Formgivning fick fart på fabriken

Europeiska företagare försökte tidigt att återskapa de kinesiska serviserna utan att lyckas. Det var först när vi upptäckte kaolinleran som vi förstod hur äkta porslin skulle tillverkas. Svenska Rörstrand, grundat 1726, är det näst äldsta porslinsvarumärket i Europa efter tyska Meissen. I själva verket tillverkade de så kallat delftfajans, ett tennglaserat lergods som gick under benämningen porslin. År 1825 dök en ny konkurrent upp när grosshandlare Herman Öhman (1780–1847) fick tillåtelse av Kommerskollegium att "inrätta och driva en fabrik för allehanda porcellainer" i Gustavsberg. Han skred genast till verket och samlade på sig allt som behövdes för en första bränning: lera från Tyskland och utrustning från en nedlagd porslinsfabrik i Uppsala. Nya fabriks- och bostadshus uppfördes på en plats som sedan 1600-talet var känd för sin tegeltillverkning.

På 1640-talet gick flera egendomar kring Farstaviken i arv till friherre Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (1613–48) som tillsammans med hustrun Maria Sofia De la Gardie (1627–94) lät anlägga ett tegelbruk i närheten av godset Farsta. Tegel var en efterfrågad vara under stormaktstiden och behövdes också i bygget av makarnas ståndsmässiga stenhus. Gustaf gick bort innan bygget var färdigt så Maria tog över ansvaret, 1658 lät hon byta namn på egendomen från Farsta till Gustavsberg som en hyllning till sin avlidne make. Hon fortsatte också att driva tegelbruket med stor framgång och det fanns kvar i familjens ägo i mer än hundra år.

I början av 1800-talet styckades egendomen upp, området kring herrgården behöll det gamla namnet Farsta och området kring tegelbruket fick namnet Gustavsberg. Och det var alltså i Gustavsberg som Herman Öhman byggde upp sin nya fabrik. Han hyste en förhoppning om att den skulle kunna tävla med hundraåringen Rörstrand, men första bränningen misslyckades totalt och det mesta fick slängas. En tid efter det avsattes Öhman av Gustavsbergs styrelse som ansåg att han inte skötte fabriken på ett effektivt sätt

Några skakiga år följde innan vändningen kom i slutet av 1830-talet när bolaget fick nya ägare. Utsända från Gustavsberg reste nu till Stoke-on-Trent, keramikindustrins mecka, för att studera de engelska fabrikernas tillverkning och rekrytera arbetskraft. Snart flyttade tretton engelska porslinsarbetare till Gustavsberg för att hjälpa till med omställningen. Leran beställdes hädanefter från England, liksom tryckplåtar, färger, modeller och dekorer.

Att bygga upp en industriell verksamhet från grunden krävde pengar, något Gustavsberg inte alltid hade så gott om. År 1852 klev Samuel Godenius (1806–91) in som ägare och det var först nu företaget stabiliserades. Godenius kom från Gagnef i Dalarna och var en luttrad affärsman som redan i 15-årsåldern hade börjat jobba som kontorist hos sin farbror. På 1830-talet övertog han dennes handelshus Godenius & Co som hade intressen i Gustavsberg. Efter att ha blivit huvudägare till porslinsfabriken satsade han stort på att modernisera tillverkningen och såg bland annat till att utöka sortimentet med vackert benporslin.

År 1869 lämnade Samuel Godenius över ansvaret som disponent till svärsonen, löjtnant Wilhelm Odelberg (1844–1924). Odelberg föddes i Brännkyrka församling och var son till en riksdagsman. Han gjorde karriär inom militären och utbildade sig inom jordbruk för att kunna ta över någon av sin fars ägor. Porslinsindustrin visste han inte mycket om, men eftersom Godenius var missnöjd med sin förre disponent fick svärsonen en chans.

Efter intensivstudier på fabriker i England och Tyskland tog Odelberg över ledningen, 25 år gammal, och visade sig snart vara som klippt och skuren för rollen. Under hans ledning skulle Gustavsberg växa till en miljonindustri. Odelberg satsade tidigt på att bygga bättre arbetarbostäder, mindre hus med plats för två familjer och en egen liten trädgårdstäppa. För att förverkliga sin vision om ett nytt brukssamhälle efter engelsk förebild tog han hjälp av Magnus Isæus (1841–90), arkitekten och formgivaren som nyligen knutits till Gustavsberg. Isæus ritade ett flertal av de hus och gator som byggdes kring fabriken under 1800-talets sista årtionden, bland annat Grindstugatan som lite skämtsamt kom att kallas Engelska kanalen. På ena sidan gatan bodde nämligen en fransk porslinsmålare som flaggade med trikoloren och på den andra en engelsk porslinsmakare som hissade Union Jack.

Vid förra sekelskiftet var Gustavsberg en av Stockholms största industrier med omkring 900 anställda. Av dem var många barn som från tidig ålder skolades in i livet som fabriksarbetare. Ett exempel var Josef Ekberg (1877–1945) som i tolvårsåldern började som medhjälpare på Gustavsberg och så småningom avancerade till dekormålare och konstnärlig ledare. Han var en av alla anställda som valde att stanna på Gustavsberg under hela sitt arbetsliv. Här fanns ju allt man behövde. Förutom den egna bostaden fick arbetarna tillgång till sjukvård, apotek, kyrka, bank, skola och pension.
I industritidningen Norden kunde man 1941 läsa att ”Tillvaron var trygg och välordnad för var och en som föddes på Wilhelm Odelbergs domäner. Han behövde aldrig frysa, svälta eller gå arbetslös.”

Under andra halvan av 1800-talet hölls flera stora konst- och industriutställningar runtom i Europa. De blev viktiga marknadsplatser där fabrikerna hade möjlighet att demonstrera sin konstnärliga och tekniska skicklighet och locka nya kunder. På Allmänna industriutställningen i Stockholm 1866 drog Gustavsberg blickarna till sig med praktpjäsen ”Vas till minne av Sveriges industrier”, med målad dekor komponerad av Fredrik Höckert. Fabriken fick lovord för sitt varierade utbud och tilldelades en silvermedalj. En sådan blev det också på världsutställningen i Paris året därpå, men på den internationella utställningen i London 1871 lät det annorlunda. Då kritiserades flera porslinsfabriker för sina stilimitationer och bristande originalitet, till stor del en följd av att många modeller och dekorer importerades från England. Gustavsberg kritiserades för bristande smak och utbudet bedömdes sakna nationell särprägel. Fabriken svarade med att lansera en praktservis med fornnordiska motiv. August Malmström (1829–1901) fick i uppdrag att rita dekorerna. Malmström var en flitigt anlitad illustratör och professor vid Konstakademien som under utbildningen i Paris hade hämtat mycket inspiration från fornnordisk mytologi. Idag är han kanske främst ihågkommen för målningen ”Grindslanten” där några barn ses slåss om ett mynt på en landsväg, motivet är ett av Sveriges mest reproducerade. Hans arbete för Gustavsberg är inte lika känt. I början av 1870-talet visades samarbetet upp på en internationell utställning och praktservisen i nordisk stil väckte uppmärksamhet med sin unika dekor.

Under 1800-talets sista årtionden tillverkade fabriken föremål inspirerade av flera olika historiska perioder och stilar. I sortimentet fanns kineserier, vaser med allmogemotiv, färggrann majolika och figuriner i parian. Och självklart en hel del enklare hushållsgods till för de flesta överkomliga priser.
Vid den här tiden hade man börjat märka av en ökad konkurrens från utländska fabriker. Odelberg hoppades kunna locka tillbaka de svenska kunderna med moderna serviser och dekorer ritade av kända namn. I slutet av 1800-talet anställdes Gunnar G:son Wennerberg (1863–1914) som fick i uppdrag att leda den konstnärliga utvecklingen. Wennerberg, som under studierna i Paris hade specialiserat sig på blomstermålning, började genast att skissa på prunkande dekorer i nationalromantisk stil. Han hämtade inspiration från den svenska floran och lät blåklockor, liljekonvaljer och andra vårblommor slingra sig fram på keramiken. Under de kommande åren bidrog hans blomstrande dekorer och praktvaser i sgrafittoteknik, där mönstren skrapas fram i infärgad lera, till att kunderna letade sig tillbaka till Gustavsberg.

År 1908 anslöt Beata Mårtensson-Brummer (1880–1956) till Gustavsberg som företagets första kvinnliga konstnär och hon följdes av många andra unga och lovande namn. I Sverige hade en diskussion om industrivarornas kvalitet inletts och Svenska slöjdföreningen startade en förmedlingsbyrå för att koppla samman konstnärer och fabriker. Genom den rekryterade Gustavsberg Wilhelm Kåge, som fick i uppdrag att skapa så kallad ”vackrare vardagsvara”, ändamålsriktig och prisvärd design för den moderne svensken.

År 1937 inleddes en ny era i Gustavsbergs historia när KF, Kooperativa förbundet, köpte porslinsfabriken. Hjalmar Olson (1902–1990) utsågs till verkställande direktör och det började genast planeras för bygget av en ny fabrik för sanitetsporslin. Man hann med nöd och näppe färdigställa fabriken innan andra världskriget bröt ut 1939 och samtidigt som kriget härjade ute i Europa kunde Gustavsberg leverera sina första toalettstolar och handfat. Det här var en tid när fler svenskar började få tillgång till badrum i hemmet och efterfrågan på sanitetsporslin ökade för varje år. Modell 315, toalettstolen med snålspolande funktion, kom till exempel att installeras i många av miljonprogrammets nybyggda lägenheter.
Vid mitten av 1900-talet var Gustavsberg en av Sveriges största tillverkare av sanitetsporslin, jämte Ifö-verken i Bromölla, och hade utökat sortimentet med emaljerade badkar. Toalettstolarnas och handfatens utformning styrdes av tekniska och funktionella krav, men det betydde inte att de måste se tråkiga ut. Med hjälp av formgivare som Carl-Arne Breger tog man fram modernt sanitetsporslin som var både praktiskt, dekorativt och färgglatt.
Trots den oroliga omvärlden fanns i början av 1940-talet en gryende optimism i Gustavsberg tack vare Kooperativa förbundets satsningar på en mer rationaliserad tillverkning och fler arbetarbostäder. Under ledning av KF:s arkitekt Olof Thunström (1896–1962), även kallad ”Thun-Olle”, byggdes moderna hem för arbetarna, ett nytt centrum i Gustavsberg, ett förlossningshem och nya butiker. I det nya mönstersamhället fanns allt fabriksarbetarna kunde tänkas behöva.

Snart var det också dags för nästa stora satsning: en plastfabrik. Tack vare utvecklandet av nya plaster blev det under 1950-talet möjligt att tillverka det mesta för hemmet i detta tåliga och billiga material. På Gustavsberg spådde man tidigt att plasten var framtidens material och inrättade en avdelning för plastproduktion, PLF, med kapacitet att tillverka föremål som toalettsitsar, köksredskap och serviser i bland annat styrenplast, melamin och ornamin. Peter Pien (född 1934) var den första formgivaren vid Gustavsberg som ägnade sig uteslutande åt plast och ansvarade för produktutvecklingen. Under glansdagarna på 1970-talet hade plastfabriken omkring 160 anställda, men liksom Gustavsbergs andra avdelningar gick den mot några svåra år. 1987 delades Gustavsberg upp i tre bolag som så småningom fick olika ägare, tillverkningen av sanitetsporslin blev kvar i samma fabrik. Efter många ägarbyten och omorganisationer tillverkas fortfarande figuriner och hushållsporslin i Gustavsberg – på platsen där allt började för 200 år sedan.