Siluettklippning blev ett folknöje

Att klippa siluetter var en folklig konstform med låg status och små materialkostnader. Den var främst något för luffare. Så framstår sysslan lätt i historiens backspegel. Men det var faktiskt i högreståndsmiljöer som siluettklippningen först blev populär.

Som så mycket annat på 1700-talet kom klippkonsten till Sverige från Frankrike. Kanske var det franska adelspersoner på visit hos svenska anförvanter som visade senaste nöjet från Paris? Vanliga motiv var porträtt av levande personer och minnesbilder av avlidna släktingar. Även pastorala scener med djur och natur var populära.

Konstnärer från Tyskland och Frankrike började fara runt i Europa och erbjöd sina tjänster i slott och på herresäten. De tillbringade en tid på ett gods, avbildade herrskap och tjänstefolk, och drog vidare till nästa herrgård. Siluetterna målades på glas, porslin och elfenben. Och de klipptes i papper.

En del konstnärer annonserade också i pressen, berättar Emilia Ström, amanuens vid Nationalmuseums arkiv och bibliotek, och som har fördjupat sig i siluettklippningens historia.

– Det fanns en fransman vid namn Dumont som troligen hade flytt efter revolutionen 1789. Han slog sig ned på Löfstad slott i Östergötland, där slottsfrun hette Sophie Piper och var syster till riksrådet Axel von Fersen. Henne klippte han i helfigur, säger Emilia Ström.

Kända siluettklippare

Grevinnan var själv förtjust i att klippa siluetter och en samling från hennes tid finns än i dag att beskåda på slottets väggar. En av de stora klipparna på 1700-talet var den berömde målaren Elias Martin, kanske mest känd för sina landskapsbilder och Stockholmsmotiv.

Carl Christian Furuträd hette en annan uppskattad siluettklippare vid denna tid. Han hade utbildat sig vid Konstakademien och var även miniatyrmålare och sigillgravör. Försörjningen fick han dock främst som tjänsteman inom Postverket.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Även kvinnor ägnade sig åt konstformen. Helena Lunell från Kristianstad, dotter till en Linnélärjunge, kallades i början av 1800-talet ”mästarinnan av siluettklippning”. Hon drev en flickpension där mamseller från förmögna hem lärde sig att sköta ett hushåll inklusive alla sociala plikter. Hon undervisade dessutom i musik, dans – och siluettklippning.

Siluetterna var ett slags föregångare till fotografiet. Tysken Karl August Schmalkalder, bosatt i England, uppfann 1820 en apparat för konstruktion av siluetter. Det fanns flera liknande anordningar, där en persons ansikte belystes mot ljus bakgrund, konturen ritades av och förminskades till lämplig storlek för klippning.

Efterfrågan på illustrationer

Mot mitten av seklet ville även den växande borgarklassen avbilda sig i profil. Samtidigt växte tidnings- och bokutgivningen kraftigt, bland annat för att det inte längre ansågs opassande för kvinnor att läsa böcker och bilda sig. Det skapade efterfrågan på illustrationer och nu det blev ett yrke att klippa siluetter, vilka även prydde sånghäften och diktsamlingar.

Med pressen spreds klippkonsten till lägre skikt i samhället, ungefär samtidigt som fotografin utvecklades. Porträtten tappade därför popularitet efterhand. Istället klipptes landskapsmotiv och scener från folklivet, som ”bonde med häst på väg till marknaden”.

– Siluetter kunde mångfaldigas enkelt. Ett vanligt sätt var att klippa en negativ bild, det vill säga ett hål i pappret, som du sedan kunde måla i. Det bidrog också till den ökade spridningen, berättar Emilia Ström på Nationalmuseum.

Klippkonsten sattes upp i finrummen

Vid sidan av de svartvita klippen utvecklades i bondehemmen en förenklad version av de adliga minnestavlorna med siluetter i utsmyckade ramar. Istället klippte man ett glansigt A4-papper i blått, grönt, svart eller rött så att ramen ingick i klippet.

Hela papperet utnyttjades, med blomstermotiv eller text i mitten och så en ornamenterad ram runt omkring – allt i ett och samma papper. Sådana klipp gavs ofta bort till minne av en konfirmation, ett bröllop eller jämn födelsedag. De var uppskattade presenter som sattes upp i finrummen inom glas och ram.

Siluettklippningen frodades även på stadens gator och nöjesfält. På Liseberg i Göteborg och Gröna Lund i Stockholm kunde man för en billig penning få sin profil klippt. Siluettklippare reste runt till marknader på olika håll i landet.

Världsutställningen i Paris 1889

I en notering från Sösdala i Skåne år 1891 kan vi läsa att det fanns ”ett menageri, en karusell, två skjutbanor, en cirkus, en ringkastning, en silhuettklippare m. fl.” En krona stycket var ett vanligt pris.

Större evenemang, som världsutställningen i Paris 1889, drog till sig folk från hela världen – bland andra en ung siluettklippare vid namn Nilsson. Han satt i en skrubb i svenska paviljongen och ”outtröttligt klippte af folk”, som det heter i en beskrivning från utställningen. Han lär ha tjänat storkovan och bosatte sig i staden i hopp om att kunna försörja sig på hantverket.

Klippkonsten fick högre status

Kring sekelskiftet 1900 fick folklig konst högre status. Nu lanserades nationalromantiken med bland andra Anders Zorn som målade kullor och annan allmoge i protest mot det tyngre, historiska måleriet några år tidigare, med verk som Karl XII:s likfärd och Valdemar Atterdag brandskattar Visby. Skansen, Nordiska museet och hembygdsrörelsen grundades för att rädda en bondekultur som många fruktade skulle utplånas av industrialismen.

Döderhultarn blev en representant för den folkliga kulturen med sina trägubbar. Han gjorde succé även i Paris och blev internationellt känd. På samma sätt sågs siluettklipp som uttryck för sann folkkonst. Alster från 1700-talet och framåt blev heta objekt för samlare.

Siluettklippning fick till och med sådan status att den infördes i småskolan, som en del av pappslöjden. Vid sidan av sömnad och träslöjd ansågs det vara en nyttig färdighet.

Kända konstnärer som Jenny Nyström och Elsa Beskow klippte siluetter, men mest vid sidan av annan konstnärlig respektive litterär verksamhet. Skåningen Ernst Ljungh var ett undantag. Sedan han hade misslyckats som skulptör for han runt i Europa och klippte. Det gick bra ett tag i Köpenhamn, men han drabbades av psykisk sjukdom, for hem och avled på ett sanatorium i Lund 1892.

Jenny Nyström, Elsa Beskow och Arthur Sjögren

Pressen ordnade pristävlingar i både trätäljning och siluettklippning. Tidningen Idun, en spjutspets i kvinnokampen, utlyste en klipptävling i julnumret 1922, precis samtidigt som den lättsamma tidningen Allt för alla hade en tävling i trätäljning.

Liljevalchs konsthall ordnade 1930 en klipputställning, med målaren och kulturhistorikern Arthur Sjögrens stora samling som bas. Det hade tagit honom tjugo år att bygga upp den. En av de många klippare som fanns representerade på Liljevalchs var luffaren Johan Leksell.

Konst som funnits i trehundra år

Med modernismens och funkisens intåg tappade dock siluettklippningen sakta men säkert mark. En konstnär som Sigfrid Hedman kunde livnära sig på sysslan så sent som i mitten av 1900-talet. Men det var på det stora hela luffarna som höll hantverket vid liv. Ända in på 1970-talet strövade eller cyklade en krympande skara klippare omkring på den svenska landsbygden och sålde sina alster. Många av er läsare har säkert egna minnen av detta.

Men helt utdöd är inte siluettklippningen, konsten lever kvar på vissa håll inom hembygdsrörelsen och i studiecirklar. Även en del konstnärer för arvet vidare, i nya former. Maria Miesenberger, född 1965 och mest känd för sina skulpturer, har exempelvis gjort fotokonst där avbildade personer framträder som svarta Siluetter.

Så än är det för tidigt att döma ut en lågmäld konstform som funnit sin publik i snart trehundra år.

Publicerad i Släkthistoria 9/2021