingen Osynliga länkar som gavs ut 1894 och redan samma år kom ut i en ny upplaga. Detta blev ett mer definitivt genombrott än debutverket. Här samsas noveller med historiska teman med berättelser om människans interaktion med naturen. Landskrona med omnejd har iscensatt miljön till flera av novellerna, liksom Bohusläns kargare landskap.

Selma Lagerlöf publicerade även noveller fortlöpande i en lång rad tidskrifter och kalendrar, vilket även många andra, främst kvinnliga, författare gjorde.

Nyåret 1894 besökte Selma Lagerlöf åter Stockholm. Efter debuten hade hon återvänt till Landskrona och lärarinnekallet, men fortsatte att skriva. Hennes inkomster skulle komma att försörja både henne själv, modern och faster Lovisa, som ofta bodde hos henne. Fadern hade dött redan 1885.

Selma Lagerlöf hade tagit kontakt med Sophie Elkan efter att ha läst en av hennes noveller, Ensam!, som handlade om Sophie Elkans eget tragiska levnadsöde. Hon var författarinna av judisk börd, beläst och världsvan, bosatt i Göteborg. Elkan hade förlorat sin make och det enda barnet, en tvåårig dotter, i tuberkulos julen 1879. År 1889 hade hon debuterat med novellsamlingen Dur och moll, och det var den som Selma hade läst.

Mötet kom att bli livsavgörande för de båda kvinnorna. Selma Lagerlöf blev intensivt förälskad i den vackra änkan med de mörka ögonen, och nu inleddes en relation som kom att vara till Elkans död 1921. I början var Selma den mest förälskade, men senare kom vågskålen att väga över åt andra hållet.

Deras förhållande komplicerades av att Sophie Elkan samtidigt uppehöll en svärmisk relation, mestadels per brev, med en gift man i Belgien, samt av det faktum att Selma önskade en mer fysisk relation med Sophie än vad denna var beredd på.

”Du ska få vara så kär som du vill, endast hands off”, skrev Sophie en gång till Selma. Då hade Selma Lagerlöf tidigare funderat över deras förhållande med orden: ”Jag ser i Köpenhamn så många förhållanden mellan kvinnor att jag måste försöka komma till klarhet med vad naturen vill med det ... Och varför skulle man ej kunna älska vem som helst av människor lika högt?”

Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor i intellektuella och konstnärliga kretsar bodde tillsammans, det var praktiskt både av ekonomiska och sociala skäl. Sexualiteten förknippades för kvinnors del främst med äktenskapet, och begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet.

Två kvinnor kunde visa varandra ömhet utan att det väckte anstöt. Asexualitet var för kvinnor en dygd, och kvinnor ansågs generellt av många överlägsna männen moraliskt.

Men decennierna kring sekelskiftet 1900 kom sexualiteten alltmer i fokus i debatten, och så småningom kom man att se med misstänksamhet på nära relationer mellan kvinnor. Hetero- och homosexualitet lanserades som begrepp, och olika kategorier definierades och förklarades för normala eller onormala. Den diskussionen kan följas också i Selma Lagerlöfs och Sophie Elkans korrespondens.

De skrev flera tusen brev till varandra och diskuterade ständigt de böcker de arbetade med, men också aktuella författare och politiska frågor. Korrespondensen måste ha varit oerhört givande för båda. Även om Selma Lagerlöf i längden kom att bli en långt mer framgångsrik författare, var Sophie Elkan en engagerad, intelligent och spirituell person, som dessutom tog med sig Selma Lagerlöf ut på långa resor i Europa och till Mellanöstern.

Elkan hade dessutom många kontakter inom den dåtida kultureliten som hon förmedlade till Selma Lagerlöf.

Deras resa till Italien 1895–96 blev Selma Lagerlöfs första stora utlandstur och en riktig bildningsresa till kontinenten. Inkomsterna från Osynliga länkar, från diverse tidskrifter där hon publicerat sig samt från stipendier från prins Eugen och kung Oscar II finansierade det hela.

Resan gav stoff till många noveller, och hela livet kom Selma Lagerlöf att använda motiv för sitt skrivande från både denna och senare resor. Ett exempel är romanen Jerusalem från 1901–02. Boken handlar om en grupp bönder från Nås i Dalarna som utvandrar till det Heliga landet, och bygger på en verklig händelse. Den svenske bonden är bokens hjälte, och ett grundmotiv är hur Gud styr.

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra passionerade kärlek. Hon hette Valborg Olander och var lärarinna, bosatt i Falun och politiskt engagerad för kvinnors rösträtt. Selma Lagerlöf hade flyttat till staden 1897, eftersom hon ville vara närmare sin syster Gerda Ahlgren och hennes familj. Redan två år tidigare hade hon lämnat sin lärarinnetjänst, så pass inkomstbringande hade författarskapet blivit.

Valborg Olander kom, liksom Sophie Elkan, att följa Selma Lagerlöf genom livet. Det hela utvecklades till ett dubbelspel. I breven till Valborg försäkrade Selma att denna var hennes stora kärlek, och till Sophie skrev hon detsamma. Men i förhållandet med Valborg Olander kunde Selma få utlopp för sina fysiska känslor.

Hon längtade ofta efter Valborg. ”Det smyger något varmt och ljuvt över mig då jag läser dina kärleksbrev. Och varje natt tror jag, att du kommer smygande”, skrev Selma sommaren 1904. Hon kallade Valborg för ”en riktig författarhustru”.

Valborg Olander fick representera tryggheten och det vardagliga arbetet som skulle skötas, och hon hjälpte Selma hela livet med praktiska frågor. Valborg läste korrektur, ordnade bankaffärer och renskrev manuskript, men diskuterade också böckernas innehåll med Selma, precis som Sophie gjorde.

Selma Lagerlöf var en flitig författare som publicerade nya verk varje år, ibland nyutgåvor av tidigare böcker, ibland nyskrivna noveller i olika publikationer. Julen 1899 gav hon ut både En herrgårdssägen och novellsamlingen Drottningar i Kungahälla jämte andra berättelser.

Framförallt En herrgårdssägen fick strålande recensioner, och Selma Lagerlöf kallades av kritikerna för sagans mästare, i ett tidevarv där sagan hade hög status. Verket har förklarats som en av ”de sällsynta klenoderna inom världslitteraturen”.

I början av 1900-talet ombads Selma Lagerlöf av Sveriges allmänna folkskollärareförening att skriva en geografibok för folkskolan. Resultatet blev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar 1906 och 1907. Både de ekonomiska förtjänster arbetet skulle ge henne och möjligheten att dela med sig av sina idéer tilltalade henne. Den blev en oerhörd framgång och kom att läsas av generationer skolbarn.

I sagans form fick barnen följa den olydige och själviske bondpojken Nils som hade förvandlats till en pyssling, och som ridande på en gåskarls rygg fick se hela Sverige. Under färden mognade han till klokhet och ödmjukhet. Boken, som var tänkt som en helt nationell bok för Sveriges skolbarn, blev även en stor internationell framgång.

En annan succe blev Herr Arnes penningar, utgiven 1904, en skräckhistoria utspelad i ett vintrigt Bohuslän på 1500-talet. Ett mord begås av tre skottar som efter dådet seglar iväg hemåt. Hämnd, skuld och kärlek bryts mot varandra, liksom naturligt och övernaturligt. Verket har kallats för ”svensk litteraturs första thriller” och har kopplingar till strömningar i tiden med intresse för drömmar och det undermedvetna.

I flera år hade Selma Lagerlöf nämnts som kandidat till Nobelpriset i litteratur, och 1909 förärades hon, som första kvinna – och som första svensk – utmärkelsen. Motiveringen lyder: ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”. Man ville även framhäva att Sverige hade litteratur av yppersta klass.

Året innan, när Selma Lagerlöf fyllde femtio år, hade detta firats med pompa och ståt. En lång rad tidningsartiklar hyllade henne, hon gav ett flertal intervjuer och porträtterades av Carl Larsson.

Det var tydligt att Selma Lagerlöf hade blivit en nationell ikon. Samma år gav hon ut En saga om en saga och andra sagor, ett verk där fantasin har huvudrollen i berättelserna. I Nobel-
talet, klädd i en klänning av silvergrå brokad från Augusta Lundins modehus, prisade hon fadern och tackade honom för sina framgångar. Det var löjtnant Lagerlöf, som alltid hyllat dikten och diktaren, som inspirerat henne.

Så valdes Selma Lagerlöf in i Svenska Akademien 1914. Åren innan hade Liljecronas hem och Körkarlen publicerats. Det var barndomshemmet som var spelplats i den förstnämnda, och återigen möter läsaren gestalter från Selma Lagerlöfs släktkrets i litterär förklädnad.

Körkarlen var inspirerad av tidens stridsfrågor. Vi möter nykterhetsrörelsens pamfletter, Frälsningsarméns retorik och skrifterna om tuberkulos – det var Nationalföreningen mot tuberkulos som hade bett Selma Lagerlöf om ett bidrag, och resultatet blev denna skräckfyllda spökhistoria där ändå kärleken till slut får sista ordet.

De flesta kritiker var förbehållsamma till verket, men Victor Sjöströms stumfilm från 1921 med boken som förlaga blev ett filmiskt genombrott.

År 1912 reste Selma Lagerlöf också till Finland och Ryssland, och det blev ett triumftåg. Överallt hyllades hon av entusiastiska skaror som sjöng och hurrade. Hon hade blivit en ikon även utanför Sverige.

När Selma Lagerlöf blev en av ledamöterna i Svenska Akademien hade hennes författarskap alltså länge krönts med framgång, både nationellt och internationellt. Hon hade redan blivit invald i Samfundet De Nio, och satt i Statens skönlitterära nämnd.

Selma hade alltid känt varmt för att hjälpa fram unga begåvningar, vilket hon fick tillfälle till i dessa sammanhang. Samma år gav hon ut ännu en bok, Kejsarn av Portugallien. Där gestaltas den starka kärleken från en far till en dotter, och boken har gett upphov till många tolkningar, liksom många andra av Selma Lagerlöfs verk.

Inkomsterna från författarskapet hjälpte Selma Lagerlöf att förverkliga drömmen om att köpa tillbaka Mårbacka och dess ägor. Stora renoveringsarbeten påbörjades på gården, och Selma Lagerlöf återvände till sitt gamla barndomshem 1910.

På Mårbacka kom hon att leva ett liv som kombinerade författandet med rollen som storbonde. Selma vakade själv som en majorska över gården och dess anställda, och var mån om att alla skulle ha ordentligt betalt och behandlas väl.

Hela livet fortsatte hon sitt framgångsrika författarskap, även om första världskriget hämmade hennes skaparkraft. Även plikterna som storbonde och efterfrågad kulturpersonlighet tog tid i anspråk.

Bannlyst, en fredsbok mot kriget, kom ut 1918, och 1925–28 publicerades trilogin om släkten Löwensköld med Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Den sista bok hon gav ut var Höst, som kom 1933 när hon var 75 år.

På Mårbacka slutade Selma Lagerlöf sina dagar den 16 mars 1940, 82 år gammal. Som författare gav hon världen en ovärderligt rik gåva – litteratur med många bottnar och perspektiv, böcker som tål att läsas om, och där läsaren alltid upptäcker nya trådar i väven.

Selma Lagerlöfs politiska intresse och engagemang sträckte sig hela vägen från hembygdens kommunalpolitik via rösträttsfrågan till internationella solidaritetshandlingar.

1916 gick hon med i Frisinnade landsföreningen – föregångare till dagens Liberalerna. Tre år senare valdes hon in i Östra Ämteviks kommunalfullmäktige där hon sedan blev ledamot i såväl kommunalnämnd och fattigvårdsnämnd som vägföreningen.

På riksplanet tog hon tidigt ställning för Norge under striden om unionsupplösningen. Några år senare stod hon på den liberala regeringen Staaffs sida mot en omfattande försvarsupprustning – bland annat var hon emot pansarbåtsinsamlingarna.

När Frisinnade landsföreningen splittrades gick hon med i utbrytarna Liberalerna och var sedan med och grundade Folkpartiet 1934. Hon betalade medlemsavgift till partiet livet ut.

Selma Lagerlöf hyllade Finlands självständighet 1917 och lämnade drygt tjugo år senare sina Nobel- och doktorsmedaljer till Finlandsinsamlingen när landet hade angripits av Sovjetunionen. Hon lyckades också bli svartlistad av Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels och blev utestängd från sin största marknad sedan hon skrivit på ett upprop för judarna i Tyskland.

Selma Lagerlöf hade hela livet ett starkt intresse för kvinnors rättigheter. Hon engagerade sig för kvinnliga författare, och både hon och Sophie Elkan skrev ofta om hur de nedvärderades av manliga kritiker.

Selma skrev en gång: ”Jag hoppas att Vår Herre har ett helvete i beredskap för orättfärdiga fruntimmers-kritiker.” Hon hjälpte gärna kvinnliga författare att få stipendier.

Den fråga som engagerade henne mest var kampen för kvinnlig rösträtt. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, hade bildats i Sverige 1902. Selma Lagerlöf, som bodde i Falun då, engagerade sig i lokalföreningen. År 1906 skrev hon Falukretsens petition till riksdagen för att kräva rösträtt.

Senare, 1911, deltog hon i en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm, där hon höll högtidstalet med rubriken ”Hem och stat”. En rad internationellt kända kvinnor strömmade till kongressen. ”Det är nog den väldigaste revolution som skakat världen på det hela taget”, kommenterade Selma Lagerlöf kvinnornas krav.

Rörelsen för kvinnors rösträtt hade en påfallande internationell prägel, och mötet i Stockholm var den sjätte internationella rösträttskongressen för kvinnor.

Selma Lagerlöf framhöll att kvinnorna hade så mycket att tillföra landet, att det var viktigt att de fick politiskt inflytande. Talet gjorde starkt intryck, och hennes status som internationellt berömd författare och Nobelpristagare gav hennes insats stor tyngd.

När kvinnorna beviljades rösträtt 1919 höll Selma Lagerlöf åter tal, och hon kom med sina framträdanden att bli en viktig symbol för kvinnorörelsen.

Publicerad i Släkthistoria 9/2023